Olika händelser som ledde fram till striden vid Washitafloden 1868, började med Sand Creek-massakern fyra år tidigare. Cheyennehövdingen Black Kettle hade med sitt folk slagit läger vid Sand Creek i Coloradoterritoriet. Trots att hövdingen markerade sin fredsvilja genom att låta en vit flagga och det amerikanska stjärnbaneret vaja över byn, attackerades och förstördes lägret i gryningen den 29 november 1864 av överste J. M. Chivingtons soldater. Resultatet var 150 till 200 döda indianer, många av dem äldre kvinnor och barn.
Sand Creek, Colorade 1864
Överste Chivingtons massaker på Black Kettles läger orsakade massiva protester bland den amerikanska allmänheten. Med anledning av det, bildades en statlig fredskommission som fick till uppgift att förmå indianerna att överge sin nomadiska livsstil och slå sig ner i reservat.
På den södra prärien ledde kommissionens arbete till fredsmötet vid Medicine Lodge 1867. Villkoret för avtalet var att arapahoer, cheyenner, comancher, kiowaer och kiowa-apacher skulle slå sig ner i olika reservat i Indianterritoriet. Men avtalet var på förväg dömt att misslyckas. Många cheyennehövdingar vägrade att skriva på avtalet. Och de som undertecknade avtalet hade inte befogenhet att förmå sitt folk att foga sig efter en sådan överenskommelse. Därför fortsatte skaror av mestadels unga krigare att utföra räder mot vita bosättningar i Kansas.
Det finns endast två fotografier på Black Kettle. Båda är tagna under ett möte vid Camp Weld i Colorado 1864, två månader före Sand Creekmassakern. I det här fotografiet sitter Black Kettle på första raden bakom mannen med hatt.
Chefen för militären på den södra prärien General Philip H. Sheridan ville nu sätta stop för indianernas räder i Kansas. Hans plan var att iscensätta en militär kampanj mot indianerna under vintern, då deras ponnyer var svaga. Indianernas enda skydd under vintern var det hårda vädret som gjorde att de kunde leva ganska ostörda och isolerade. I november 1868 reste Black Kettle och andra cheyennehövdingar till Fort Cobb för att be om fred och beskydd där. Men eftersom alla cheyenner nu betraktades som fiender fick Black Kettle inte det skydd han bad om. Besvikna återvände då hövdingarna till sina vinterläger som låg längs Washitafloden. Phillip H. Sheridan gav nu överstelöjtnant George Armstrong Custer, chefen över det sjunde kavalleriregementet, i uppdrag att leta upp och straffa cheyenner som hade utfört räder längs Saline- och Solomonfloderna i Kansas. Sheridans devis var: "Punishment must Follow Crime".
Pojkgeneralen från inbördeskriget, Custer, hade klippt av sig sina blonda lockar och klädde sig nu i skinnkläder under Washitakampanjen. För första gången i kavalleriets historia skulle det sjunde kavalleriet utföra en straffexpedition mot indianer under vintern, då de var som mest sårbara. Armén kände till att stammarna på den södra prärien slog läger vid någon större flod under vinterhalvåret. Där hade de tillgång till rinnande vatten och ved. De hade samlat på sig ett stort matförråd för att inte behöva jaga så mycket under vintern, eftersom deras ponnyer var svaga då. Redan under tiden Black Kettle gjorde sitt besök i Fort Cobb hade det sjunde kavalleriregementet slagit läger vid Camp Supply i Indianterritoriet, för att ingå i Sheridans vinterkampanj.
Den 23 november 1868 lämnade Custer och hans sjunde kavalleriregemente Camp Supply. Dagen innan hade det börjat snöa och på morgonen låg det 30 centimeter nysnö på marken. Efter fyra dagar nådde styrkan Washitadalen. Strax efter midnatt den 27 november tog de upp sina positioner i närheten av ett indianläger, som spejarna hade upptäckt vid Washitafloden.
Anfallet
Strax innan gryningen, den 27 november 1868, attackerade det 800 man starka sjunde kavalleriet sydcheyennen Black Kettles läger vid Washitafloden, i nuvarande nordvästra Oklahoma. Black Kettles läger utgjordes av 51 tipier, med ungefär 200 till 300 invånare. Lägret låg väster om cheyennernas huvudläger. Även andra stammar, som arapaho, kiowa, comanche och kiowa-apache, hade slagit läger lite längre nedströms längs Washitafloden. Dessa läger låg utspridda på en sträcka av 25 kilometer längs floden och hade tillsammans en befolkning på ungefär 4 000 till 6 000 indianer.
Custer hade delat upp sitt regemente i fyra bataljoner. Hans taktik var att omringa lägret och utnyttja överraskningsmomentet. Major Elliott och kompanierna G, H och M skulle anfalla från norr, kapten William Thompson och kompani B och F från söder, kapten Edward Myers och kompanierna E och I från väst och Custer själv, med kompanierna A, C, D och K, från nordväst. Custers order var att storma lägret. Alla indianer som gjorde motstånd skulle dödas. Kvinnor och barn skulle skonas om det var möjligt.
Steven Langs målning som skildrar Custers attack på Black Kettles läger
Just som Custer skulle ge order om anfall, hördes ljudet av ett gevärsskott. Skällande hundar i lägret hade väckt en cheyenne, som då lämnade sin tipi och började gå mot flodstranden. Där såg han ett soldathuvud bland träden på andra sidan floden, och sköt ett varningsskott i luften. Nu var det sjunde kavalleriet upptäckt och det fanns därför ingen tid att förlora. Custer vände sig till ledaren för regementets musikkår och sade att de skulle spela upp det sjunde kavalleriets kampsång "Garry Owen", under inledningen av attacken. Den bistra kylan orsakade dock att instrumenten slutade att fungera redan efter den första strofen. Men kompaniernas hornblåsare hade hörsammat Custer, och blåste då signalen för attack i sina horn.
Cheyennerna låg och sov i sina tipier och blev fullständigt överraskade. En cheyennekrigare sköt flera varningsskott i luften för att få liv i lägrets invånare. När chocken hade lagt sig försökte många av lägrets invånare fly i en västlig riktning medan andra flydde nedströms. Folk sprang till fots eller lyckades hoppa upp på en häst för att fly ut ur lägret. De möttes emellertid av soldaternas skoningslösa gevärseld från alla håll.
Custer hade med sig 40 prickskyttar. Dessa män var handplockade för att tjänstgöra i det sjunde kavalleriet. De undantogs från fysiska plikter och tränades enbart till att bli skickliga skyttar. Strax innan attacken på Black Kettles läger ägde rum, hade de placerat ut sig bland buskar och träd längs Washitaflodens norra strand. Där låg de och väntade på att deras måltavlor skulle dyka upp. De tvekade inte ens att skjuta på flyende kvinnor och barn.
En fjortonårig cheyenneflicka, Moving Behind, berättade efter striden att hon flydde tillsammans med sin moster, Corn Stalk. Hon kom ihåg att soldaternas kulor svischade förbi dem när de springande försökte komma undan. De rusade söderut, tills de nådde ett område med högt gräs vid foten av en bergshöjd. Med bultande hjärtan gömde de sig i gräset. De vågade inte röra sig, i fruktan över att bli upptäckta och dödade.
Magpies flykt
I det tumult som soldaternas attack hade orsakat bland lägrets invånare, lyckades tonåringen Magpie göra en våghalsig flykt ut ur lägret. Han såg på när Black Kettle och hans hustru, Medicine Woman Later, sköts ner från sina hästar och dödades när de till fots försökte fly över floden. Magpie skyndade söderut tillsammans med sin far, Big Man, och en annan cheyenne (Pushing Bear). Magpie träffades av en soldatkula i vaden och kom ifrån sin far. Trots smärtan, lyckades han ta sig haltande vidare till två höga kullar i söder. Nästan framme vid kullarna, blev han upphunnen av en soldat till häst. Magpie sköt soldaten med sin pistol och hoppade sedan tillsammans med Pushing Bear upp på soldatens häst och red iväg från den farliga platsen. Senare på eftermiddagen, när soldaterna hade lämnat området, återförenades han med sin far. Efter Washitastriden lämnade Magpie den södra prärien, för att leva med nordcheyennerna i Montana. Åtta år senare deltog han i striden vid Little Bighorn, där Custer och flera av washitastridens officerare stupade. Några månader efter striden återvände Magpie med sin familj till sin stam i söder.
Kvinnor och barn tas till fånga
Arméspejaren, Ben Clark, rapporterade till Custer att soldaterna sköt mot flyende kvinnor och barn. För att förhindra en ny "Sand Creek-massaker", beordrade Custer då eld upphör och bad soldaterna att ta kvinnor och barn tillfånga i stället. Sammanlagt infångades 53 kvinnor och barn. De fördes till det nu övergivna lägret som krigsfångar.
Cheyennekvinnor och barn som togs tillfånga under Washitastriden. Fotografiet är taget i december 1868
Custer hade även med sig tolv osageindianer, som var spejare och guider. Osagerna var hatade fiender till cheyennerna. Det var osagerna som ledde Custer till lägret. Osagerna hörde ljud och kände röklukt från lägret långt innan soldaterna gjorde det. De deltog inte i den första attacken, de fruktade nämligen att soldaterna skulle ta miste på dem som cheyenner. Istället väntade de vid flodens norra strand tills lägret var intaget. Sedan red de ner i det för att ta skalper och hjälpa soldaterna att samla ihop flyende kvinnor och barn.
Slakten på indianernas ponnyer
Custers huvuduppgift var att bestraffa cheyennerna. Ett sätt att göra det på var att förstöra deras läger samt beröva dem på sina ponnyer. Hästen var fundamental i prärieindianernas kultur. Den användes som lastdjur, för transporter samt i jakt och krig. En beriden cheyennekrigare, beväpnad med skjutvapen, var en fruktad fiende. Utan häst kunde han jämföras med ett lejon utan tänder och klor. Det var den amerikanska armén väl medvetna om.
När soldaterna i det sjunde kavalleriet attackerade Black Kettles läger, riktade de in sig på indianernas ponnyer. Det visade sig att ponnyerna var rädda för soldaterna för att de luktade annorlunda än sina ägare. Soldaterna tvingade tillfångatagna kvinnor och barn att fösa ihop ponnyerna till en plats strax sydöst om lägret. I början försökte man döda ponnyerna, genom att skära halsen av dem. Med det visade sig vara både farligt och tidsödande.
Cheyenneflickan, Moving Behind, berättade att skadade ponnyer, som passerade hennes gömställe, gnydde högljutt som människor. Istället beslutade sig soldaterna för att skjuta ponnyerna. Det gick fortare, och snart låg kropparna av 800 ponnyer och mulor på marken. Hästben låg kvar på platsen en bit in på 1900-talet, då de samlades in och maldes ner till gödningsmedel.
Major Elliotts öde
Major Elliott var andre befälhavare i striden vid Washita. Elliott började dagen med att föra sin bataljon till Red Hill, strax norr om lägret. Därifrån påbörjade han sin attack mot lägret. Hans bataljon red rakt igenom cheyennelägret och gjorde halt ungefär 250 meter sydöst om lägret. Där upptäckte Elliott cheyennekvinnor och barn som flydde österut. Elliott och sergeant Walter Kennedy, tillsammans med 16 soldater, satte genast av efter dem.
Efter en kort sträcka tillfångatog styrkan några kvinnor och barn. Sergeant Kennedy beordrades då att återvända med fångarna till cheyennelägret. Kennedy gjorde så, men hans ritt tillbaka blev kort. Plötsligt blev han överrumplad av en skara kiowakrigare, som hade lockats till området av stridslarmet. De dödade honom omedelbart.
Ovetande om Kennedys öde, fortsatte Elliotts styrka nedströms och mötte snart flera arapahokrigare, som kom för att hjälpa Black Kettle. Soldaterna försökte vända om, men hindrades av arapahoerna. De hoppade då av sina hästar och släppte lös dem för att förskansa sig i en uttorkad flodfåra. Major Elliott och hans 16 soldater dödades där. Indianerna stympade kropparna svårt, som hämnd för soldaternas grymma attack på Black Kettles läger. Arapahokrigaren, Big Mouth, var en av de krigare som deltog i dödandet av major Elliotts styrka. Det påstås att han personligen dödade Elliott. Hur det är med den saken är inte med säkerhet fastställd. Men faktum är att han red på Elliotts häst efter striden.
Efter Washitastriden lämnade Custer området, utan att ta reda på vad som hade hänt major Elliott och hans styrka. Det var ett beslut som delade upp det sjunde kavalleriets officerskår i två läger. En grupp förblev trogna Custer. Den andra gruppen kunde inte förlåta honom för att han lämnade sina soldater i händerna på indianerna. De kom att förakta och kritisera Custer ända fram till hans död, åtta år senare, i striden vid Little Bighorn.
Efter striden
När striden var över låg Black Kettle, Little Rock och över ett hundra män, kvinnor och barn döda på slagfältet. Cheyenner som lyckades fly, togs omhand av släktingar från andra cheyenneband. Det sjunde kavalleriet förlorade 2 officerare och 19 soldater. De flesta soldater stupade tillsammans med major Elliott. Innan Custer lämnade lägret sattes det i brand. Custer tog med sig 45 kvinnor och barn. De hölls som krigsfångar i Fort Hays i Kansas, ända fram till våren 1869.
Det är märkligt att just Black Kettle, som ju ständigt förespråkade fred, drabbades så hårt av den amerikanska armén. Några dagar innan striden ägde rum, hade Black Kettle återvänt från ett möte med general William B. Hazen i Fort Cobb. Där hade han vädjat om fred och beskydd för sitt folk, men hade fått avslag. När han återvände till sitt vinterläger vid Washitafloden fick han höra att flera av lägrets invånare, bland annat hans hustru, ville flytta längre nedströms till de större cheyenne- och kiowalägren där. Men Black Kettle lyssnade inte på dem. Han vägrade tro att Sheridan skulle beordra en attack på sitt läger utan att först erbjuda en möjlighet till fredsförhandlingar.
Slagfältet idag
För att få ut så mycket som möjligt av ett besök vid Washita Battlefield bör man först ta sig tid att besöka Black Kettle Museum. Museet ligger strax söder om staden Cheyenne i Oklahoma, där landsväg 283 och väg 47 möter varandra. Det är ett litet museum som informerar om cheyennernas historia och Custers attack på Black Kettles läger vid Washitafloden. Museet har en liten giftshop, där man kan köpa indianlitteratur, t-shirts och indianskt konsthantverk m.m.
Den 12 november 1996, undertecknade USA:s dåvarande president, Bill Clinton, ett lagförslag som skapade the Washita Battlefield National Historic Site. Under en arkeologisk överblick, våren 1995 och i mars 1997, hittade man Spencergevär, kulor och patronhylsor från Henrygevär, som härrör från striden. I november 1997 invigdes den historiska platsen. Sedan dess har man strävat efter att återskapa naturen som den såg ut 1868. Slagfältet ligger 3 kilometer väster om staden Cheyenne, i nordvästra Oklahoma. Området förvaltas av National Park Service, vars uppgift är att värna om landets kulturarv.
Lagom till sommaren 2007 har ett Cultural Heritage Center och en administrativ byggnad för National Park Service och U.S. Forest Service byggts färdigt vid slagfältet. Här skall även ett museum uppföras med uppgift att informera om striden. Museet skall även ha en biograf och en bokhandel. Det finns en 2,4 kilometer lång stig som tar en runt på slagfältet.