The Census Bureau eller den amerikanska folkräkningsmyndigheten

Vi känner väl alla till amerikanernas nästan sjukliga förkärlek till statistik. Det gäller inte minst intresset av att räkna alla landets invånare. Den allra senaste folkräkningen gjordes 2010 och då kom man fram till att USA hade en befolkning på 308 745 538 personer. Landets största stad var då New York City med en befolkning på 8,1 miljoner människor. De första nio folkräkningarna organiserades av the United States Federal Court system. Sedan dess och fram till våra dagar är det den amerikanska myndigheten the Census Bureau som sköter landets folkräkning.

Efter självständighetsförklaringen ansåg den amerikanska staten att det fanns ett stort behov av en landomfattande folkräkning. Det var viktigt för den unga federationen att ta reda på hur många som levde i landet för att veta exakt hur många platser varje delstat skulle ha i representanthuset (varje delstat representeras av ledarmöter i proportion till delstatens folkmängd) samt hur mycket pengar varje delstat skulle betala för kriget mot engelsmännen. Senare låg dessa folkräkningar som grund för inkomstdeklarationer och den årliga statliga budgetplaneringen.

Det var 1787 som det skrevs in i den amerikanska grundlagen att landets alla invånare skulle räknas vart tionde år. Ett år efter att George Washingtons hade blivit landets första president genomfördes så den allra första folkräkningen. Denna folkräkning skulle ta reda på namnet på varje familjs överhuvud och antalet personer i hushållet som var fria vita män över 16 år, fria vita män under sexton år, fria vita kvinnor, alla andra fria människor samt slavar. Landets ursprungsbefolkning, indianerna, tog alltså inte med. Folkräkningen 1790 kom fram till att landets tretton stater hade en befolkning på 3,9 miljoner. New York City som var landets största stad hade en befolkning på 33 000 människor.

Den amerikanske indianen var länge utestängd från dessa tidiga folkräkningar. Det var först inför den tionde folkräkningen 1880 som man bestämde sig för att även ta med landets urinvånare. För att kunna genomföra denna gigantiska uppgift inrättade den amerikanska folkräkningsmyndigheten en speciell avdelning som fick till uppgift att räkna indianer som levde i landets alla reservat. Den vanliga folkräkningen genomfördes under sommaren 1880. Fram till detta år hade landets befolkning ökat till 50 miljoner. Fortfarande var New York City landets största stad med sina 1,2 miljoner invånare. Folkräkningen av landets indianer var kraftigt försenad och genomfördes först ett år senare.

Det stora siouxreservatet

Efter Red Clouds krig (1866-1868) möttes en fredskommission som representerade Förenta staternas regering och ledare för de olika siouxstammarna vid Fort Laramie i Wyoming 1868 för att diskutera fram ett fredsavtal. Amerikanerna ville få ett slut på den väpnade konflikten och presenterade nu ett färdigt fredsavtal som bland annat innebar att siouxerna skulle bli tilldelade ett stort landområde, där endast siouxer hade rätt att vistas. Genom detta historiskt viktiga avtal, the Fort Laramie Treaty of 1868, föddes det stora Siouxreservatet.

Detta reservat omfattades av allt land väster om Missourifloden i dagens Syd Dakota. Dessutom avsattes två områden utanför det egentliga reservatets gränser, där siouxerna tilläts bedriva traditionell jakt. I avtalet står det att den amerikanska regeringen lovar att förse siouxerna med kläder och regelbundna matransoner tills de blir självförsörjande jordbrukare.

Stora grupper av siouxer kom till Fort Laramie våren 1868 för att lyssna på vad fredskommissionen hade att säga. Här ser vi en grupp minneconjousiouxer som välvilligt har ställt upp sig för att bli fotograferade av Alexander Gardner. Från vänster till höger ser vi: Gray Eyes, Running Water, Mrs Moran, oidentifierad kvinna och Young Elk. På bilden finns även fem barn som vi inte vet namnen på.

När de olika siouxledarna hade skrivit på avtalet ville de amerikanska myndigheterna att alla siouxer skulle flytta in i det nya reservatet. För siouxernas del skulle det innebära att de då var tvungna att överge sitt traditionella nomadliv och övergå till ett mera stationärt liv som jordbrukare.

Siouxerna var emellertid långt ifrån eniga i frågan om hur det skulle förhålla sig till det nya reservatet. Det var ju så mycket annat som nu sattes på spel. Åsikterna gick brett isär och stammen splittrades därför upp i tre grupper. Vid slutet av 1860-talet uppskattade man siouxernas antal till drygt 18 000 män, kvinnor och barn. De flesta siouxer valde nu att följa myndigheternas önskan att slå sig ner i det nya reservatet för gott. De kallades för reservatsindianer och uppgick till ungefär 11 000 individer. Dessa siouxer försökte snabbt anpassa sig till den vite mannens kultur. Det innebar bland annat att männen till vardags började klä sig i långbyxor av kläde, bommullsskjortor, väst och ibland hatt och kavaj. Kvinnorna övergav den traditionella hjortskinnsdräkten mot klänningar av ylle. Även denna grupps kulturella och religiösa värderingar ändrades radikalt.

En annan grupp siouxer på omkring 5 000 individer såg fördelar med att leva i reservatet under vintern för att då kunna dra nytta av ransonsystemet. Men när våren kom lämnade de genast reservatet för att återuppta sitt traditionella nomadliv ute på prärien.

Den tredje gruppen, som var den minsta till antalet, leddes av hårdnackade och fritänkande hövdingar som inte bara vägrade ett liv i reservat utan som även gjorde aktivt motstånd mot alla vita som trängde in i deras land. De omfattades av grupper från alla sju siouxstammar, de flesta utgjordes dock av Sitting Bulls hunkpapasiouxer och Crazy Horses oglalasiouxer.

Sitting Bull vägrade naturligtvis att skriva på Fort Laramieavtalet. Istället lät han The-Man-that-Goes-in-the-Middle eller den nu mera kända Gall (bilden) att representera honom vid mötet. Det slutade med att Gall och sjutton andra hunkpapahövdingar skrev på avtalet. För hunkpapasiouxernas del ägde signeringen rum den 2 juli 1868 i Fort Rice vid Missourifloden. Fotografiet på Gall är troligen det allra första på honom. Fotografen var David F. Barry. Denne flitige fotograf passade på att ta en serie bilder på Gall när han hade kapitulerat vid Fort Buford i maj 1881.

Standing Rock Indian Agency

De första hunkpapabanden valde att slå sig ner i det nya reservatet våren 1869. De slog då upp sina tipiläger vid den nyetablerade Grand River Agency. Agenturen låg i närheten av Grand Rivers utflöde i Missourifloden. Dit anlände även band från blackfeet- och yanktonaistammarna. År 1873 flyttades Grand River Agency längre uppför Missourifloden in i dagens Nord Dakota och döptes då om till Standing Rock Indian Agency.

Siouxreservatet administrerades av en vit man som kallades för agent. Indianagenten var politisk utnämnd av regeringen. Ofta var sådana utnämningar en belöning för personen i fråga för insatser han hade gjort för sitt parti inför ett val. Agenten och hans familj bodde i ett hus i agenturen. Förutom detta hus fanns andra byggnader som kontor, bostäder, affärer, lagerlokaler, en skola och den obligatoriska kyrkan. Strax söder om Standing Rockagenturen låg Fort Yates. Garnisonen, som var döpt efter en av Custers officerare som stupade vid Little Bighorn, hade anlagts 1873 i syfte att övervaka indianerna i Standing Rockreservatet. Fram till 1881 hade fortet växt till en imponerad anläggning med flera träbyggnader som var ordnade i militärisk ordning, logement, officershus, lagerhus, stall och inhägnader m.m. I mitten på exercisgården stod en flaggstång med den amerikanska flaggan i topp. Både Fort Yates och agenturen låg på Missouriflodens västra strand.

Enligt Fort Laramieavtalet var agenten ålagd att regelbundet dela ut matransoner till hunkpapasiouxerna. Torra matvaror som mjöl, bönor, kaffe, socker och tobak transporterades med ångfartyg uppför Missourifloden till Standing Rockagenturen där de förvarades i en lagerlokal. Hunkpapahövdingarna var tvungna att ta sig till agenturen för att hämta ut ransonerna åt sitt folk. Sedan återvände de till sitt läger för att dela ut matvarorna till bandmedlemmarna. Kött fick indianerna från biffkor som drevs till reservatet och hölls i en inhägnad. För att likna en buffeljakt ville hunkpapasiouxerna att de tilldelade boskapen skulle släppas ut på prärien så att de kunde jaga, skjuta och stycka djuren.

Enligt artikel 10 i avtalet från 1868 var indianagenten i Standing Rock skyldig att genomföra en årlig folkräkning i reservatet. Anledningen till det var att man då kunde budgetera kostnaderna för mat och kläder som skulle delas ut till indianerna. Nu hade alltså idén om att alla siouxindianer skulle räknas kläckts. Dessa tidiga folkräkningar var emellertid inte tillförlitliga. Hur folkräkningen skulle gå till i praktiken var något som agenterna och armén tvistade om. För armén var det viktigt att veta hur många indianer som var fientligt inställda till dem. Under det stora Siouxkriget 1876-1877 var armén särskilt oroad över att olika siouxband kom och gick som de ville i reservaten. De flesta officerare var övertygade om att regeringen delade ut mat och kläder till indianer som sedan stred mot dem på slagfälten. Armén hävdade att siouxerna bytte bort kohudar, som de hade blivit tilldelade vid köttutdelningar i reservaten, mot gevär och ammunition vid agenturernas handelstationer som de använde mot armén.

I oktober 1871 rapporterade agenten i Standing Rock att det levde 7 966 indianer i reservatet. Han baserade sina uppgifter på antalet tipier som han sedan multiplicerat med sju. Man ansåg nämligen att varje siouxtipi i genomsnitt beboddes av sju personer. I augusti 1876 räknade den nya militärchefen i Standing Rock, överste William P. Carlin, till 305 tipier i närheten av agenturen. Eftersom han ansåg av någon underlig anledning att det gick fem personer på varje siouxtipi fick han det till att 1 525 indianer levde i reservatet. Det var en tredjedel av alla indianer som den dåvarande agenten John Burke delade ut mat till. När överstelöjtnant Fred Grant gjorde en inspektion i reservatet samma månad konstaterade han att agenturen sköttes mycket dåligt. När han utgick från Carlins uppskattning av invånare i reservatet fann han att varje man, kvinna och barn då erhöll 16 kilogram kött var fjortonde dag. Utifrån den siffran spekulerade han vidare att överskottet av allt kött torkades för att sedan transporteras ut ur reservatet till de fientliga indianernas läger.

Kill Eagle

Ett exempel på hur svårt det var att hålla koll på de olika siouxbanden är historien om blackfeetsiouxen Kill Eagle. På våren 1876 hade Kill Eagles och hans fredliga band lämnat Standing Rockreservatet för att jaga. Där blev bandet indraget i konflikten mellan fientliga siouxer och armén. De kunde inte återvända till reservatet efter sin buffeljakt utan var tvungna att slå följe med de siouxer som var i krig mot armén.

Det var först efter striden vid Little Bighorn, då siouxerna splittrades upp i mindre grupper, som Kill Eagle kunde leda sitt band till Standing Rock. På natten den 28 augusti anlände han till agenturen och ville då tala med indianagenten James Burke där. Men Burke tyckte att det var för sent på natten och bad honom återkomma på morgonen. När överste Carlin fick höra att Burke inte hade arresterat Kill Eagle blev han rasande. Han lät då gripa Burke och satte honom i husarrest och telegraferade till huvudkvarteret för nya instruktioner. Fem dagar senare kom ett meddelade från myndigheten för indianfrågor som sade att Burke hade fått sparken och att Carlin och hans armé omedelbart skulle ta över kontrollen av reservatet. Den 1 september utsåg Carlin kapten Robert E. Johnsson till ny indianagent över Standing Rockreservatet.

Nu när armén hade tagit över administrationen av reservatet såg man som sin första uppgift att genomföra en tillförlitlig folkbokföring. Kapten Edward Collins fick därför i uppgift att räkna alla indianer. Tillsammans med två assistenter besökte Collins varje tipi för att räkna hur många som bodde där. Den 14 september var han klar och lämnade en rapport som sade att i reservatet levde det 4 558 indianer. Carlin var inte nöjd med resultatet. Kanske hade arbetet gått för fort. Han bad därför kapten Johnston göra om räkningen. I oktober 1876 var Johnston klar med sin räkning och kom fram till en siffra på 2 344 personer. Nästa månad då Johnston skulle dela ut mat och kläder till siouxerna hoppade han över bandledarna och delade istället ut ransonerna till varje familjeöverhuvud. Han passade då på att skriva ner namnet på varje familjemedlem samtidigt som de tog emot kläder, filtar och andra varor.

Militärens grepp över Standing Rockreservatet varade i tre månader. Den 1 december 1876 tog civilagenten William T. Huges över administrationen av reservatet. Under årens lopp förbättrade och standardiserade olika indianagenter i Standing Rock folkräkningsprocessen. Agent William T. Huges började 1877 räkna alla indianer var tredje månad. Året därpå började han samla information om indianernas familjeförhållanden på förtryckta blanketter. På dessa blanketter fanns namnen på familjefäder och hur många personer som levde i familjerna samt deras band och stamtillhörighet. Blanketterna uppdaterades var fjortonde dag då bandledarna kom för att hämta sina matransoner.

Siouxerna återvänder till USA

Mellan åren 1880 till 1881 började ledare för olika hunkpapaband återvända till USA efter en lång exil i Kanada. Dessa hunkpapaband kapitulerade antingen vid Fort Buford eller Fort Keogh för att sedan bli transporterade med ångfartyg på Missourifloden till Standing rockreservatet som låg i närheten av deras hemland.

Strax efter deras kapitulation 1881 i Fort Buford blev hunkpapahövdingarna Gall, Crawler, Low Dog (oglala), Running Antelope och Rain-in-the-Face fotograferade av David Barry eller William Henry Jacksson.

När Sitting Bull och andra hunkpapasiouxer återvände från Kanada och blev slussade till Standing Rockagenturen 1881 hade man tagit fram standardiserade blanketter som hjälp i folkräkningen. Men man hade ännu inte lyckats med att genomföra en folkräkning som inkluderade namn och ålder på alla män, kvinnor och barn som levde i reservatet. För att råda bot på det anställdes folkbokföraren William T. Selwyn sommaren 1881. Hans uppgift blev nu att genomföra korrekta folkräkningar i Standing Rockreservatet.

Sitting Bull fotograferad av Orlando Scott Goff strax efter han hade återvänt till amerikansk mark.

När William Selwyn kom till Standing Rock i augusti 1881 hamnade han genast i hetluften, då hans första uppgift var att besöka Sitting Bull som tre veckor tidigare hade kommit till reservatet. Selwyn var son till yanktonaihövdingen Medicine Crow och talade naturligtvis flytande lakota och hade nu till uppgift att registrera alla kvinnor och barn som ingick Sitting Bulls familj. Han ville veta deras ålder, kön och vilken relation de hade till familjefadern. Selwyn ville även veta hur många hundar familjen ägde och hur många bufflar och hjortar de hade skjutit under det senaste året. Alla uppgifter om Sitting Bull och hans familj hamnade på en blankett som Selwyn hade till hands för varje familj. Efter besöket hos Sitting Bull reste Selwyn runt i reservatet för att räkna alla andra hunkpapasiouxer. Eftersom Selwyn besökte Sitting Bulls familj först kallas denna första folkbokföring i Standing Rockreservatet för ”The Sitting Bulls Surrender Census” från 1881.

Sitting Bulls Surrender Census omfattas av 1 080 indianfamiljer från hunkpapa-, blackfeet- och yanktonai. Totalt levde 4 293 personer som var fördelade på 30 band (tiyospaye) i reservatet. Sitting Bulls familj bestod av tolv personer och två hundar. Vi vet inte exakt vad Sitting Bulls band hette. Troligen var namnet en kombination av två band, Sitting Bulls band Icira och farbroderns band, Tinazipe Sica (Bad Bows).

För Sitting Bull och andra hunkpapaledare som nu försökte lära sig leva i Standing Rock var denna folkräkning och andra främmande byråkratiska påfund en helt ny erfarenhet. Men det var något som de fick finna sig i. Bandledare som vägrade att bli räknade fick sina matransoner indragna tills de hade ändrat sig. För anställda som arbetade på den statliga myndigheten för indianfrågor var dessa folkräkningar viktiga dokument som de använde sig av för att förändra indianernas livsstil.

Det här fotografiet är taget i mitten på 1880-talet. Det visar hundratals siouxer som har samlats inför en folkräkning i Standing Rockreservatet. Hunkpapahövdingen Gall står med en käpp mellan borden och reservatets agent, James McLaughlin, sitter vid det vänstra bordet. Till höger i bilden kan vi se kvinnor och barn stå uppradade efter längd. Alla bär den vite mannens kläder. I bakgrunden får vi en glimt av agenturens olika hus. Fotografiet är ett fint bevis på hur regeringen strävade efter att få kontroll över siouxerna.

Krigsfånge i Fort Randall

Fredagen den 29 juli 1881, tio dagar efter ankomsten och kapitulationen vid Fort Buford, gick Sitting Bull och hans band på 187 personer ombord på ångfartyget General Sherman för att bli transporterade till Fort Yates, som låg bredvid Standing Rockagenturen. Sträckan ner till fortet var 450 kilometer lång och tog normalt mellan tre till fem dagar.

Den 1 augusti anlände Sitting Bull och hans band till Fort Yates. När gruppen gick iland blev de genast omringade av soldater som motade bort andra hunpapasiouxer som hade samlats vid agenturen. Soldaterna ledde dem till ett bevakat område och där fick de slå upp sina tipier. Endast Gall och Running Antelope fick lov att välkomna nykomlingarna. Den 26 augusti fick så Sitting Bull besök av folkräknaren William Selwyn som frågade ut hövdingen om hans familj.

Armén betraktade Sitting Bull som farlig. Han kunde ha dåligt inflytande på de andra hunkpapasiouxerna och det kunde leda till uppror i reservatet. Redan den 22 augusti hade man därför från högsta politiska ort bestämt sig för att skicka bort Sitting Bull och hans anhängare till Fort Randal i södra Syd Dakota. Den 6 september fick Sitting Bull besked om förflyttningen till Fort Randall. Han reagerade med bestörtning och sade att militären lika gärna kunde döda honom innan avgången, precis som de hade gjort med Crazy Horse. Men Sitting Bulls protester hade ingen nytta. Fyra dagar senare, den 10 september 1881, tvingades hövdingen och 172 anhängare till honom att återigen kliva ombord på ångfartyget General Sherman för transport till Fort Randall som krigsfångar. Hunkpapasiouxerna eskorterades av kapten Howe, löjnanterna Sage och Ogle och 30 soldater från kompani H från det 17:e infanteriet.

Resan ner till Fort Randall tog sju dagar. Sitting Bulls andra hustru Four Robes var höggravid och födde en dotter under resan. Den 17 september klockan 18.30 anlände fångarna till Fort Randall. Kapten Howe rapporterade angående antalet fångar att han lämnade Fort Yates med 172 fångar. Några indianer var sjuka noterade militärläkaren William H. Faulkner, men de flesta var kärnfriska. Tvåbarn behövde omedelbart läkarvård. En barn hade skadat sitt finger så svårt att man tvingade amputera det och ett annat barn hade bränt sig på hett kaffe.

När gruppen anlände till Fort Randall lyckades Shoot the Bear övertyga Howe att att han inte tillhörde Sitting Bulls grupp och borde inte fängslas tillsammans med honom. Shoot the Bear fick som han ville. Nästa dag överlämnade Howe 167 indianer, 39 män, 54 kvinnor, 34 pojkar och 40 flickor. Sedan återvände han till Standing Rock med sitt kompani och Shoot the Bear och hans familj. Sitting Bull och de andra hunkpapasiouxerna skulle nu få tillbringa de närmaste 20 månaderna i Fort Randall. Denna första dag i Fort Randall blev Sitting Bull och hans familj räknade.

Sitting Bulls familj i Fort Randall 1881

Namn	Släktskap	Ålder
Sitting Bull	familjefar	49
Hunt in the Cold	kusin	?
Saw Nation/Seen by Her Nation	hustru 1	35
Four Blankets/Four Robes	hustru 2	33
Many Horses (gift med Thomas Fly 1881)	dotter	18
Seen While Looking/Walks Looking	dotter	15
Stood by Him/Refuses Them	styvson	15
Blue Turtle/Blue Mountain/Little Soldier	styvson	14
Crowfoot	son	7
Her Lodge in Sight/The Appearance of her Tipi	dotter	5
Stand Sacred/Standing Holy	dotter	4
On the Hill/Left Arrow in Him	tvillingson	3
Fled and Left Him on Trail/Runs Away From	tvillingson	3
Wincicala (liten flicka)	spädbarn	1 dag
Lost Woman/Her Holy Door (Sitting Bulls mamma)	mamma	81

Folkräkning i Standing Rock i juni 1890 (Elva familjemedlemmar)

Namn	Släktskap	Födelseår/död
Sitting Bull	familjefar	1831-1890
Seen by Her Nation	hustru 1	1846-1897
Four Robes	hustru 2	1848-1929
Crowfoot	son	1873-1890
Buru	son	?-?
Little Soldier	styvson	1868-?
Standing Holy	dotter	1876-1926
Lodge/Her Lodge in Sight	dotter	1875-1898
Red Scout/Left Arrow in Him	tvillingson	1878-1891
Theodore/Runs Away From	tvilingson	1878-1909
Chase Bear/Andrew Fox (Walks Lookings son)	dotterson	1886-?

Folkräkning Standing Rock 30 juni 1891 (Sju familjemedlemmar)

Namn	Släktskap	ålder
Seen by Her Nation	mor/änka	45
Four Robes	mor/änka	43
Standing Holy	Seen by Her Nations dotter	15
Her Lodge	dotter	16
Theodore (Runs Away From)/William Sitting Bull	son
Chase Bear/Andrew Fox	Walks Lookings son	6
Refuses Them/Louis Sitting Bull/John Sitting Bull	Seen by Her Nations dövstumme son	25

Ett år efter folkräkningen 1890 har Sitting Bulls familj decimerats avsevärt. Sitting Bull och Crowfoot mördades i december 1890. Left Arrow in Him dog en naturlig död 1890.