Hump
Hump (1847-1908) var en inflytelserik ledare inom minneconjoustammen i början av 1880-talet. Som ung deltog Hump i flera strider mot andra indianstammar. Hump tog sin farbrors namn när han dödades i en strid mot shoshoner 1870. I striden vid Little Bighorn dödade Hump en soldat och erövrade fyra gevär. Trots att Hump var en modig och fruktad krigare insåg han till slut att siouxernas väpnade motstånd mot militären var meningslöst. I mars 1877 kapitulerade därför Hump med sitt folk till general Miles vid Tongue River Cantonment i Montana. Han tog värvning som spejare för Miles och deltog i hans kampanj mot Lame Deer, en annan siouxhövding.
Hump dog i Cheyenne Riverreservatet i november 1908, efter att ha varit blind de sista tio åren. Fotografiet på Hump och hans två hustrur är taget av Laton Alton Huffman vid Fort Keogh 1879. Intervjun med Hump ingår i ett nyhetsmeddelande från Fort Yates den 30 juli 1881, som publicerades i Leavenworth Times den 14 augusti samma år.
Fort Yates Dakota Territory July 30, 1881
Solen stod som högst på himlen när de vita närmade sig vårt läger. De attackerade hunkpapalägret först. Deras läger låg längst upp i norr. Minneconjou-, sans arc- och cheyennelägren låg längst bort från var attacken kom. Indianerna handlade långsamt, de retirerade tills de hade fångat in sina hästar och suttit upp på dem. När de var tillräckligt många gjorde de en gemensam attack mot de vita krigarna, som då drog sig tillbaka. Dessa var Renos män.
Jag red på en häst som var svår att bemästra. Det var inte min häst, och den var inte riktigt inriden. Så jag gick till en plats dit kvinnor, äldre män och barn hade samlat våra hästar, för att fånga in en annan häst. Just som jag hade fångat in en häst och suttit upp på den, attackera den andra gruppen av soldater (Custers styrka). Nu hade alla indianer samlats, och det såg ut som om Custer försökte blockera vår reträtt, utan kännedom om var Reno befann sig eller att han hade dragit sig tillbaka.
När indianerna attackerade Custer och hans män, blev de förvirrade och retirerade sakta, men det här hände långt innan Custer och hans män blev omringade. Nu utbrast våra krigsledare ett ”hi-hi-hi” rop, och alla krigare kickade till varandras hästar och dödade soldaterna så fort att ingen människa efteråt kunde ge en exakt berättelse om hur det gick till. Indianernas första attack avtog aldrig. De gjorde slut på dem. Indianer och vita stred huller om buller om varandra så att det var svårt att skilja dem åt.
Under den första attacken blev min häst skjuten och jag sårades av en kula som träffade mig ovanför knät och gick ut vid höften. Jag föll ner på marken och blev liggande där. [Troligen blev Hump sårad vid Calhoun Hill, där soldater under löjtnant James Calhoun stred hårt och dödade många indiankrigare]. De andra indianerna red vidare, och jag missade den sista striden. Det var en fin dag. Det var vindstilla, inget regnväder med åska. Allt vi fick veta var att Custer hade kommit för att strida mot oss.
Jag vet att Sitting Bull var med i striden, men eftersom jag blev sårad känner jag inte till vad han gjorde. Så vitt jag förstod deltog friska indianer i striden. Många kunde inte delta i striden för att det var så trångt. I vårt läger levde många indianer som hade kommit från reservaten. De deltog lika mycket i striden som vi andra. Reservatsindianerna kom till oss för att rapportera att Custer var ute efter oss. Därför samlade vi oss i en stor grupp så att han inte kunde attackera flera små grupper.