Svartfötternas målade tipier

Det var buffeln som lockade de första indianerna att vandra ut på den vidsträckta prärien. Dessa prärieindianer jagade bufflar genom att driva dem över ett stup. Tusentals bufflar dödades varje år med denna metod. Köttet torkades och åts som pemmican under vintrarna. Av buffelns hudar tillverkade man tältdukar till sina tipier, som var prärieindianernas traditionella bostad. Troligen har tipin utvecklats från den koniska wigwam, som förekom bland folk som levde på de nordliga breddgraderna, både i den Nya som den Gamla världen.

Den första nedskrivna beskrivningen vi har på en tipi kommer från den spanske upptäcktsresande Francisco Vásques de Coronado. Under Coronados expedition till den södra prärien 1541, berättar han att de träffade på buffeljägare, troligen apacher, som levde i skinntält. Dessa jägarfolk transporterade sina tipier med hjälp av starka hundar. Hösten 1598 begav sig spanjoren Záldivar ut på den södra prärien med 69 män. Från Záldivar får vi en lite mera detaljerad beskrivning hur tipin såg ut. Han berättar att de stötte på ett apacheläger på 50 skinntipier, som var färgade i rött och vitt. Så skickligt garvade var tipiskinnen att de stod emot det allra kraftigaste regn och bibehöll sin mjukhet efter torkning. För första gången nämner Záldivar tipins karakteristiska rökflikar, rökhål och tipidörr.

Eftersom hundar användes till transporter vid denna tid, var dåtiden tipier små jämfört med de senare historiska tipierna. När indianerna på prärien kom i kontakt med hästen under 1700-talet, fick tipin slutligen sin fulländade form. Den blev betydligt större än sin föregångare, eftersom hästen orkade dra tyngre bördor än hunden. Tipin hade nu utvecklats till en perfekt utformad och väl anpassad tältbostad för de stammar på prärien som ständigt flyttade omkring i sin jakt efter mat.

En äkta indiansk tipi består av ett antal träpålar och en tältduk av buffelhudar. Pålarna kom från ungtallar, som barkades och lades platt på marken för torkning. Tre eller fyra kraftiga pålar utgjorde tipins grundstomme. En tränad person kunde på avstånd enkelt skilja på en tipi som hade tre eller fyra pålar som grundstomme. En grundstomme med tre pålar var den bästa lösningen. Den var stabilare och det gick lättare att stänga rökflikarna vid kraftig blåst, jämfört med en konstruktion på fyra pålar.

De flesta stammarna på prärien, sioux, cheyenne, arapaho, assineboin, kiowa, atsina, mandan, arikara, pawnee och omaha, använde tre pålar som grundstomme, medan kråkindianer, svartfötter och comancher använde fyra pålar. Oavsett vilken pålkonstruktion man använde, knöts pålarna ihop med ett rep där de korsade varandra. Pålarna restes upp och ställdes brett isär från varandra på marken, så att konstruktionen kunde stå för sig själv. Därefter lutade man de övriga, lite smalare tipipålarna, mot grundpålarna. Pålkonstruktionen täcktes sedan med en tältduk. Tältduken förseglades på framsidan med korta träpinnar som stacks genom förgjorda hål i duken. Denna låsning löpte vertikalt från rökhålet ända ner till marken. Tältdukens nederkant tätades genom att kraftiga pinnar i hårt trä spikades igenom hudarna ned i marken.

En äkta tipi är inte till formen som en kon. Tipins baksida är brant, medan framsidan har en sluttande form. Den har ett rökhål som sträcker sig ner en bit på den sluttande framsidan. Tipins asymmetriska konform, gjorde att den stod stadigt på marken, vilket var till fördel på den blåsiga prärien. Om det blåste upp till storm riskerade tipin att blåsa bort. För att förhindra det förankrades tipins pålkonstruktion till marken med hjälp av ett rep. Ankarrepet var fastknuten där grundpålarna korsade varandra och hängde ner till marken. Där knöts repänden fast runt en kraftig pinne som hamrades ned i marken.

På båda sidor om rökhålet finns rökflikar, med vilka man kan reglera drag och ventilation med hjälp av två tipipålar på utsidan. Om det regnade kraftigt stängde man rökflikarna, för att förhindra att det regnade in i tipin. Runt tipins innervägg hängde man upp ett manshögt skinndraperi, som förhindrade drag och insyn, samt gav en sval inomhustemperatur på sommaren. På vintern var tipin varm på grund av det isolerande luftskick som bildades mellan ytterväggen och draperiet. Draperiet målades ofta i geometriska eller realistiska figurer.

Till en normalstor tipi behövdes omkring 20 pålar som var 8 meter långa. Till tältduken behövdes 12-14 buffelhudar, som syddes ihop för att få fram en halvcirkelformad duk. Sömmarnas stygn var så skickligt sydda att de knappt syntes och de var garanterat vattentäta. I en normalstor tipi kunde upp till sju personer leva. Tipin var sparsamt möblerad på grund av indianernas nomadiska leverne. Inne i tipin förvarade de boende sina personliga ägodelar i råhudsväskor (parflecher) och förvaringsväskor (possible bags). Ryggstöd tillverkades av pilträ. Tipins golvyta var oval till formen och eftersom rökhålet sträckte sig ner en bit på tipins framsida låg elstaden närmare ingången än den bakre väggen. Den frikostiga yta som därmed uppstod bakom elstaden var därför tipins favoritplats.

Målade tipier
Bruket att dekorera tipier med målade figurer är urgammal och förekom långt före den vite mannens ankomst till prärien. Tipimåleri förekom bland alla stammar på prärien, innan buffeln försvann på 1870-talet. Målade tipier var emellertid inte vanliga. På sommaren 1833 besökte den tyske fursten Maximillian ett svartfotsläger vid Missourifloden i dagens Montana. Han observerade att tipier som var målade med djurmotiv var sällsynta och ägarna till dem var några få hövdingar. När Walter McClintock besökte svarfötternas soldansläger i deras montanareservat i slutet på 1800-talet, uppskattade han att 35 av 350 tipier var målade. Det anses vara en siffra som är högt över genomsnittet bland alla stammar på prärien. Svartfötternas målade tipier är kanske de allra vackraste. Dessutom fortsatte svartfötterna att måla sina tygtipier, som hade börjat ersätta de traditionella skinntipierna då reservatsperioden tog vid.

Bloodindianernas Medicine Tipis
Bland svartfötterna fanns det en särskild kategori av målade heliga tipier, så kallade medicine-tipis. Man uppskattar att det en gång fanns ett femtiotal målade tipier bland svartfötterna. De ägdes således av ett fåtal män och deras familjer. Målade tipier betraktades som värdefulla och gav ägaren högt socialt anseende. En legend förklarar hur varje målad tipi kom till den första människans ägo. Enligt dessa legender, kom de flesta målade svartfotstipier till den ursprungliga ägaren genom en dröm. I en sådan speciell dröm uppenbarade sig ett djur till den som drömde, som lovade att dela med sig av sin övernaturliga kraft till honom. Vilket omfattade djurets målade tipi samt en mängd andra heliga föremål. Djuret gav mottagaren instruktioner hur tipin skulle målas och hur de andra föremålen, som var associerade till tipin, skulle tillverkas. Figurerna på en målad tipi ansågs skydda ägaren och hans familj från olyckor och sjukdomar, samt ge dem framgång i jakt och krig.

Merparten av de legender som berättar om svartfötternas målade tipier är urgamla. Men de finns även ett fåtal berättelser om målade tipier, som drömdes av krigare under krigsräder, som kom till under historisk tid. På 1940-talet ansåg äldre svarfotsmän att målade tipier med orm- och björnmotiv var de äldsta målade tipierna inom stammen. Från pälshandlaren Alexander Henry, som år 1809 handlade med svartfötterna vid Saskatchewanfloden, vet vi att björnar, bufflar och fåglar var vanliga motiv på svartfötternas tipier i början på 1800-talet. I sin resedagbok skriver Henry att svartfötternas tipier var rymliga och rena och att motiven som pryder deras tipier var hämtade från däggdjur och fåglar. Enligt Henry, var dessa djurmotiv ganska grovt och klumpigt utförda.

Legenden om Uttertipins ursprung
Bland bloodindianerna har uttern inspirerat till flest målade tipier, så kallade "Painted Otter Tipis". Legenden om hur den första Uttertipin kom till, finns bevarad bland bloodindianerna. Enligt denna legend gick det till på följande vis.

För länge sedan begav sig en ung man från bloodstammen norr ut, till ett område som hade bebotts av stammen långt tillbaka i tiden. Han stannade till vid en sjö, kanske Stora Slavsjön i Kanada. Där lade han sig ner för att sova under förhoppningen att erhålla en drömvision.

Första natten drömde han ingenting. På morgon byggde han en flotte. Med en lång stör stakade han ut från stranden en bit, och lade sig ner på flotten för att sova. Kanske skulle de gå lättare att få en vision på sjön än på land, tänkte han. Den unge mannen föll snart i sömn. Under tiden förde vinden flotten långt ut på sjön. En mink simmade fram till flotten. När mannen vaknade, började minken tala till honom. Minken berättade att han var utsänd av sina släktingar. De ville att han skulle följa med honom ner i vattnet, för att besöka deras hus. Mannen gjorde som minken sade, och tillsammans simmade de ner till sjöbotten.

De kom de fram till en gul hydda med vackra dekorationer. Inifrån hyddan hördes ljudet av trummor. Minken tog med mannen in i hyddan, till sin släkting uttern. Uttern låg på en bädd längst bak i hyddan. Han erbjöd den unge mannen en sittplats bredvid honom och sade, jag har hört talas om dig. Du har kommit till denna sjö för att söka en vision för att få övernaturliga krafter. Jag skickade iväg min släkting efter dig, för jag känner medlidande med dig och vill ge dig lite av min kraft.

Uttern talade om för mannen att han skulle lyssna noggrant under tiden han sjöng några sånger. Den unge mannen lyssnade och lärde sig sångerna utantill. Till varje sång lärde uttern ut heliga rörelser. Han gav mannen ett vackert dekorerat utterskinn och visade honom hur han under sång skulle utföra utterns rörelser med skinnet. Uttern talade om för mannen, att när han återvänder till sitt folks läger skulle han tillverka alla heliga föremål han hade visat honom. Mannen måste utföra alla ceremonier korrekt. Han skulle måla sin tipi med samma figurer som uttern hade på sin hydda. Uttern bad honom att tända rökelser ofta, som en påminnelse om utterns heliga kraft. Slutligen sade uttern, om du utför alla dessa uppgifter troget, kommer du att kunna påkalla mina krafter närhelst du vill.

När den unge mannen vaknade upp ur sin dröm, återvände han till sitt läger och gjorde som uttern hade sagt. Från denna ursprungliga drömvision härstammar alla målade tipier med uttermotiv.

Tipins figurer och symboler
Placeringen av alla djurfigurer och geometriska mönster på en målad tipiduk, gjordes efter vissa grundläggande regler. Tipiduken delades in i tre sektioner. Sektionen närmast marken representerade marken. Marksektionen målades vanligen i mörka färgnyanser, svart, brunt eller rött, vilket symboliserade markens färger. Ibland målades den grön, den uppenbara symboliken var då trädens löv och präriegräset. Marksektionen kunde avslutas med en rak linje. Om så var fallet skulle den liknas vid den platta prärien. Om marksektionens kant bestod av rader med trianglar eller halvcirkelformade utskjutningar symboliserade de berg respektive kullar. Innanför marksektionen målades ibland två rader med cirklar, som löpte runt om tipin. De föreställde röksvampar, som var vanliga på prärien. Svarfötterna trodde att röksvampar var rester av nedfallande stjärnor.

Yellow Otter Painted Tipi, bloodstammen. Akvarell fritt efter fotografi

Den övre sektionen målades vanligen i mörka färger, ofta svart, och symboliserade natthimlen, den tid då man drömmer. På baksidan målades ibland ett malteserkors i en ljus färg, gul eller orange, för att kontrastera med den svarta bakgrunden. Korset symboliserade antingen morgonstjärnan (Venus) eller en nattfjäril. Svartfötterna trodde att nattfjärilen bar med sig goda drömmar. I mitten av korset förekom det att man fäste en buffel- eller hästsvans, som fick fladdra för vinden, för att ge inspiration till goda drömmar om buffeljakter eller häststölder. Ibland målade man en halvmåne istället för ett malteskors. Stora prickar, som målades på rökflikarna, föreställde stjärnbilderna Stora björn och Plejaderna. På en del tipier målade man flera linjer strax under natthimlen. Linjer som målades i olika färger föreställde regnbågen, som symboliserade en rasande storm som följdes av vackert väder. Om linjerna målades i samma färger, symboliserade de drömdjurets gångstig. I den nedre och den övre sektionen, målade man enbar geometriska figurer i ljusa färger på mörka bakgrunder. Figurerna symboliserade himlakroppar och naturen. Förutom denna symbolik, målades dessa båda sektioner av praktiska skäl, eftersom marksektionen blev fort nedsmutsad av regn, lera och nattsektionen svärtades ned av röken från eldstaden.

I mittensektionen, som till ytan var störst, målades enbart realistiska avbildningar av det djur som hade delat med sig av sin övernaturliga kraft via en dröm till tipiägaren. Djuren målades i mörka färger, svart, gul eller röd, för att kontrastera mot den ljusa bakgrundsfärgen. I en del fall struntade man i att måla mittensektionens bakgrund och lämnade den som den var, med sin naturliga skinnfärg. Mittensektionen symboliserade universum. Djurens heliga egenskaper förstärktes genom att man ritade deras strupe, hjärta och njurar. Dessa organ trodde svartfötterna var källan till deras övernaturliga kraft. En så kallad livslinje, målad i rött och grönt, började vid djurets mun och löpte vidare till de olika organen. Djurets hjärta målades vanligtvis i rött och njuren ritades som två gröna prickar. Djuravbildningarna på tipiduken var ofta större än deras naturliga storlek.

Djuren målades alltid i par, en hane med sin hona. När stora djur, som buffel, älg eller hjort, målades på tipiduken fick enbart ett djurpar plats. Hanen målades vanligtvis på den södra sidan av tipiduken och honan på den norra. Djuren placerades på duken så att de var vända mot tipidörren i öst. När mindre djur avbildades, till exempel uttrar och minkar, fick man plats med två till fyra par.

The Big Striped Tipi, Red Crows tipi, sent 1800-tal. Akvarell fritt efter fotografi

Av de mindre djuren var uttern den mest frekventa avbildningen på svartfötternas medicine-tipier. Den mest kända av alla uttertipier kallas för "The Single Circle Otter Tipi" eller "The Big Striped Tipi". Den ägdes av bloodhövdingen Red Crow. Namnet på denna tipi kommer från dess unika mönster, som inte direkt är representativt för medicine-tipier. Red Crows tipi hade ett brett målat band som gick horisontellt runt om tipin på en höjd av 1,2 meter. Detta band mötte ett vertikalt band som började i marknivå vid tipins framsida och slutade strax ovanför dörren. Sex uttrar i svart är målade innanför det horisontella bandet, tre på varje sida om tipin. Bandet föreställer en klippa vid stranden till en sjö där uttrar lever. Det vertikala bandet som nådde strax nedanför rökhålet, föreställer utterns bostad. På teckningen syns Red Crows medicinbylte, som hänger inslaget i en skotskrutigt filt ovanför tipidörren.

Buffalo Head Tipi, bloodstammen sent 1800-tal. Akvarell fritt efter fotografi

Tipin målas
Under den tid då svartfötterna levde i skinntipier året runt, tillverkade man en ny tipiduk efter två eller tre år. När det var dags att ersätta en utsliten medicine-tipi, restes den nya omålade tipin bredvid den gamla. Ägaren bad nu en skicklig konstnär att föra över alla figurer och mönster från den gamla till den nya tältduken. Konstnären började med att ta mått på sektionerna. Han ville veta exakt hur långt till exempel marksektionen gick upp på tältduken och var nattsektionen tog vid. Han använde en trästicka som mätverktyg för detta ändamål. Han fortsatte sedan att ta mått på alla djurkroppar och geometriska figurer, deras längd, bredd och placering, och förde över alla dessa mått till den nya tältduken. Sedan målade han figurernas konturer i svart jordfärg. Han använde en benpensel, med vilken han kunde dra fina och jämna linjer. När konstnären målade de geometriska figurernas linjer använde han en linjal som var tillverkad av råhud, för att få raka linjer. För att få lika stora och exakt runda former, gjorde han bruk av en mall, som han hade skurit till från en råhudsbit. Det var enbart under detta första moment i tipimålandet som det behövdes en skicklig konstnär. När han hade utfört sitt uppdrag, behövdes hans tjänster inte längre. Det återstående arbetet bestod av att lägga på färg innanför figurernas konturer och måla de olika sektionernas bakgrunder.

Den nya tältduken togs ner och spreds ut på marken. Ägaren bjöd nu in personer som han litade på och bjöd dem på röktobak. Därefter hjälpte de honom att slutföra målningen av tipin. De använde en buffelsvans eller en knippe buffelhår för att färglägga stora ytor. Färgen blandades med varmt vatten och gnuggades in i skinnet med stor kraft. När målningarna var klara, plockade ägaren ner alla dekorationer som hängde på den gamla tipin och fäste dem på den nya.

När en omålad tipiduk blev utsliten, återanvändes den till olika ändamål. Men en målad tipiduk fick absolut inte återanvändas. Det fanns två tillvägagångssätt att göra sig av med en utsliten målad tipiduk. Antingen sänktes den till botten av en sjö med hjälp av stentyngder eller så lade man den utvecklad i gräset ute på prärien, med stenar ovanpå för att hålla den på plats. Där fick den ligga tills den vittrade sönder. I det första fallet offrades tipiduken till vattenandar och i det andra fallet till solen.

Tipibylten
En målad tipi var en del av en stor samling heliga föremål. Dessa heliga föremål förvarades i så kallade tipibylten. Heliga uttertipiers bylten, bestod av ett utterskinn samt ett eller flera andra djurskinn. Bjällror hängdes fast vid nosen, fötterna och svansen. Skinnet var dekorerad med färgade piggsvinstaggar vid nacken, tassarna och svansen. Mässingsknappar syddes fast som ögon. Utterskinnet förvarades i ett råhudsfodral under större delen av året. Under dagarna hängdes fodralet upp på ett trästativ, som fick stå bakom tipin. På nätterna togs den in i tipin. Under soldansen öppnades fodralet och utterskinnet hängdes upp på en extra lång tipipåle, likt en flagga, högt ovanför ingången. Där fick den fladdra för vinden, så att bjällrornas ljud påminde alla om dess närvaro.

Att äga en tipi krävde ett stort ansvar. Ägaren var tvungen att följa alla regler och instruktioner som han hade fått i sin dröm, annars kunde olycka och död drabba honom och hans familj. Om ägaren till en målad tipi drabbades av motgångar, till exempel ett dödsfall inom familjen, försökte han sälja den. Men om ägaren och hans familj åtnjöt god hälsa och framgång i livet var de väldigt motvilliga till att göra sig av med den. När ägaren till en målad tipi av någon anledning hade bestämt sig för att låta ägandet gå över till en annan person, var han tvungen att genomföra invecklade överlåtelsesritualer. Genom dessa ritualer förde han över alla tipins ceremoniella förhållningsregler till den nya ägaren. Det var viktigt att den nya ägaren lärde sig den målade tipins alla förhållningsregler noga, för annars kunde han inte dra nytta av tipins hjälpande och skyddande krafter och riskerade istället att drabbas av olycka.

Under svartfötternas blomstringstid uppskattar man att det fanns ungefär ett femtiotal målade tipier. Alla hade sina egna namn och historia. Ägarna var väl bevandrade i sin tipis historia och ritualer som skulle följas. Ägarna trodde så starkt på tipins beskyddande andliga kraft, att den betydde mer än tipins egentliga fysiska skydd. När svarfötterna slog sig ner i reservat och övergav tipin som bostad för trähus, försvann de målade tipierna. Samtidigt gick flera av dessa heliga målade tipiers ursprungliga historier och ceremonier förlorade för all framtid. Den nya generationen svartfötter ansåg att dessa tipier inte längre var viktiga, de tillhörde det förgångna.

KÄLLOR
Adolf Hungry Wolf (1977), The Blood People, a Division of the Blackfoot Confederacy. New York. Harper & Row, publishers.

startsidan