Guld i Colorado
Nästa stora gulfynd gjordes 1858 i Pike´s Pike i Colorado. Tusentals äventyrare korsade nu prärien i hopp om att bli rika över en natt. Ett år färdades 100 000 vita genom kiowaernas jaktområde. De vita högg ner träd och deras hästar, oxar och mulor betade ner indianernas betesmarker. Jägare sköt bufflar och antiloper i så stora mängder att kiowaerna inte trodde det var möjligt. En del äventyrare gav upp sin jakt efter guld och etablerade istället farmer, rancher och även städer på kiowaernas land. Kiowaerna svarade med att intensifiera sina räder mot vita resenärer och bosättare. Regeringen varnade nu Little Mountain och hans kiowaer att militären skulle kopplas in om räderna inte upphörde. Varningen framfördes direkt till Little Mountain av indianagenten Robert Miller. För första gången i sin kontakt med amerikanerna svarade Little Mountain dem med ett fientligt svar i väl valda formuleringar:

"Den vita hövdingen är en dåre. Han är feg. När mina unga män, för att hålla svälten borta från kvinnor och barn, tar en kopp med socker eller kaffe från vita som passerar genom vårt land och som dödar och driver bort våra bufflar, blir den vita hövdingen arg och hotar med sina soldater. Jag har väntat länge på dem, men ännu så länge har jag inte sett dem. Hans hjärta är som en kvinnas. Tala om för den vita hövdingen vad jag har sagt".

År 1861 bröt det amerikanska Inbördeskriget ut. Amerikanerna drog då bort sina trupper från de mest avlägsna territorierna i väster och satte in dem i strider längre österut. I början på 1860-talet kunde därför kiowaerna fortsätta med sina räder utan att riskera represalier från amerikanerna. Under brinnande inbördeskrig våren 1863 reste en delegation av ledare från flera stammar på den södra prärien till Washington för att där träffa president Abraham Lincoln. Presidenten ville nu försäkra sig om att stammarna på den södra prärien inte skulle ansluta sig till sydstaternas armé och istället vara neutrala.

Det här fotografiet föreställer ledare från stammar på den södra prärien som reste till Washington 1863 för att prata med presidenten. Längst fram ser vi från vänster till höger tre cheyenner: Lean Bear, War Bonnet och Standing in the Water. Yellow Wolf från kiowastammen sitter till höger om Standing in the Water och till vänster ovanför honom ser vi Lone Wolf med sin hustru Etla.

Lean Bear håller i sin långskaftade catlinitpipa och befransade pippåse som ett tecken på att han var en av cheyennernas fyrtiofyra rådshövdingar. War Bonnet var hövding och Standing in the Water var ledare för ett krigarsällskap och bär därför varken pipa eller pippåse.

Efter endast åtta dagars vistelse i Washington avled Yellow Wolf i lunginflamation. Lean Bear dödades av den amerikanska armén den 16 maj 1864 då han misstog för att vara en fientlig indian. War Bonnet och Standing in the Water dödades i Grattanmassaker den 29 november 1864.

Gruppfotografi på de kiowaindianer som var på väg till Washington 1863. Från vänster till höger: White Bear ? (Satanta), Little Heart, Lone Wolf, Yellow Buffalo och Yellow Wolf. Sittande på golvet är Coy som var hustru till White Bear samt Lone Wolfs hustru Etla. Fotografen var Alfred S. Addis och bilden tog han den 12 eller 13 mars 1863 i staden Leavenworth i Kansas.

Lone Wolf och hustrun Etla från 1863

Sommaren 1864 vågade få kuskar riskera sina liv genom att transportera varor över prärien. Denver blev isolerad och matbrist hotade stadens invånare. Postgången till Santa Fe stoppades för att kiowakrigare attackerade postdiligenser och övernattningsstationer. I juli det året ledde White Bear en grupp krigare i en attack mot en ranch några kilometer från Fort Lyon i Colorado för att sedan gå vidare till en närbelägen diligensstation och döda fyra vita. Några dagar senare ledde återigen White Bear en räd in i Texas och dödade flera vita där. Samma månad attackera en annan grupp kiowaer en vagnskaravan i Kansas och dödade tio kuskar. I oktober utförde en kombinerad styrka av kiowaer och cheyenner en serie räder mot vita bosättningar längs Elm Creek i Texas, som resulterade i elva vita döda.

Under inbördeskriget tog även navahoindianerna i New Mexico tillfället i akt att utföra raider mot den vita befolkningen. Sommaren 1863 fick därför Kit Carson i uppgift av militären att straffa navahoerna. Den 12 januari 1864 tränger Carson med en 700 man stark milis in i Canyon de Chelly i Arizona och tvingar navahoerna till kapitulation.

I november samma år blir Kit Carson beordrad att slå till mot comanchernas och kiowaernas vinterläger i Texas. Den 25 november attackerar Carson med en styrka på 400 man Little Mountains vinterläger, som ligger längs Canadian River i Texas Panhandle. Till skillnad från Islandman samlar Little Mountain kvickt ihop sina krigare till ett motangrepp och ser till att kvinnor och barn skyddas. Han skickar en kurir till närliggande indianläger för att be om hjälp. Little Mountain får sin häst skjuten under sig, men han fortsätter att leda sina krigare som hela tiden får förstärkning från andra läger. I raviner och närbelägna bergskullar pågår striderna under mest hela dagen. Carsons trupper hade nog tvingats till reträtt av kiowaerna om de inte hade haft med sig en Howitzerkanon, vars explosiva granater effektivt störde indianernas stridstaktik. Granaterna hade en så effektiv och skrämmande inverkan på kiowaerna att de till slut bestämde sig för att samla ihop sina hästar och överge sitt vinterläger. När kiowaerna hade dragit sig tillbaka satte soldaterna eld på lägrets 176 tipier och förstörde all mat och utrustning. Enligt Carson dödades 60 comanche- och kiowakrigare och 150 sårades.

Fredsmötet vid Little Arkansas River 1865
Trots anfallet på Little Mountains vinterläger rekommenderade han sina hövdingarna att återigen komma till ett fredsmöte med amerikanerna. Mötet hölls vid Bluff Creek i närheten av dess mynning till Little Arkansas River i Kansas. I oktober 1865 samlades där representanter från kiowa-, kiowa-apache-, comanche-, cheyenne- och arapahostammarna för att lyssna till vad den amerikanska fredsdelegationen hade att erbjuda den här gången.

Under detta möte framgick det klart och tydligt att amerikanernas inställning till stammarna på den södra prärien nu hade förändrats sedan fredsmötet vid Fort Atkins tolv år tidigare. Nu ville den amerikanska regeringen att indianerna skulle bosätta sig inom speciella landområden, som låg långt bort från viktiga handelsleder och vita bosättningar. Kiowaerna och comancherna tilldelades ett område mellan Canadian- och Red Rivers i Indianterritoriet (Oklahoma). Little Mountain protesterade och undrade hur kiowaerna skulle kunna leva i ett område som inte tillhörde dem. Trots stark motvilja undertecknade Little Mountain och sex andra kiowahövdingar avtalet. Genom att göra så, avtalade de bort stora delar av sitt land i västra Texas, sydvästra Kansas, östra New Mexico och sydöstra Colorado. Kiowahövdingarna lämnade mötet utan att riktigt förstå vad avtalet innebar för stammen. I avtalet stod det nämligen att kiowaerna skulle överge sin nomadiska livsföring och slå sig ner i ett reservat för all framtid. De skulle nu bli bönder och bosätta sig på gårdar och försörja sig som den vite mannen.

Kort efter fredsfördraget vid Little Arkansas avled Little Mountain. I flera månader efter överhövdingens bortgång diskuterade hövdingarna vem som skulle bli hans efterträdare. Det fanns emellertid flera starka kandidater och hövdingarna hade därför svårt att enas om vem de skulle välja. Stammen var även splittrad i frågan hur de skulle bemöta hotet från den vite mannen. Skulle man gå den fredliga vägen och acceptera den vite mannens överhöghet och bli kopior av honom. Eller skulle man ignorera fredsavtalet och bekämpa den vite mannen med vapen.

White Bear, foto William S. Soule 1860-talet

Stammen delades nu upp i två fraktioner, en som var för fred och en som var för krig. Om kiowaerna ville ha krig var White Bear (Set Tainte) det bästa valet för stammen. White Bear var omkring 45 år och hade mycket fina krigsmeriter. Han var utåtriktad, vältalig och en stor charmör. Dessutom hade White Bear plitat ner sitt kryss på avtalspappret vid Little Arkansas. För stammens fredsfraktion var White Bear inget bra val, de tyckte att han var alldeles för inkonsekvent i sitt uppträdande. Ena stunden kunde han entusiastiskt tala om fred inför hänföra vita lyssnare, för att kort därefter leda sina krigare på hänsynslösa plundringståg.

Kicking Bird

White Bear tilltalade således inte fredsfraktionen inom stammen. Den föredrog istället Kicking Bird (Tene angopte). Kicking Bird föddes 1835 och var till hälften kråkindian. Han var nu i trettioårsåldern och hade efter Little Mountains död blivit ledare för stammens fredsaktivister. Den rollen gjorde honom till en naturlig kontakt och samarbetspartner för de vitas myndigheter. Både White Bear och Kicking Bird hade således stort inflytande över kiowastammen. Men stamrådets val till kiowaernas överhövding föll istället på Lone Wolf (Guipahgo). Han var några år äldre än White Bear och var en stor krigare. Lone Wolf var kompromissernas man. Han förespråkade inte krig lika starkt som White Bear, men ville inte heller ha fred till varje pris som Kicking Bird.

Lone Wolf lyckades aldrig ena stammen som Little Mountain hade gjort. Kiowaerna förblev splittrade i frågan om stammens framtid. Både White Bear och Kicking Bird gick sina egna vägar och ignorerade Lone Wolf. White Bears krigsfraktion fortsatte att utföra sina räder på förbjudet område. Under tiden ökade den vita befolkningen på den södra prärien. De krävde nu att regeringen måste skydda dem och straffa indianer som utförde räder mot dem.

Fredsmötet vid Medicine Lodge Creek 1867 
I oktober 1867 möttes representanter för den amerikanska regeringen hövdingar ur kiowa-, kiowa-apache-, comanche-, cheyenne-, och arapahostammarna vid Medicine Lodge Creek i södra Kansas för ytterligare ett fredsmöte. Mer än 5 000 indianer hade samlats för att bevittna förhandlingarna. Kiowaerna företräddes bland annat av Sitting Bear, White Bear, Kicking Bird och Lone Wolf. Enligt det nya avtalet skulle nu allt land i västra Indianterritoriet, mellan Canadian River i norr och Red River i söder, utgöra ett reservat för stammarna. Kiowa-, kiowa-apache- och comanchestammarna tilldelades ett reservat mellan Washita River i norr och Red River i söder, strax söder om cheyenne- och arapahoreservatet.

Till en början satte sig kiowahövdingarna emot avtalets villkor. En av dem var naturligvis White Bear. White Bear var inte enbart en hänsynslös och fruktat krigare, han talade även fem språk flytande och behärskade konsten att hålla tal till fullo. Under fredsmötet vid Medicine Lodge Creek höll han sina tal på spanska, vilket imponerade på kommissionärerna. Han blev snabbt favorit bland tidningsjournalisterna, som kallade honom för "präriens vältalare".

På mötesplatsen skyddades kommissionärerna av ett kompani soldater från det sjunde kavalleriet under sin chef major Joel Elliott. White Bear blev mycket upprörd när han såg att Elliotts soldater jagade och dödade bufflar för rent nöjes skull. Enligt en tidningsreporter blixtrade det till i White Bears ögon och med spända läppar yttrade han föraktfullt följande ord: 

"Har den vite mannen blivit ett barn som hänsynslöst dödar utan att äta. När den röde mannen dödar villebråd gör han det för att överleva och inte svälta".

White Bears synpunkt togs genast på allvar. Dödandet av bufflarna stoppades och de skyldiga blev tillrättavisade. I ett senare tal gav White Bear prov på sin vältalighet. Han började detta tal med att beskriva sig själv som en god vän till de vita och att han aldrig någonsin hade brutit ett avtal. Därefter fortsatte han att kritisera kommissionärerna och förklarade hur mycket han tyckte om sitt land: 

"Allt land söder om Arkansasfloden tillhör kiowaerna och comancherna, och jag vill inte ge bort någon del av det. Jag älskar landet och bufflarna och vill inte dela med mig av dem ... Jag vill inte ha några medicine lodges (skolor och kyrkor) i mitt land. Jag vill att barnen skall få samma uppfostran som jag har fått ... Jag har hört att ni vill placera oss på ett reservat nära bergen. Jag vill inte slå mig ner där. Jag vill leva på prärien. Där känner jag mig fri och lycklig, men när vi blir bofasta bleknar vi och dör ... För länge sedan tillhörde detta land våra fäder, men när jag färdas uppför floden ser jag soldaternas lägerplatser längs stränderna. Dessa soldaterna hugger ner min skog, de dödar mina bufflar, när jag ser det känns det som om mitt hjärta skulle brista av sorg."

Efter dessa tänkvärda ord undertecknade White Bear tillsammans med nio andra kiowahövdingar Medicine Lodgeavtalet. Lone Wolf litade inte på Förenta staterna och gjorde det inte.

Fortsatta räder i Texas
Kiowa-comanchereservatet var ett av flera reservat i Indianterritoriet som hade skapats genom fredsavtalet vid Medicine Lodge Creek 1867. Reservaten administrerades av indianagenter som var kväkare, ett kristet samfund vars medlemmar bland annat vägrade göra krigstjänst. De flesta kväkaragenter var sanna idealister, som trodde att moraliskt föredöme skulle få de mest fientliga hövdingar att lägga vapnen på hyllan.

Kiowa-comanchereservatets första agent hette Lawrie Tatum. Trots att han var en trogen kväkare hade han inga större förhoppningar om att lyckas i sitt arbete. I sin dagbok skrev han att kiowaerna fortfarande var hängivna åt sina plundringsräder och var troligen de värsta indianerna öster om Klippiga Bergen. Tatum hade således inga högre tankar om kiowaerna och bedrev därför en hård politik mot de mest motsträviga hövdingar.

Under sina räder i Texas och New Mexico hade kiowaerna specialiserat sig på att kidnappa vita kvinnor och barn för att sedan begära lösensumma för dem. Tatum ville nu få slut på denna vidriga människohandel. Han förbjöd utbetalningar av lösensummor för tillfångatagna vita eftersom han ansåg att det uppmuntrade bara till flera räder. När kiowaerna insåg att det var lönlöst att ta fångar minskade antalet kidnappningar genast. En annan metod som Tatum praktiserade framgångsrikt var att neka krigare som var inblandade i räder sina matransoner och varor. Tatums tuffa metoder fick kritik från hans kväkarkollegor, men uppskattades av fredsduvor som Kicking Bird.

Tatum ställdes inför stora problem 1870 när besvikna kiowaer och comancher började utföra räder i närheten av Fort Sill och reservatagenturen och senare i Texas. Många indianer som deltog i dessa räder var reservatindianer. Året därpå ökade kiowaernas räder i Texas markant. Tatum ansåg nu att kiowaerna försökte provocera fram ett krig. Tatum önskade att kiowaer som begick illdåd i Texas skulle straffas på samma grunder som vita brottslingar. Han ansåg att det var fel att dela ut mat och kläder till krigare i reservatet, när samma krigare sedan i all hast lämnade reservatet för att begå hämska brott i Texas utan att riskera straff. Under dessa räder förlorade många texasbor sina liv. Indianerna brände ner deras rancher och förde bort boskap och hästar. Texasborna var naturligvis bittra över indianernas upprepade härjningståg, som de visste utfördes av reservatindianer. De trodde till och med att indianagenten utrustade kiowa- och comanchekrigarna med vapen. Den 18 maj 1871 attackerade en stor indianstyrka Henry Warrens vagnståg i Texas och dödade sju kuskar och sårade fem. Händelsen fick stor uppmärksamhet i media och armén började nu ta indianproblemet i Texas på allvar.

Lone Wolf reser till Washington
Fram till våren 1872 upphörde kiowaernas med sina räder. De stannade kvar i sitt reservat och hoppades på att White Bear och Big Tree skulle bli frigivna. Kicking Bird försökte nu övertyga stammen att de måste anpassa sig till ett nytt liv. Men våren 1872 kunde inte kiowaerna hålla på sig längre, och började återuppta sina räder i Texas. Den 20 april attackerade en grupp kiowaer under ledning av Big Bow och White Horse en statlig transportkaravan i södra Texas och dödade 17 kuskar. Regeringen önskade nu bjuda in kiowaerna till Washington för att visa sin makt så att kiowaerna skulle förstå att det var lika bra att gräva ner stridsyxan eller bli förintade av den amerikanska armén.

Lone Wolf fotograferad av Alexander Gardner i Washington D. C.

Eftersom White Bear och Big Tree satt i fängelse, var det nu Lone Wolf som ensam ledde krigsfraktionen. Han utsågs nu som ledare för en grupp hövdingar som skulle resa till huvudstaden för att träffa representater från Indianbyrån där. Lone Wolf vägrade emellertid att resa om inte White Bear och Big Tree blev frisläppta. Till slut gick regeringen med på en kompromiss. Lone Wolf skulle få träffa fångarna i St. Louis. Där gjorde de tre krigsledarna upp en plan som skulle leda till fångarnas frigivande.

Efter mötet med White Bear och Big Tree, reste Lone Wolf tillsammans med sju hövdingar till Washington D. C. Där ställdes Lone Wolf genast inför ett ultimatum: han skulle slå sig ner med sitt folk i omedelbar närhet av agenturen senast den 15 december 1872. Om kiowarerna inte upphörde med sina räder i Texas, skulle armén sättas in mot dem. Lone Wolf vägrade att gå med på villkoren, och hotade med att kiowaerna skulle fortsätta med sina räder om inte White Bear och Big Tree blev frisläppta. Man lovade nu Lone Wolf att fångarna skulle släppas om kiowaerna upphörde med sina räder i sex månader. I augusti 1873 släpptes så White Bear och Big Tree fria. När White Bear återvände som en fri man till reservatet i Oklahoma gav han bort sin krigssköld och lovade att aldrig mer gå ut i krig. Men han kunde inte hindra de unga männen i stammen från att begå räder.

Kiowaerna kapitulerar
I reservatet misslyckades regeringen med att förse kiowaerna med mat som de var ålagda att göra enligt Medicine Lodgeavtalet från 1867. Kiowaerna var därför tvungna att skaffa mat på annat håll. På hösten 1873 började besvikna kiowaerna utföra nya räder i Texas. Under en räd i Mexiko dödade de fjorton mexikaner och tog två pojkar tillfånga. Därefter fortsatte de att terrorisera vita bosättare längs gränsen mellan USA och Mexiko. När löjtnant Charles L. Hudson stötte på dessa kiowaer utbröt en strid och nio framstående kiowaer dödades. En av dem var Lone Wolf´s son Tau Ankia. När nyheten om krigarnas öde nådde kiowaerna i reservatet i januari 1874 föll hela stammen i sorg. Lone Wolf skar av sitt långa hår, brände sina tillhörigheter och svor nu att han skulle hämnas på de vita för sin sons död. Lone Wolf blev nu aktiv som krigsledare för kiowaernas uppror mot den amerikanska armén.

Red River War 1874
När spänningen mellan å ena sidan buffeljägare och vita bosättare å andra sidan missnöjda kiowaer och comancher ökar leder det till nya indianska räder i Texas. Det föranleder att det amerikanska krigsdepartementet sommaren 1874 förklarar krig mot indianerna på den södra prärien.

I juni 1874 attackerar kiowa-, comanche- och cheyennekrigare en grupp vita buffeljägare vid Adobe Walls i Texas. Jägarna är emellertid väl beväpnade och skyddade och dödar därför många krigare. Efter ett par dagars belägring ger indianerna upp företaget. Kort efter striden grips White Bear. Han hävdar att han inte hade med striden att göra men hålls ändå som ansvarig för de unga krigarnas handlingar. Han tvingas nu återvända till fängelset i Texas för att sitta där livet ut.

I september 1874 attackerar Ronald Mackenzies soldatstyrka ett kombinerat läger av kiowa-, comanche- och cheyenneindianer i Palo Duro Canyon i Texas. Fastän soldaterna endast dödade tre krigare var attacken förödande för indianerna. Armén förstörde indianlägret, inklussive mat, kläder och hästar. Med vintern i antågande tvingades nu de utblottade kiowaerna att återvända till sin agentur vid Fort Sill. I april 1875 kapitulerar kiowastammen till armén och kriget på den södra prärien var nu över.

Assimilering och motstånd
Motvilligt hade nu kiowastammen med sina drygt ett tusen medlemmar slagit sig ner i ett reservat i Indianterritoriet. De flesta bosatte sig i reservatets norra del vid Mount Scott och Washita River. Militären förlitade sig nu på Kicking Bird, som de till och med utsåg till kiowaernas överhövding.

Fängslade kiowaer i Florida. En kortklippt Lone Wolf sitter i mitten i raden längst fram. Han har en väst på sig och håller en pilbåge i vänster hand och pilkogret hängande på ryggen.

För att kiowaerna inte skulle starta upp ett nytt kostsamt krig beslutade sig militären för att skicka iväg de mest ansvariga krigarna till ett fängelse i Florida. Regeringen tvingade Kicking Bird att avslöja vilka de var. Han pekade ut White Horse, Mamanti, Lone Wolf, samt några obetydliga kiowaer. Kicking Birds samarbete med militären resulterade i att många av hans stamfränder uppfattades det som ett svek. Kort därefter, den 4 maj 1875, dog Kicking Bird plötsligt, efter att ha druckit en kopp kaffe. Många tror att han blev fögiftad.

Med alla kiowaer samlade i reservat kunde nu regeringen börja tillämpa sin assimileringspolitik, som gick ut på att bryta ner kiowaernas kultur. Sedan 1869 hade regeringen med president Ulysses S. Grant påbörjat en ny fredspolitik, som kallades för "kväkarpolitiken", mot amerikas indianer. Med kristna värderingar skulle man nu lösa indianproblemet. Personer som tillhörde det kristna kväkarsamfundet utsågs nu till indianagenter i alla indianreservat på prärien. De hade till uppgift att övertyga indianerna att överge sin kultur. Man startade nu en utbildningskampanj för att lära kiowaerna att läsa och skriva engelska. Kiowaerna tilläts inte längre försörja sig på jakt utan skulle nu utbildas till bönder och bekänna sig till den kristna läran

Kiowaernas första indianagent var kväkaren Lawrie Tatum. Hans metod för att få kiowaerna på rätt spår var att hålla igen med matransoner, förbjuda tobak och dela ut extra ransoner som socker och kaffe till kiower som skötte sig. Men han lyckades inte få kiowaerna att gå den vite mannens väg. Kiowaerna var inte intresserade av jordbruk, som de ansåg var en kvinnosyssla, utan fortsatte att jaga bufflar och utföra räder i Texas.

När White Bear och Big Tree återvände till reservatet 1873 avgick Tatum. Regering lät bygga tio fullt utrustade hus till prominenta kiowahövdingar. Men de flesta hövdingar föredrog att leva i sina tipier. År 1878 frigavs Lone Wolf från sin fängelsevistelse i Florida, men avlider året efter i sviter efter malaria. I november 1878 begår White Bear självmord genom att kasta sig ut från ett fönster. Kiowaerna tror emellertid inte på det, utan hävdar att han blev mördad.

White Bears gravsten på Chiefs Knoll i Fort Sill, Oklahoma.

Den nya indianagenten, J. N. Haworth, hade svårt att få kiowaerna att bruka jorden. Haworth försåg kiowaerna med plogar, frön och goda råd, men brist på nederbörd och näringsfattig jord gjorde hans ansträngningar blev verkningslösa. Landet som kiowaerna levde i var mer lämpligt för boskapsskötsel. Så Haworth köpte då in boskap till kiowaerna i hopp om att de skulle föda upp köttdjur. Men inte heller det passade kiowaerna.

I slutet på 1870-talet försökte kiowaerna försörja sig på traditionell buffeljakt. Men buffel var nu nästan utrotad. När en kiowajägare blev dödad och skalperad i Texas 1879 av Texas Rangers, hämnades hans kamrater genom att döda en texasbo. Utifrån denna händelse stiftade kongressen en lag som förbjöd kiowaerna att lämna sitt reservat. Den nya lagen och buffelns försvinnande satte nu effetivt slut på kiowaernas tidigare livsföring. De var nu definitivt instängda i sitt reservat och mer utsatta för regeringens assimileringspolitik. Eftersom de flesta kiowaer levde i den norra delen av reservatet flyttades agenturen till staden Anadarko vid Washitafloden för att komma närmare dem.

I början på 1880-talet rapporterade olika indianagenter att det fanns stora områden av värdefull betesmark på kiowaernas reservat. Genom att hyra ut betesmark till vita boskapsuppfödare skulle de ge kiowaerna stora inkomster. Vita boskapsuppfödare hade faktiskt under en längre tid avundsjukt sneglat på kiowaernas land. En del boskapsuppfödare hade redan låtit sina djur beta inne på reservatet och de försökte även stjäla indianernas hästar. Men kiowaerna vägrade att hyra ut delar av sitt reservat.

Jordfördelningslagen
Sommaren 1887 genomförde kiowaerna sin sista soldans. Samma år presenterade myndigheterna ett nytt lagförslag, General Allotment Act (jordfördelningslagen), som hotade kiowareservatets existens. Förslaget gick ut på att inte längre betrakta indianstammar som legala enheter som kunde äga reservatland. Reservatland skulle istället splittras upp i mindre jordlotter som sedan skulle delas ut till enskilda indianer. Enligt förslaget skulle varje familjeöverhuvud tilldelas 160 acres och 80 acres till varje ensamstående vuxen. Antalet kiowaer rapporterades år 1888 vara 1 151 stycken. Det innebar att det blev mycket land över, som vita då kunde ta över.

Andedansen
I början på 1890-talet ansluter sig många kiowaer till paiuteindianen Wovokas nya religiösa lära. Wovaoka hade fått en uppenbarelse av Gud som berättade att bufflarna skulle komma tillbaka och alla vita människor skulle försvinna om indianerna genomförde speciella ritualer som omfattades bland annat av att dansa. Wovokas lära, som kallades för Andedansen, lovade också att döda indianer skulle återuppstå.

Apiatan

Kiowaerna gav nu Apiatan, som nyligen hade förlorat ett barn, till uppgift att ta reda på om Wovokas lära höll vad den lovade. Apiatan reste först till siouxerna som redan var hängivna dansare. Sedan träffade han Wovoka. Wovoka berättade för Apiatan att siouxerna hade ändrat på hans lära och att den nu inte längre var effektiv. Missbelåten återvände nu Apiatan till sitt reservat för att meddela sin sorgliga nyhet. I reservatet hade då kiowaerna redan accepterat läran och börjat dansa. Men när Apiatan berättade för sina stamfränder att dansen var verkningslös avbröt de flesta kiowaer dansandet och andedansen fick därför inget rejält fäste bland kiowaerna.

Reservatet försvinner
År 1889 ger kongressen en tremannakommission i uppgift att förhandla om uppdelandet av 20 indianreservat i Oklahoma, inklussive kiowareservatet. Delegaterna, som kallas för Jerome Commission efter dess ordförande, anländer till Fort Sill hösten 1892. Kiowaerna var forfarande emot jordfördelningslagen. De leddes nu av den skeptiske Apiatan, som gjorde allt för att stoppa uppdelningen av kiowareservatet. Men Jeromes commission fick tillräckligt med namnunderskrifter för att driva igenom lagen. Först år 1906 hade kiowa-comanchereservatet blivit färdigtfördelat. Familjeöverhuvudena hade fått sina jordlotter och 480 000 acres av överblivet reservatland hade sålts för 4 miljoner dollar till vita bosättare. Nu tvingades varje enskild kiowafamilj sköta sig själva och kunde inte längre räkna med regeringens matransoner.

I november 1907 blev Oklahoma USA:s 46:e delstat. Indianterritoriet, med alla sina forna indianreservat, fanns inte längre. Idag finns det endast ett reservat i Oklahoma, Osage Indian Reservation. Under 1900-talet smälte kiowaerna in i det amerikanska samhället mycket fort. Man lät sina barn gå i skola för att lära sig de vitas språk och den vite mannens kultur. De flesta av dagens 12 000 kiowaer lever kring städerna Anadarko, Fort Cobb, Mountain View och Carnegie i Oklahoma. De är naturligtvis amerikanska medborgare och försörjer sig idag genom lantbruk, boskapsuppfödning, inom mekanisk industri, utbildningsväsendet, militären samt olika statliga verksamheter.

KÄLLOR
Mildred P. Mayhall (1975), The Kiowas. Norman, University of Oklahoma press.

Benjamin Capps (1975), The Great Chiefs. USA, Time-Life Books/Alexandria, Virginia.

James Mooney (1979), Calendar History of the Kiowa Indians. Washington D. C. Smithsonian Institution Press.

Wilbur Sturtevant Nye (1980), Bad Medicine & Good, Tales of the Kiowas. Norman, University of Oklahoma Press

Wilbur Surtevant Nye (1983), Carbine & Lance, the Story of Old Fort Sill. Norman, University of Oklahoma Press.

Wilbur Sturtevant Nye (1984), Plains Indian Raiders, the Final Phases of Warfare from the Arkansas to the Red River (With Original Photographs by William S. Soule). Norman, University of Oklahoma Press

John R. Wunder (1989), The Kiowa. USA, Chelsea House Publishers.

James L. Haley (1976), The Buffalo War, the History of the Red River Indian Upprising of 1874. Norman, Oklahoma, University of Oklahoma Press

Charles M. Robinson III (1997), Satanta, The Life and Death of a War Chief. Austin, Texas, State House Press

hem