Missourifloden
Missourifloden är Nordamerikas längsta flod. Den flyter 4 700 kilometer från källan i Klippiga bergen genom kontinentens inre och mynnar ut i Mississippifloden. Handelsmän som tog sig upp för floden tidigt på 1800-talet betraktade Platteflodens mynning, strax norr om staden Omaha i Nebraska, som Missouris delningspunkt, mellan den Övre- och Nedre sträckningen. Från Plattflodens mynning sträcker sig övre Missourifloden cirka 3 000 kilometer, först norrut och sedan i en västlig riktning, till sin källa. Missouriflodens dalgång i Nord- och Syd Dakota var som en lång utdragen oas på den norra prärien. Förutsättningar för jordbruk var idealiska, jämfört med den egentliga prärien. I Nord Dakota slingrade sig floden som en orm genom en lågvattenslätt som låg 60 till 150 meter nedanför den angränsande högslätten. Genom årliga översvämningar försågs lågvattenslätten med ett nytt näringsrikt lager av lera och sand. Lågslätten var bevuxen med buskar och täta lövskogar, mest popplar och pilar. Om en liten yta på lågvattenslätten rensades på buskar och träd gick det lätt att odla grönsaker.

Indianer som valde att leva i missouridalen anlade inte sina byar på lågvattenslätten, eftersom den översvämmades varje år. I stället byggde de sina byar högre upp, strax ovanför högslätten. Under vinterhalvåret, då indianernas byar ständigt var utsatta för iskalla vindar, flyttade de ner till tillfälliga bostäder på lågslätten. Där kunde de leva ett behagligare liv fram till tidigt på våren, då snösmältningen tog fart och fick floden att svämma över, och det var dags att flytta tillbaka till sommarbyarna. Allt som de bylevande indianerna behövde för att klara livhanken, förutom buffeln, fanns i deras omedelbara närhet i missouridalen. Trots att odlingssäsongen var kort, regnfattig och att det var extrema temperaturskillnader, lyckades de indianer som levde där ta fram tåliga majssorter, som mognade från 60 till 70 dagar. Dessa majssorter hade god motståndskraft mot torka, vind, kyla och frost.

Trots att de första indianfolken anlände till Missourifloden österifrån, anlades de flesta av deras byar längs flodens västra stränder. Många av Missouris bifloder i Nord- och Syd Dakota (White, Bad, Cheyenne, Moreau, Grand, Cannonball, Heart, Knife och Little Missouri) har sina utflöden på den västra sidan av floden. De jordbrukande stammarna använde dessa bifloder som leder till jaktmarkerna i väster. Även de nomadiserade stammarna letade sig fram till de jordbrukande indianernas byar med hjälp av dessa floder, när de skulle idka handel.

De första jordbrukarna
Redan på 900-talet e.Kr. började de första folkgrupperna av jordbrukare att bosätta sig i Missouriflodens dalgång. Dessa folkgrupper lämnade sina boplatser vid Big Sioux- och Jamesflodernas dalgångar i östra Syd Dakota. De vandrade praktiskt taget rakt västerut tills de nådde Missourifloden. Där slog de sig ner vid Big Bendområdet och mellan Bad- och Cheyennefloderna i dagens Syd Dakota. De var redan innan de nådde Missouridalen skickliga odlare och bisonjägare.

Ett eller två sekler senare, följdes dessa första invandrare av andra jordbrukargrupper. De vandrade emellertid i en nordvästlig riktning och slog sig ner mellan Cannonbal-, Heart-, och Knifefloderna i nuvarande Nord Dakota. Missouriflodens första bylevande och odlande indianfolk levde tillsammans i små bosättningar som bestod av 20 till 30 rektangulära jordhyddor. Deras byar låg längs Missouriflodens västra flodstränder och saknade försvarspalissader, som ju var så typiska för de moderna mandan- och hidatsaindianernas byar. De livnärde sig lika mycket på jakt som på jordbruk. Även fiske, om än i liten skala, förekom. Deras levnadssätt liknade väldigt mycket mandanernas, och därför kan man anta att de var mandanernas förfäder. Troligen placerade de sina döda på plattformar, precis som de historiska mandan och hidatsa, för att sedan sprida de dödas kvarlevor i omgivningarna.

Fram till 1100-talet levde Missouriflodens första odlarfolk i fredlig samexistens, utan några större konflikter. Det vet man eftersom utgrävningar av byar från den tidsperioden saknade försvarsanläggningar. Efter 1100-talet var deras byar försedda med palissader och diken, som utgjorde skydd mot en yttre fiende. Anledningen till att palissader byggdes, tros vara att den invandrargrupp som hade slagit sig ner i Nord Dakota sökte sig nedströms till områden i Syd Dakota, som redan var koloniserade av de första invandrarna. Strider utbröt mellan de två folkgrupperna, därav byarnas försvarsanläggningar. Dessa strider ledde till att den grupp som hade anlänt först till missouridalen drevs undan av de senaste invandrarna.

Under tiden de första mandanerna etablerade sig längs Missourifloden i Nord- och Syd Dakota, skulle ett annat folk anlända strax söder om dem vid Big Bendområdet. De kom från ett kulturområde på den centrala prärien i nuvarande södra Nebraska, västra Iowa och norr om Arkansasfloden i Kansas. Där hade en annorlunda jordbrukskultur utvecklats. Byarna som detta folk levde i saknade försvarsanläggningar. Deras hus var fyrkantiga med avrundade hörn. De begravde sina döda i jorden. Detta odlarfolk talade ett språk som tillhör caddofamiljen, och är förmodligen pawnee- och arikaraindianernas förfäder. Tidigt på 1400-talet började arikaraindianernas ättlingar flytta norrut. De slog sig ner i trakterna kring Big Bendområdet, strax söder om mandanernas sydligaste bosättningar. Till en början levde dessa urmandaner och urarikarier i fred med varandra. Ett visst kulturellt utbyte ägde rum. Mandanerna övergav sina rektangulära jordhyddor och byggde därefter fyrkantiga hyddor, som liknade arikariernas.

I mitten på 1400-talet blossade det upp strider mellan de två folkgrupperna. De sydliga mandanerna hade då börjat söka sig ner till Big Bendområdet och inkräktade på de nyanlända arikariernas område. Denna konflikt ledde till att mandanerna, från 1450 till 1650, gradvis drog sig tillbaka uppströms till norr om dagens Nord Dakotas södra gräns. De olika arikaragrupperna tog nu över de områden som mandanerna hade lämnat efter sig.

Mandanernas ursprungliga bebyggelser längs övre Missourifloden sträckte sig från Badfloden i Syd Dakota till Knifefloden i Nord Dakota. Fram till mitten av 1600-talet hade mandanerna övergivit två tredjedelar av sina tidigare områden. De levde nu mellan Cannonball- och Knifeflodernas utflöden i Missouri. I början av 1700-talet hade de dragit sig tillbaka ytterligare mot norr, till ett koncentrerat område vid och omkring Heartflodens mynning.

Hidatsa
Det indianfolk som i historisk tid kallades för hidatsa, Gros Ventre eller Big Bellies, bestod av tre folkgrupper, awatixa (People of Rock Village), awaxawi (People of Mountain Village) och hidatsa (People of the Willows). Även om dessa grupper var språkligt besläktade med varandra, var de politiskt självständiga och betraktade sig knappast som en enad grupp. De anlände till Missourifloden under olika tidsperioder och enades först under historiskt tid. Varför de migrerade västerut är inte helt klarlagt. Utflyttningen av de två senare grupperna ägde rum samtidigt som cree, ojibways och möjligen assineboinerna skaffade sig eldvapen från vita handelsmän. Det är möjligt att dessa gevärsbeväpnade fiender tvingade bort dem från sina gamla hemtrakter. Vilket senare var fallet med dakotas, cheyenne och andra stammar.

Den första hidatsagrupp som kom till Missourifloden på 1500-talet, var awatixa. Tidigare hade deras byar legat längs Red River of the North och dess bifloder i östra Nord Dakota. De var ett typiskt odlarfolk som levde i jordhyddor. Till en början levde de en kort tid tillsammans med mandanerna, vid deras bosättningar nära Heartfloden. Senare flyttade de uppströms och anlade en egen by, Awatixa Xi´e (Lower Hidatsa Village), omkring 1525. Där levde de fortfarande när de första européerna träffade på dem.

När awaxtia hade etablerat sig vid Knifefloden, bröt en liten skara sig loss från huvudgruppen och drog västerut. På prärien övergav de sina odlingsfärdigheter och blev ett typiskt nomadfolk. De kom så småningom att bli kallade för Mountain Crow. När smittkopporna härjade bland stammarna på den norra prärien 1781, övergav awatixaindianerna sin by. De återvände emellertid till samma plats 1796, och byggde en ny by, Awatixa Village (Sacajawea Site), inte långt ifrån den första byn. Fransmännen kallade denna by för "Petit Village" och Lewis och Clark gav den namnet "Little Menetarre village". Namnen syftar på att awatixa inte var så talrika.

Den andra gruppen, som anlände till Missourifloden, var awaxawi. Även de var odlare och hade tidigare levt i östra Nord Dakota. De kom till Missourifloden någon gång under 1600-talet och slog sig ner hos mandanerna vid Painted Woodtrakten. Så småningom flyttade de norrut och byggde en egen by vid Knifeflodens mynning. Dialektalt och kulturellt stod awaxawi längst ifrån de andra två grupperna. I början på 1800-talet betraktades awaxawi ofta som en egen stam, vilket är orsaken till att de vita gav dem så många namn. Fransmännen föredrog att kalla dem för Gens des Soulier, Soulier Noir eller Soulier. Ett annant namn, som vita handelsmän ofta använde för dem, var "Wattasoon", som kan översättas till "Well Dressed Men" eller "People of the Water".

Den grupp som anlände sist till Missouri, men före européernas ankomst, var hidatsa. De var även den talrikaste gruppen. Mandanerna kallade dem för minitari (Crosses the water). Fransmännen kallade dem för Gros Ventre, ett namn som följde med dem ända in på 1900-talet. Engelsmännen kallade dem för Big Bellies (Stora magar). Enligt dem själva, hade de ursprungligen varit ett odlarfolk. Men redan innan de flyttade västerut från Devils Lake trakten, hade de övergivit odlandet och istället börjat livnära sig på jakt. Vid Missouris breda flodfåra stötte de på mandanbyarna vid Heartfloden. Där slog de sig ner och lärde sig på nytt att odla. Senare anslöt sig hidatsa till awatixas och awaxawis byar vid Knifefloden. Där, omkring 1600, byggde de Hidatsa Village (Big Hidatsa Site), strax norr om awatixas by. Lewis och Clark kallade byn för "Grand Village of the Minetarrees". Även från hidatsa bröt en liten grupp sig loss och vandrade västerut på prärien. Denna grupp kom senare att kallas för River Crow, även de ett typiskt nomadfolk.

Mandanerna vid Heartfloden
Även om arkeologiska utgrävningar visar att det låg fem mandanbyar öster om Missourifloden och åtta byar på den västra sidan, var bara sex eller sju byar samtidigt bebodda i början på 1700-talet. Tidigare hade mandanerna levt i många men små byar, som låg utspridda längs Missouridalen.

Vid Heartfloden levde 7 000 till 8 000 mandaner i några få men stora byar. Tillsammans med hidatsaindianerna vid Knifefloden levde över 12 000 bofasta människor i området. Den största mandanbyn bestod av minst 163 stora jordhyddor, som i genomsnitt var 18 meter i diameter. Hyddorna stod tätt tillsammans. I mitten i varje by låg det en stor öppen plats, likt ett torg, med en ceremoniell hydda i direkt anslutning. Alla de övriga familjehusens entréer var riktade mot torget. Det var på detta torg som mandanerna utförde sina danser och religiösa ceremonier. Eftersom mandanerna vid den här tiden när som helst kunde förvänta sig attacker från nomadstammar, var byarna försedda med försvarsanläggningar.

Mandanernas förfäder anlände inte till Missourifloden som en enad stam. De kom från skilda områden under olika tidpunkter och slog sig ner på olika platser. När de samlade ihop sig i ett fåtal byar vid Heartfloden, uppvisade de olika grupperna skillnader i språk och kultur. Därför var varje by ekonomiskt och politiskt självständiga. Det lär ha funnits två huvudgrupper. Västmandaner, som kallade sig för Nuitadi, och Östmandaner, som kallade sig för Nuptadi. Bägge grupperna existerade ända in på 1930-talet. På 1700- talet fanns det även en tredje grupp som kallades för Awigaxa. När de kom till Heartfloden levde de först en kort period som en självständig grupp. Mot slutet av 1700-talet blev de införlivade med nuitadimandanerna.

Mandanerna vid Knifefloden
Ungefär klockan fyra på eftermiddagen den 3 december 1738, stegade Pierre Gaultier Varennes de La Vérendrye in i mandanbyn Menoken, i nuvarande Nord Dakota. La Vérendrye var ledare för en grupp franska handelsmän som hade guidats till mandanbyn av en grupp assineboinindianer. Fransmännen var de första vita som tog kontakt med mandanerna vid Missourifloden. La Vérendrye var en bildad man, och det är från honom vi har den allra första skrivna källan om de bylevande mandanindianerna.

Sent på året 1738 var invånarna i mandanernas östligaste by spända av förväntan över ett ovanligt besök som skulle äga rum. Enligt rapporter var ett helt läger med assineboiner, tillsammans med ett antal skäggiga och ljushyade män, på väg till deras by. Assineboinerna var de inte intresserade av. Men de skäggiga männen var en annan sak. De kände till att det var från sådana män som assineboinerna skaffade sig gevär, yxor, kittlar, knivar och sylar, som de sålde till mandanerna. Nu var de ljushyade främlingarnas hövding på väg till deras by. Och möjligen kunde de förhandla om en direkt handel med dem och därmed gå förbi assineboinerna, som ju bara sålde sitt överskott av den vite mannens varor till dem.

Redan fem dagar innan fransmännen nådde Menoken, hade byhövdingen och trettio män lämnat sin by för att gå sina gäster till mötes. De hade lämnat över presenter till dem i form av majs och tobak. Andra hade gått främlingarna till mötes samma dag de kom till byn för att hälsa dem välkomna. De bar främlingarnas hövding på sina axlar den sista biten. Ungefär 250 meter framför byn väntade en grupp äldre män, samt en mängd nyfikna yngre män, för att ta emot honom med en ceremoniell rökpipa. Som tack för all denna uppvaktning avfyrade fransmännen en salut med sina gevär.

De gästvänliga mandanerna tog emot fransmännen med glädje i sin by. Gästerna leddes först till hövdingens jordhydda. En enorm folksamling av nyfikna byinvånare i alla åldrar, som bokstavligen stod på varandras hälar för att få en glimt av de märkliga männen, gjorde att det var svårt för fransmännen att komma fram till hyddan. Trots att den var rymlig, kunde den inte ta emot alla som ville in. I jordhyddan bjöd hövdingen på mat och när han hade kastad ut alla obehöriga kunde byns dignitärer och fransmännen sätta sig ner och diskutera i lugn och ro.

La Vérendrye skriver i sin journal, att Menoken bestod av minst 130 hus. Alla hus, öppna platser och gator var utformade på samma sätt. Ofta gick fransmännen vilse i byn. Både inne och utanför husen fanns det jordkällare, ett djupt runt hål, där indianerna förvarade matvaror och garvade djurhudar. Byns försvarsanläggning bestod av ett 1,5 meter djupt dike, som var 4,5 till 5,5 meter brett. Dessutom fanns det en palissad med fyra bastioner. Eftersom det troligen var ont om träd i omgivningarna, bestod palissaden av långa träpålar som stack upp ur marken med fem meters mellanrum. För att täcka tomrummen mellan pålarna hängde det ner buffelhudar från tvärgående stänger.

Om mandanerna skriver La Vérendrye vidare, att deras hud- och hårfärg varierade mycket. Männen var långa, välbyggda och mycket vänliga och kvinnorna hade ett "vilt" utseende. Både män och kvinnor bar buffelmantlar, kvinnorna bar även ländskört. Många var tatuerade. De hade god arbetsmoral och var flitiga hantverkare, fastän männen tycktes ha lite tid över för bollekar.

Mandanerna behandlade La Vérendrye och hans fransmän väl. De bjöds bland annat på mera än tjugo olika maträtter. Maten kokades i lerkärl nedgrävda i marken och serverades med soppslevar som var tillverkade av tjockhornsfårets horn. De visade fransmännen mattor och korgar som var flätade av vidjekvistar. Mandanerna berättade för La Vérendrye att de levde i sex byar, och att Menoken var den minsta och den enda av byarna som låg lite avsides från Missourifloden. La Vérendrye och hans fransmän stannade tio dagar i Menoken. Den 13 december tog gruppen farväl av mandanerna och återvände till sin handelspost vid Assineboinefloden i Kanada.

Nästa trovärdiga nedskrivna källa som rör mandanerna kommer från James Mackays journal. Han besökte mandanerna 1787, alltså 49 år efter La Vérndryes besök. I sin journal skriver Mackay att mandan- och hidatsaindianerna levde tillsammans i fem byar vid Knifefloden. Mandanerna hade följaktligen lämnat Heartfloden och vandrat uppströms till Knifefloden. Orsaken till denna flytt var smittkopporna. Det var sommaren 1781 som mandanerna för första gången drabbades av den fruktade virussjukdomen. Alla stammar på den norra prärien drabbades. Men som alltid, var det de bylevande indianerna som fick ta emot den värsta stöten. Denna epidemi var den värsta i mandanernas historia.

Åren före epidemins utbrott hade dessutom siouxernas attacker mot mandanernas byar blivit frekventare för varje år. Mandanerna kunde med lätthet försvara sig mot dessa attacker. De var så talrika, att deras krigare även förde en offensiv krigsföring mot siouxerna. Men efter smittkoppsepidemin 1781, som hade skördat så många offer bland mandanerna, kunde deras krigare inte längre mäta sig med de aggressiva siouxerna. Hela 68 % av mandan- och hidatsapopulationen gick under i sjukdomen. Siouxerna tvingade de överlevande mandanerna att överge sina byar vid Heartfloden. De letade sig uppströms till hidatsaindianerna vid Knifefloden. De övergivna mandanbyarna sattes i brand av siouxernna.

När amerikanerna Lewis och Clark besökte de bylevande indianerna vid Övre Missourifloden 1804, levde mandan- och hidatsaindianerna fortfarande kvar i sina fem byar vid Knifefloden. Dessa byar var deras sommarbyar, i vilka de vistades ungefär nio månader om året. Åtta kilometer uppströms från Knifeflodens mynning låg Big Hidatsa Village. Byn låg på den norra sidan om floden. I Big Hidatsa levde hälften av hidatsaindianernas befolkning, under ledning av hövdingen Le Borgne. Tre kilometer nedströms låg awatixas by, kallad River Hidatsa. Den tredje byn, Amahama Village, som beboddes av awaxawis, låg i närheten av Knifeflodens utflöde i Missouri. De tre hidatsagrupperna hade tillsammans en befolkning på cirka 2 700 personer, med ungefär 800 krigare.

På vardera sidan om Missourifloden var mandanernas byar belägna. På den norra sidan låg hövdingen Black Cats by, Nuptadi. Lewis och Clark kallade byn för "Roop-tar-hee". På den södra sidan låg den större byn Mitutanka, med hövdingen Big White som ledare. Lewis och Clark kallade den för "Ma-too-ton-ha". Enligt Lewis och Clark, levde sammanlagt 1 250 mandaner i de två byarna, varav ungefär 350 krigare. Trettio år senare, då den tyske upptäcktsresande Maximilian besökte mandanerna, kallade han byn för "Mih-Tuuta-Hang-Kusch".

George Catlin målade hidatsahövdingen Black Moccasin 1832. Hövdingen träffade Lewis och Clark 1804 och blev då tilldelad en fredsmedalj. När Catlin målade av honom passade han på att be Catlin att hälsa till Clark i St. Louis.

När Lewis och Clark återigen besökte mandanbyarna 1806, upptäckte de att Black Cats by hade minskat i storlek. De fick berättat för sig att några av invånarna hade flyttat ut ur byn efter ett bråk med hövdingen. Istället hade de byggt en egen by på Missouriflodens södra sida. Några år senare lämnade resten av mandanerna byn på den norra sidan, och flyttade till den nya. I början på 1820-talet lämnade Mitutankainvånarna sin by för att bygga en ny, lite längre söderut, på en plats där det Amerikanska Pälskompaniet uppförde Fort Clark lite senare. I början på 1830-talet låg så båda mandanbyarna på den södra sidan om Missourifloden.

Handeln vid Övre Missourifloden
I början på 1700-talet levde mandan- och hidatsaindianerna i välmåga. Vilket inte minst berodde på att de var involverade i en vidsträckt handel med andra indianstammar på den norra prärien. Deras byar kom att spela en viktig roll i denna handel tack vare deras utmärkta geografiska läge. Denna urgamla handel hade utvecklats i tre stadier.

Den ursprungliga indianska handeln
Under den ursprungliga indianska handeln fanns det inga vettiga motiv för ett varuutbyte mellan två jordbrukande stammar eller två nomadiserade stammar. Eftersom ingen av dem ägde begärliga varor som den andra inte hade. Men ett utbyte av varor mellan ett nomadfolk och ett odlarfolk var ömsesidigt en mera lönande affär. De nomadiserade stammarna tycktes sätta värde på att dryga ut sin ofta enahanda köttdiet med grönsaker, som de bytte till sig från de bylevande stammarna. I utbyte fick de jordbrukande stammarna köttvaror och förädlade jaktprodukter, som garvade djurhudar, tipiskinn och skinnkläder. Denna handel påverkade de inblandade indianstammarnas arbetssätt. De var tvungna att intensifiera arbetet inom sina respektive specialiteter, det vill säga jakt och grönsaksodling. För att de utpräglade jägarstammarna skulle kunna unna sig lyxen att äta grönsaker utan att själva behöva odla. Var de tvungna att döda flera djur, torka större kvantiteter kött, bereda och sy flera klädesplagg än de egentligen behövde, för att täcka sina egna behov. Likaväl var de jordbrukande stammarna tvungna att lägga ner större möda på sina odlingar för att få stora skördar. Skördar som inte bara gav mat till stammen, utan även ett rejält överskott, som de kunde använda i handeln med nomadstammarna.

Ett bra exempel på hur denna handel kunde gå till får vi från fransmännen. När La Vérendrye och hans grupp lämnade mandanbyn Menoken, lät han två fransmän stanna kvar hos mandanerna. De hade fått i uppgift att lära sig mandanernas språk och ta reda på allt om dessa indianers seder och bruk. Dessa kunskaper skulle vara guld värd för fransmännen i en eventuell framtida direkt handel med Övre Missouriflodens indianer. De två fransmännen bodde hos mandanerna i nio månader. De berättade bland annat att främmande västliga nomadstammar besökte mandanernas byar för att idka handel. Vidare berättade de, att dessa "Vildar" som de kallade främlingarna, kom i början på juni varje år. Den grupp av nomadiserade indianer som fransmännen stiftade bekantskap med, sommaren 1739, stannade hos mandanerna i över en månad. Besökarna bytte till sig grönsaker mot garvade hudar, som var målade i olika färger och dessutom vackert dekorerade med piggsvinstaggar.

Den indirekta handeln med europeiska varor
Mot 1700-talets slut hade den inhemska indianhandeln utvecklats till ett geografiskt vidsträckt och komplicerat handelsmönster. Två stora och viktiga handelscentra hade vuxit fram. Den ena låg vid mandan- och hidatsaindianernas byar i Nord Dakota. Den andra låg vid arikaraindianernas byar vid Grandflodens mynning i Syd Dakota. Till mandan- och hidatsabyarna kom nomadiserade jägarstammar för att bedriva handel. Det förde nu inte enbart med sig matvaror utan också varor som hade europeiskt ursprung. Det var framförallt hästar och gevär. Men även metallprodukter, hushållsartiklar, kläder och smycken.

Från nordöst kom cree- och assineboinindianer till mandan- och hidatsabyarna för att avyttra sina varor. Dessa varor hade de bytt till sig från engelsmännen vid Hudson Bay och från North West Companys handelsposter vid Assineboin- och Sourisfloderna i Kanada. Kråkindianer tog med sig varor från Shoshoni-rendevouz, som var en indiansk handelsplats i sydvästra Wyoming. Där handlade shoshoniindianerna med nez percé-, flathead-, och utestammarna. Från områden i sydvästra Nordamerika, via nomadstammarna på den södra prärien, nåddes mandan- och hidatsaindianerna av varor med spanskt ursprung.

Indianerna på prärien var speciellt intresserade av hästar och vapen. Hästen spreds norrut från de första spanska bosättningarna i sydvästra USA. Stammarna på den södra prärien kom i kontakt med hästen först och använde den för jakt, transporter och krigföring. Spanjorerna var mycket måna om att begränsa spridningen av hästen till stammarna på prärien. De fruktade att beridna indianskaror, som var beväpnade med gevär, kunde utgöra ett allvarligt hot mot deras bosättningar. Därför var handel med eldvapen i enlighet med spansk lag strängt förbjudet.

Franska och engelska handelsmän, som närmade sig den norra prärien från nordöst, bedrev ingen handel med hästar. De var till skillnad från spanjorerna, inte främmande inför att förse indianerna med eldvapen. Samtidigt som hästen spreds norrut, från den spanska södern, spreds geväret västerut från Kanada via franska och engelska handelsmän. Vid mandan- och hidatsabyarna i Nord Dakota stötte dessa varor på varandra. Redan innan mandan- och hidatsaindianerna hade kommit i kontakt med den vite mannen, strömmade varor med europeiskt ursprung via andra indianstammar ner till deras byar. La Vérendrye berättade om sitt besök hos mandanindianerna 1738, att deras assineboinguider bytte bort gevär mot grönsaker. Samtidigt hade de nomadiserade stammarna tagit bruk av hästen. Mot slutet av 1700-talet hade denna häst- och gevärshandel tagit rejäl fart.

Charles McKenzie, som var anställd av North West Company, deltog i fyra handelresor till Missourifloden, mellan åren 1804 till 1806. Från McKenzies och andra handelsmäns journaler vet vi hur handeln med hästar och gevär kunde gå till vid mandan- och hidatsabyarna, tidigt på 1800-talet. Under McKenzies andra vistelse hos hidatsaindianerna, sommaren 1805, bevittnade han hur en grupp bergskråkor anlände till hidatsabyn, Big Hidatsa. Kråkorna, som anfördes av hövdingen Red Calf, dök upp på en kulle bakom byn. Sammanlagt hade kråkorna med sig 2 000 hästar för att kunna transportera sina 300 tiper och allt övrigt bagage. Uppe på kullen hade alla krigare samlats, klädda i sina finaste kläder. Krigarna var beväpnade med pil och båge, lansar och stenklubbor. De bar också sköldar, samt ett fåtal gevär. Plötsligt, som på en given signal, red krigarna ner i byn. För att imponera på sina värdar och de vita handelsmännen, utförde de ett låtsasanfall mot byn. De passade på att visa upp sin ryttarskicklighet och red rakt igenom lägret. Nästa dag ägde den ceremoniella piprökningen rum, för att befästa vänskap mellan de två folken. När pipceremonin var avklarad tog hidatsaindianerna fram sina handelsvaror och placerade dem framför kråkorna, det var 200 gevär med ammunition, metallyxor, grytor, tyger och majs. I utbyte mot dessa varor erhöll hidatsaindianerna 250 hästar, höga balar med bisonhudar, leggings och andra skinnkläder.

Den direkta handeln
Den kanadensiska handeln med de bylevande indianerna vid Övre Missourifloden igångsattes av fransmännen. År 1927 utnämndes La Vérendrye till chef över Nya Frankrikes nordliga handelsposter. Vid tiden för hans utnämning låg de franska handelposterna i höjd med Lake Superior. Inom de närmaste decennierna etablerade La Vérendrye en hel rad nya poster i de västra delarna av Nya Frankrike. Den post som låg längst västerut, vid Assineboinfloden, kallades för Fort La Reine. Det var från den handelsposten som La Vérendrye tillsammans med en grupp fransmän hade vandrat ner till mandanbyarna vid övre Missourifloden. Därmed hade fransmännen öppnat dörren för en direkt handel med indianerna där. Den franska handelsepoken varade från 1738 fram till 1763, då fransmännen förlorade sina besittningar i Kanada till engelsmännen. Under den franska epoken erhöll mandan- och hidatsaindianerna emellertid fortfarande de flesta europeiska varor från andra indianstammar.

Mandanernas och hidatsanernas aptit på europeiska varor var stor i början av den engelska epoken (1763-1818). Dessa varor var överlägsna deras egna motsvarande föremål i ben och sten. De var speciellt intresserade av gevär och metallföremål. Även spanjorerna försökte dra nytta av handel vid mandan- och hidatsabyarna. Men deras ansträngningar gav inte resultat och pågick från 1792 till 1797. Slutligen kom amerikanarna in i bilden. Deras inflytande över handeln vid övre Missouriområdet började med Lewis och Clarks expedition 1804, och fortsatte fram till slutet av 1800-talet då indianerna hade tvingats in i reservat.

Från slutet av 1600-talet och två decennier in på 1800-talet dominerades den kanadensiska handeln av Hudson Bay Company och North West Company. Rivaliteten mellan de två handelsbolagen, som var mycket hård, upphörde 1821, då Hudson Bay Company köpte upp sin rival. De engelsktägda handelskompanierna anställde franskkanadensare och engelsmän från England eller östra Kanada. Det var dessa män, engagés som de kallades för, som skötte handeln på fältet och var följaktligen kompaniernas ansikte utåt.

Hudson Bay Company bildades 1668 och är ett av världens äldsta bolag. Idag driver företaget Kanadas största varuhuskedja, kallad The Bay och Zellers. År 1670 gav Karl II, kungen av England och Skottland, kompaniet ensamrätt till handel med alla indianstammar som levde i Rupert’s Land. Detta landområde, en tredjedel av dagens Kanada, omfattades av alla floder som rinner ut i Hudsonbukten i norra Kanada. Kompaniets aktiviteter styrdes från London via en guvernör och en verkställande kommitté. De första 100 åren bedrev kompaniet handel med indianer från fasta handelsposter, som var strategiskt utplacerade vid mynningarna till floder som flöt ut i Hudsonbukten. Kompaniet var då inte intresserat av handel med indianer inåt landet. Dessa indianer var tvungna att ta sig ner för bifloderna till kompaniets handelposter vid Hudsonbukten för att idka handel.

North West Company bildades i mitten på 1770-talet, genom att flera små oberoende handelkompanier och enskilda handelsmän gick ihop. Huvudkontoret låg i Montreal. Varje år samlades kompaniets ägare i Grand Portage för att planera den kommande säsongen. Efter 1803 ägde dessa årsmöten rum vid Fort Williams, som låg vid Lake Superiors norra strand. North West Company, till skillnad från sin konkurrent, utnyttjade vattenlederna i södra Kanada i sin handel med indianerna. Varor och proviant transporterades årligen på floder och sjöar till kompaniernas handelsposter ute i vildmarken. I retur skickades pälsvaror till Grand Portage eller Montreal. North West Companys enkla affärsidé bestod i att anlägga handelsposter i det kanadensiska inlandet, för att kunna handla direkt med indianerna. Denna idé var framgångsrik. För att inte riskera bli utkonkurrerade av sin rival, tvingades Hudson Bay Company att göra samma sak.

Mycket av den rivalitet som växte fram mellan de två pälskompanierna i slutet på 1700-talet utspelade sig i ett område som omfattades av Red- och Assineboinflodernas dalgångar i Manitoba. Bägge hade sina egna administrativa avdelningar i området. Det var North West Company som var först med att ta kontakt med mandan- och hidatsaindianerna. Vilket gjordes i samband med att kompaniet anlade sin första handelspost, Pine Fort, vid Assineboinfloden 1785. Åtta år senare, då North West Companys handel med mandan- och hidatsaindianerna redan var etablerad, uppförde Hudson Bay Company, Brandon House, vid Assineboinfloden. Från Brandon House utförde kompaniet alla sina handelskontakter med indianerna vid övre Missouri. Posten byggdes 1793 och blev Hudson Bay Companys högkvarter i området, tills den övergavs 1832. År 1793 byggde North West Company Fort Souries. Pine Fort hade då spelat ut sin roll och den nya handelsposten blev nu kompaniets bas i handeln med mandan- och hidatsaindianerna fram till 1817.

I september eller oktober varje år anlände chefen för Hudson Bay Companys handelspost vid assineboinfloden. Han skickade då ut små grupper av engagés till mandan- och hidatsabyarna med handelsvaror. Vanligtvis bestod en sådan grupp av mellan två till åtta personer. Grupperna färdades till häst om det var barmark eller med hjälp av hundslädar under vintern. Den 30 mil långa resan ner till övre Missouri tog normalt mellan tio till tolv dagar att avverka. Men det oberäkneliga vädret och beroende på vilket transportmedel man använde sig av, samt fientliga indianer, inverkade på resans tid. Många handelsresor avbröts av olika orsaker, mest på grund av fientliga indianer. Vintern 1798 hade Hugh McCrackan och sex män, inklusive två mandaner, påbörjat sin resa ner till indianbyarna med handelsvaror. De kom dock inte långt, förrän de blev attackerade av siouxer. I det handgemäng som utspelade sig dödade siouxerna två män och en mandan innan de försvann med alla handelsvaror. När de överlevande återvände till Brandon House befann de sig i ett bedrövligt skick. Resan ner till Missourifloden var under vissa perioder således oerhörd farofylld. Och det var inte ovanligt att engagés vid Brandon House vägrade att påbörja resan ner till indianbyarna för att det gick rykten om fientliga indianer.

Vid Missourifloden spred handelsmännen ut sig i de olika indianbyarna med var sin andel av varor. En viss del av varorna användes som betalning för mat och husrum, samt gåvor. Bruket att ge bort presenter till inflytelserika hövdingar, för att underlätta handeln, var utbredd. Handelsmännen stannade i byarna från några dagar till flera veckor, undantagsvis i månader, för att byta till sig pälsvaror från indianerna eller pälsjägare som levde i byarna. När varorna var slut var det dags att återvända med skinnen till handelsposten vid Assineboinfloden. Hemresan gjordes med hästar eller hundslädar, vilka man köpte från indianerna eller pälsjägare.

Handelsmännens försök att skaffa hästar från indianerna var emellertid inte alltid så lätt. I proportion till befolkningsantalet och jämfört med de nomadiserade stammarna ägde mandan- och hidatsaindianerna få hästar. Indianernas favorithästar, som omsorgsfullt hade tränats upp för jakt och strid, var omöjliga att komma över för handelsmännen. Och de hästar som indianerna eventuellt kunde tänka sig att sälja var dyra. Det fick en av North West Companys anställde Francois-Antoine Larocque erfara när han vintern 1804 köpte en häst från en indian med följande varor:

En filt, ett par leggings, en hacka, en pipetomahawk, en lansspets, 100 gevärskulor och krut, en kniv och några få glasspärlor. Två år senare köpte handelsmannen Alexander Henry en häst med följande varor: 400 gevärskulor och krut, ett splitter nytt gevär, en röd militärrock, en kopparpanna, en yxa, en 90 centimeter lång lansspets i järn, ett bälte, två snäckskalshårpipor, 2,5 hg blå pärlor, ett dussin mässingsringar, ett dussin bjällror, 1,8 meter Hudson Bay tyg, ett halvt dussin flinta, ett halvt dussin gängor (till gevär), ett halvt dussin sylar samt två stora knivar och en handfull glaspärlor".

Henry ansåg att han hade kommit över hästen för ett rimligt pris (varorna motsvarade värdet av 100 bäverskinn). Men han klagade samtidigt på att det var svårt att få tag på dugliga hästar vid Missourifloden, för att indianerna var motvilliga till att sälja sina hästar.

När den första gruppen av handelmän hade återvänd från indianbyarna i december eller januari skickades ibland ytterligare en grupp engagés med handelsvaror till byarna för att återigen köpslå med indianerna. Handelssäsongen pågick från hösten, genom vintern, och fram till våren. Det var under vintern som djurens pälsar var i bästa kondition. På våren transporterades den gångna säsongens pälsvaror med kanot, med postföreståndaren i spetsen, till Albany Factory vid Hudson Bay. North West Company transporterade sina pälsverk till Grand Portage vid Superiorsjön. Förutom de stora handelsbolagen, handlade även handelsmän, som var egna företagare, med indianerna vid Övre Missourifloden. De skaffade sig ofta varor på kredit från de stora kompaniernas handelsposter vid Assineboinfloden och förväntades att betala tillbaka med pälsvaror.

Handelsbolagen var ute efter bäverskinn trots att handeln med bäverskinn vid Övre Missourifloden var liten. Istället dominerades handeln av bisonhudar, varg- och rävskinn. Hudson Bay Company bytte till sig få bisonhudar eftersom de ansåg att den inte hade ett ringa ekonomiskt värde. North West Company var av en helt annan åsikt. Deras handels män uppmuntrade indianerna att jaga buffeln. Bisonhudarna transporterade kompaniet till Montreal i Kanada där de med lätthet kunde säljas.

Både de nomadiserade stammarna och de bylevande indianerna ansåg att de vita inkräktade på den inhemska indianska handeln vid Missouribyarna. Indianerna försökte genom skrämseltaktik och lögner stoppa de vitas strävan att utöka handeln vid byarna. År 1879, gjorde en grupp assineboinindianer allt för att stoppa handelsmannen David Thompsons mandanexpedition. Genom att påstå för Thompson att siouxerna inte gillade att de vita försåg deras fiender, mandanerna, med ammunition. I själva verket ville assineboinerna behålla handeln med mandanerna för sig själva. När Francois-Antoine Laroque sommaren 1805 önskade öppna en direkt handel med kråkindianer blev han motarbetad av hidatsaindianerna han var gäst hos. De varnade honom för fientliga indianer och påstod att kråkindianerna var stora lögnare.

Den amerikanska pälshandeln
När USA:s tredje president, Thomas Jefferson, år 1803 undertecknade köpet av Louisianaterritoriet, ökade det amerikanska intresset markant för handeln vid Övre Missouriområdet. Ett år senare, skickade Jefferson ut en expedition, med kaptenerna Meriwether Lewis och William Clark i spetsen, till det nya landet. Deras uppgift var att ta reda på allt om det nya landet och dess invånare. De skulle ta sig upp för Missourifloden och fortsätta västerut, över det nordamerikanska inlandet, ända fram till Stilla havet. De skulle även, och det var viktigt, befästa amerikansk suveränitet över det nyförvärvade landområdet. För mandanerna och hidatsanerna gjorde det ingen skillnad. De struntade i vilken nation de vita handelsmännen kom ifrån. Det enda de uppskattade bland de vita var deras varor och smeder. Smedernas yrkesskicklighet faschinerade indianerna till en sån grad, att de betraktade dem som människor med övernaturliga krafter. Det var ju smederna som lagade deras gevär och tomahawker, som de var så fästa vid.

Den norra prärien var relativt lättåtkomlig från St. Louis via Missourifloden. I slutet av 1700-talet och några år in på 1800-talet var emellertid den amerikanska pälshandeln längs Missourifloden begränsad till indianstammar som levde i den nedre delen av övre Missourifloden. Det var Manuel Lisa, anställd av Missouri Fur Company, som på allvar startade upp den amerikanska pälshandeln år 1809. Det gjorde han genom att bygga flera handelsposter längs Missourifloden det året. Under de kommande åren, fram till mitten av 1820-talet, kastade sig nu en mängd pälshandelskompanier in i kampen om indianhandeln. Dessa kompanier backades upp ekonomiskt av inflytelserika affärsmän i St. Louis. I takt med att den amerikanska närvaron vid indianbyarna ökade, minskade de kanadensiska handelsresorna till Missouri. Den kanadensiska handeln upphörde någon gång mellan åren 1818 till 1822. Nu kom inte längre pälshandlarna från norr. I stället kom de från St. Louis i söder, och de använde Missourifloden som transportled till och från indianbyarna.

Missouri Fur Company, är ett bra exempel på hur de amerikanska pälskompanierna arbetade och lade upp sin strategi under 1800-talets början. Missouri Fur Company strävade efter att erhålla monopol på handeln med indianstammar, vid den nedre delen av Övre Missourifloden, som hade lärt sig att jaga bäver med fällor. Genom att bygga handelsposter nära dessa indianstammar och dela ut presenter till hövdingar, skulle kompaniet få deras förtroende. Därmed skulle dörren stå öppen för de mera inkomstbringande bävermarkerna, vid Missouriflodens förgreningar, mitt i svartfötternas land i Montana. Våren 1809 skickades Manuel Lisa i spetsen för en 160 man stark expedition, för att anlägga tre handelsposter. En handelspost byggdes vid Council Bluffs (för handel med omaha, oto, iowa och pawnee), en vid Cedar Island (för handel med de västliga siouxerna och yankton dakota) och en byggdes vid arikara-, mandan- och hidatsabyarna. Att bygga handelsstationer och skicka ut trappers till svartfötternas land var svårt. Enda sedan 1806, då medlemmar ur Lewis och Clarkexpeditionen hade dödat två svartfotskrigare i Montana, hade svartfötterna ett ont öga till alla amerikanare. Svartfötterna vägrade att handla med dem och tillät inga amerikanska trappers att jaga bäver i deras land.

Det var framförallt bäverpälsar och bisonhudar som handelskompanierna var ute efter. Men pälsjägare och handelmän samlade in alla möjliga skinn och pälsar. Allt som hade ett kommersiellt värde och var lätt att sälja på marknaden dög. Bisamråttor, uttrar, hjortar, minkar, mårdar, vässlor, tvättbjörnar, björnar, vargar, rådjur, rävar och även svanar dödades för sina pälsar och skinn skull. För pälskompanierna var bäverskinn dock den mest eftertraktade råvaran. Det var inte den mörkbruna pälsen man var ute efter, utan istället bäverns trådiga underhårsfibrer. Fibrerna krossades och stärktes till ett styvt filtmaterial som man tillverkade höga hattar av. Bäverfilt var eftertraktad på marknaderna i Europa och östra Nord Amerika fram till 1834, då bäverfilt av modeskäl ersattes av silke.

År 1822 bildade det Amerikanska Pälskompaniet, populärt kallad för "Kompaniet", en avdelning i väst med säte i St. Louis, för att ge sig in i pälshandeln längs Missourifloden. För att få kontroll över handeln började Kompaniet med att köpa upp andra pälskompanier. Antingen inleddes ett köp av ett konkurrerande bolag genom förhandlingar, som ofta ledde till fusion. Fungerade inte det, dumpade man priserna på marknaden för att få sina rivaler på knä. Kortsiktigt var det kostsamt, men i det långa loppet oerhört vinstgivande.

År 1827 hade det Amerikanska Pälskompaniet genom uppköp av rivaliserade pälskompanier erhållit en hel rad handelsstationer längs övre Missourifloden. På köpet hade de även fått erfarna handelsmän. Därmed lade Kompaniet grunden för ett stabilt handelssystem, som skulle hålla ända in på 1860-talet. Under 1830-talet hade Kompaniet nästan skaffat sig monopol på indianhandeln längs Missourifloden. År 1831 byggde det Amerikanska Pälskompaniet Fort Clark i närheten av mandanbyn Mitutanka. Fort Clark blev ett av kompaniets viktigaste handelsposter de närmaste trettio åren. Varje sommar anlände Kompaniets ångbåt från St. Louis till Fort Clark för att lasta av handelsvaror och lasta ombord pälsvaror och bisonhudar.

I England hade massframställningen av varor med maskiner som hjälpmedel startat genom den så kallade Industriella revolutionen. Några av dessa fabrikstillverkade varor letade sig så småningom till indianernas byar vid Övre Missouri. Indianerna hade en bestämd uppfattning om vilka varor de ville köpa. Och det Amerikanska Pälskompaniet kunde nu erbjuda dem ett stort utbud av varor som höll hög kvalitet. Det Amerikanska Pälskompaniet hade köpekontrakt med flera av tillverkningsindustrierna i Europa. Kompaniet beställde filtar och tyger från engelska textilfabriker i Leeds och Manchester. Från Le Havre i Frankrike kom filtar i rött och blått, vilka var högt uppskattade av indianerna. Kompaniet beställde knivar, fällor, flinta och matbestick från Sheffield i England. Gevär beställdes från vapenfabriker i engelska Birmingham, Belgien och Tyskland. Glaspärlor, i olika färger och storlekar, kom från Alessandro Bertolla i Venedig, Italien. Dessa varor skeppades över till New York med fartyg från Liverpool. New Orleans Shipping Company såg slutligen till att varorna fraktades den sista biten till St. Louis.

För att få sina leveranser i tid under de två första decennierna på 1800-talet, var handelskompanierna tvungna att beställa sina varor i ett eller ibland två år i förväg. Trots detta var leveranserna ofta försenade, på grund av transportsvårigheter. Under 1820-talet började rederierna frakta sitt gods över Atlanten på ångfartyg. Samtidigt hade handelsvarorna blivit standardiserade, så att det Amerikanska Pälskompaniet kunde ligga inne med stående beställningar. I början av 1830-talet hade transportsystemet därmed blivit mera effektivt och tillförlitligt. Handelsvarorna skickades från England sent på vintern eller våren och nådde St. Louis på försommaren. Därifrån transporterades varorna vidare, med Kompaniets egna ångfartyg, uppför Missourifloden till de olika handelsposterna.

Samtidigt som pälshandeln hade blivit oerhört viktig för mandan- och hidatsaindianerna, hade de blivit mindre attraktiva för pälshandlarna. År 1829 hade det Amerikanska Pälskompaniet byggt Fort Union vid Yellowstoneflodens mynning. Tre år senare släppte svartfötterna in det Amerikanska Pälskompaniet i sina bävermarker. Kompaniet kunde då bygga Fort McKenzie mitt i hjärtat av svartfötternas land. Den indianska pälshandeln flyttades nu västerut. Fort Clark minskade i betydelse och mandan- och hidatsabyarna hade plötsligt hamnat i pälshandelns bakvatten.

Fram till sommaren 1837 var mandanerna och hidatsanerna fortfarande villiga päls- och skinnproducenter och handlare. De aktade sig dock för att jaga bison långt ute på prärien. Risken för att deras fiender skulle passa på att attackera byarna när männen var ute på jakt var allt för stor. Under långa perioder vågade de inte ens lämna sina byar för att jaga, på grund av faran för attacker från assinebioner eller dakotasiouxer. Allt för ofta hände det att just kvinnor och barn, som hade vandrat en bit bort från byarna för att plocka bär, dödades av siouxkrigare. Mandanerna och hidatsanerna svarade på dessa attacker genom hämndräder så gott de kunde. Trots denna svåra situation, lyckades mandanerna och hidatsanerna årligen byta bort över 3 000 bisonhudar vid Fort Clark.

På våren 1834, attackerades och förstördes de två minsta hidatsabyarna av siouxer. De som överlevde attacken bosatte sig temporärt hos mandanerna. De fick emellertid aldrig någon chans att återvände till sina byar, för att bygga upp dem igen. Nu fanns bara den största hidatsabyn, Big Hidatsa, kvar.

I januari 1836 ägde en speciellt blodig strid rum, mellan de bylevande indianerna och siouxer. Sent på vintern 1835, hade stora grupper av yanktonaier och saones (two kettle-, sans arc- och blackfeetsiouxer) slagit läger för vintern, i närheten av mandanbyarna. Deras buffeljakt, som skulle ha givit dem mat genom vintern, hade misslyckats. För att inte svälta ihjäl var de tvungna, i januari 1836, att byta till sig majs från mandanerna. När deras handelsvaror hade tagit slut bröt en stor grupp av siouxerna sitt vinterläger, för att bege sig ut på prärien och på nytt försöka hitta bufflar. När de passerade sommarbyn Big Hidatsa, som nu var i de närmaste obebodd, tog de för sig av byns matförråd. De lämnade efter sig filtar, knivar och tobak som betalning för maten. Dagen efter, när resten av siouxerna passerade byn blev de attackerade av hidatsanerna och mandaner från Ruphtarebyn. Siouxerna blev överraskade och en massaker ägde rum. Uppskattningsvis dödades 100 till 150 siouxer och 43 kvinnor och barn togs till fånga. Sådana händelser var i det långa loppet till de bylevande indianernas nackdel. Naturligvis var hidatsaindianerna och ruhptaremandanerna rädda för siouxernas hämnd. Därför bosatte de sig i mitutankamandanernas by en tid framöver.

Under 1830-talet hade arikaraindianerna oförtjänt fått rykte om sig att de låg bakom de flesta mord och plundringar på handelsmän som hade passerat deras byar. I de fall där arikarier verkligen hade plundrat eller dödad vita förväntade de sig alltid att de vita skulle hämnas. I sådana fall övergav de sina byar och flyttade ner till pawnéerna i Nebraska. När situationen hade lugnat ner sig flyttade de tillbaka till sina byar. År 1832 hade arikaraindianerna flyttat ner till Loupfloden i Nebraska för att leva där tillsammans med skidipawnéerna. Denna flyttning berodde delvis på de vitas och andra indianstammars fientligheter mot dem. Men också på grund av missväxt och avsaknaden av bufflar. På våren 1837 återvände de till Missourifloden. Större delen av dem bosatte sig hos mandanerna, medan en liten grupp slog sig ner vid hidatsabyn. Mandanerna tog emot dem med öppna armar, för de såg arikarierna som en förstärkning i sitt försvar mot siouxerna. Tidigare hade dessa odlarfolk haft sina byar utspridda från Big Bendområdet i södra Syd Dakota till Knifefloden i norr. Men efter sjukdomar, som hade decimerat deras antal och siouxernas krigsföring, levde nu de tre indianstammarna sammanträngda vid Knifefloden.

Smittkoppsepidemin 1837
På sommaren1837, hemsöktes återigen den norra prärien av en smittkoppsepidemi. De bylevande indianerna vid Fort Clark drabbades hårt av denna farsot. Sjukdomar hade alltid härjat bland de bylevande indianerna. Det hade indianerna lärt sig att leva med. Tidigt på våren 1835 skriver, föreståndaren för Fort Clark, Francis Chardon, i sin journal att två till tre barn dör varje dag på grund av olika sjukdomar. Även om Chardon fördomsfullt skyller på indianernas doktorer som ansvariga för de flesta dödsfall. Dessutom led indianerna av hunger större delen av året, deras immunförsvar var därför svagt. Under vintern 1836-37, skriver Chardon i sin journal att indianerna återigen hungrade. Buffeln visade sig med sin frånvaro och indianernas rädsla för siouxerna, hindrade dem från att jaga allt för långt bort från sina byar.

Klockan tre på eftermiddagen, den 19 juni 1837, anlände American Fur Companys ångbåt St. Peter till Fort Clark, efter en långsam resa uppströms från St. Loius. Med sig i lasten hade hon inte bara handelsvaror till indianerna, utan även smittkoppor. En av männen ombord, som nyligen hade utnämnts till indianagent för Övre Misssouri, var Joshua Pilcher. Att smittkoppor fanns ombord St. Peter misstänktes långt innan hon nådde Fort Clark. Innan St. Peter hade passerat Fort Leavenworth i dagens Kansas, hade en mulatt insjuknat i smittkoppor, fastän det då inte misstänktes för att vara kopporna. Lite längre fram på resan bad resenärerna kaptenen på båten, Bernard Pratte, att den sjuke mannen skulle sättas iland. Pratte som inte misstänkte att mannen hade kopporna, avböjde förslaget. Några dagar senare tog båten ombord tre arikarakvinnor som genast smittades av sjukdomen. De hade levt med pawnéerna en tid och ville nu återvända till arikarabyarna. Flera passagerare ombord hade insjuknat när båten passerade Council Bluffs i dagens Nebraska. Först då konstaterade man att det verkligen var smittkopporna. Trots det, var det ingen som kom på tanken att avbryta resan och återvända till St. Louis. Av ekonomiska skäl skulle ångbåten fullfölja sin rutt till de olika forten, oavsett om indianerna drabbades. Pilcher reagerade i alla fall, och skickade budskap till olika siouxgrupper att hålla sig undan handelsposterna under resten av sommaren.

Smittkoppor har varit en av människans värsta och mest fruktade virussjukdom. Det är en extremt smittsam och vanställande sjukdom, med mycket hög dödlighet. Sjukdomen sprids via direkt kontakt med sjuka människor eller indirekt via nedsmittade föremål. Även spridning via luft kan förekomma. Inkubationstiden är cirka 12 dagar och mottagligheten är i det närmaste 100 %-ig. Sjukdomen börjar som en influensa och efter några dagar uppträder koppor över hela kroppen. I okomplicerade fall pågår sjukdomen i 14 dagar och anses medföra livslång immunitet. Visserligen anses sjukdomen i dag vara utrotad. Men dess virus odlas fortfarande i laboratorier, varifrån sjukdomen teoretiskt sett fortfarande skulle kunna spridas över hela världen. Det senaste kända fallet inträffade i Somalia 1977.

Troligen var det arikarakvinnor och andra smittbärare som förde över kopporna till indianerna vid Fort Clark. Den enda ögonvittnesskildringen av farsotens förlopp och verkningar bland de bylevande indianerna, kommer från Francis Chardons anteckningar. Den 14 juli, 1837, nämner han för första gången något om sjukdomen i sin journal. Han skriver då att en ung mandan hade avlidit och att flera andra hade blivit smittade. Till en början dog en till två personer per dag. Därefter steg dödssiffrorna brant uppåt för varje dag. I början på augusti avled fyra till sju personer dagligen för att i slutet på samma månad, ha ökat med åtta till tio personer. Chardon uppskattade att 500 mandaner och arikarier hade dött i sjukdomen i slutet av augusti. I september höjde han den siffran till 800.

Mandanernas reaktion på på sjukdomen tog sig olika uttryck. En del mandaner började utföra sina danser. Fjorton dagar efter det första dödsfallet skrev Chardon, att mandanerna och arikarierna hade börjat dansa för att de inte har så långt kvar att leva. Andra stod inte ut med eländet, utan tog livet av sig. Det förekom även massjälvmord. Eftersom indianerna såg de vita som ansvariga för sjukdomen, försökte besvikna indianer döda alla vita som kom i deras väg. Mandanerna förstod inte att de skulle isolera de sjuka för att hindra smittvägarna. Allt försent började de som inte hade smittats av sjukdomen att lämna sin by. De skingrades åt alla håll för att fly undan den hemska farsoten. Den 11 augusti övergav mitutankamandanerna sin by, bara de sjuka och döende lämnades kvar åt sina öden. Först i slutet av september började sjukdomen släppa sitt grepp över indianerna. Hur många mandan- och hidatsaindianer som gick under i smittkoppsepidemin 1837 är svårt att fastställa. Eftersom deras exakta befolkningssiffra, före sjukdomens utbrott, bygger på osäkra och varierande siffror. Enligt Joshua Pilcher uppgick mandanernas befolkning till 1 600 personer, hidatsaindianernas till 2 500. Troligen överlevde bara 120 till 130 mandaner och uppskattningsvis 1 250 hidatsaindianer.

Fram till 1845 fortsatte pälsbolagen med sina handelsaktiviteter vid Övre Missourifloden. De flesta av arikarierna hade flyttat in i mitutankabyn, som nu kallades för "Den Gamla mandanbyn". De flesta handelsaffärer vid Fort Clark, äde rum med dessa indianer. En del hidatsaindianer, främst awatixa och awaxawi, hade anlagt en ny by vid Little Knifeflodens mynning. Andra hidatsaner, som hade flytt norrut, byggde en befäst by längre upp vid Little Knifefloden. En tredje grupp lämnade Missourifloden för alltid, och anslöt sig till kråkindianerna på prärien. Mandanerna hade splittrats upp i små grupper, trots att de var så få. Större delen av dem levde tillsammans med hidatsaindianerna vid Knifefloden. Andra hade återvänt till Den Gamla mandanbyn, där de levde i minoritet tillsammans med arikarstammen. Ytterligare en liten spillra, som bestod av nuptadimandaner, uppförde ett dussin hyddor i en egen by, några kilometer uppströms från Fort Clark.

År 1845 hade de en gång så mäktiga mandan- och hidatsaindianerna slagit sig ner i byn, Like-a-Fishhook, cirka 90 kilometer uppströms från Fort Clark. Strax därefter byggdes handelsposten Fort Berthold, som snart åtföljdes av flera. Vita drogs till området, som nu utvecklades till ett kommersiellt centrum. När indianerna slog sig ner i Like-a-Fishhook hade deras befolkningsantal krympt till en så låg nivå att de riskerade att dö ut. Endast spillror av deras tidigare så fina hanverksteknik existerade. De få traditionella krukor, från Heartperioden, som fanns kvar var gammalt arvegods. Verktyg som tidigare hade tillverkats av sten existerade knappt och benföremål tillverkades endast för att användas i spel eller ceremonier.

År 1851, deltog mandan- och hidatsastammarna i fredsförhandlingarna vid Fort Laramie. De skrev på ett avtal som skulle skapa fred på prärien, genom att landområden som varje stam gjorde anspråk på definierades på kartan. Stammarna blev lovade handelsvaror i utbyte mot att de upphörde med stridigheter. Trots att siouxerna skrev på avtalet, fortsatte de sina härjningar mot mandan- och hidatsaindianerna. Till slut anslöt sig även arikarastammen till Like-a-Fishhook. Mellan åren 1866 till 1886 reducerades de tre indianstammarnas landområden genom flera avtal. År 1885, tvingade de amerikanska myndigheterna dem att flytta från Like-a-Fishhook, på grund av ett dammbygge. Sedan 1886 lever de tre stammarna i Fort Berthold reservatet, som ligger vid Missourifloden i norra Nord Dakota. Där lever de än idag, och sedan 1934 kallar de sig för, the Three Affiliated Tribes.

Slutord 

Mellan åren 1780 och 1837 föll mandan- och hidatsakulturerna ihop. Delvis på grund av den vite mannens sjukdomar, men även genom den påverkan och förändringar den europeiska kulturen hade på indianernas samhälleliga strukturer och materiella kultur. Dessa förändringar, som nästan enbart var till skada för deras tusenåriga kultur, förvärrades av siouxernas fientliga inställning till dem. Siouxernas attacker på deras byar, i kombination med sjukdomar, höll nästan på att utrota dem.

Den kanadensiska pälshandeln får ta på sig ansvaret över att de introducerade de första europeiska varorna till mandan och hidatsa. Under den franska handelsepoken (1838-1763) var det trots allt få vita handelsmän som tog sig ner till deras byar för att idka handel. De flesta varor, med europeiskt ursprung, erhöll de bylevande indianerna indirekt från de vita via indianska mellanhänder. De enstaka kontakter mandan och hidatsa hade med vita handelsmän under den franska handelsepoken hade därför mycket liten effekt på deras kultur. Indianernas aptit på europeiska varor hade emellertid väckts och den kom att mättas genom nästa våg av vita handelsmän från Kanada.
Indianerna var speciellt intresserade av gevär och metallföremål, som var överlägsna deras egna motsvarande föremål i ben eller sten. Brittiska handelskompanier, framförallt Hudson Bay Company och North West Company, besökte nu indianerna vid Övre Missourifloden i en allt stridare ström. Den engelska handelsvågen varade från 1763 till ungefär 1818. Den överlappades av spanska handelsresor, som varade mellan åren 1792 till 1797. Slutligen startade amerikanerna upp sin pälshandel med de bylevande indianerna. Deras handelsepok pågick under hela 1800-talet fram till att indianerna hade tvingats in i reservat.

I slutet på den engelska handelsepoken hade mandan- och hidatsaindianerna blivit beroende av europeiska varor, samtidigt som handelsposter började byggas i närheten av deras byar. Etableringen av dessa handelsposter förstörde det lilla som fanns kvar av indianernas ursprungliga handelsnät, eftersom de bylevande indianernas roll som mellanhänder eliminerades. Därmed förlorade mandan- och hidatsaindianerna den inkomstkälla som hade givit upphov till deras välstånd. Det lilla som de hade kvar att handla med vid Fort Clark var endast majs och ett fåtal buffelhudar.

Europeiska varor, som i stora mängder hamnade i indianernas byar, orsakade en urholkning av mandan- och hidatsaindianernas materiella kultur. Metallverktyg till exempel, ersatte raskt indianernas sten och benverktyg. Inom kort blev de beroende av dessa föremål, som var bättre än deras traditionella motsvarande föremål. Nu behövde indianerna inte längre använda sig av de kunskaper eller lägga ner den tid som krävdes för att tillverka traditionella föremål.

Mandanernas och hidatsanernas hantverkskunskaper fördes vidare muntligen och genom praktiskt tillämpning från far till son eller från mor till dotter. Det var naturligtvis bekvämt för männen att byta till sig pilspetsar av metall. Men genom detta förfarande försvann konsten att tillverka pilspetsar i ben eller sten på några få generationer. Innan den vite mannens varor hade nått mandan- och hidatsabyarna, lärde fäderna ut konsten att tillverka pilspetsar i ben och sten till sina söner. När dessa söner sedan växte upp samtidigt som europeiska pilspetsar i metall började dyka upp som handelsvara i byarna, valde de hellre att byta till sig pilspetsar i metall istället för att tillverka egna traditionella pilspetsar. Det tragiska var att när de i sin tur blev fäder lärde de inte ut konsten att tillverka pilspetsar till sina söner. Dessa söner fick alltså aldrig lära sig konsten att tillverka traditionella pilspetsar i ben eller sten och kunde således inte föra vidare denna kunskap till nästa generation.

Bland mandan- och hidatsaindianerna fanns det ett fåtal så kallade hantverksexperter, män och kvinnor som tillverkade särskilda typer av föremål, till exempel videkorgar eller lerkrukor. Bland hidatsaindianerna var sedvänjan att sälja och köpa rättigheten till att praktisera olika hantverksyrken utbredd. Människor erhöll hantverksrättigheter genom att köpa den från en expert. En mor som var krukmakare förväntade sig att hennes dotter skulle köpa hennes hantverksrättighet, så att den unika formen och designen på krukorna stannade kvar och fortlevde inom i släkten. Orsaken till denna "skråverksamhet", med hantverksexperter som var sammanslutna inom ett yrke, garanterade att de olika hantverken bibehölls och höll god kvalitet.

Bland mandanerna var det endast ett fåtal kvinnor som ägde rätten att tillverka lerkrukor. En person som behövde en kruka kontaktade en sådan krukexpert och betalade henne med hudar eller andra varor för att hon skulle tillverka en kruka. När mandanerna levde vid Heartfloden tillverkade dessa kvinnliga hantverksexperter vackra lerkrukor i olika former och mönster, som var unika just för mandanerna. När des sedan ryktes bort av smittkoppsepidemin 1781, tog de med sig sina kunskaper i graven. På bara några få veckor hade en urgammal sedvänja och hantverkstradition plötsligt försvunnit. När mandanerna slog sig ner vid Knifefloden ersattes krukorna från perioden vid Heartfloden med andra former och mönster eller europeiska kärl.

KÄLLOR
Alfred W. Bowers (1991), Mandan Social and Ceremonial Organization. Moscow, University of Idaho press

Alfred W. Bowers (1992), Hidatsa Social & Ceremonial Organization. Bison Books

John, C Ewers (1968), Indian life on the Upper Missouri. Norman Oklahoma, University of Oklahoma Press.

George E. Hyde (1970), Indians of the High Plains, from the Prehistoric Period to the Coming of Europeans. Norman, Oklahoma, University of Oklahoma Press.

Mary Jane Schneider (1989), The Hidatsa. New York Philadelphia, Chelsea House Publishers.

G. Hubert Smith and W. Raymond Wood (1980), The Explorations of the La Vérendryes in the Northern Plains, 1738-43. Lincoln, Nebraska, University of Nebraska Press.

Elizabeth A. Fenn (2014), A History of the Mandan People. Hill and Wang New York.