Alla siouxkrigare strävade efter att äga fyra karaktärsdrag, mod, mental styrka, generositet och visdom. Det var naturligtvis svårt för varje enskild sioux att leva upp till alla dessa goda egenskaper. Mod ansågs vara den egenskap som var enklast att erhålla. Det gjorde man lättats på slagfältet. Att visa sitt mod i strid var viktigare än att segra. Att ständigt utmana döden i strid var så betydelsefullt för siouxkrigarna att det fanns vissa fastställda regler för hur de skulle uppträda i strid. Att rida fram till en fiende och stöta till honom med endast handen eller ett föremål ansågs vara den mest fulländade krigshandlingen och kallades för att man räknade "Coup" på sin motståndare. Det spelade ingen roll om fienden dödades eller sårades. Det betydelsefulla i själva handlingen var, att man hade modet att utsätta sig för livsfara genom att rida fram till en fiende och vidröra honom, istället för på ett långt och säkert avstånd döda honom med ett pilskott. En siouxkrigare levde efter mottot; det är bättre att dö på slagfältet än att växa upp och dö gammal.
Bland siouxerna var det tillåtet att erövra fyra coups på samma fiende i samma strid. Om så var fallet rangordnades coupstötarna i den följd de erövrades. Den första coupen var naturligtvis den högst rankade. Efter en strid samlades krigarna för att noggrant gå igenom vilka som rättmätigt kunde hävda att de hade erövrat en eller flera coups och vilken rang de hade. Om en krigares coup hade bevittnats och bekräftats av de andra stridskamraterna kunde han tillägna sig denna coup. Det var också viktigt för krigarna att berätta om sina krigsbragder till de övriga i stammen. Ofta passade man på att göra det i samband vid en dans eller en ceremoni, då det fanns många åhörare. En krigare som hade erövrat en coup av första rang, hade rätt att bära en vit örnfjäder i håret. Ett annan sätt att visa upp sina coups, var att beskriva sina bragder i målningar på en buffelhud eller att måla coupsymboler på kläder och vapen. En krigares anseende och status inom den grupp han levde i berodde på hans krigsbragder och var således väldigt viktigt för varje enskild siouxkrigare.
Sitting Bulls första coup
När Sitting Bull eller Slow som han kallades då var fjorton år erövrade han sin första coup. Året var 1846, då hunkpapabandet som han tillhörde hade slagit läger vid Powderfloden, på gränsen till kråkindianernas territorium. En av krigarna, Good-Voiced-Elk, bjöd in andra krigare att följa med honom på en räd mot kråkorna för att stjäla hästar och ta skalper. Här såg Slow en möjlighet att visa sitt mod i strid, trots att han egentligen inte var gammal nog att följa med de mera erfarna krigarna. Utan att ha frågat sina föräldrar om lov, dök Slow upp på den förutbestämda mötesplatsen, där ett tjugotal krigare hade mött upp. De ärrade krigarna förvånades över att en så ung pojke, ridande på en grå häst och endast beväpnad med en coup-pinne, ville följa med dem. Det var i och för sig inte ovanligt att unga pojkar följde med krigarskaror som hjälpredor. Deras uppgift var då att ta hand om krigarnas hästar, samla ved och utföra andra sysslor för att se och lära. Men pojkar i Slows ålder förväntades naturligtvis inte att deltaga aktivt i strid.
På den tredje dagen, upptäckte en spejare ett dussin kråkindianer, som i sakta mak red i riktning mot siouxernas huvudgrupp. Siouxerna bestämde sig då för att lägga sig i bakhåll för sina fiender. Krigarna började nu förbereda sig inför den kommande bataljen. De stridstränade hästarna kände på sig att någonting var i görningen. De var så spända över att få rusa in på fienden att de började slå med huvudena upp och ner. Slow var också upprymd, men han kunde inte hålla sig. Plötsligt kickade han till sin häst i sidan och satte av i full galopp mot kråkorna. De förvånande siouxkrigarna såg den grå hästen rida iväg med en obeväpnad yngling, viftande med en klen coup-pinne. Slows oväntade agerande, förstörde naturligtvis krigarnas bakhållstaktik. De övriga krigarna beslutade sig genast för att rida efter i Slows spår, för att förhindra att han blev dödad. Kråkindianerna blev mäkta förvånade över att se en ensam pojke komma emot dem i full galopp. I samma stund upptäckte kråkorna de andra siouxerna. De beslutade sig då för att vända om och fly undan de anstormande siouxerna.
En av kråkindianerna red på en långsam häst och hamnade genast på efterkälken. Det upptäckte Slow, och han beslöt sig för att rida ikapp honom. Slow manade på sin häst och han kom allt närmare sin fiende. När den flyende kråkindianen insåg att han inte kunde komma undan sin förföljare hoppade han av sin häst och laddade sin båge med en pil. Men han hann inte avlossa pilen förrän Slow slog honom på axeln med sin coup-pinne i samma ögonblick som han red omkull honom. En annan hunkpapakrigare skyndade in på kråkan och gjorde slut på honom. I denna drabbning dödade siouxerna åtta kråkindianer, resten lyckades undkomma. De segerrusiga hunkpapakrigarna återvände till sitt läger med skalper och hästar. Där berättade de entusiastiskt om den unge Slows fantastiska bedrift.
Slow får ett nytt namn
När Slows far fick höra om sin sons bedrift blev han oerhört stolt och ställde genast till med en fest. Först fäste han en vit örnfjäder i sin sons hår. Fjädern symboliserade en coup av högsta rang. Och sedan målade han Slows ansikte och kropp svart, siouxernas färg för seger. Han ledde honom genom lägret, så att alla kunde se och applådera honom. Slows far delade ut hästar till behövande. Han skänkte sin son en häst, som ett erkännande för hans mod. För att ytterligare hylla sin son gav fadern bort sitt namn till sin son och tog istället ett annat namn, Jumping Bull.
Slows nya namn, Sitting Bull (Tatanka Iyotake), var ett hedrande namn, som han behöll ända fram till sin död. Siouxerna betraktade buffeln som ett kraftigt och uthålligt djur. Den försvarade sig ursinnigt om den blev hotad, ibland ända in i döden. Sitting Bull var verkligen ett namn att leva upp till. Men det tyckte hans far att han var värd. Som en sista final i hyllandet av sin son överlämnade Jumping Bull en målad helig sköld till honom. Motivet på skölden hade uppenbarat sig för Jumping Bull i en drömvision. En erkänd skicklig sköldmakare hade tillverkat skölden och en helig man hade målat motiven. Skölden var målad i rött, grönt, blått och brunt. Motivet föreställde en rovfågel, som Jumping Bull hade sett i sin dröm. Skölden var dekorerad med fyra örnfjädrar som skulle ge ägaren stridslycka i alla vädersträck.
Från och med denna stund bar Sitting Bull denna sköld i de flesta av sina nästkommande strider. För hunkpapasiouxerna var det en fantastisk bedrift som den då blott fjortonårige Sitting Bull hade begått. Nu hade han tagit ett stort kliv in i vuxenvärlden. Hans folk förväntade sig mycket av honom i framtiden. Ett år senare, sårades Sitting Bull i en strid mot flatheadindianer. Han hade då tillåtelse att bära en rödmålad örnfjäder, som symboliserade att han hade sårats i strid.
Halt för livet
Tio år senare, 1856 då Sitting Bull var 24 år och redan en erfaren krigare, valdes han in som medlem i krigarsällskapet de Starka hjärtana. Detta sällskap ansågs vara det mest prestigefyllda av alla siouxsällskap. Endast de modigaste krigarna antogs. Sällskapet hade 40 till 50 medlemmar. Sitting Bull valdes till Sash Wearer, som var rankad direkt under sällskapets två ledare. En Sash Wearer hade rätt att bära en huvudbonad som var täckt med avklippta kråkfjädrar och ett par tunt nerhyvlade buffelhorn. Mellan hornen satt det fast vita hermelinsvansar som hängde ner över bärarens rygg. Ägaren bar även ett skärp i rött ylletyg, som var 30 cm brett och dekorerad med örnfjädrar. I ena änden fanns det en slits så att ägaren kunde trä skärpet över huvudet och ena armen, så att det hängde över axeln och vidare ner på marken. En Sash Wearer förväntades att sätta sitt liv på spel i strid. Genom att påla fast sig i marken med hjälp av en lans eller en pinne, som kördes igenom skärpets bakände som vilade på marken, kunde endast en kamrat frigöra honom. För en Sash Wearer hade svurit att aldrig backa i strid förrän han hade segrat.
Samma år deltog Sitting Bull i en hästräd mot kråkindianerna. Siouxerna blev upptäckta tidigt och en strid om kråkornas hästar började utspela sig. Alla, utom en kråkindian, drog sig snabbt ur striden och flydde. Denna ensamma och modiga kråkindian, klädd i en röd skjorta som indikerade att han var hövding, vände om och red utmanande mot siouxerna. Sitting Bull antog genast utmaningen och red mot sin antagonist. Beväpnade med var sin mynningsladdare, gick de två krigarna till fots mot varandra den sista biten. Sitting Bull var iklädd sin sällskapsmundering och bar skölden han hade fått av sin far. Samtidigt, på nära håll, avlossade de två kombattanterna sina eldvapen. Sitting Bulls kula träffade kråkan i buken och dödade honom. Kråkans kula trängde igenom Sitting Bulls sköld, ändrade riktning nedåt, och träffade honom i foten. Kulan plöjde upp ett djupt sår från tårna till hälen. Sitting Bull haltade fram till sitt offer och skalperade honom. Därefter hoppade han upp på sin häst, utan att visa någon smärta, och red vidare. Skadan läkte inte som den skulle, vilket ledde till att Sitting Bull hädanefter gick med en lätt haltande gång.
Striden mot trettio kråkindianer
Vintern 1869-70 hade Sitting Bulls hunkpapaband slagit läger vid Big Dry Creek, en biflod till Missourifloden i östra Montana. Området som siouxerna vistades i betraktades av bergskråkorna som sitt jaktområde. Två unga hunkpapapojkar, som hade varit ute på jakt och var på väg hem till lägret, överraskades plötsligt av trettio kråkindianer. Två av kråkorna red på en ponny, medan de andra färdades till fots. De beridna kråkorna satte av efter pojkarna och dödade en av dem. Den andra pojken lyckades, trots att han var sårad, ta sig till hunkpapalägret. Där i lägret, välbehållen men omskakad, berättade han vad som hade hänt.
Genast samlade Sitting Bull ihop ungefär hundra krigare, för att hämnas på kråkorna. I mörker och kyla, ledde pojken Sitting Bull och de andra krigarna till platsen där hans kamrat hade mist sitt liv. Därifrån följde de kråkornas spår i snön, vilket ledde dem söder ut längs Big Dry Creek ända fram till dess källa. Där vid en märklig bergsformation, som reste sig upp från marken mitt ute på den flacka prärien, upptäckte siouxerna sina fiender. Kråkorna hade gömt sig bakom stora klippblock, som fungerade som ett utmärkt bröstvärn.
Det hade nu hunnit bli gryning och istället för att ta en paus och planera anfallet mot kråkorna, attackerade siouxerna genast. Båda sidor hade få eldvapen. De flesta var beväpnade med pil och båge. Siouxerna stred på ett sätt som var typiskt för dem. Var och en stred för sin egen vinnings skull. Varje krigare strävade efter att visa sitt mod genom att erövra coups. De red fram mot kråkorna och skickade i väg en pil eller ett gevärsskott för att sedan snabbt dra sig tillbaka. Sedan attackera de kråkornas bröstvärn på nytt från ett annat håll. Kråkorna var emellertid väl skyddade bakom klippblocken. Vilket höjde deras moral. De tänkte sälja sina liv dyrt till siouxerna.
Sitting Bull red en brun häst i denna strid. Han uppmanade sina krigare att uppträda modigt. Vid tre tillfällen red han i full galopp mot barrikaden och räknade coup med sin pilbåge. Trots att kråkorna var underlägsna i antal, tre mot en, och hade drabbats av stora förluster, kände de sig fortfarande säkra bakom deras väl skyddade position. Siouxerna hade förlorat tretton krigare och ytterligare sjutton krigare hade sårats. En sioux som hade stupat var Sitting Bulls farbror, Looks for Him in a Tent. Han hade träffats av ett gevärsskott i bröstet och fallit ner död bara några meter från kråkornas bröstvärn.
När gryningen hade övergått till morgon hade hunkpapasiouxernas attacker ytterligare decimerat kråkornas antal. Liksom Sitting Bull, attackerade hans krigare kråkorna så fort de fick en chans. När skottlossningen var för kraftig drog de sig undan. Det var nu mitt på dagen. Sitting Bull planerade en sista gemensam attack, som skulle göra slut på kråkorna. Sitting Bull red i spetsen för de andra krigarna i ett sista anfall mot kråkorna. Den här gången hoppade siouxerna över stenblocken och dödade samtliga kråkor i en häftig närstrid. Efteråt kallade siouxerna denna händelse för "Striden där trettio kråkor dödades".
Sitting Bulls första serie av självbiografiska teckningar
Under en dans 1870, kort efter striden mot kråkindianerna, passade Sitting Bull på att berätta om alla sina coups. Frank Grouard, som var närvarande vid dansen, hävdade att Sitting Bull då hade erövrat 63 coups. Någon gång på 1860-talet, skildrade Sitting Bull alla sina krigsbragder i en serie självbiografiska teckningar. Den första teckningen Dessa teckningar överlämnade Sitting Bull till sin fosterbror Jumping Bull. Jumping Bull förvarade Sitting Bulls teckningar tillsammans med sina egna självbiografiska krigsteckningar. Under tiden dessa teckningar var i Jumping Bulls ägo, passade Four Horns, farbror till Sitting Bull, på att kopiera teckningarna. Four Horns gjorde två kopior av varje teckning. Varje kopierad bildserie består sammanlagt av 55 teckningar, 40 av Sitting Bulls teckningar och 15 av Jumping Bulls teckningar.
Av någon okänd anledning hamnade Four Horns kopior i en annan indians ägo. Han tog dem till Fort Buford, där de hamnade i arméläkaren James Kimballs förvar, i augusti 1870. En kollega till Kimball, sergeant H. M. Morrow, kom över den andra serien av kopior. Morrow lämnade efter hand över teckningarna till sin son. Dessa teckningar förstördes dock under en jordbävning i San Francisco 1906. Vad som hände med Sitting Bulls originalteckningar vet man inte. De finns troligen inte bevarade i dag. Så sent som 1881 hävdade Sitting Bull att de fortfarande fanns i Jumping Bulls ägo.
Kimballs numrerade varje teckning (1-55), utan att ta hänsyn till händelsernas kronologiska ordning. Dessutom upprättade han en förteckningslista över dem. I denna lista har Kimbell skrivit ner historien bakom varje teckning. Trots att det är en synbar skillnad på Sitting Bulls och Jumping Bulls teckningar, upptäckte inte Kimball detta. Han trodde att samtliga 55 teckningar var endast tecknade av Sitting Bull. Kimballs nedskrivna kommentarer är hämtade från intervjuer med siouxer, som visserligen inte kände Sitting Bull personligen, men som var väl bevandrade i konstformens bildspråk. Sedan 1915 finns teckningarna, tillsammans med Kimballs förteckningslista, i förvar i the Bureau of American Ethnologys arkiv.
År 1881 visade pastorn och missionären John P. Williamson Four Horns teckningar för Sitting Bull, för att höra om hans kommentarer. Sitting Bull kände genast igen teckningarna. Han förklarade att de skildrade hans tidigare krigarliv, förutom fyra teckningar som skildrade hans bror Jumping Bulls krigarbedrifter. Sitting Bull berättade vidare, att teckningarna skildrar krigshändelser som har ägt rum på riktigt. Sitting Bull verifierade även att Kimballs kommentarer var korrekta.
Four Horns 55 teckningar är utförda på baksidan av tjänstgöringslistor, 20x25 cm, som användes av Förenta staternas 31:a Infanteriregemente. Hur dessa blanketter kom i Four Horns ägo är inte känt. Kimball har numrerat teckningarna och gjort en lista som förklarar teckningarnas betydelse. Teckningarna är utförda i typisk siouxstil och följer ledgerkonstens alla konventioner. Motiven är hämtade från händelser då Sitting Bull erövrar coups och stjäl hästar. Huvudpersonen, Sitting Bull, är tecknad på papprets högra sida. Fienden är placerade på papprets vänstra sida. Människors och hästars konturer är utförda i blyerts och sepiatusch. Teckningarna är färglagda i tunna färgtoner av röd och blå krita, gulockra och grön färg samt sepiatusch.
Den första teckningen (nr 1 i Kimballs förteckningslista) skildrar Sitting Bulls första coup. Sitting Bull avbildar sig själv som en oerfaren krigare utan fjädrar. Han slår sin motståndare på överarmen med en coup-pinne, som är dekorerad med en örnfjäder.
Sitting Bull har signerat teckningen med sin namnbild, en sittande buffeltjur, som är förbunden med ett streck från Sitting Bulls mun till namnbilden. Sitting Bull bär på skölden han fick av sin far när han hade erövrat sin första coup (vilket ägde rum efter striden). En koltrast eller en örn är målad på den blåfärgade skölden. Skölden är ytterligare dekorerad med fyra örnfjädrar, som fladdrar för vinden. Händelsen ägde rum 1846 vid Red Water, som är en biflod till Missourifloden i nuvarande Montana.
I en annan teckning (nr 6 i Kimballs förteckningslista) skildrar Sitting Bull sin fjärde coup, då han såras i en närstrid med en kråkindian. Händelsen ägde rum vid Porcupine Creek 1856. Sitting Bull är klädd i det Starka hjärtsällskapets typiska huvudbonad. Sitting Bull hukar sig ner och tar skydd bakom sin sköld och skjuter kråkan i buken, samtidigt som han blir sårad på tre ställen, bland annat i höger fot. Eldsflammor och rök i form av ritade sepiastreck kommer ut från gevärsmynningarna. För att visa att han blev sårad i striden har Sitting Bull målat röda streck som visar hur såren blöder ymnigt. I bakgrunden väntar Sitting Bulls häst. Skalpen som hänger ner från hästens betsel indikerar att Sitting Bull skalperade kråkindianen efter skottlossningen.
Four Horns kopierade 40 av Sitting Bulls originalteckningar. Tolv av dessa teckningar skildrar strider mot kråkindianer, vilket visar att krigare från denna stam var siouxernas huvudfiender. Att hästar och mulor var begärliga byten för siouxerna avslöjas i Sitting Bulls teckningar. Ytterligare tolv teckningar har som tema när Sitting Bull stjäl hästar och mulor. En teckning skildrar när Sitting Bull rider hem med nio hästar, som han hade stulit från kråkindianerna, vintern 1863-64. En av hästarna gav han bort till sin syster. Sexton teckningar skildrar hur Sitting Bull räknar coup på vita civila män eller soldater. Under vintern 1867-68 räknade Sitting Bull coup på nio vita män. I några av dessa nio teckningar har Sitting Bull tecknat vita män med kraftig hårväxt på kroppen, något siouxerna ansåg vara motbjudande.
En teckning som Kimball har märkt med siffran 15, skildrar en händelse från en strid mellan siouxer och över ett hundra soldater som tillhörde general Sullys styrka. Striden ägde rum vid White Butte i närheten av Little Missouri River i Nord Dakota. Året var 1864. En av soldaterna hade skadat två siouxer och skrämt iväg en tredje, när Sitting Bull beslutar sig för att attackera denna ovanligt modiga fiende. Sitting Bull rider fram till soldaten och skjuter honom i ryggen med en pil. Trots att soldaten är svårt sårad och blöder ymnigt från munnen och pilsåret svänger han runt och avlossar sitt gevär mot Sitting Bull. Kulan tränger in i vänster höft och går ut i ryggen och orsakar ett fult köttsår som blöder kraftigt. I samma stund som Sitting Bull blir träffad viker han av från sin fiende. Han känner sig vimmelkantig och är tvungen att omfamna halsen på sin häst för att inte ramla av. Så fort Sitting Bull återvände till siouxernas linjer blev han omhändertagen av Jumping Bull, som bandagerade såret för att stoppa blödningen.
Sitting Bull kapitulerar
Trots att Sitting Bulls namn var känt bland den amerikanska allmänheten före slaget vid Little Bighorn 1876. Var det först efter Custerstriden som intresset för hans person ökade lavinartat. Redan den 6 juli 1876 publicerade tidningen New York Herald en artikel om Sitting Bull, som var baserad på hans teckningar. Artikeln var illustrerad med elva av hans teckningar. Det var första gången som några av hans teckningar visades upp för allmänheten. Journalisten som skrev artikeln missade att teckningarna var kopior av Sitting Bulls originalteckningar. Han beskriver Sitting Bull som en grym, blodtörstig och skrytsam person. Kanske på grund av artikelns negativa bild av Sitting Bull, som avslöjar dåtidens fördomar om den nordamerikanske indianen, blev den en stor succé och publicerades i en mängd tidskrifter och tidningar runt om i USA.
Efter striden vid Little Bighorn, på våren 1877, tvingade armén Sitting Bull med sitt folk att söka sig till Kanada. Där levde han i fyra år innan han återvände till USA för att kapitulera. Den 19 juni 1881 red Sitting Bull med 40 familjer, 44 män och 143 kvinnor och barn, in i Fort Buford, i nuvarande Nord Dakota. Sitting Bull var klädd i en sliten och smutsig kalikåskjorta och ett par enkla svarta leggings. Rund midjan hängde en lika sliten och smutsig filt. Eftersom Sitting Bull besvärades av en ögoninfektion, hade han knutit en näsduk, likt en turban, runt huvudet och dragit ner den halvt över ögonen. Dagen därpå, ägde den formella kapitulationen rum. Sitting Bull gav sitt Winchestergevär till sin femårige son, Crow Foot, som i sin tur överlämnade geväret till major David H. Brotherton.
Den 29 juli gick Sitting Bull och hans folk ombord på hjulångaren General Sherman med destination Fort Yates vid Missourifloden i Standing Rockreservatet. Tre veckor efter ankomsten till Fort Yates, beslutade Inrikesdepartementet att Sitting Bull och de som kapitulerade tillsammans med honom, skulle skickas längre nedåt floden till Fort Randall. Där skulle de hållas som krigsfångar på obestämd tid. Den 9 september tvingades en besviken Sitting Bull och 167 följeslagare återigen ombord på hjulångaren Sherman, för vidare transport till Fort Randall. Ombord fanns även ett kompani av infanterister som hade till uppgift att bevaka Sitting Bull och hans indianer. Åtta dagar senare anlände Sherman till militärfortet Randall, som låg vid Missourifloden i dagens Syd Dakota, nära gränsen till Nebraska.
De nästkommande 20 månaderna skulle Sitting Bull få tillbringa i Fort Randall. Sitting Bull och hans folk slog upp sina tipier på prärien, en kilometer från Fort Randall. Där levde de på arméns matransoner och bevakades av soldater ur det 21:a infanteriregementet, bestående av svarta soldater och vita befäl. Tristessen i lägret bröts då och då av nyfikna besökare, som ville träffa den nu välkände hövdingen.
The Smith Collection (22 teckningar)
I the Bureau of American Ethnologys arkiv finns det ytterligare en serie teckningar. De är producerade av Sitting Bull under hans fångenskap i Fort Randall 1882. Denna bildserie, som omfattar tjugotvå originalteckningar, skänktes till the Bureau of American Ethnology av Robert A. Smith 1923.
Sent i oktober 1881 fick Sitting Bull besök av tysken Rudolf Cronau. Han var amerikakorrespondent och tecknare för den tyska veckotidskriften Gartenlaube. Cronau hade påbörjad ett arbete med att teckna av kända siouxer. I Standing Rockreservatet hade han porträtterat Gall och många andra siouxer. Nu hade turen kommit till Sitting Bull. Lite motvilligt gick Sitting Bull med på att bli avtecknad. Under tiden Sitting Bull satt som modell för sitt porträtt, iklädd bröstplatta och fjäderbuske, pratade han hela tiden. Sitting Bulls anletsdrag ändrades i takt med att han pratade, vilket gjorde det extra svårt för Cronau att teckna av honom. Trots detta, blev Cronaus porträtt på Sitting Bull väldigt bra. De blev också goda vänner. Cronau delade bland annat med sig lite av sina teckningskunskaper till en mycket intresserad Sitting Bull. När Cronau, eller "Järnögat" som indianerna hade döpt honom till, lämnade Sitting Bull och hans folk, återgick livet till den gamla vanliga tristessen igen.
I december 1881, besökte pastorn John P. Williams Sitting Bull, för att visa honom Four Horns kopior på hans egna självbiografiska teckningar. Cronaus tidigare besök och nu Williams, väckte uppenbarligen Sitting Bulls intresse för teckningskonsten igen. Kanske var det ett sätt för honom att ta död på tristessen. För under året därpå, 1882, producerade Sitting Bull tre serier av teckningar. Två av dessa bildserier skänkte han till officerare, som tack för att de hade givit honom mat och kläder. En tredje serie teckningar gav han bort till handelsmannen i Fort Randall.
Smiths tjugotvå teckningar är utförda i blyerts i en arméanteckningsbok och färglagda med vattenfärger. Till skillnad från Sitting Bulls tidigare teckningar, var dessa teckningar ämnade enbart för en vit publik. Inga motiv skildrar hur Sitting Bull dödar soldater eller civila amerikaner. Sitting Bull har även gått ifrån bruket att signera målningarna med sin bildskrift, en sittande buffeltjur. I Kanada hade han lärt sig att skriva sitt namn och signerade nu sina teckningar med sin autograf.
Enligt Sitting Bull själv, visar teckningen på bilden ovan (nr. 17 i Smiths bildserie) hur Sitting Bull dödar en kråkindian. Över två hundra siouxer attackerade sju kråkindianer som ertappades med att jaga inne på siouxernas jaktområde. Trots att kråkorna var beväpnade med gevär och siouxerna endast med pil och båge dödades alla kråkor.
Teckningsstilen i Smiths bildserie är en blandning av typisk ledgerteckning och västerländsk konst. Sitting Bull har definitivt tagit intryck av Cronaus sätt att teckna. Människorna är emellertid gjorda i typisk traditionell tvådimensionella ledgerstil. Människokroppens konturer är tecknade i blyerts och de tomma ytorna är färglagda med vattenfärger i starka toner. Däremot har Sitting Bull ritat och målat hästarna i en helt annan stil. Hästarna är målade mycket mera realistiskt än hans tidiga hästteckningar. Med rundare former och med ett försök till ett tredimensionellt resultat. Man kan tro att det är någon annan än Sitting Bull som har ritat och färglagt hästarna. Så stor skillnad är det på människorna och hästarna i hans teckningar. Hästarna är i alla fall mycket skickligt utförda, både till form och till färg. Några av hästarna är så detaljerat tecknade att de troligen har varit Sitting Bulls favorithästar.
De typiska motiven skildrar hur Sitting Bull räknar coup på siouxernas traditionella fiender. Under tiden Sitting Bull arbetade på teckningarna, fick han ofta besök av löjtnant Wallace Tear, 25:e infanteriregementet. När teckningarna var klara, förklarade Sitting Bull teckningarnas betydelser för honom (via tolk). Denna information skrev Tear ner i en anteckningsbok. Löjtnant Tear klagade på att Sitting Bull inte exakt kunde tala om för honom vilka platser som striderna hade ägt rum på. Ofta sade Sitting Bull lite sväpande att en strid hade ägt rum i "kråkindianernas land" eller "siouxernas land". Löjtnant Tear passade även på att fråga Sitting Bull om sina strider mot den vite mannen, speciellt om Custerstriden. I detta ämne var Sitting Bull emellertid mycket förtegen. Om Custerstriden lämnade han följande korta kommentar till Tear:
"Jag jagade inte Custer. Jag trodde att jag hade rätt att skydda mina egna kvinnor och barn. Om han (Custer) hade intagit vårt läger skulle han ha dödat våra kvinnor och barn. Det var en ärlig strid.
Sitting Bull skänkte teckningarna till Tear som tack för att han hade givit honom mat och kläder. Wallace Tear skickade sedan dessa teckningar tillsammans med sina anteckningar till general J. C. Smith, vars son donerade dem till the Bureau of American Ethnology 1923.
The Pettingers Collection (13 teckningar)
Sitting Bull producerade ytterligare en tredje serie teckningar under sin fångenskap i Fort Randall 1882. Denna serie utgörs av tretton teckningar som hövdingen gjorde åt Dan L. Pratt som var handelsman i Fort Randall. Pratt blev med tiden en mycket god vän med Sitting Bull och hans familj. Det kanske var av den anledningen som Sitting Bull gjorde dessa teckningar till honom. Senare, 1925, skänkte Pratt teckningarna till G. H. Pettinger.
Denna serie ledgerteckningar finns nu i George Howard Pettinger Collection, som även äger flera av Sitting Bulls personliga ägodelar. Pettingerteckningarna producerades alltså vid samma tidpunkt som Smithteckningarna. De är därför utförda i ungefär samma stil och färger som Smiths bildserie. Med undantaget att de inte är signerade med Sitting Bulls autograf. Teckningarna, som är utförda på pappersark med måtten 25x20 cm, skildrar hur Sitting Bull räknar coup på kråk-, flathead-, chippewa-, och atsinaindianer. Pappersarken är tryckta med D. L. Pratt Jr, Post Trader. Två av teckningar är unika för att Sitting Bull har tecknat sitt ansikte rakt framifrån, vilket är mycket ovanligt inom ledgerkonsten.
Den här teckningen som är nummer tio i Pettingerserien är utförd i blyerts och färgkritor. Den beskriver hur Sitting Bull dödar en spejare från kråkstammen. Vid den nedre delen av arket finns det en handskriven text som lyder: Killing a Crow Indian scout who belonged to Gen. Miles/command. Sitting Bull wears war bonnet which once belonged to Crazy Horse. Teckning nummer tio skildrar samma händelse som teckning nummer 15 i Smithserien gör.
Teckning nummer 15 i Smithserien visar hur Sitting Bull dödar en kråkindian som var anställd som spejare för general Miles. Händelsen ägde rum 1880.
The Quimby Collection (13 teckningar)
En av många personer som Sitting Bull blev mycket god vän med under sin fängelsevistelse i Fort Randall var Martha Quimby. Hon var hustru till kapten Horace Quimby som var kvartermästare, det vill säga chef för underhållningstjänsten i Fort Randall. Horace kom från New Hampshire och när han blev förflyttad till Fort Randall i Syd Dakota tog han med sig sin hustru Martha och deras två döttrar, den arton månader gamla Belle och femårige Alice. Vid sin sida i Fort Randall hade Martha även sin syster Margaret Smith. Martha, Margaret och lilla Alice besökte ofta hunkpapasiouxenas läger. Med tiden blev de goda vänner med Sitting Bull och hans familj som de generöst försåg med mat och presenter.
Ett av många fotografier på Sitting Bulls läger och invånare vid Fort Randall som distribuerades av fotofirman Bailey, Dix & Mead 1882. Fotografen är troligen Stanley J. Morrow som senare sålde minst 24 bilder till Bailey, Dix & Mead. Från vänster till höger; en av Sitting Bulls tvillingpojkar, Alice, den andra tvillingpojken, Four Robes med bebisflicka, Sitting Bull och Margaret Smith. Sittande till häst är kapten Horace Quimby.
Under ett av besöken hos Sitting Bull såg Marta att han arbetade med teckningar åt löjtnant Tear. Hon frågade då om han hade lust att göra några teckningar till henne, vilket hövdingen samtyckte till. Sitting Bull var barnkär och han var särskilt fäst vid lilla Alice och det var kanske just därför som han tackade ja till Martas önskan.
Vid nästa besök tog Marta med sig en anteckningsbok och några färgkritor som hon gav till Sitting Bull. Hövdingen satte genast igång med att teckna. När en teckning var färdig gav han dem till Marta. En av teckningarna visar när Sitting Bull räknar coup på en assineboinkrigare och i en annan besvarar han en kråkindians eldgivning. I just den teckningen bär Sitting Bull sin berömda sköld. De övriga teckningarna skildrar klassiska stridsscener, den mest förekommande fienden är då kråkindianer.
Quimbyteckningarna är tecknade och färglagda i samma stil som Smith- och Pettingerteckningarna. Inga strider mot soldater eller vita amerikaner skildras. Just den här teckningen visar hur Sitting Bull attackerar en assineboinkrigare.
Den 25 september 1882 tog Fort Randalls befälhavare överste George L. Andrew tjänstledigt på sex månader. Detta gjorde att kapten Gaines Lawson tog över som befäl över det 25:e infanteriregementet och Fort Randall. Den 3 november fick Lawson ett telegram som berättade att hans regemente skulle lämna Fort Randall och ersättas med det 15:e infanteriregementet. Så, på morgonen den 17 november gick kompanierna B och I från det 25:e infanteriregementet ombord på ångfartyget General Terry med destination Fort Snelling. Två dagar senare återvände General Terry med kapten Peter T. Swaine och soldater från kompanierna C och D ur det 15:e infanteriregementet. Peter var den nya befälhavaren över Fort Randall och det var hans soldater som nu skulle ta hand om Sitting Bull och hans band. Så fort de lämnade ångfartyget gick de sista två kompanierna ur det 25 infanteriregementet, C och D, ombord på ångfartyget för resan till Fort Snelling.
Några av resenärerna var kapten Horace Quimby och hans familj. Sitting Bull hann med att färdigställa tolv teckningar åt Marta fram till den dag då familjen gick ombord på ångfartyget General Terry. Strax innan ångfartygets avgång lämnade Sitting Bull över teckning nummer tretton till Marta. Den var ofullbordad och föreställde en häst utan ryttare. Sitting Bull bad Marta om ursäkt för att han inte hade hunnit göra färdig den sista teckningen. Dessa tretton teckningar var den sista av tre serier av teckningar som Sitting Bull utförde under sin vistelse i Fort Randall.
När Horace Quimby avled 1883 flyttade hustrun Martha och barnen till staden Niles i Michigan. När Martha 1896 plötsligt dog i en olycka ärvde Alice teckningarna. När så Alice går bort 1947 skänkte hennes efterlevande Sitting Bulls teckningar till Fort St. Joseph Museum i Niles. Där kan man idag titta på tolv inramade teckningarna gjorda av självaste Sitting Bull som hänger i en glasmonter. Den ofullbordade teckningen saknas av någon outgrundlig anledning.
Tolv inramade teckningar på Fort St. Joseph Museum i den lilla staden Niles i delstaten Michigan.
Resan hem
Sitting Bulls och hans följeslagares högsta önskan var naturligtvis att få besked om att få återvända hem. Till slut hävdes stämpeln som krigsfångar på Sitting Bull och hans folk. Så i slutet av april 1883 gick de ombord på hjulångaren Behan för transport hem. Kapten på fartyget var Grand Marsh, som ironiskt nog hade transporterat Renos sårade soldater från Little Bighornstriden på fartyget Far West 1876. Den 10 maj stegade Sitting Bull ut på bryggan vid Fort Yates och sitt nya hem, Standing Rockreservatet. Där skulle han leva fram till sin död 1890.