Minneconjou-siouxen White Bull var en erfaren krigare som hade deltagit i de flesta strider på den norra prärien under 1860- och 1870-talen. Han kapitulerade till militären i oktober 1876, och slog sig ner i Cheyenne Riverreservatet. År 1881 valdes White Bull till "Shirt Wearer" och förväntades att värna om sitt folk.
White Bull valde att gå den vite mannens väg med lika stor frenesi som han hade visat upp som krigare i strid. Han bosatte sig i ett timmerhus, skaffade sig en vagn och ägde så småningom över ett hundra hästar. Han gick med i en kyrklig församling och lärde sig läsa och skriva på lakotaspråket. White Bull arbetade en period inom indianpolisen och som domare vid indiandomstolen i reservatet. White Bull hävdade att han aldrig hade nyttjat alkohol och försökte hålla den förhatliga spriten från reservatet.
White Bull blev känd genom Stanley Vestals biografi: Warpath, The true story of the fighting Sioux told in a biography of chief White Bull. Boken bygger på Vestals intervjuer av White Bull i början av 1930- talet och kom ut 1934. White Bull var stolt över att han fick en chans att berätta om sitt liv till författaren så att andra kunde ta del av hans levnadsöde. White Bull avled 1947, i en ålder av 98 år.
White Bulls egen berättelse om hans inblandning i Little Bighornstriden bygger på Walter S. Cambells (Stanley Vestal) intervjuer med honom 1930. Allt som sades under intervjuerna dokumenterades av stenografen Dallas McCoid. Som tolk använde sig Campell av Sam Eagle Chase, som var en skolad lakotasioux. Campbells intervju finns publicerad i flera böcker. Jag har använt mig av tre böcker som källor: Warpath, the True Story of the Fighting Sioux told in a Biography of Chief White Bull av Stanley Vestal, Lakota Noon av Gregory F. Michno samt Lakota Recollection of the Custer Fight, New Sources of Indian-Military History av Richard G. Hardorff.
Redan den 24 juni 1876 hade indianerna som armén jagade gått över Little Bighornfloden och slagit upp sina tipier på den västra flodstranden. Lägret var ovanligt stort, ungefär 2,4 kilometer långt och 400 meter brett. Stora skaror av hunkpapa-, minneconjou- och oglalasiouxer hade samlats där. Där fanns också mindre grupper av brulé-, sans arc-, och svartfotssiouxer. Såväl som en större skara nordliga cheyenner och lite mindre grupper av santeesiouxer och arapahoer. Indianernas tipier var uppställda stamvis. När nya skaror av familjer anlände till platsen letade de upp sin stam och reste upp sina tipier bland släktingar och vänner.
White Bulls berättelse om striden vid Little Bighorn börjar tidigt på morgonen den 25 juni, strax innan soldaternas första attack äger rum mot indianlägrets södra ände.
White Bulls berättelse om striden vid Little Bighorn
White Bull var gift med Holy Loge, som var en sans arc-kvinna. Som brukligt var, hade hustrun rest upp familjens tipi bland sitt eget folk, i den norra delen av lägret. Redan när de första solstrålarna tittade fram hade White Bull gått upp och lämnat tipin. Han samlade ihop familjens hästar och drev dem mot floden. Hjorden bestod av ungefär fyrtio hästar och White Bull ägde hälften av dem, vilket gjorde honom till en förmögen ung man. Han drev dem längs floden, ungefär en halv kilometer från lägret, och lät dem dricka. När hästarna hade släckt törsten tog han dem lite längre bort från floden till en äng med saftigt gräs. Där lämnade han dem för att beta och återvände hem för att äta frukost. Mätt och belåten och redo för dagens göromål återvände White Bull till hästarna. Han var beväpnad med ett Winchestergevär och två patronbälten. Det skulle bli en varm och vindstilla dag. Det var torrt i markerna och för varje steg White Bull tog drog han upp damm. Det var ännu inte riktigt dags för hästarnas andra vattning när White Bull [1], som befann sig norr om lägret på den västra sidan om floden, plötsligt hör en äldre man slå larm om soldater. White Bull skyndade sig upp på en kulle och blickade söderut. I dalen kunde han se soldater närma sig. Han hoppade kvickt upp på sin favorithäst och drev de övriga hästarna tillbaka mot lägret.
I den södra änden av lägret väcktes Pretty White Buffalo, hustru till hunkpapakrigaren Spotted Horn Bull, av sin bror, som hade varit ute och dansat med andra ungdomar hela natten. Han var nu hungrig och hade kommit till sin systers tipi för att be om mat. Pretty White Buffalo hade varit uppe till sent på kvällen, sysselsatt med att förbereda den planerade flytten nästa morgon, som var den 25 juni. De skulle dra vidare till Yellowstoneområdet för att jaga. Varken hon eller någon annan väntade sig en attack från några soldater. Under tiden Pretty White Buffalo och de andra kvinnorna packade inför flytten, kom plötsligt några kvinnor och barn inspringande i lägret och slog larm om soldater. De hade befunnit sig en bit från lägret och letat efter kålrötter, när de såg soldater närma sig. Pretty White Buffalo hörde larmet och skyndade på med sina göromål. Men hennes tipi stod fortfarande kvar. Männen manade kvinnorna att skynda på, för lägret var inte förberedd på någon strid och de måste iväg så fort som möjligt.
[2] White Bull drev hästarna söderut till minneconjoulägret. När han hade ordnat med sin familjs säkerhet red han vidare till hunkpapalägret i söder [3]. Där var det stor förvirring, invånarna hade övergivit sina tipier och begivit sig norrut. White Bull red förbi sin fars tipi och träffade brodern One Bull. Han såg flera släktingar fly mot höjderna i nordväst. Krigare hade börjat samlas i grupper och Sitting Bull eggade upp dem med uppmuntrande tillrop. White Bull kunde för första gången höra ljudet av soldaternas gevär. Soldaternas skottsalvor träffade högt upp på hunkpapasiouxernas tipistänger. White Bull lämnade hunkpapalägret och fortsatte mot lägrets utkant. Där bevittnade han striderna i dalen [4]. Soldaterna sköt sittande till häst. De kom allt närmare lägret och trängde tillbaka indianerna. Platsen var höljd i ett töcken av damm och krutrök, som orsakades av att siouxer och arikaraspejare kämpade om hästarna. White Bull kunde se Renos spejare stjäla ett tiotal siouxhästar. Men siouxerna var så många, att spejarna var tvungna att överge hästarna och dra sig tillbaka. Därefter steg soldaterna av sina hästar och grupperade sig i en linje mot norr och satte upp en fana.
[5] White Bull tittade på flaggan (troligen G-kompaniets standar), som stod närmast det trädbevuxna området. Han uppmanade de andra krigarna att erövra den, men han fick inget gensvar. White Bull gaskade upp sig för att ensam attackera fanan, när soldaterna plötsligt plockade bort den. Soldaterna var nära lägret men närmare än så kom de inte. Det tog med sig fanan och retirerade till träden. Nu hade ett stort antal indianer samlats, men de hade ännu inte gjort något gemensamt anfall mot soldaterna. Enstaka krigare hade visat sitt mod genom att utmanande rida fram och tillbaka framför soldaterna. Andra krigare hade mest beskjutit soldaterna från långa avstånd. White Bull hörde att flera indianer redan hade blivit allvarligt sårade och många hade stupat.
[6] White Bull tittade på när soldaterna plumsade i floden och tog sig vidare upp för branterna på andra sidan. Tre soldater lyckades inte ta sig över floden, utan fortsatte fly längs flodens västra strand. En av dem gömde sig bland träden i närheten av floden. Den andra flydde söderut till en ravin och kravlade sig upp för de branta terrasserna i väster. Den tredje soldaten flydde tillbaka i den riktning de hade kommit.
[7] White Bull och några cheyenner satte av efter dem. White Bull kastade iväg några skott mot en av de flyende soldaterna, som red en grå häst, men missade. White Bull blev trött av den långa jakten och gav upp. Han hade hamnat långt från huvudstriderna och höll in sin häst och travade därefter tillbaka mot soldaternas vadställe.
[8] När White Bull återvände från sin fruktlösa jakt på de flyende soldaterna stannade han till vid vadstället. Han hade missat de närstrider som nyligen hade ägt rum vid floden. Trots avståndet kunde han se att några soldater på andra sidan floden fortfarande stred. White Bull avlossade några skott från långt avstånd mot dessa soldater. Eftersom de andra indianerna hade vadat över floden i sin jakt på soldaterna, gjorde White Bull nu också det. Det var inga problem. Floden var bred men inte djup. Den var knappt simbar. [9] White Bull anlände till en höjd samtidigt som de sista eftersläntrande soldaterna anslöt sig till sina kamrater på en annan höjd i närheten. Från den plats där White Bull stod kunde han se en ny soldatstyrka (Custers bataljon) som red i riktning mot lägrets norra del.
Från höjden där White Bull stod såg han och de andra indianerna Custers soldater. De beslutade sig för att rida ikapp Custer. Soldaterna försvann ur deras sikt en stund. [10] När White Bull nådde Weir Point såg han återigen soldaterna. White Bull red vidare och korsade Medicine Tail Coulee. Soldaterna hade ett stort försprång, men White Bull och de andra indianerna knappade in på dem. White Bull berättade att soldaterna höll ihop, ömsom ledde de hästarna, ömsom red de i trav. Soldaterna var i rörelse hela tiden ända till de nådde fram till Calhoun Hill.
[11] När White Bull anlände till Calhoun Hill såg han att soldaterna hade suttit av, vilket gav honom och de andra indianerna en chans att samla ihop sig för en gemensam attack. De red in mot soldaterna, men trots att bara en grupp soldater (L-kompaniet) sköt mot dem, var de tvungna att vända om. White Bull lämnade de andra indianerna och började leta efter en bättre plats att strida från. White Bull beskriver indianernas första attack.
White Bull red till en plats öster om soldaterna. Där mötte han Crazy Horse och andra oglalakrigare. Crazy Horse hade på sig en vardaglig skinnskjorta och hans hår hängde löst utan några fjädrar. Han hade målat vita prickar i ansiktet som föreställde hagelkorn och som skulle skydda honom mot gevärskulor i strid. [12] White Bull red otåligt fram och tillbaka längs en svacka bakom soldaternas linje. Indianerna sköt mot soldaterna från långt håll. Även Crazy Horse hade anslutit sig till dessa långskjutare. White Bull ville attackera men Crazy Horse var ännu så länge inte intresserad. White Bull fick göra det ensam. Han manade på sin häst och satte av mot soldaterna. Han red barbacka och tryckte sig tätt mot hårmanen. Han höll sig fast genom att omfamna hästens hals. Han blev beskjuten, men lyckades återvända oskadd till sina kamrater. Han ville naturligtvis på indianskt vis visa sitt mod. Och han ville göra det igen. Den andra gången anslöt sig Crazy Horse och de andra krigarna till White Bull. Indianernas attack bröt soldaternas mod. Indianerna kunde rida fritt bland soldaterna och dra ner dem från hästarna. Det var ett gyllene tillfälle att samla på sig coups.
White Bull befann sig nu mitt i stridens centrum. Det första han fäste blicken på, var en sårad soldat som vinglade i sadeln. White Bull satte genast efter soldaten, som efter en stund föll till marken från hästryggen. White Bull hoppade av sin häst och räknade coup på soldaten med sin ridpiska. Han plockade upp soldatens pistol och ammunition. Därefter hoppade han åter upp på sin häst och tog genast upp jakten på en annan soldat, som försökte fly undan striderna. Soldaten red på en utmattad häst. När han upptäckte att han var förföljd vände han sig om och siktade med sitt gevär mot White Bull. White Bull var för snabb för honom och greppade tag i hans axel och vräkte ner honom från hästryggen. Soldaten hann avfyra ett skott i luften innan han skrikande föll till marken.
Hästar utan ryttare sprang kors och tvärs över slagfältet. White Bull fick syn på en på en fin häst, som han ville ha. Men en annan indian hann före. Istället drogs White Bulls nyfikenhet till en soldat, som hotade alla indianer i hans närhet med sitt gevär. White Bull red rakt mot honom. Soldaten tog sikte på White Bull och avlossade ett skott, som missade. White Bull red över honom och räknade sin tredje coup. Allt var ett enda stort kaos av skrik, krutrök och damm. Indianerna försökte hela tiden uppmuntra varandra. Plötsligt, mitt i denna röra, träffades White Bulls häst av en gevärskula och föll död till marken. White Bull såg sig omkring och kunde se vilken oreda indianernas attack hade orsakat bland soldaterna. Strax därefter dök vännen Bear Lice upp och lånade ut en tillfångatagen häst till White Bull.
[13] White Bull såg hur soldaterna flydde i alla riktningar. Han räknade coup på en sårad soldat, när han befann sig mellan Battle Ridge och floden. Nedanför såg han en soldat [14] som hotfullt riktade sitt gevär mot alla indianer som red nära honom. Soldaten var lång och kraftig. Han hade gult hår och mustasch. Soldatens imponerande kroppsbyggnad och ursinniga uppträdande gjorde att indianerna inte vågade komma nära honom. White Bull var inte rädd utan satte fart mot soldaten. När han hade kommit närmare, hoppade han av hästen och närmade sig sista biten till fots. Soldaten såg White Bull komma emot sig och vände nu sitt gevär mot honom. När White Bull rusade in mot mannen slungade soldaten med all kraft, geväret mot White Bull. White Bull hoppade åt sidan och ungick att bli träffad. De greppade tag i varandra och föll till marken. Där brottades de ursinnigt. Dammet virvlade upp omkring dem. Soldaten försökte vrida White Bulls gevär ur hans händer. White Bull svarade med att slå mannen tvärs över ansiktet med sin ridpiska och räkna coup på honom. Soldaten släppte taget om White Bull, men greppade återigen tag i geväret med båda händerna. White Bull slog till honom igen.
Soldaten var urstark. Han boxade White Bull i ansiktet och på kroppen. Sedan greppade han tag i White Bulls flätor och drog honom till sig för att bita av hans näsa. White Bull fruktade för sitt liv och skrek förtvivlat på hjälp. Bear Lice och Crow Boy hörde hans rop och kom springande. De försökte slå ner soldaten. Men de två slagskämparna var så insnärjda i varandra, att de flesta slagen träffade White Bull. Några av dem så hårt att han blev yr. White Bull skrek allt vad han orkade, i hopp om att soldaten skulle bli rädd och släppa taget. Till slut lyckades White Bull bryta sig loss. Soldaten drog sin pistol, men White Bull lyckades vrida den ur hans hand och slog till honom flera gånger i huvudet med den. Soldaten föll till marken och White Bull sköt honom i huvudet och sköt ytterligare ett skott mot hans hjärta. White Bull plockade upp soldatens pistol och patronbälte och drog sig sedan tillbaka för att vila.
[15] Efter sin vilopaus såg White Bull, som nu befann sig söder om Custer Hill, hur soldaterna sprang ner för slänten. Det var enligt honom ett tiotal. Han och andra krigare försökte blockera soldaternas flyktväg. I striderna som följde, erövrade White Bull sin sjätte respektive sjunde coup. Strax därefter kände han något som snuddade vid hans ankel. Han vacklade till och föll. När han såg på benet var ankeln svullen, men det kom inget blod. Han trodde att han hade blivit träffad av en förlupen kula. White Bull kravlade iväg till en sänka och stannade där. Han var inte orolig att någon soldat skulle upptäcka honom, för han visste att det inte fanns så många kvar i livet.
När striderna var över kom White Bull fram från sitt gömställe. Han prövade om han kunde stödja sig på benet. En god vän, With Horn, kom till hans undsättning, hjälpte upp honom på en häst och tog honom ner till lägret. Där fick han vila i sin faders tipi, äta och dricka och få sin skada omsedd. När White Bull kände sig stark igen återvände han till slagfältet, för att leta efter sin sadel och sina leggings, som han hade slängt undan i stridens hetta.