Efter striden vid Little Bighorn flyttade de flesta nordliga cheyenner söderut till Tongue- och Powderflodernas källor i Wyoming för att jaga. När vintern var i antågande slog Dull Knifes- och Little Wolfs cheyenner läger i Bighornbergen. Där hoppades de kunna tillbringa vintern i lugn ro.
Under tiden Miles trupper jagade Sitting Bulls och Crazy Horses siouxer hade Crook tillbringat hösten åt att organisera en vinterexpedition. Crooks styrka bestod av tjugosex kompanier från olika kavalleri- och infanteriregementen. Överste Ranald Mackenzie ledde 4:e kavalleriregementet, som bestod av elva kompanier. Överste Richard Dodge tog hand om elva kompanier från infanteriet samt fyra kompanier från artilleriet. Trängen, bestående av 168 vagnar och 400 packmulor, transporterade all proviant. Dessutom medföljde sju ambulansvagnar. Tillsammans med civila och 400 indianspejare, från sex olika stammar inklusive siouxer och cheyenner, som nyligen hade kapitulerat vid agenturerna i Nebraska, marscherade sammanlagt 2 200 man ut från Fort Fetterman, den 14 november 1876. Om ett indianspår upptäcktes var det Ranald Mackenzies 4:e kavalleriregemente som skulle följa det.
Expeditionen korsade norra Plattefloden som nu var isbelagd. Spejare höll sig hela tiden framför huvudstyrkan, för att finkamma området efter indianer. Vinterstyrkan fortsatte norrut tills den kom till gamla Fort Reno. Där satte Crook upp sitt högkvarter. Enligt planerna, skulle Mackenzies kavalleri gå vidare, och söka efter Crazy Horse läger.
Den 22 november nådde styrkan Crazy Woman´s Fork, en biflod till Powderfloden. Där lämnades trängen kvar, under skydd av en stor vaktstyrka. Tio dagsransoner packades på mulor och varje soldat blev tilldelade 100 patroner. Man antog att Crazy Horse läger låg vid Rosebudfloden i Montana. Men planerna ändrades, då en tillfångtagen cheyenne informerade om ett stort cheyenneläger i Bighornbergen. General Crook beordrade då överste Mackenzie att tillsammans med sitt kavalleri och spejarna, totalt 1 100 man, att leta upp cheyennelägret och attackera det.
Ledaren i cheyennernas läger var Dull Knife. Det sägs att hans bror retade honom för att han aldrig hade en skarp kniv och därför kallade honom för Dull Knife. Hans riktiga namn var Morning Star. En av Dull Knifes spejare hette Young Two Moon. Han hade hört att många soldater hade samlats vid Red Cloudagenturen och att de skulle ingå i en planerad expedition mot siouxer och cheyenner. Young Two Moon och en kamrat red till agenturen för att ta reda på om uppgifterna var sanna. I agenturen såg de även flera krigare som hade rekryterats som spejare för armén. Young Two Moon och hans kamrat återvände snabbt till cheyennelägret och berättade för Dull Knife och de andra hövdingarna vad de hade sett och hört. En av fredshövdingarna, Black Hairy Dog, ville att de skulle flytta lägret närmare Crazy Horses läger. De andra fredshövdingarna samtyckte. Men Last Bull, ledaren för krigarsällskapet Kit Foxes, satte sig emot fredshövdingarnas förslag. Han menade att de skulle stanna kvar och bekämpa soldaterna. I stället uppmanade Last Bull cheyennerna att bygga en stor vedhög till en brasa, så att de kunde dansa och fira en nyligen lyckad raid mot ett shoshoneläger.
I lägret fanns det familjer som inte ville stanna. De började nu montera ner sina tipier och packa sina hästar för att flytta. Men de hindrades av Last Bulls Kit Foxkrigare, som hade beordrats att hindra alla som ville lämna lägret. Den stora vedhögen hade sats i brand nu och cheyennerna började dansa och sjunga. Hela natten pågick firandet. Strax innan gryningen mattades dansandet av och folk började promenera till sina tipier för att lägga sig och sova.
Mackenzies styrka lämnade huvudlägret tidigt på morgonen den 24 november och tog sig upp för Crazy Woman´s fork. Där slog de läger, vid foten av Bighornberget. Nästa dag lokaliserade en grupp arapahoespejare cheyennelägret. Styrkan fortsatte i riktning mot cheyennelägret och på eftermiddagen slog de läger för att vänta in mörkret. Under nattens månljus återupptog de marschen mot lägret, ledda av indianspejarna. När styrkan närmade sig cheyennelägret kunde de höra ljudet av trummor och sång. Det var fortfarande mörkt och kallt.
Cheyennernas läger bestod av mellan 180 till 200 tipier. De låg utspridda längs Red Fork, en biflod till Powderfloden. Red Fork var en smal flod, men ganska djup på vissa ställen. Den rann i en västlig riktning genom dalen. Videträd och unga poppelträd växte längs floden och bildade ett naturligt skydd för tipierna. Området i dalen var platt och sträckte sig ungefär en halv kilometer söderut, där en flera hundra meter hög höjd tog vid, senare kallad för Makenzieberget. Norr om lägret låg det en platå som var flera kilometer lång och som var översållad med små kullar och raviner i ett rutmönster som mynnade ut i floden. Väster om lägret, i en nord-sydlig riktning, låg en höjdsträckning som bestod av höga och klippiga berg som ledde till Bighornbergen. I öster fanns det ett pass, East Gap, där Red Fork lämnade dalen. Cheyennerna hade tagit sig in i dalen i söder, genom Makenziberget.
Cheyennerna var medvetna om att det fanns soldater i området. Men de kunde inte tänka sig att de skulle närma sig lägret under natten. Makenzies styrka var väldigt nära lägret nu. Men innan de attackerade, måste de ta reda på exakt var det låg, hur stor det var och hur terrängen såg ut. William P. Clark, som var chef över indianspejarna, skickade därför ut spejare med uppgift att skaffa information om lägret. Under tiden samlades styrkorna på höjderna öster om lägret. En av spejarna kom tillbaka och berättade att cheyennerna dansade på fyra olika platser i lägret. Han hade lokaliserat flera ponnyhjordar och berättade vidare att cheyennernas tipier låg på bägge sidor om floden.
Strax innan gryningen den 25 november, gick sig Makenzies styrka genom East Gap och stannade på en äng framför cheyennelägret. Där grupperade sig de olika enheterna och gjorde sig klara för attack. Indianspejarna tog av sig all onödig klädsel och lättade på hästarnas utrusning för att så obehindrade som möjligt kunna ge sig in i striden. Mackenzies adjutant, Joseph H. Dorst, skickades fram till löjtnant Clark och meddelade honom att hans spejare skulle rida i täten. Styrkorna var bara 400 meter framför de närmaste tipierna när de satte av i gallopp mot cheyennelägret. Pawneespejarna leddes av major Frank North och hans bror Luther. Löjtnant Walter S. Schuyler ledde shoshonerna. Löjtnant Clark och Hayden De Lany ledde siouxerna, cheyennerna och arapahoerna.
Under inledningen av attacken blåste en pawneeindian i en pipa, ljudet var så genomträngande att alla hörde det. Cheyenner som inte hade gått och lagt sig än, hörde plötsligt ljuden av skottlossning. De såg eldsflammor från gevär som avlossades i mörkret. De var de första som larmade lägret. De cheyennerna som kunde, flydde nu till ravinerna norr om byn. Cheyennen Beaver Heart berättade att han naken rusade ut ur sin tipi och sprang för sitt liv ner i en ravin vid bergen. Det var soldater överallt. Han hade inte ens tid att plocka upp en buffelfäll. Han blev beskjuten av pawnee- och shoshonespejare under sin flykt.
Shoshonespejarna vadade över Red Forkfloden och tog sig upp för Makenzieberget söder om lägret. Därifrån besköt de lägret, som låg nedanför dem. Eldgivningen var så kraftig att den ibland hotade de attackerande kavalleristerna nere i dalen. Shoshonerna stannade hela dagen och kvällen uppe på berget. Pawneeindianerna red till höger om shoshonerna längs med floden rakt mot lägret. När de nådde den första tipin blev Luther North beskjuten av en ung cheyenne. Luther sköt samtidigt som pojken och dödade honom. Pojken var Dull Knifes son.
Kavalleriet red in i byn på andra sidan av floden. Sergeant James S. McClellan, som red med tredje kavalleriets H-kompani, berättade att de närmade sig lägret från öst. De kom till en dunge av poppelträd och grupperade sig i fyra kolonner. Under tiden hade indianspejarna erövrat cheyennernas ponnyhjordar. När de grupperade sig blev de beskjutna av fiendens gevärseld, kulor svischade genom träden ovanför deras huvuden. De fortsatte i en travande gång. Sergeant McKinneys kompani red mot en djup ravin som var full av indianer. Indianerna skickade iväg en skottsalva rakt in i McKinneys kompani. McKinney dödades omedelbart och flera soldater sårades. Detta skapade förklarligt nog en viss förvirring inom kompaniet. Kapten Wessel som ledde H-kompaniet hade bevittnat händelsen och beordrade sina mannar att sitta av och strida till fots. Soldaterna närmade sig ravinen under kraftig moteld. En moteld som tunnades ut successivt i takt med att indianerna stupade.
McClellan befann sig på den högra sidan av kompaniets stridslinje, när plötsligt en indian dök upp och sköt mot honom. Skottet missade och McClellan dödade indianen med ett gevärsskott. För att vara säker rusade han fram till kroppen och sköt två revolverskott i den. I samma stund då han lutade sig över indianen för att plocka upp hans gevär rusade en pawneespejare fram och räknade coup på den döda indianen. McClellan tog cheyennens gevär och bälte. Eftersom bältet var märkt med namnet Little Wolf trodde man att McClellan hade dödat Little Wolf. Vilket senare visade sig vara fel. Cheyennen hette Bull Head, och hade lånat Little Wolfs vapen och patronbälte.
Vid den här tiden hade cheyennerna flytt till berget ovanför lägret och striderna inskränkte sig till skjutande från långt håll. Det hade blivit morgon och cheyennerna besköt soldaterna nere i lägret som svarade med godtycklig moteld. Cheyennerna var noga med att inte slösa på ammunition. De skiftade sina positioner hela tiden för att komma inom skotthåll. Vid elvatiden på förmiddagen minskade skottlossningen när cheyennekrigarna tog sina familjer i säkerhet till höjder som låg långt bort från lägret.
McKenzies indianspejare spelade en viktig roll i Dull Knifestriden, speciellt pawneerna. De 48 pawneespejarna leddes av major Frank North och hans assisterande bror kapten Luther North. Som ett led i arméns fälttåg mot de fria siouxerna och cheyennerna, var det spejarnas uppgift att leta upp de olika fiendelägren. När ett läger hade lokaliserats, attackerades det urskillningslöst. Spejarna fångade i de fientliga indianernas ponnyhjordar. De lägerinvånare som inte lyckades fly dödades. Därefter plundrades lägret på sitt innehåll. Ofta var det här en morot för spejarna, som fick behålla hästarna de fångade in. Officerare och soldater stal värdefulla personliga indianska ägodelar, som vackert målade bisonfällar, krigsskjortor, fjäderbuskar, vapen och tomahawker m.m. En del föremål såldes, andra har så småningom hamnat på museer runt om i USA. När plundringen var över, sattes lägret i brand. Syftet med det var att de utblottade lägerinvånarna skulle vara tvingade att ta sig till reservatet för att kapitulera där.
När Northbröderna och pawneespejarna synade det hastigt övergivna cheyennelägret var det helt intakt. Man gick in i flera tipier och fann mat och personliga tillhörigheter. Allt i tipierna hade lämnats kvar det var som om ägaren hade gått ut för att sedan återvända fem minuter senare. I en del tipier brann fortfarande eldstaden, vatten i kittlar kokade för att användas vid frukosten.
Enligt John G. Bourke hittades mängder av föremål som härrörde från Rosebud- och Little Bighornstriderna. Man hittade en kudde med ett örngott som var tillverkad från en silkesflagga som tillhörde sjunde kavalleriet. En dagbok hittades. Den hade ägts av en sergeant från kompani G, sjunde kavalleriet. Det sista han skrev i dagboken var inledningen till den 25 juni: "Left Rosebud, June 25th". En cheyennekrigare hade plockat upp den på slagfältet och använt den som ett teckningsblock. Flera teckningar, som skildrade hans personliga krigsbragder, fanns i dagboken. I cheyennelägret fann man även kavallerihästar, som var märkta med U. S. och 7 C, sadlar samt en mängd andra militära föremål som var märkta med respektive föremåls tillhörande kompanibokstav. Sergeant William Allens hatt hittades i lägret. Allen hade stupat i Rosebudstriden den 17 juni 1876.
Efter striden
Arméns officiella siffra på stupade cheyenner i Dull Knifestriden var 25 personer. Armén förlorade en officer och fem soldater, och flera var skadade. Klockan tolv, dagen efter striden, lämnade Mackenzies 4:e kavalleriregemente och spejarna lägret. Natten den 25 november 1876 var blåsig och kall. Nästa dag hade blåsten övergått till snöstorm, flera decimeter snö låg på marken. Tre dagar senare anlände styrkan till Crazy Womans Fork, där de togs emot av en nöjd Crook. Dull Knifestriden visade sig vara den allra häftigaste striden under Siouxkrigen.
Dull Knife och Little Wolf tog sitt folk till Crazy Horses läger vid Powderfloden. Då hade de vandrat i elva dagar. Under marschen dog flera cheyenner i kylan. På våren 1877, valde Dull Knife, med ungefär 550 personer, att kapitulera i Camp Robinson, Nebraska. Dessa cheyenner befann sig i ett mycket eländigt skick när de kapitulerade.