När den industriella revolutionen kom till Sverige i mitten på 1800-talet ledde det till stora ekonomiska, teknologiska och sociala förändringar i landet. Många uppfinningar bidrog till industrialiseringen och den allra viktigaste nymodigheten var ångkraften. Med hjälp av ångdrivna maskiner blev det nu möjligt att på ett enkelt och snabbt sätt masstillverka varor.
När ångdrivna maskiner förenklade jordbruket ledde det till hög arbetslöshet bland Sveriges lantbrukare under andra hälften av 1800-talet. Unga kvinnor och män sökte sig därför i stora skaror till Stockholm där de nya jobben fanns. Just detta fenomen i Stockholms historia har Per Anders Fogelström skildrat i romanen Mina drömmars stad. Det är en sommarkväll 1860 som Fogelströms romanfigur Henning Nilsson vandrar till staden han drömt om. Det här är en tid då Stockholm håller på att förändras. Industrier som växer fram ger de nya invånarna möjligheter till arbete, bröd och fritid. Henning slog sig ner i stadsdelen Södermalm. Där fick han tillsammans med sin Lotten slita hårt för brödfödan.
Den Svenska Idrottsrörelsen
I början på 1800-talet var Stockholms folkmängd inte större än 75 000. Folkmängden ökade dock raskt efter 1800-talets mitt då Stockholm hade blivit rikets främsta fabriksstad. Även på Södermalm ökade folkmängden vid samma tid. Det var främst människor från arbetarklassen som slog sig ner där. Den industriella revolutionen var mycket mer än fabriker och fattigdom. Det var nu som den svenska idrottsrörelsen växte fram i organiserad form. Och det var de nya stockholmarna som lade grunden till alla idrottsföreningar som bildades i slutet på seklet.
Stockholm var mot slutet av 1800-talet en starkt segregerad stad. Det fanns kvarter med rika och fattiga. På Södermalm bodde de rika kring Hornstull och Götgatans norra del medan de övriga delarna av stadsdelen beboddes av fattiga. De allra första idrottsföreningar som bildades i Stockholm tog namn som började på Stockholm. Stockholms roddförening, Stockholms gymnastikförening och Stockholms skridskoklubb är exempel på detta. Men i slutet på seklet växte det upp föreningar i stadens ytterområden där de fattiga bodde. De här nya klubbarna valde sina namn efter sitt kvarter eller sin stadsdel. För dem var det naturligt att döpa sina föreningar till Hammarby roddförening eller Katarina amatörklubb för att slå fast om sin lokala förankring.
De flesta av Södermalms nya föreningar var små kvartersklubbar med medlemmar som var kompisar och bodde nära varandra. Det var den idrottsintresserade ingenjören A R Schöntal som 1888 samlade ett antal roddintresserade och som sådde det frö, som så småningom skulle bli Hammarby Roddförening ur vilken Hammarby Idrottsförening senare uppstod. Den 10 april 1889 bildades Hammarbys Roddförening. Först den 7 mars 1897 bildades Hammarby Idrottsförening, då andra idrotter än rodd hade kommit till. De flesta av Hammarbys Idrottsförenings första medlemmar var bosatta på Bondegatan, Erstagatan och Tjärhovsgatan som ligger i den östra delen av Södermalm.
Väggmålningen på Restaurang Mignon
På 1970-talet fanns det en liten mysig restaurang åt pubhållet som hette Mignon. Den låg på Burspråksvägen 11 i Johanneshov bara ett stenkast från Söderstadion. Ägaren var Lasse Nilsson som tidigare hade spelat allsvensk handboll i BK Lunden. Mignon var ett inneställe för bajenfans som åt och drack där innan matcherna på Söderstadion. På en av restaurangens väggar har Börje utfört en målning som föreställer populära idrottsmän som har figurerat i Hammarbys färger.
Hösten 2007 hittade jag ett fotografi bland pappas prylar som föreställer Börje och Sten ”Stabben” Ahlner som poserar framför en väggmålning. Fotografiet väckte omedelbart en massa frågor inom mig. Jag bestämde mig för att ta reda på när och var fotografiet blev taget. Jag funderade också över varför pappa och Stabben Ahlner lät sig bli avfotograferade framför just denna väggmålning.
Jag mindes svagt att jag och några polare mot slutet av 1970-talet brukade gå till en restaurang i trakterna kring Johanneshov som hade en väggmålning av pappa. Vi var långt ifrån ensamma. Andra hammarbajare brukade också gå dit för en bit mat och några öl inför hemmamatcherna. Ungefär ett halvår efter upptäckten av fotografiet på pappa och Stabben Ahlner hittade jag ett urklipp från ett nummer av Hammarbyiten från 1973. Urklippet var ett fotografi på ägaren till Mignon som sitter framför samma väggmålning som figurerar på pappas och Stabben Ahlners fotografi. Bildtexten avslöjade restaurangens adress och med den informationen bestämde jag mig för att gå dit.
Jag undrade förstås om restaurangen låg kvar och var orolig över att målningen kanske var förstörd. Så, en dag i april 2008 tog jag fyrans buss från Hornstull till Gullmarsplan och gick den sista biten till Burspråksvägen. Denna korta gata ligger öster om Nynäsvägen och kantas av trevåningshus i funkisstil från mitten av 1940-talet. Huset på Burspråksvägen 11-17 är ritad av arkitekten Björn Hedvall (1889-1982). Under 1930- och 1940-talen deltog Hedvall i utbyggnaden av Stockholms förorter, bland annat i Hammarbyhöjden, Traneberg och Johanneshov.
Jag sökte ivrigt upp huset med nummer 11. Och där på gaveln låg stället jag hoppades finna. Restaurangen fanns inte kvar. En taxiskylt i ett av skyltfönstren skvallrade om att det nu möjligen var ett fik för taxichaufförer.
Jag tryckte nyfiket ansiktet mot ett av skyltfönstren och stirrade in i en nedsläckt lokal. Där inne såg jag något som liknade en hemmagjord bardisk. Jag gick raskt vidare till fönsterrutan bredvid och tittade in en del av lokalen som lystes upp av vårsolen. Där inne kunde jag med lätthet urskilja flera små fyrkantiga kafébord med halvt urdruckna ölglas och kaffekoppar. Det verkade som om fiket hade haft besökare kvällen innan men att ägaren inte hade orkat städa undan.
Bakom alla bord och stolar såg jag till min stora glädje väggmålningen. Men den var svår att urskilja på grund av solljuset. Så jag placerade mina händer på vardera sidan om huvudet och pressade näsan mot glaset för att få en klarare bild av väggen där målningen fanns. Nu såg jag den lite bättre och det verkade som om målningen var i bra skick efter 36 långa år. Jag ville naturligtvis ta mig in i lokalen för att fotografera målningen med min digitalkamera. Men ägaren syntes inte till så jag avslutade mitt besök med att ta några bilder på väggmålningen från utsidan genom fönstret. Väl hemma laddade jag ner bilderna i datorn. Av förklarliga skäl blev resultatet inte något vidare.
Helgen därpå besökte jag lokalen igen utan att få tag på ägaren. Men vid tredje försöket en vecka senare såg jag att det lyste i lokalen när jag närmade mig den. Jag knackade på dörren som öppnades av en man i 60-årsåldern. Jag förklarade att jag var son till Börje Dorch och att det var han som hade utfört väggmålningen i lokalen. Han tyckte det lät jätteintressant och gick åt sidan för att släppa in mig. Där inne var det som att gå tillbaka till 1970-talet. Lokalen hade kvar sin gamla charm och var relativt oförstörd.
Den nuvarande ägaren till lokalen heter Mats Berggren. Han försörjer sig på att köra taxi. Hans dröm är att renovera lokalen och göra om den till ett litet fik. Mats förklarade för mig att hans ambition var att behålla lokalens ursprungliga skick och inte göra om den till något modernt fik. Men renoveringen gick långsamt på grund av tidsbrist och pengar. Mats berättade att när Mignon hade lagts ner gjorde de nya ägarna om den till en lönnkrog. Men nu var den tiden förbi.
Mats berättade vidare att Börjes väggmålning hade blivit kultförklarad bland gamla hammarbyare. Många besökte lokalen enbart för att titta på den. Det var roligt att höra. Även Mats ansträngningar att bevara målningen i sitt nuvarande skick var glädjande. Han frågade mig om jag visste hur man gör ren en sådan väggmålning. Den har ju under många år utsatts för damm och cigarettrök. Eftersom jag inte hade något bra svar på hans fråga lovade jag att jag skulle ta reda på det.
Väggmålningen är från 1972 och vid närmare inspektion av den blev jag förvånad över hur bra den har stått sig under alla dessa år. Målningen är utförd direkt på väggen med akrylfärger. Visserligen har både den gula och röda färgen krackelerat, med det är bara en del av åldrandet. De flesta färger har behållit sin äkthet och har inte bleknat på grund av solljuset.
Anledningen till att Börje tog sig an denna utmaning till väggmålning var ju att Hammarby IF fyllde 75 år. Och det är nog så, utan att jag har belägg för det, att ägaren till restaurangen Lasse Nilsson gav Börje i uppdrag att utföra målningen. På väggen kan man beskåda bajenlegender som Lennart ”Nacka” Skoglund, Tom Turesson och Kenta Ohlsson. Även målvakterna Ronnie Hellström och Svenne "Berka" Bergqvist finns med. Cyklisten Sven Johansson är avmålad bredvid sin cykel. Svängis som han kallades för tog som 36-åring sitt 11:e och sista SM-guld 1950.
Mitt besök hos Mats varade i ungefär en timme. Innan jag gick berättade Mats att det hade sagts till honom att när Börje var klar med målningen bjöd han in fotbollspelare från Hammarby för att skriva sina autografer på väggen. Trots att varken Billy Ohlsson, Mats Werner, Tom Åhlund eller Micke Rönnberg är avmålade finns ändå deras autografer på väggen.
Avslutningsvis kan jag berätta att fotografiet på min pappa och Stabben Ahlner är taget 1973 av sportfotografen Roland ”Rolle” Rygin. Liksom pappa hade han ett förflutet i Idrottsbladet. Det finns ytterligare några fotografier på pappa och väggmålningen. Kläder och andra detaljer avslöjar att de är tagna vid samma tillfälle. På de fotografierna är det Börje och Lennart ”Nacka” Skoglund som poserar framför väggmålningen.