Kapten Edmond G. Fechet var befälhavare för den trupp ur 8:e kavalleriet som sändes ut som stöd åt indianpolisen natten till den 15:e december. Liksom James McLaughlin var Fechet inte heller närvarande när Sitting Bull mördades. Hans berättelse, The True Story of the Death of Sitting Bull, publicerades i tidningen Cosmopolitan i mars 1896.

När Fechet och hans mannar anlände till Sitting Bulls läger var striden redan över där och han konstaterade då att en desperat kamp hade utkämpats mellan Sitting Bulls andedansare och indianpolisen. Fechet skriver:

“...När platsen var säkrad kunde jag äntligen överblicka vad jag uppfattade som resultatet av en tämligen desperat kamp. Framför huset och inom en radie av knappt femtio meter, låg kropparna av åtta döda indianer, bland dem Sitting Bull, samt två döda hästar. Inne i stugan fanns fyra döda polismän och tre sårade, varav två dödligt. Bidragande till den redan skrämmande situationen var Sitting Bulls hustrur som fanns i den mindre stugan bredvid och som nu hela tiden upphävde sina gälla klagosånger”.

Fechet frågade nu ut indianpoliserna om vad som hade hänt. Hans berättelse om själva mordet på Sitting Bull är därför andrahandsuppgifter och bidrar inte med något nytt om händelsen. Fechets historieberättelse är emellertid intressant av andra skäl. Den avslöjar nämligen myndigheternas syn på Sitting Bull och att armén inte sparade på krutet när hövdingen skulle gripas.

I sin berättelse skriver Fechet att hunkpapasiouxerna blev allt mer indragna i den pågående “Messiasgalenskapen” sommaren 1890. Och att indianagenten James McLaughlin och hans hustru försökte tillsammans med kända och lojala hövdingar få stopp på andedansen. Sitting Bull, som enligt Fechet hade utnämnt sig själv till överstepräst, trotsade myndigheterna. Fechet citerar ett brev som major McLaughlin skickade till Herbert Welsh i Philadelphia, som avslöjar agentens nedvärderande syn på hövdingen. I brevet skriver McLaughlin angående hövdingen:

“Sitting Bull har haft ett negativt inflytande på sina följeslagare, och i samband med den senaste galenskapen har de blivit offer för hans slughet och litat blint på de absurditeter han predikade för dem om uppkomsten av ett indianskt årtusende. Han lovade att deras avlidna förfäder skulle återvända, att det gamla indianska livet skulle återuppstå och att de vita skulle förgöras...”

Fechet skriver vidare att Sitting Bulls indianer hade lagt ner allt arbete och nu bara ägnade sig åt den nya religionen.

McLaughlin ville lösa andedansproblemet med att gripa hövdingen. Men utan order från militären kunde inte det ske. I mitten av november 1890 insåg även militären att man var tvungen att gripa hövdingen för att få slut på andedansen. Man planerade då att gå till verket när hövdingen hämtade ut sin ranson i vid agenturen, vilket ägde rum var fjortonde dag. Men planen gick av stöpet för att hövdingen plötsligt slutade med att hämta ut ransonerna i egen person. På eftermiddagen den 12:e december fick postkommendanten överstelöjtnant Drum i Fort Yates ett telegram från militärhögkvarteret i St. Paul i Minnesota som sade att han nu i samarbete med indianagenten kunde gripa hövdingen på bästa sätt.

Redan innan arresteringsorden av Sitting Bull utfärdades hade militären förberett sig mycket noggrant. I Fort Yates tjänstgjorde två kompanier ur 12:e infanteriet och 8:e kavalleriet. De soldater som skulle ingå i styrkan var redan utsedda, 50 från varje kompani. Artillerienheterna som skötte Gatlin- och Hotchkisskanonerna tränades regelbundet. Allt som behövdes för kampanjer, en dags ransoner för män, hästar och djur, buffelskinnspälsar, hästtäcken och extra ammunition, var redan packat i väntan på att lastas. Förnödenheterna skulle transporteras i en lätt fjädervagn som drogs av fyra hästar, samt en ambulans med ett påmålat rött kors.

Fechet nämner också i sin berättelse att militärens underrättelsetjänst var aktiv. Man hade skickat ut indianpoliser till Sitting Bulls by för att spionera på honom. Dessa spioner låtsade att de höll på med något annat som till exempel hugga ved när de i själva verket iakttog vad hövdingen och hans närmaste folk sysslade med. Man misstänkte även att Sitting Bull hade spioner som bevakade såväl militären som agenturen.

Fechets beskrivning av mordet är av traditionellt slag. De följer i stort sätt indianpolisernas berättelser och McLaughlins officiella rapport. Ungefär klockan ett på dagen lämnar militären mordplatsen. Man bar in liken av döda andedansare i ett av husen och Sitting Bulls hustrur som har varit fängslade släpps fria. De döda indianpolisernas kroppar samt Sitting Bulls kropp lastades på en vagn för transport till Fort Yates.