Så fort nyheten om Custerstriden kom ut till den amerikanska allmänheten och faktiskt ända fram till våra dagar har vår nyfikenhet om vad som egentligen hände Custer och hans soldater varit mycket stor. Eftersom inga officerare eller soldater i Custers bataljon överlevde striden har vi länge förlitat oss på vad överlevande officerare och soldater hade att berätta om striden. Många av dem efterlämnade redogörelser om sina intryck hur de trodde striden hade förlöpt. Med deras förklaringar var bara gissningar som sträcker sig från någorlunda vettigt till det mest absurda. Sedan tog historikerna över. Deras tolkningar av soldaternas berättelser ger oss många fantasifulla orsaker till den försmädliga förlusten; brist på ammunition, onyktra befäl, gevär som inte fungerade, indianernas överlägsna antal, Custers alter ego etc. De vitas berättelser om striden vid Little Bighorn ger oss tyvärr inte svar på vad som egentligen hände.
Faktum är att flera hundra indiankrigare överlevde Custerstriden. Det verkar därför naturligt att vända sig till dem. Men även indianernas berättelser om striden innehåller sina speciella problem. När historikern William A. Graham 1953 publicerade en serie indianska ögonvittnesberättelser om striden vid Little Bighorn i sin bok "The Custer Myth", varnade han sina läsare för att indianernas skildringar var motsägelsefulla. Grahams resonemang visar att det var praxis bland historiker att betrakta indianernas vittnesmål om Custerstriden med stor skepsis för att de saknade trovärdighet och att händelseförloppet i berättelserna var ur vit synvinkel förvirrande. Indianernas berättelser gav inget svar på vem som dödade Custer, eller vilken taktik han använde sig av. Denna syn var allmänt rådande fram till slutet av 1980-talet bland historiker som gav ut böcker om striden.
Redan i slutet av 1876 och i början av 1877 började de första knapphändiga rapporterna om Custerstriden levereras av indianer som återvände till agenturer i Nebraska och Dakotaterritoriet. Dessa redogörelser, tillsammans med de som lämnades de nästkommande åren, var färska vittnesberättelser som lämnades inom loppet av några månader eller som mest några få år efter striden. Nästa serie av berättelser kommer från siouxer som kapitulerade 1881.
De upptecknade redogörelserna som vi har från stridande indianer var faktiskt en slutprodukt som hade gått igenom en filtreringsprocess som ofta involverade tre personers samarbete; en berättare, en översättare och en intervjuare. Ofta, men inte alltid, ledde detta samarbete till att berättelsen blev förvrängd för att översättaren hade bristande språkkunskaper, och att intervjuaren (ofta en nyhetskorrespondent) strävade efter sensationella nyheter och levererade en torftig text som var långt ifrån objektiv.
Gregory F. Michno, författare till boken "Lakota Noon", menar att indianernas berättelser är av större värde än spekulativa andrahandsuppgifter, trots svårigheterna man ställs inför när man använder indianska källor. Man kan använda både vita och indianska källor menar han, men när de två kommer i konflikt med varandra bör man förlita sig på indianernas berättelser. Det största problemet med indianernas skildringar av striden har varit av kronologisk karaktär. Indianerna ger oss många detaljer i sina berättelser. Men det som vi upplever som problematiskt är den inkonsekventa tidsföljden i berättelserna. I en mening kan en indiankrigare beskriva hur han fångar en häst på Custers slagfält, för att i nästa mening beskriva hur han dödade en flyende soldat i dalstriden (flera kilometer därifrån), vilket ju fullständigt vänder upp och ner på tidssekvensen.
När Custers slagfält härjades av en gräsbrand 1983, hoppades man att en arkeologisk utgrävning skulle ge ytterligare svar på frågor om striden. Så mellan åren 1884 fram till 2004 har man gjort flera utgrävningar på slagfälten. Man hittade tusentals föremål som direkt kan relateras till striden. Många av dessa fynd styrker faktiskt indianernas berättelser och visar då att de verkligen är trovärdiga. Nu började även böcker om striden ges ut av författare som bygger sina teorier om hur striden förlöpte från de arkeologiska resultaten och indianernas berättelser.