Jordfördelningslagen från 1887
Genom ett beslut i den amerikanska kongressen i februari 1887, kom jordfördelningslagen till. Lagen var ett verk av senatorn Henry L. Dawes från Massachusetts. Syften med lagen var att öppna dörren för indianerna så att de skulle komma in i det amerikanska samhället genom att de blev individuella landägare. Lagen omfattades av två viktiga frågor, land och amerikanskt medborgarskap (USA:s indianer erhöll amerikanskt medborgarskap 1924).
Lagen gjorde det möjligt för myndigheterna att dela upp reservat som ägdes kollektivt av medlemmarna i en stam i mindre jordlotter, som sedan delades ut till enskilda indianer. Ursprungligen var det tänkt att bara män skulle bli tilldelade mark. Efter ett tillägg i lagen 1890, kom även kvinnor att omfattas av lagen. Varje vuxen familjemedlem fick 160 acres, ogifta och föräldralösa personer över 18 år tilldelades 80 acres och barn som levde med sina föräldrar 40 acres. I de indianreservat, vars mark endast var duglig som betesmark, fördubblades jordlottens areal till 320 acres.
Den andra frågan gällde amerikanskt medborgarskap. Lagen förordade att indianer som fick en jordlott eller lämnade reservatet och levde bland vita, erhöll automatiskt amerikanskt medborgarskap. Detta skapade emellertid ett skatteproblem. Som amerikansk medborgare var alla markägare tvungna att betala skatt för sin mark. Om indianerna var tvungna att betala skatt, skulle de gå i konkurs om deras jordbruk inte gick med vinst. Regeringen löste det problemet med att indianernas jordlotter skulle förvaltas av den federala regeringen i 25 år. Under denna period kunde indianerna varken sälja sin mark eller bli beskattade. När de 25 åren var till ända, hoppades regeringen att alla indianer som ägde mark hade lärt sig att bruka jorden så att de gick med vinst. Regeringen skulle då kräva skatt av dem som om de var vanliga amerikanska jordbrukare.
När lagen började praktiseras, höjdes den till skyarna av reformisterna. De och regeringen trodde att lagen en gång för alla skulle lösa "Indianproblemet", som hade gäckat nationen sedan dess födelse. Koloniseringen av Västern och utrotningen av buffeln, som många stammar var beroende av, skulle få indianen att inse att nu var tiden mogen för att slå sig ner på en bondgård och börja leva som vanliga vita amerikaner. Politikerna ansåg att 25 år, eller ungefär en generation, var tillräcklig lång tid för att få indianerna att smälta in i det amerikanska samhället.
I nära 40 år hade den amerikanska armén bekämpat siouxerna med gevär och kulor. Nu hade politikerna gett sig in i kampen om siouxernas sista landområden. Jordfördelningslagen var vida överlägsen arméns gevär och kulor i kampen om att besegra siouxerna. Den var dödsstöten för deras kultur. Siouxerna var inte längre ett oberoende folk som själva kunde bestämma över sin framtid. En orsak till det var att när enskilda siouxer blev markägare och amerikanska medborgare, förlorade deras traditionella stamstyre sin lagliga rätt över enskilda siouxer och det tidigare reservatet. Redan 1885 hade siouxstammens stamstyre minskat i makt, genom att den Allmänna brottslagen (Major Crimes Act), hade trätt i kraft. Det innebar att brott som begicks mellan två indianer hamnade under Förenta staternas regerings rättskipning.
Ett annat problem med jordfördelningslagen, var att den ledde till att indianerna förlorade mark. När indianerna hade blivit tilldelade sina jordlotter, hade regeringen rätt att dela ut all överbliven mark till nybyggare. Nybyggarna var väl medvetna om lagens innebörd och de krävde att regeringen skulle påskynda processen med att splittra upp reservaten så fort som möjligt. En del nybyggare orkade inte vänta, utan bröt mot lagen och i en del fall mördade, för att komma över en bit indiansk mark.
Det gick inte att lagstifta för att förvandla indianerna till bönder för att de flesta indianer helt enkelt inte ville bli bönder. De som ansträngde sig att bli jordbrukare hade ofta inte råd att köpa plogar, dragdjur, frön eller att borra efter vatten. Dessutom låg de flesta jordlotterna i områden som inte var dugliga för jordbruk, vilket många giriga vita, som hade köpt överbliven mark, fick erfara med tiden.
De flesta indianreservat som blev utsatta för jordfördelningslagen låg i Washington, Idaho, Montana, Nord- och Syd Dakota, delstater som hade tagits upp i unionen 1889 och 1890. Således drabbades de västliga siouxerna mycket hårt av lagen. År 1934 avskaffades lagen.
Siouxreservaten efter jordfördelningslagen
Vad siouxerna nu tvingades avträda var ett stort område mellan Cheyennefloden i norr och Whitefloden i söder, ungefär 40 000 kvadratkilometer av betes- och odlingsmarker. De fick behålla 90 000 kvadratkilometer land, som delades upp i sex mindre reservat.
Standing Rock Indian Reservation
Reservatets nordliga gräns var Cannonballfloden i Nord Dakota. En spikrak linje, strax söder om Grandfloden i Syd Dakota, utgjorde den södra gränsen. Agenturen, uppkallad efter en av siouxerna helig stenformation, låg i Nord Dakota vid Missouri. Bredvid låg Fort Yates, döpt efter general Custers svåger, som likt Custer också stupade vid Little Bighorn. På Standing Rockreservatet levde hunkpapa- och blackfeetsiouxer. Även en del yanktonaisiouxer levde där. Blackfeet- och yanktonaisiouxerna var ganska samarbetsvilliga till myndigheterna, till skillnad från hunkpapasiouxerna som leddes av Sitting Bull. Idag lever knappt 8 000 siouxer i Standing Rockreservatet. I reservatet finns det få arbeten så arbetslösheten är extrem hög och således är medelinkomsten låg. I reservatet finns det ett kasino som ger en del arbetstillfällen.
Cheyenne River Indian Reservation
Detta reservat ligger omedelbart söder om Standing Rock och fortsätter ända ner till Cheyennefloden. Reservatet är större till ytan än Standing Rock och består av samma natur av vågig prärie och höjder. Reservatets agentur låg nära Fort Bennett vid Missourifloden. Här levde framförallt minneconjouerna, ledda av hövdingar som Hump och Big Foot. När siouxreservatet styckades upp var de tvungna att flytta norr om Cheyennefloden till sämre marker än tidigare, vilket gjorde dem besvikna. I reservatet levde även sans arcs- och two kettlesiouxer samt ett blackfeetband. Kicking Bear kom från detta reservat. Han var en oglala, men genom giftermål med en minneconjoukvinna tillhörde han hennes stam. Efter kapitulationen, den 15 januari 1891, var Kicking Bear en av de 25 ledare som greps av general Miles. Tanken var att de skulle interneras i två år. Men bara efter två månader lyckades Buffalo Bill få fångarna frigivna och anställde dem i sin Wild West Show för en Europaturné. Kicking Bear, Short Bull och Two Strike och alla de andra reste runt i Europa i ett år, innan de återvände som fria män till sina reservat. År 1899 hindrade Kicking Bear indianpoliser från att föra hans barn till skolan genom att hota officeren med ett gevär. Polisen anmälde händelsen till den federala myndigheten, som dock valde att lämna Kicking Bear och hans barn i fred. Kicking Bear dog 1904 vid en ålder av 58 år.
Lite mer än 5 000 siouxer lever i reservatet som ligger långt ifrån någon större huvudort. Marken som reservatet ligger i är till största delen olämplig för både jordbruk och boskapsskötsel. Den innehåller heller inga naturtillgångar. Invånarna lever i tretton små samhällen som saknar rinnande vatten och avlopp. Eftersom det finns få arbeten i reservatet är arbetslösheten hög och medelinkomsten skrämmande låg (68 % lever under existensminimum).
Lower Brulé Indian Reservation
Det här till ytan lilla reservatet är beläget på båda sidor om Missourifloden vid Big Bendområdet. Här lever 1 095 vita och brulésiouxer. Ungefär 50 % av reservatets yta ägs av vita jordbrukare och boskapsskötare. Det finns inga industrier i närheten som kan ge arbeten åt reservatets invånare, 70 % av dem är därför arbetslösa.
Crow Creek Indian Reservation
Reservatet ligger vid Missouriflodens östra strand i anslutning till Lower Bruléreservatet. Invånarantalet är 1 230 yanktonaisiouxer.
Rosebud Indian Reservation
Rosebudreservatet ligger söder om Lower Brulé, med Whitefloden som nordlig gräns och Nebraska i söder. Där slog sig brulésiouxerna ner med sin kände hövding Spotted Tail. När Spotted Tail mördades av Crow Dog 1881, tog Two Strike över hövdingaskapet för cirka 4 000 bruléer.
Idag lever runt 15 000 siouxer i reservatet. Ekonomin är dålig och arbetslösheten runt 80 %. Många familjer lever splittrade, för att fäderna har gett sig av. Det har skapat nervösa barn utan självförtroenden och självmorden har därför ökad bland unga människor i reservatet. Många tonåringar söker sig till våldsbenägna gäng för att finna en gemenskap som de inte får hemma.
Pine Ridge Indian Reservation
Pine Ridge är till ytan det näst största reservatet i USA. Reservatet ligger i södra Syd Dakota med Whitefloden som gräns i norr och Nebraska som gräns i söder. I öster gränsar reservatet till Rosbudreservatet. Här levde Red Cloud i ett tvåvåningshus som staten hade byggt åt honom och alla de andra oglalasiouxerna. Även några nordcheyenner och en liten grupp bruléer levde i reservatet. Agenturen anlades vid White Clay Creek 1878, i det sydvästra hörnet av reservatet.
Idag lever 30 000 siouxer i Pine Ridge, som ekonomiskt betraktas som det fattigaste området i hela USA. Få arbetstillfällen finns i reservatet, 84 % av invånarna är arbetslösa, 69 % lever under existensminimum. Bostadssituationen är svår, med trångboddhet och att många saknar bostad. De flesta åker till Rapid City för att söka arbete.
Red Clouds grav
Red Cloud ligger begravd i reservatet. Efter hans insatser under Red Clouds krig 1866-1867, tillbringade han nästan 40 år i reservatet. Han gick en svår balansgång mellan att försöka bevara sitt folks traditioner och tillfredsställa den vite mannens krav på nymodigheter. Han deltog inte i det stora siouxkriget eller Andedansoroligheterna. Red Cloud dog den 10 december 1909 och ligger begravd på en kyrkogård vid the Holy Mission i Pine Ridgereservatet.