För att förstå varför striden vid Little Bighorn överhuvudtaget ägde rum, måste vi först gå tillbaka till 1868. Det året slöts ett fredsfördrag mellan de västliga siouxerna och Förenta staterna. Siouxerna tilldelades däri ett stort reservat, the Great Sioux Reservation. Reservatet omfattade allt land väster om Missourifloden i nuvarande Syd-Dakota. Dessutom avsattes ett vagt definierat område utanför det egentliga reservatets gränser, där indianer tilläts bedriva jakt på traditionellt vis. Inga vita skulle ha rätt att vistas inom dessa landområden.

År 1874 ledde George A. Custer en geologisk expedition till Black Hills i Syd-Dakota. Black Hills låg inom reservatets gränser och expeditionen var således ett brott mot avtalet. Custer rapporterade om stora guldfyndigheter. En nyhet som snabbt kom till allmänhetens kännedom. Snart strömmade hoppningsfulla guldletare till bergen. Överallt i Black Hills växte kåkstäder upp och risken för en väpnad konflikt med siouxerna ökade för varje dag. President Ulysses S. Grants administration försökte med alla till buds stående medel förhindra ett nytt indiankrig. Myndigheterna var både legalt och moraliskt skyldiga att följa avtalets paragraf, som förbjöd vita att vistas i Black Hills.

Custer och hans favoritspejare 1873

Under vintern 1874-75 försökte armén köra ut alla guldgrävare, som befann sig i området. Men deras ansträngningar var verkningslösa, då tusentals guldletare redan hade trängt in i Black Hills. Regeringen tvingades ändra taktik. Närmast i desperation sände man en kommission till siouxreservatet med uppdraget att köpa Black Hills från indianerna. Men parterna kunde inte komma överens om priset, så det blev inget köp.

Allt flera röster höjdes nu för en militär lösning på det som armén kallade för "siouxproblemet". I november 1875 bjöd Grant in höga ministrar och militärer till Vita Huset för hemliga överläggningar, angående Black Hills. De höga herrarna valde att svika siouxerna och i stället tillmötesgå allmänhetens intressen. Black Hills skulle öppnas upp för vit bosättning. Följden blev att Inrikesdepartementet meddelade, att alla siouxer som levde utanför reservatets gränser var tvungna att återvända till sina respektive agenturer, senast den 31 januari 1876, annars skulle de betraktas som fientliga och befinna sig i krig med Förenta staternas armé. Under december och januari skickades kurirer ut till de olika siouxlägren för att informera om regeringens ultimatum. Inga siouxer återvände dock till reservatet. Den 1 februari lämnade inrikesministern Chandler över ärendet till Krigsdepartementet. Krigsministern Belknap gav general Philip H. Sheridan, chef över Missouris militärområde, i uppgift att organisera en militär expedition. Nu skulle siouxerna en gång för alla besegras med militärt våld och de överlevande tvingas in i reservat.

Förenta staternas 18:e president Ulysses S. Grant och general Philip H. Sheridan

Under 1870-talet uppgick de västliga siouxernas befolkning till drygt 18 200 män, kvinnor och barn. De nordliga cheyennerna räknades till ungefär 1 520 människor. Indianernas militära styrka räknades dock vanligen i hur många tipier de bebodde, med sju personer per tipi. Armén räknade två krigare per tipi eftersom de även såg äldre män och pojkar i yngre tonåren som potentiella krigare. Men i verkligheten var antalet krigare färre än den totala siffran av män. De västliga siouxerna bestod av ungefär 2 600 tipier och 5 200 krigare. De nordliga cheyennerna, med åtta personer per tipi, räknades till 190 tipier och 380 krigare. De flesta siouxer hade lämnat sin nomadiserade livsstil och levde i reservatet året runt. Dessa "reservatsindianer" uppgick till ungefär 11 000 individer. En stor grupp på, omkring 5 000 siouxer, som kallades för "sommarströvare", valde att spendera vintermånaderna i reservatet. Till våren lämnade de reservatet, för att leva ett traditionellt liv på prärien under den varma årstiden.

Ett stort problem för militären var de uppskattningsvis 3 400 indianer, vars ledare inte hade skrivit på 1868 års avtal. Dessa indianer klamrade sig fast vid sin traditionella livsstil genom att jaga och leva utanför reservatets gränser året runt. De omfattades av grupper från de sju tetonstammarna samt de nordliga cheyennerna. De flesta utgjordes dock av Sitting Bulls hunkpapasiouxer och Crazy Horse oglalasiouxer. Det spelade ingen roll hur fredliga dessa indianer var, de kallades ändå för "fientliga" av armén. Det var mot dessa fritt kringströvande "åretruntsiouxer" som militären riktade in sig på.

Crow King, One Bull, Wooden Leg, Crow, Gall och Lame White Man var siouxer och cheyenner som reste vapen mot den amerikanska armén sommaren 1876. Alla utom cheyennen Lame White Man överlevde striden och har lämnat värdefull information om striden vid Little Bighorn.

Sheridan ville slå till mot de "fientliga siouxerna" under vintern, då de var som mest sårbara. Sheridan gav general George Crook, som var militärchef över Platteområdet, uppdraget att utrusta en vinterexpedition. Expeditionen kom att ledas av överste Joseph Reynolds. Men Crook själv följde med som rådgivare. Den 1 mars 1876 lämnade den ungefär 900 man starka kolonnen Fort Fetterman och tågade norrut. Den 17 mars attackerade Reynolds ett indianläger vid Powderfloden i Montana. Indianerna blev totalt överraskade och tvingades att överge lägret. Soldaterna fångade in indianernas ponnyhjord och satte lägret i brand.

Senare, på kvällen, lyckades lägrets krigare återerövra större delen av sin ponnyhjord och begav sig sedan till Crazy Horse läger, som låg i närheten. Både Crook och Reynolds trodde att de hade förstört ett siouxläger, men i själva verket hade de attackerat ett fredligt cheyenneläger. De nordliga cheyennerna hade inte aktivt deltagit i konflikten, men nu bestämde de sig för att ta upp striden mot armén tillsammans med siouxerna. Crooks mannar var i dåligt skick. Den långa och tuffa vintermarschen hade gått hårt åt manskapet. Dessutom började matförrådet sina och soldater som var sårade eller hade köldskador behövde vård. Crook valde att avbryta expeditionen och återvände till Fort Fetterman.

Sheridans vinterexpedition hade varit ett misslyckande. Men till våren planerade han att skicka ut tre nya starka armékolonner, från tre olika håll. General John Gibbon från Fort Ellis i Montana, general Alfred H. Terry från Fort Abraham Lincoln i Nord-Dakota och general Crook, nu med en nyutrustad styrka, från Fort Fetterman i Wyoming. Deras uppgift var att lokalisera indianernas läger och tillsammans, om det var möjligt, attackera det.

Generalerna Alfred H. Terry, John Gibbon och George Crook skulle med sina soldater fånga in fientliga siouxer och cheyenner och föra dem till sina agenturer. Men det skulle visa sig att det var lättare sagt än gjort.

Den stora frågan var hur många "året runtsiouxer" armén kunde räkna med att stöta på där ute. Arméns uppgifter om indianernas antal varierade från ungefär 1 050 till 2 100 siouxer. Det skulle innebära som minst 320 krigare och som mest 600 krigare. Senare under våren uppskattade myndigheterna de fientliga indianernas antal tipier till 430 eller 3 010 personer varav 860 krigare.

Först ut i fält var general Gibbon. Den 1 april lämnade hans kolonn Fort Ellis med 27 officerare, 409 soldater och 25 kråkspejare. Gibbons uppgift var att ta sig österut till Yellowstonedalen och patrullera längs flodens norra stränder för att hindra eventuella grupper av fientliga indianer från att passera floden. Om han stötte på något indianläger hade han tillåtelse att attackera det. Den 17 maj, efter kraftiga förseningar, lämnade general Terrys Dakotakolonn Fort Abraham Lincoln och tågade rakt västerut. Terrys styrka bestod av 52 officerare och 879 soldater, inklusive överstelöjtnant George Armstrong Custers sjunde kavalleriregemente. Den 29 maj lämnade general Crook Fort Fetterman. Med en styrka på drygt 1 100 man tågade generalen återigen norrut, längs den gamla Bozemanleden.

Flera olika och felaktiga källor gjorde gällande att indianerna befann sig någonstans mellan Little Missourifloden och Powderfloden i Montana samt att deras styrka uppgick till 3 000 krigare. Den 21 juni möttes Terry och Gibbon vid Rosebudflodens utflöde i Yellowstone. Ombord på hjulångaren Far West samlade Terry sina officerare för ett kort möte. Det finns inga anteckningar från mötet men Terry sammanfattade troligen den information han hade om indianernas styrka och lade fram sin plan hur de taktiskt skulle gå tillväga för att lokalisera och besegra indianerna.

Den senaste och mest tillförlitligaste rapporten, som talade om var indianerna befann sig och deras antal, kom från major Renos indianspejare. Den 10 juni hade Reno, med halva Custers regemente, lämnat Terrys basläger vid Powderfloden för att spana efter indianer vid Powder- och Tonguefloderna i söder. På morgonen den 16 juni galopperade kråkspejare in i Renos läger vid Tonguefloden och rapporterade att resterna av ett stort läger låg strax framför dem. Lägret hade bestått av 400 tipier med 800 krigare, men det var gammalt och invånarna hade sedan länge lämnat platsen. I själva verket hade lägrets invånare lämnat Rosebuddalen och gått över Little Bighornfloden och slagit läger strax ovanför Reno Creeks utflöde den 18 juni. Den 17 juni nådde Reno Rosebudfloden och där konstaterade hans indianspejare att indianernas spår gick uppför Rosebudfloden och rörde sig västerut. Det fanns naturligtvis en risk att "sommarströvarna" skulle ansluta sig till de fientliga indianerna, men det var inget som Terry och Gibbon var ängsliga över.

Något som armén inte hade kännedom om var fiendens humör, motivation och beväpning. Inom armén fanns det en tämligen utbred uppfattning att indianerna flydde om de stötte på en stor militär styrka. De fientliga indianerna var medvetna om att de vita var på väg att stjäla halva deras reservat och jaktområde. De kände till att armén hade förklarat krig mot dem. Trots att de inte hade attackerat vita bosättningar, var krigarna fast beslutna att försvara sig själva och sina kvinnor och barn. Arméns indianspejare kände till de fientliga indianernas fanatiska inställning, men möttes med förakt från officerarna, när de förde det på tal. Trots myndigheternas strävan att begränsa försäljningen av eldvapen till indianerna, sträckte deras beväpning från omoderna mynningsladdare till moderna repetergevär av typen Winchester och Henry. Denna brist på information angående de fientliga indianernas antal, stridsmoral och beväpning ledde till att större delen av Custers regemente fick plikta med sina liv.

Terry måste ha funderat över var general Crook befann sig. Tidigt på morgonen den 17 juni hade Crooks frukostläger vid Rosebudfloden i Montana attackerats av sioux- och cheyennekrigare. Striderna hade varit häftiga. De hade böljat fram och tillbaka. Efter sex timmars strider lämnade indianerna området. De hade då lyckats stoppa Crooks nordliga offensiv och hindrat honom från att sammanstråla med de övriga kolonnerna. Morgonen därpå lämnade Crook Rosebuddalen och tågade söderut till Big Goose Creek i Wyoming, där han upprättade en bas för att invänta nya instruktioner från Sheridan. Denna händelse kände inte Terry till när han gav Custer i uppgift att ta sig upp för Rosebudfloden och söka efter indianerna. Samtidigt skulle Terry leda resten av sin styrka och Gibbons kolonn uppför Yellowstonefloden, ända fram till Bighornflodens utflöde.

Custers marsch mot Little Bighorndalen

Klockan 12.00 den 22 juni 1876 lämnade överstelöjtnant George A. Custers sjunde kavalleriregemente general Terrys basläger vid Yellowstonefloden. En månad i fält hade förvandlat soldaterna till brunbrända trotjänare. Deras uniformer hade blivit slitna och var inte direkt reglementsenliga. Men de rörde sig med vana och säkerhet i sina sadlar. Moralen var på topp och soldaterna var förväntansfulla, för Terry hade givit dem i uppgift att leta reda på indianerna och attackera deras läger. Terry hade erbjudit Custer truppförstärkningar och en Gatlinkanon, men Custer avböjde erbjudandet. Han ville färdas lätt och snabbt, likt indianerna, så att han kunde följa dem överallt. Regementet uppgick totalt, med officerare, soldater, spejare och civila, till 647 personer.

Custers första lägerplats den 22 juni 1876

Med proviant för tolv dagar, packade på mulor, marscherade de söderut uppför Rosebudfloden. Klockan 16.00 på eftermiddagen slog styrkan läger efter att ha avverkat 16 kilometer. Vid solnedgången kallade Custer till sig officerarna för ett möte. Custer beordrade att alla trumpetsignaler skulle upphöra och att reveljen skulle gå 03.00. Avmarschen klockan 05.00. Custer sade, att under de första dagarna skulle de göra korta dagsmarscher, som därefter skulle bli längre. Custer manade ödmjukt sina officerare till samarbetsvilja inför den förväntade striden. Han påpekade att de när som helst kunde komma med förslag till honom. Detta förvånade officerarna oerhört, för de såg Custer som en dominant och självupptagen person. Custers beteende avslöjar att han var medveten om att han inte ensam kunde besegra indianerna, utan behövde hjälp av sina officerare och sitt manskap.

Den 23 juni marscherade det sjunde kavalleriet vidare i ett varmt och soligt väder. De passerade flera övergivna lägerplatser som alla visade på en stor ansamling av indianer. På eftermiddagen slog de läger. Alla var avslappnade och på gott humör. Kapten Benteen satte sig vid Rosebudflodens strandkant för att fiska, dock utan att få napp, medan löjtnant Edgerly och läkaren Porter passade på att ta ett dopp i floden.

Deer Medicine Rock i Montana

Morgonen den 24 juni var klar och solig, klockan 05.00 var det sjunde kavalleriet på marsch igen. Strax efter avmarschen återvände några spejare från en spaningsrunda och rapporterade ånyo om en gammal lägerplats. Lägret hade bestått av mellan 300 och 400 tipier. Här hade siouxerna hållit sin soldans den 5 till 7 juni. Det var i närheten av detta läger vid en plats som heter Deer Medicine Rock, som Sitting Bull erhöll en berömd vision. Han såg soldater falla upp-och-ner-vända från skyn som gräshoppor. De föll rakt ner mot siouxernas läger och Sitting Bull hörde orden: "Jag ger er dessa, ty de saknar öron." Det tolkade Sitting Bull som att en stor strid skulle utkämpas mellan siouxerna och soldaterna och siouxerna skulle avgå med segern.

Från en av soldanshyddans pålar hängde det en färsk skalp från en vit man som fladdrade för vinden. Custer gjorde halt en halvtimme för att undersöka platsen och samtidigt passade han på att ge nya order. Med mindre enheter skulle de spana av omgivningarna efter tecken på avvikande indianspår. Custer skulle ta ledningen med en bataljon, två kompanier, medan återstoden av styrkan skulle hålla sig 800 meter bakom. För att minska på det enorma dammoln som hästarna rörde upp från den snustorra marken skulle bataljonerna hädanefter rida i två parallella kolonner.

Styrkan fortsatte i sakta mak uppför floden och passerade utflödena till Lame Deer Creek och Muddy Creek. Strax ovanför Muddy Creek gjorde Custer halt. Samtidigt påpekade spejarna, att de hade sett spår efter ytterligare en lägerplats. När styrkan hade lämnat Lame Deer Creek bakom sig hade indianspåret plötsligt ändrat karaktär. Spåret bestod inte längre av ett enda stort och tydligt spår, som vid jämna mellanrum avbröts med gamla lägerrester.

I stället täcktes dalen av flera spår och mängder av mindre lägerplatser. Många av spåren var färska. Allt detta var förvirrande för Custer och hans officerare. Custer befarade att indianerna var på flykt och att de efter soldanslägret hade splittrats upp i mindre skaror och dragit iväg åt olika håll. Custer tolkade spåren fel, i själva verket var det vid soldanslägret som "sommarströvarna" hade anslutit till "året runtsiouxerna" och tillsammans hade de bildat ett stort gemensamt läger.

Efter fyra timmar fortsatte Custers regemente. Klockan 19.45 på kvällen slog de läger nära den nuvarande staden Busby i södra Montana. Under tiden soldaterna gjorde det bekvämt för sig, begav sig kråkspejarna ut för att skaffa mera information om indianspåret. När de återvände till huvudlägret berättade de, att spåret var intakt och hade svängt av från Rosebudfloden till Davis Creek och gått vidare över vattendelaren Wolf Mountains till Little Bighornfloden.

Crow's Nest, Wolf Mountains i Montana. Foto: Peter Dorch 1994

Kråkspejarna berättade också att det fanns en utmärkt observationsplats, kallad Crow's Nest, på vattendelaren, varifrån man kunde blicka ut över landskapet i alla riktningar. Genast beordrade Custer löjtnant Charles A. Varnum att med en grupp spejare bege sig till Crow's Nest. Varnum valde ut Mitch Bouyer med fyra till fem kråkspejare samt Charley Reynolds med sex arikaraspejare. Klockan 21.00 lämnade gruppen lägret vid Busby.

Kråkindianerna White Man Runs Him, White Swan, Goes Ahead, Curley, Hairy Moccasin och arikaraindianen Red Star arbetade som spejare åt det sjunde kavalleriregementet. Utan dem hade Custer inte hittat indianlägret.

En halvtimme senare kallade Custer till sig sina officerare för överläggningar. Hans plan var att ta regementet över vattendelaren i skydd av mörkret. Nästa dag, när indianlägret hade lokaliserats, skulle de ligga lågt under återstoden av dagen, och attackera lägret i dagsljus på morgonen den 26 juni. Custers plan krävde en nattmarsch. Klockan 01.00 den 25 juni bröts lägret vid Busby och det sjunde kavalleriet marscherade 12 kilometer på 2 1/2 timmar. Strax innan gryning beordrade Custer halt för att invänta spejarnas besked från Crow's Nest. Soldaterna passade på att äta frukost och lade sig därefter att sova.

När solen hade tagit sig upp över horisonten blickade kråkspejarna, med tränade ögon, ut över landskapet i riktning mot Little Bighorndalen. Vid horisonten, ungefär 24 kilometer västerut, avslöjade en grön linje var Little Bighornfloden slingrade fram och där såg de tecken som tydde på ett "stort" indianläger. Kråkspejarna kunde urskilja rök från lägrets frukosteldar. Och bortom lägret såg de böljande mörka fläckar, som avslöjade indianernas ponnyhjordar. Indianspejarna liknade det vid "maskar". De kunde omöjligt säga hur stort lägret var eller hur många som levde i det.

Löjtnant Varnum, som låg och sov, väcktes av spejarna. De försökte peka ut platsen där ponnyhjordarna fanns, men han kunde inte se den. Den yrvakne Varnum såg inga tecken på varken ett läger eller några ponnyhjordar. Men trots det litade han på spejarnas iakttagelser. Han satte sig ner och skrev en rapport om upptäckten till Custer och skickade iväg den med arikaraspejarna Red Star och Bull. Arikaraspejarna hann nätt och jämt ge sig av förrän de övriga spejarna såg två siouxer som red i riktning mot Davis Creek och Custers huvudläger. Strax därefter såg kråkspejarna ett halvt dussin siouxer som jagade bufflar i närheten av Tullock´s Fork. Uppe från Crow's Nest såg de även röken från Custers läger och fruktade att det skulle upptäckas av siouxspejare. Red Star lämnade över rapporten till Custer ungefär klockan 08.00 på morgonen. Eftersom Varnum hade skrivit i rapporten, att han inte hade sett lägret med egna ögon, beslutade sig Custer för att se efter själv.

The Decision från 1990 är en målning i akryl på duk av Bill Holm. Motivet föreställer överstelöjtnant George A. Custer uppe på Crow's Nest. Där, på morgonen den 25 juni, försöker han identifiera indianlägret som hans spejare redan hade upptäckt strax efter soluppgången. Drygt ett dussin personer följde med Custer upp till Crow's Nest. Men konstnären har endast valt att visa tre kråkspejare (White Swan med kikare, White Man Runs Him och Goes Ahead), löjtnant Charles Varnum och spejaren Charles Reynolds (även han med kikare).

Custer anlände till Crow's Nest en timme senare. Inte heller han kunde dock se något läger. Men tidigare tecken på indianspår, som ledde i den riktningen, bekräftade kråkspejarnas berättelser om var lägret låg. Med hjälp av kikare och instruktioner från spejarna erkände Custer till slut, att han såg tecken som tydde på ett indianläger i Little Bighorndalen. Spejarna berättade för Custer, att de befarade att siouxspejare hade upptäckt dem och var på väg till sitt eget läger för att slå larm. Custer blev arg och hävdade bestämt, att de inte hade blivit upptäckta.

De lämnade nu Crow's Nest och återvände till huvudstyrkan. Där möttes de av Thomas Custer, som berättade att några soldater hade haft närkontakt med siouxerna. Trälådor, som innehöll skeppsskorpor, hade tappats under marschen. Sergeant Curtis hade tagit med sig några mannar för att hämta lådorna. När de närmade sig platsen överraskade de några siouxer, som var sysselsatta med att bryta upp lådorna. De sköt några skott mot siouxerna, som besvarade elden, innan de försvann.

Custer, som nu var övertygad om att de var upptäckta, höll ett kort möte med officerarna. Han informerade dem att lägret låg i Little Bighorndalen ungefär 24 kilometer längre fram. Och eftersom siouxerna troligen hade upptäckt dem fanns de bara en sak att göra och det var att anfalla lägret så fort som möjligt. Custers taktik var att dra nytta av överraskningsmomentet för att hindra indianerna från att fly undan.

Custer delar upp sitt regemente
När det sjunde kavalleriets tolv kompanier tog sig ner genom ett kuperat landskap i en västlig riktning mot Little Bighorndalen, delade Custer upp sitt regemente i tre bataljoner plus en trängtrupp. Kapten Thomas M. McDougalls kompani B fick i uppgift att eskortera trängen. Trängen (sammanlagt 130 man) bestod av några få soldater från varje kompani, samt en del civila och leddes av löjtnant Edward G. Thomas Mathey. De transporterade proviant, utrustning och inte minst ammunition, som hade packats på mulor. De hamnade för det mesta långt efter bataljonstrupperna. Kapten Frederick Benteen tog befäl över en bataljon bestående av tre kompanier (D, H, och K) med cirka 125 man och fick order att rida mot sydväst för att möjligen blockera en eventuell indiansk flyktväg.

Kapten Frederick Benteen, major Marcus Reno och kapten Thomas M. McDougall

Efter Benteens avtåg fortsatte de återstående åtta kompanierna västerut. Styrkan, som leddes av Custer, red längs Reno Creek, en biflod till Little Bighornfloden. Några kilometer framför floden delade Custer upp sin styrka ytterligare.

Major Marcus A. Reno beordrades att ta befäl över en bataljon som bestod av tre kompanier (A, G och M) samt indianspejare, ungefär 130 man. Custer tog personligen över den andra bataljonen med fem kompanier (C, E, F, I och L), sammanlagt 210 man. Renos uppgift var att med sina tre kompanier, attackera indianlägrets södra ände med löfte om att Custer skulle backa upp honom. Reno fortsatte att leda sina mannar längs Reno Creek, gick över Little Bighornfloden och svängde av mot norr, ut på flodslätten med sikte på indianlägrets södra ände.

Soldaternas klockor, denna söndag, var ställda efter Chicagotid och visade tre på eftermiddagen. För indianerna var det mitt på dagen då solen stod som högst på himlen. Det var då den så kallade Dalstriden började (Reno’s Valley Fight). I stället för att rida in i lägret som Reno var tillsagd att göra, beordrade han sina mannar att bilda en skärmytslinje en god bit framför lägret.

Efter Renos avtåg fortsatte Custers bataljon längs Reno Creek och svängde av mot norr strax innan de nådde Reno Creeks mynning. De tog sig upp för en höjd som sträckte sig parallellt med och öster om Little Bighornfloden. De passerade platsen där Reno och Benteen senare skulle bli belägrade av indianerna. Några av Custers soldater kunde se hur Renos bataljon nere i dalen var engagerad i strid med indianerna. Strax innan Custer nådde Cedar Coulee skickade han två kurirer med meddelanden till McDougall och Benteen. Meddelandet till Benteen skrevs ner på en papperslapp av Custers adjutant, löjtnant William W. Cooke, och lämnades över till trumpetaren Giovanni Martini. Det löd: "Benteen. Come on. Big Village. Be quick. Bring packs. W. W. Cooke. P. S. Bring Pacs". Italienaren Martini var den siste soldaten i det sjunde kavalleriet som såg Custer i livet.

Den första attacken, Renos dalstrid

När Renos soldater hade grupperat sig i en skärmytslinje, strax framför indianlägret, gällde det att varje soldat stod kvar på sin plats och att de inte drog sig tillbaka. Indianerna blev totalt överraskade av soldaternas närvaro och det orsakade till en början en viss förvirring. Det gällde att skydda kvinnor och barn först. Det var de äldre männens uppgift att se till så att kvinnor och barn sattes i säkerhet och att uppmana de stridsföra männen att förbereda sig för strid.

Även den store hunkpapasiouxen Sitting Bull, visade prov på obeslutsamhet i den oväntade situationen. Han visste inte om han skulle ta upp striden mot soldaterna, driva på och uppmuntra krigarna, ta hand om sin mor och få henne i säkerhet eller försöka få till stånd en vapenvila. Sitting Bulls dilemma löstes av hans mor, Her Holy Door. Hon gick ut ur sin tipi och talade om för sin son att han inte längre behövde bevisa sin storhet som krigare. Istället skulle han ta hand om sina två hustrur och barnen. De behövde sin far och därför skulle Sitting Bull låta de yngre männen kriga. Bland siouxerna visade man stor respekt för äldre människor och speciellt sina föräldrar. Så Sitting Bull tog sin sköld och stridsklubba och lämnade över dem till One Bull, och sade att han skulle ta hans plats och försöka förhandla med soldaterna.

Under tiden tog Four Robes, Sitting Bulls hustru, skräckslaget den ena av parets tvillingar och sprang i väg. När hon hade kommit i säkerhet vid höjderna väster om lägret, upptäckte hon att det andra tvillingbarnet saknades. Det glömda barnet fick därefter heta "Den övergivne". En kort tid efter att Sitting Bull hade skickat iväg One Bull, blev hövdingens häst träffad av två soldatkulor. "Nu när min bästa häst är träffad, känns det som om jag själv har blivit skjuten", ropade Sitting Bull, och uppmanade de unga männen att attackera soldaterna.

Renos hastigt upprättade skärmytslinje sträckte sig från ett skogsparti och en gammal uttorkad flodfåra till höger och en kort sträcka ut över Little Bighorndalen till vänster. Enligt löjtnant Wallace bestod skärmytslinjen av omkring 75 soldater. Om soldaterna stod med fem meters mellanrum torde linjen ha varit ungefär 340 meter lång.

När Renos bataljon lämnade Custer, hade han med sig en stor skara av arikaraspejare. Varje spejare hade skrivit kontrakt på sex månaders tjänstgöring, med 16 dollar per månad i lön. Deras huvuduppgift var att föra regementet till indianlägret. Strax innan striden förklarade Custer till spejarna, att deras uppdrag var slutfört och att de inte behövde deltaga i den kommande striden, utan bara behövde rida ner i lägret och stjäla siouxernas ponnyer. En grupp arikaraspejare hastade före Renos bataljon i ett försök att stjäla siouxernas hästar. En annan grupp red tillsammans med Reno ner i dalen och deltog i striderna mot siouxerna. Tre av dem stupade, Bloody Knife, Bobtail Bull samt Little Brave. En fjärde arikara, Goose, skottskadades i en hand. Ponnyjägarna som troligen leddes av Bloody Knife, hade delat upp sig i två grupper och red framför Renos bataljon i dalen med sikte på siouxernas hästar.

Uppenbarligen hade inte soldaterna ställt in siktet på sina vapen. I början var skjutandet också ganska sporadiskt. Indianerna riktade sina attacker mot soldaternas hästar, som hade placerats i skydd av skogen. Trots få förluster beordrade Reno sina mannar att gruppera om sig i en ny skärmytslinje vid skogspartiet för att säkra hästarna, en linje som var kortare än den första. Något han lyckades bra med, men som resulterade i att bataljonen hamnade i ett svårt defensivt läge.

Inom trettio minuter efter omgrupperingen i skogen, gav Reno muntliga order till kompanicheferna, att överge positionen, lämna skogen och söka bättre försvarsställning uppe på höjderna på andra sidan floden. Under tiden som kompanierna A och M samlade ihop sig minskade deras eldgivning drastiskt. Till råga på allt hade inte alla i kompani G, som befann sig utspridda i skogen, uppfattat de nya direktiven. Custer hade inte dykt upp och det var en uppenbar fara att indianerna höll på att omringa dem. Trots den allvarliga situationen hade Reno ännu bara förlorat två av sina mannar. Olika skaror av indianer utnyttjade situationen. De red närmare soldaterna för att plötsligt och överraskande rida in mitt ibland dem. En av de attackerande siouxerna var Crazy Horse, som med sin blotta närvaro inspirerade andra krigare.

Custers favoritspejare Bloody Knife

Arikaraspejaren Bloody Knife satt till häst bredvid Reno och träffades plötsligt av en kula rakt i huvudet. Spejarens blod och hjärnsubstans stänkte ner Renos ansikte. Den chockade Reno beordrade förvirrat att soldaterna skulle sitta av och strax därefter beordrade han dem att sitta upp. Bataljonens taktik gick förlorad och skärmytslinjen var i upplösning. I en sådan situation är det inte lätt att vara soldat. Alla var naturligtvis rädda för sina liv och chockades över att se kamrater dödas av indianernas kulor och pilar. Deras befäl ingav inget förtroende genom sitt instabila uppträdande. Då hade de bara en sak i huvudet, vi måste bort här ifrån.

Soldaterna som nu var flyktbenägna, reagerade först på ett mänskligt sätt. De sökte trygghet hos varandra och bildade små grupper, för att sedan ta till flykten, vilket var förödande för taktiken. Nu blev det lättare för indianerna att bekämpa dem. Förföljda av indianerna, red eller rusade soldaterna, oorganiserade och förvirrade, över floden och vidare mot höjderna som låg framför dem. Under denna huvudlösa flykt, som indianerna liknade vid en buffeljakt, stupade ett trettiotal soldater. Mitt i allt kaos lämnades sårade kvar i indianernas våld. Drygt ett dussin soldater, som befann sig i skogen, blev kvarlämnade utan hästar och hade inget annat val än att gömma sig bland buskar och träd. En av dem var den 34-årige norrmannen John Sivertsen. Senare lyckades dessa soldater på ett mirakulöst sätt ansluta sig till sina kamrater uppe på höjden.

I samma stund som krigarna hade bestämt sig för att attackera soldaterna övergav soldaterna sina positioner och flydde uppströms, letandes efter ett vadställe. Indianerna tog tillfället i akt och följde efter soldaterna.

Renos höjdstrid
När återstoden av Renos bataljon klockan fyra på eftermiddagen kom tillsammans vid en höjd, som senare döptes till Reno Hill, var soldaterna chockade och förtvivlade. De hade förlorat över 30 kamrater, och många var sårade eller rapporterade saknade. De tog hand om de sårade så gott de kunde, och tämligen snart dök Benteens bataljon upp. Reno bad honom att stanna hos dem. Benteen skulle ju egentligen ansluta sig till Custers bataljon. När de två styrkorna förenades mattades indianernas attacker av, vilket gav dem andrum den närmaste timmen. Reno och Benteen fick nu tid till att gruppera om sina styrkor. Kort därefter dök även McDougall upp med trängen.

Under tiden hade Custers bataljon tagit sig igenom Cedar Coulee och svängt in i Medicine Tail Coulee, som ledde ner till Little Bighornfloden, vid lägrets norra ände. Spejarna Mitch Bouyer och kråkindianen Curly hade bevittnat Renos reträtt från en utkiksplats på en höjd öster om floden och signalerat till Custer om denna händelse. En del krigare och kvinnor hade upptäckt Custers soldater och larmat lägret. Indianerna var nu medvetna om att det fanns andra soldater som hotade lägrets norra del.

Naturligtvis funderade både Reno och Benteen över var Custer hade tagit vägen. I ett försök att ta reda på det, begav sig kapten Thomas Weir med sitt kompani av norrut. Strax följde Renos och Benteens kompanier efter. De red ungefär en kilometer och nådde en hög kulle, senare döpt till Weir Point. Från kullens topp blickade kapten Weir ut över landskapet. Fem kilometer längre bort kunde han urskilja otydliga figurer som flängde omkring. Kraftiga dammoln och ett dis av krutrök hämmade sikten. Det var siouxer och cheyenner som bekämpade Custers bataljon.

Weirs mannar stannade i ungefär 45 minuter på höjden. Sedan dök det upp en stor skara beridna indianer framför dem. De tvingades då återvända till Reno Hill. En man förlorade livet under denna reträtt. Weirs försök att ansluta sig till Custer var inte sanktionerat av Reno, fastän han hade pratat med honom strax innan han satte av mot höjden. Sedan följde de andra kompanierna efter i tron att en order hade givits.

Weir Point. Foto: Peter Dorch 1994

Renos och Benteens soldater grupperade sig på nytt på höjden, så att de kunde försvara sig från alla håll. Ett fältsjukhus upprättades hastigt i en svacka i mitten av försvarsringen. Indianer, som hade lämnat Reno Hill för att stoppa Custer, återvände nu när de hade utplånat Custers bataljon. Vid sjutiden på kvällen hade hundratals indianer omringat sjunde kavalleriets återstående sju kompanier, som i hast hade upprättat en defensiv försvarsring vid Reno Hill. Soldaterna led svårt av värmen och törsten var stor. Nu utsattes de också för beskjutning från indianska ställningar och på flera ställen var färsvarsringen illa ansatt. En del soldater grävde grunda skyttegravar så gott de kunde, trots att de saknade utrustning för det. Händer och knivar fick duga. Andra placerade trälådor framför sig som skydd och några tog betäckning bakom döda hästar och mulor.

Cheyennen Wooden Leg berättade att han tillsammans med andra krigare spred ut sig på kullarna som låg runt soldaternas försvarsring. Nu fick han en första chans att prova sitt nyligen erövrade gevär. Han sköt dock endast några få skott mot soldaterna. Avståndet var stort och han ville spara på ammunition.

Löjtnant Edward S. Godfrey berättade, att alla lade sig ner på marken och gjorde sig så små som möjligt. Efter några minuter slogs han av en skrämmande tanke. Kunde verkligen en sagebrushgren, tjockt som ett finger, stå emot en gevärskula. Han reste sig upp, började vandra längs försvarslinjen och uppmana sina mannar att inte slösa på ammunitionen. Han beordrade de soldater som var duktiga skyttar, att sköta skjutandet och såg till att de övriga försåg dem med laddade gevär.

Sharpshooter's Ridge

Sergeant John Ryan berättade om en skicklig indiansk prickskytt, som hade placerat sig på en höjd (Sharpshooter's Ridge), cirka 450 meter från hans M-kompanis försvarsställning. Indianen avlossade två skott i snabb följd, som dödade den fjärde respektive tredje mannen till höger om Ryan. Prickskyttens tredje skott sårade mannen som låg bredvid Ryan. Den skottskadade mannen lämnade försvarslinjen och anslöt sig till de övriga skadade vid fältsjukhuset. Ryan befarade naturligtvis att det var han som stod på tur vid nästa skott. Han ställde sig upp och tillsammans med ett halvt dussin män riktade de sina gevär mot höjden som skotten hade kommit från och sköt. Troligen skrämdes den indianske prickskytten av skottsalvorna för därefter blev det tyst.

---

Vi fortsätter att följa krigarnas framfart på slagfälten, och försöker skildra Custers fem kompaniers väg mot undergången vid Custer Hill. Custers förflyttningar är en tänkbar väg, även om det finns flera olika teorier. Den bygger emellertid på indianernas egna ögonvittnesberättelser.

Custerstriden
Mitch Bouyer, en av Custers spejare, hade bevittnat Renos attack i dalen från en utkikspunkt öster om floden. Han såg även hur soldaterna flydde i panik över floden och upp för branterna till Reno Hill. Under tiden hade Custers bataljon (fem kompanier med sammanlagt 210 man) marscherat vidare i en nordvästlig riktning, ner i Cedar Coulee och vidare till East Ridge. Custer kände till att Reno var på flykt genom den information han fick från just Mitch Bouyer. Strax innan Custer gick ner i Cedar Coulee skickade han iväg kurirer med meddelanden till Benteen och trängen att skynda på och ansluta sig till honom.

Short Bull och Mitch Boyer

Indianerna, som hade jagat Renos soldater, valde att beskjuta dem från Sharpshooter's Ridge och andra höjder belägna runt omkring Reno Hill. Då fick de plötsligt den överraskande uppgiften att ytterligare en grupp av soldater befann sig norr om dem. Runs The Enemy (two kettle-sioux) , berättade att det såg ut som om soldaterna var "flera tusen" till antalet.

Short Bull (oglala), som stod på en höjd tillsammans med Crazy Horse, såg "miljoner" soldater på en höjdkam norr om dem. Indianerna hade även noterat hur Benteens bataljon anslöt sig till Reno. En timme senare dök slutligen trängen upp med löjtnant Mathey i spetsen. Även det noterades av indianerna.

Vid East Ridge kunde Custer se indianerna på höjderna kring Reno Hill och han var medveten om att Benteens bataljon hade anslutit sig till Reno. Custer hade delat upp sin bataljon i två vingar. Den högra vingen bestod av kompanierna C, I och L och leddes av kapten Myles W. Keogh. Vänstervingen med de resterande kompanierna E och F leddes av kapten George W. Yates. Styrkorna befann sig vid East Ridge då Custer beordrade vänstervingen att ta sig ner mot vadstället (Medicine Tail Coulee Ford) som låg mittemot lägrets norra del. Han insåg fördelen av att befinna sig på hög höjd. Härifrån kunde han se hur Yates vänstervinge red ner mot vadstället, samtidigt som han hade fri sikt i riktning mot Reno och Benteen.

Kanske var det Custers tanke, att vänstervingens kraftdemonstration vid vadstället skulle locka till sig indianerna från Reno Hill. Renos och Benteens bataljoner skulle sedan kunna följa efter de indianer som Custer därigenom drog till sig. Custers styrka kunde då vända om och konfrontera dessa indianer, som därigenom skulle hamna mellan de två styrkorna. Om det var Custers strategi, fungerade den inte. Renos bataljon var kraftigt försvagad. Han hade förlorat ett trettiotal soldater och många var saknade. Dessutom hade han sårade att ta hänsyn till. När Benteen dök upp vid Reno Hill, bad Reno honom om hjälp. Benteen förstod vilken bekymmersam situation Reno befann sig i och valde att stanna hos honom. Detta kände inte Custer till. Senare försökte kapten Weir, mot givna order, göra ett försök att ansluta sig till Custer, men då var det redan för sent.

Kapten Yates hade troligen inga planer på att verkligen vada över floden och attackera indianlägret. Om han hade velat göra det hade han säkert kunnat genomföra det utan några problem. Lägret var så gott som övergivet. Alla kvinnor, barn och gamlingar hade lämnat lägerplatsen och satt sig i säkerhet på höjderna i väster. Bara ett fåtal krigare fanns kvar. De flesta var antingen engagerade i belägringen av Reno Hill, eller hade just lämnat den och var på väg mot Custers bataljon.

Medicine Tail Coulee. På andra sidan om floden låg indianlägrets norra ände, med cheyennernas och sans arc-siouxernas tipier. Cheyennekrigarna gillade inte att soldaterna kom så nära deras läger, så de vadade över floden för att köra bort dem. Foto: Peter Dorch 1974

Yates gjorde halt ungefär 400 meter framför vadstället, när han såg indianer komma emot honom. Shave Elk (oglala), sade att indianerna gick över floden för att attackera soldaterna. Lone Bear, en annan oglala, berättade att krigarna mötte Custer (Yates vänstervinge) innan de nådde floden. He Dog (oglala), sade att femton till tjugo krigare bekämpade soldaterna på den östra sidan av floden. Skärmytslingar mellan några indianer och Yates soldater, vid Medicine Tail Coulee var inledningen till Custerstriden. En strid, som var över lite kortare än två timmar senare.

Denna indianteckning skildrar Yellow Nose's mest heroiska krigsbragd, nämligen då han erövrade en standarflagga i striden vid Medicine Tail Coulee sommaren 1876. Efter händelsen med flaggan red Yellow Nose vidare till Calhoun Hill och stred där. Därefter fortsatte han bekämpa soldater som flydde längs Battle Ridge. I slutet av striden blev Yellow Nose beskjuten från nära håll. Han klarade livhanken, men blev illa bränd i ansiktet och fick ett sår i pannan. Förutom flaggan, erövrade Yellow Nose även tre gevär, vilket framgår av teckningen

Strax innan Custer och högervingen lämnade East Ridge, lät Keogh sina soldater avlossa en gevärssalva i luften, som var en signal till Yates, att avsluta kraftdemonstrationen vid floden och retirera tillbaka mot den övriga styrkan. Det var samtidigt en signal till Reno och Benteen, att lämna Reno Hill och avancera mot den plats signalen kom ifrån. Gevärssignalen var så ljudlig, att den hördes av de soldater som fortfarande höll sig gömda i skogen vid floden, även om de omöjligt kunde förstå vad den betydde. Därefter lämnade högervingen East Ridge och fortsatte till Nye-Cartwright Ridge. Denna ås är döpt efter två personer som hittade tomma patronhylsor på höjden. Vilket bevisar att Custers högervinge befann sig på höjden och att soldater därifrån öppnade eld mot närgångna indianer.

Högervingen kunde inte ostörd rida genom Cedar Coulee och vidare över Medicine Tail Coulee till East Ridge och Nye-Cartwright Ridge. Ungefär 50 indianer, uppdelade i mindre grupper, följde soldaterna under deras marsch från höjd till höjd. En grupp attackerade söderifrån medan en annan red i en båge runt soldaterna och attackerade från norr. Indianerna försökte skära av soldaternas väg. Custers soldater öppnade eld mot dessa spridda skaror av krigare. Cheyennen Wolf Tooth berättade, att indianerna aktade sig noga för att komma för nära soldaterna. De följde efter soldaterna på avstånd och avvaktade ett lämpligare läge att slå till. Arkeologiska fynd, i form av kulor, patronhylsor och skelettdelar från både människor och hästar, längs Custers rutt, bekräftar indianernas berättelser. Strax söder om Luce Ridge, där Wolf Tooth och andra krigare hade en sammanstötning med högervingen, har en del fynd gjorts. Fynden tyder på att en strid har ägt rum i området, vilket gör Wolf Tooth's berättelse trovärdig. Man har hittills hittat sammanlagt 21 patronhylsor och skelettben från tre människor och tre hästar och annan hästutrustning på platsen.

Yates vänstervinge vände och rundade Butler Ridge och red därefter upp för branterna till Nye-Cartwright Ridge, där de förrenades med högervingen. Butler Ridge är en höjd som skiljer Medicine Tail Coulee och Deep Coulee från varandra. Höjden är döpt efter sergeant James Butler, som tillhörde C-kompaniet och vars kvarlevor hittades år 1905, ungefär 600 meter söder om Nye-Cartwright Ridge.

James Butler hade uppenbarligen sålt sitt liv dyrt. Under och vid sidan om hans kvarlevor hittade man mängder av tomhylsor. Idag markerar en minnessten den plats han stupade på.

I samlad trupp red nu Custers två vingar över Deep Coulee och vidare till en höjd, som döpts till Calhoun Hill. Standing Bear (minneconjou), bevittnade hur soldaterna red direkt från Nye-Cartwright Ridge till Calhoun Hill. He Dog sade att soldaterna höll ihop under marschen till Calhoun Hill. Flying Hawk (oglala), såg soldaterna på en hög höjdkam (Nye-Cartwright Ridge). Han berättade att indianerna hade gått över floden och tagit sig vidare genom Deep Coulee och att indianernas närvaro tvingade Custer att fortsätta mot Calhoun Hill. När Custers fem kompanier nådde Calhoun Hill, gjorde Keoghs högervinge halt och grupperade sig längs Battle Ridge.

Calhoun Hill. Foto: Peter Dorch 1994

Löjtnant Calhouns kompani ställde upp sig i en skärmytslinje i öster. De två andra kompanierna gick i reservställning, några hundra meter från Calhouns mannar. Keoghs I-kompani ställde sig längst bort i nordväst medan kapten Thomas Custers C-kompani ställde sig i mitten. Troligen lämnade Thomas Custer över ledarskapet för C-kompaniet till löjtnant Henry M. Harrington. Thomas Custer anslöt sig till sin äldre brors stab, som tillsammans med vänstervingen, fortsatte längs Battle Ridge i en nordvästlig riktning. Kompani E under löjtnant Algernon E. Smith grupperade sig strax bortom Battle Ridges västra ände, medan Custerbröderna fortsatte tillsammans med kapten Yates F-kompani mot floden.

Two Moon på äldre dar och löjtnant Calhoun

Two Moon korsade Little Bighornfloden vid Medicine Tail Coulee Ford och närmade sig den södra delen av Calhoun Hill. Han såg hur soldater grupperade sig på kullen. Enligt Two Moon hördes det en trumpetsignal, varvid en del soldater satt av, medan andra ledde hästarna tillbaka över kullen. De krigare, som hade inlett striderna vid Medicine Tail Coulee, red vidare uppför Deep Coulee och fortsatte därifrån att störa soldaterna vid Calhoun Hill.

L-kompaniets skärmytslinje vid Calhoun Hill var i början effektiv. Den fyllde sin funktion och höll indianerna på avstånd. Custer kunde utan problem, tillsammans med vänstervingen, rida vidare på sin rekognoceringstur. Samtidigt gav högervingens plötsliga halt indianerna chansen att för första gången attackera soldaterna i stor skala.

Skottlossningen var så kraftig att den hördes ända till Reno Hill. Det var denna händelse som fick kapten Weir att leta efter Custers bataljon. Indianernas första anfall mot löjtnant Calhouns mannar misslyckades. Den kraftiga motelden tvingade indianerna till att söka sig nya och bättre positioner. De förflyttade sig till platser öster eller norr om Calhoun Hill.

De flesta indianer klarade sig helskinnade igenom den första attacken. Men för en del gick det inte så bra. Eagle Elk (oglala) såg en skottskadad indian, som efter anfallet stapplade bort från slagfältet. Hans käke var halvt bortskjuten och blod flödade ymnigt från hans mun. Hump (minneconjou) hade entusiastiskt ridit i full galopp mot soldaterna på kullen. Soldaterna sköt mot honom. Han kunde höra det vinande ljudet av gevärskulor svischa förbi honom. Plötsligt träffades hans häst av en kula och strax därefter han själv. Häst och ryttare föll till marken. Hump kände efter hur illa skada han var. Kulan hade gått in i knät och vandrat vidare upp genom benet och ut vid höften. Trots soldaternas kraftiga eldgivning var det ändå förvånansvärt få indianer som stupade eller sårades. Indianerna förstod att en attack i öppen terräng inte kunde rubba soldaterna uppe på höjden. De tvingades ändra taktik. Istället fösökte de försiktigt smyga sig närmare soldaterna.

Det mesta av indianernas aktiviteter under inledningen av striden vid Calhoun Hill, ägde rum vid en plats som kom att kallas för Henryville och norr om Calhoun Hill. Längs en oval höjd, cirka 100 till 200 meter öster och söder om Calhoun Hill, hittade arkeologer mängder av föremål som härrör från striden. Upptäckterna av patronhylsor och kulor, som gjordes under de arkeologiska utgrävningarna 1984 och 1985, var både oväntade och talrika. Speciellt fynden av patroner som hade avlossats från repetergevär av modellen Henry var många. Arkeologerna döpte platsen till "Henryville".

Forskarna är av uppfattningen att indianerna vid Henryville fullständigt pepprat löjtnant Calhouns skärmytslinje med "bly". Att soldaterna och indianerna besköt varandra från långa avstånd framgår av indianernas berättelser och bekräftas av arkeologiska fynd. Det var inte tal om någon "Hollywoodattack", där tjutande och aningslösa indianer till häst rider rakt mot kavalleriet. Indianerna närmade sig istället soldaterna med stor försiktighet. Calhouns soldater avlossade sina gevär enligt taktiska instruktioner och enbart när fienden syntes till. Indianerna exponerade sina kroppar ett kort ögonblick, då de avlossade ett skott från långt avstånd mot soldaterna. Red Feather (oglala) berättade att om någon sida visade ett huvud eller någon annan kroppsdel, sköt en motståndare mot det.

Kate Bighead (cheyenne), som observerade händelseförloppet från Greasy Grass Ridge, berättade att flera hundra indianer försiktigt närmade sig soldaterna på kullen. Siouxer och cheyenner i söder, drog nytta av den kuperade terrängen och valde hellre att krypa närmare soldaterna än att attackera dem helt öppet. Då och då bröts mönstret av någon indian som red rakt genom soldaternas ställningar, för att visa upp sitt mod inför kamraterna. Red Feather bevittnade hur indianerna smög sig närmare soldaterna längs svackor, några kilade snabbt från buske till buske.

Platsen där kapten Keoghs kompani C stod

Under tiden Keoghs bataljon koncentrerade sig på indianer i söder och öster, började ett antal krigare, som tog sig via Deep Ravine till Calhoun Hill, att hota hans flank i väster. Dessa indianer var mestadels hunkpapasiouxer. Eftersom de flesta indianer hade använt Deep Coulee som en väg till soldaterna, valde hunkpapasiouxerna att rida längre nedströms, innan de korsade floden.

Crow King (hunkpapa) anslöt sig till de krigare som kröp längs Calhoun Coulee, vilket förde dem väldigt nära soldaterna. Som vanligt siktade indianerna in sig på soldaternas hästar. L-kompaniets hästvakter hade ställt sig i skydd söder om Calhoun Hill´s skärmytslinje. Indianerna sköt mot hästvakterna och viftade med filtar för att skrämma hästarna. Flera hästar hamnade således i indianernas ägo. Moving Robe (hunkpapa), berättade att hon såg en soldat som vaktade åtta till tio hästar. Enligt den militära taktiken skulle varje hästvakt hålla fyra hästar. Troligen hade denna soldat tagit över andra hästvakters hästar, för att de hade stupat eller sårats. Flera soldater och hästar dödades av indianernas pilar och kulor. Många hästar greps av panik, slet sig loss från sina hästvakter, och sprang i väg. Wooden Leg berättade att han såg soldathästar som hade träffats av indianernas pilar och panikslagna rusade rakt över soldaterna.

För att avvärja hotet vid Calhoun Coulee skickade Keogh ner en pluton (flera squads) ur C-kompaniet till Finley Ridge. Two Eagles (brulé) berättade att minst åtta soldater ingick i manövern. Andra indianer, Fears Nothing, Red Hawk och Tall Bull nämner i sina berättelser att soldaternas besköt indianerna från den nya positionen (Finley Ridge).

Under tiden befann sig E-kompaniet strax väster om Custer Hill, ungefär på den plats där dagens militärkyrkogård ligger. Custer med Yates F-kompani fortsatte vidare mot floden. Vad Custer hade i tankarna kan man bara spekulera om. Han kanske var ute efter de kvinnor och barn som han kunde se fly nedför dalen. Eller så var det ytterligare en bluffmanöver, som skulle locka bort indianerna från Keoghs bataljon. Two Moon och Wolf Tooth bevittnade hur Yates F-kompani försvann ner mot floden. Indianer som låg gömda i buskagen vid floden besköt soldaterna när de närmade sig flodstranden. Beskjutningen drev bort soldaterna, som återvände i riktning mot Custer Hill. Hungry Wolf (cheyenne) berättade, att en soldat träffades av en kula och föll av hästen och landade i floden. Hans kamrater fiskade upp honom och tog med honom i reträtten mot Cementery Ridge. Journalisten Marcus H. Kelloggs döda kropp hittades av general Gibbon nära floden, söder om Cementery Ridge. Kellogg var utskickad av The Bismarck Tribune för att skriva om de militära insatserna mot siouxerna och var en av de civila som stupade i striden.

Indianerna, som tog sig upp genom Deep Ravine och vidare till dess olika förgreningar, utsatte även E- och F-kompanierna för allvarliga hot. För att avvärja dessa faror, red E-kompaniet ner till Deep Ravineområdet, för att skära av indianernas väg. Indianerna tvingades tillbaka för en stund. De olika enheterna i Custers bataljon fick nu övergå till en defensiv taktik. Kompanierna var tvungna att hela tiden anpassa sig till indianernas manövrer. Indianerna var talrikare och rörligare än soldaterna och gäckade dem hela tiden. Dessutom var Custers soldater tvungna att strida i svår och okänd terräng, vilket gynnade indianerna.

Lame White Man (cheyenne) var en av åtskilliga krigare som närmade sig Yates kompani från Deep Ravine. Under en dans några nätter före striden hade ett tjugotal unga sioux- och cheyennekrigare svurit på att de skulle kämpa till sin död vid nästa strid. Tillsammans med de unga "självmordskrigarna" attackerade Lame White Man och ett hundratal andra krigare Yates soldater. Blårockarna tvingades att retirera till vad som senare skulle komma att kallas för Custer "Last Stand" Hill. Både soldater och indianer dödades i denna sammandrabbning. Lame White Man fortsatte i riktning mot Keoghs soldater och stupade för en kula strax söder om Battle Ridge. Custers fem kompanier var nu utspridda på en rak linje längs Battle Ridge och var tvingade att enbart försvara sig. Ungefär samtidigt som indianernas attack mot Yates bataljon ägde rum beslutade sig White Bull, Crazy Horse och de andra krigarna i norr att attackera Keoghs kompanier. Den första attacken hade misslyckats. Det andra försöket var emellertid framgångsrikt för indianerna men förödande för soldaterna.

Beridna indianer stormade in mellan C- och L-kompanierna och splittrade dem. Indianerna fortsatte längs höjdkammen och vidare till den västra sidan. Det fanns ingen anledning för dem att dra sig tillbaka. De stannade kvar bland soldaterna och utmanade dem i närstrid. Soldaterna var förvirrade och handlingsförlamade. De gjorde några trevande försök att svara på anfallen, men de hade egentligen inga motdrag att komma med. Keoghbataljonens plötsliga sammanbrott kom att bli ödesdigert. Siouxer i söder utnyttjade situationen och gick till anfall mot soldaterna vid Calhoun Hill. Plötsligt hade den lugna situationen övergått till ett intensivt och fruktansvärt stridande. Soldaterna i skärmytslinjen förstod att de höll på att bli omringade av indianerna. De blev rädda, och den taktiska stabiliteten gick förlorad. Det var början på slutet. Soldaterna förmådde inte längre upprätthålla ett organiserat försvar, utan allt övergick i en desperat kamp, fylld av förvirring, kaos och skräck. Soldaterna sökte upp varandra och bildade grupper, för trygghetens skull, vilket var förödande. Runs The Enemy (two kettle-sioux) berättade att soldaterna hade trängt ihop sig i en stor klunga. Till slut insåg soldaterna att flykt var deras enda utväg. De flesta strider når sitt slut genom psykologisk kollaps. Så också Little Bighornstriden. Indianerna har berättat om flyende män som bara försökte sätta sig i säkerhet.

Soldater som tillhörde kompani I valde att fly i riktning mot Custer Hill. C-kompaniets soldater, uppe på Battle Ridge, flydde antingen mot Custer Hill eller Calhoun Hill. Andra valde att fly söderut mot floden. Samtidigt övergav L-kompaniet sin position och flydde till kamraterna i nordväst. C-kompaniets pluton vid Finley Ridge hade ingen kännedom om den katastrof som hade drabbat Keoghs soldater vid Battle Ridge. De kände inte till att de flesta soldaterna ur L-kompaniet hade stupat och att de överlevande hade retirerat från höjden. De måste ha förstått att någonting var galet, när de plötsligt blev beskjutna av indianer vid Calhoun Hill. Soldaterna vid Finley Ridge hade bekämpat indianer vid Greasy Grass Ridge, Deep Coulee och nu plötsligt hade de även indianer bakom sig på Calhoun Hill. De valde att överge sin position och flydde förtvivlat i alla riktningar.

När indianerna såg att soldaterna gav upp och flydde, följde indianerna genast efter dem. Cheyennen Little Hawk berättade att när soldaterna övergav sina positioner och flydde mot Custer Hill, följde indianerna genast efter dem. Little Hawk gjorde jämförelsen med att jaga bufflar. Fears Nothing (oglala) och cheyennen Wooden Leg berättade, att flera soldater vid Calhoun Hill lyckades fly söderut innan de dödades eller begick självmord. He Dog (oglala) berättade om en soldat som bröt sig ut vid Keoghområdet på en snabb häst. Indianerna tog upp jakten på honom, men de lyckades inte rida ikapp honom. Soldaten vände sig om och siktade med sin pistol mot förföljarna, när plötsligt ett skott brann av och dödade honom. En del indianer trodde att han begick självmord, när han insåg att han inte skulle lyckas komma undan förföljarna, medan andra ansåg att han vådasköt sig till döds. Flying Hawk (oglala) såg en soldat som flydde undan striderna vid Battle Ridge och som på ett mirakulöst sett lyckades passera Custer Hill, innan han slutligen föll för en kula.

Soldaterna var inte fega, men när skräckens psykologiska effekt tog över blev de handlingsförlamade. Otäcka och blodiga närstrider ägde rum mot slutet. Hollow Horn Bear (brulé) hävdade att de häftigaste striderna ägde rum vid Calhoun Hill. Andra indianer berättade också, att de största indianska förlusterna gjordes där. Calhoun Hill är den enda plats där arkeologerna har hittat bevis för att militären stred taktiskt. Patronhylsor har hittas uppradade längs en linje, som visar att soldaterna har stått med fyra till fem meters mellanrum och avlossat sina gevär. Efter striden noterade bland andra löjtnant Edgerly, att löjtnanterna James Calhoun och John Crittenden låg döda tillsammans med sina soldater i vad som liknade en skärmytslinje.

Den sista striden

Lights (minneconjou) såg hur de överlevande soldaterna ur Keoghs bataljon anslöt sig till soldaterna vid Custer Hill. Indianerna, som hade försett sig med de stupade soldaternas gevär och ammunition, var nu väl rustade för den slutliga striden. Återstoden av E- och F-kompaniernas soldater, inklusive Custer, hade befunnit på kullen i en timme, när omkring tio till tjugo soldater från Keoghs bataljon anslöt upp. Men detta sena tillskott skulle inte komma att ändra på utgången av striden. Soldaterna på kullen inriktade sitt försvar främst mot indianer i väster och söder. En del sökte skydd bakom döda hästar, medan andra släppte sina hästar lösa, i hopp om att indianerna skulle vara mera intresserade av att fånga in dem. Men indianerna struntade i hästarna och inriktade sig istället på att omringa kullen. De aktade sig för att komma för nära soldaternas intensiva eldgivning och föredrog att försiktigt, under skydd av terrängen, krypa närmare soldaterna. Naturligtvis var det en del hetlevrade krigare som red rakt igenom soldaternas försvar för att visa deras mod.

Custer Hill med massgraven med sitt monumentet och vita marmorstenar som visar var en soldat har stupat. Nästan omedelbart efter Little Bighornstriden blev slagfältet en nationell angelägenhet och en stor turistattraktion. Till en början var det armén som tog ansvar för slagfältet med soldater från Fort Custer, som nyligen hade byggts några mil norr om slagfältet.

År 1881 samlade man in kvarlevorna från alla soldater som stupade i Custerstriden för att begrava dem i en massgrav på Custer Hill. Ovanpå massgraven reste man ett stort minnesmonument i granit. Den som besöker slagfältet idag kan inte undgå att lägga märke till alla vita marmorstenar som står utspridda på de olika slagfälten. Det var 1890 som en grupp soldater från det 25:e infanteriregementet under kapten Owen Jay Sweet anlände till slagfältet för att resa minnesstenar över de kavallerister som stupade i striden.

År 1999 började man placera ut röda granitstenar för att markera platsen var en indiankrigare hade fallit i striden. Till dags datum har man rest 21 stenar för att hedra några av de indianer som stupade i striden. Det är dessa vita och röda minnestenar som gör slagfältet till en så unik plats.

Vid Custer Hill kämpade återstoden av Custers soldater vidare mot indianerna. De hade tagit upp position på kullens slänt så gott de kunde, utan någon synbar taktisk ordning. Det var bara en tidsfråga hur länge de skulle kunna hålla sig vid liv. Enligt den gängse uppfattningen om Custerstriden ägde den sista striden rum vid den kulle som som senare döptes till Custer Hill. Men arkeologiska fynd, tillsammans med indianernas ögonvittnesberättelser, avslöjar att det inte ägde rum någon heroisk sista strid vid Custer Hill. Arkeologiska fynd visar på att den sista striden troligen ägde rum vid Deep Ravin istället för på Custer Hill. Runt en marmorsten, som är rest vid Deep Ravine för att hedra en stupad kavallerist, har arkeologerna funnit några få tomhylsor efter en soldat. Bevis i form av indianska patronhylsor visar att mellan sex till åtta indianer hade jagat mannen och avlossat sina gevär mot honom. Att indianerna kunde skjuta med sex till åtta vapen mot en person, tyder på att han var bland de sista att bli dödad.

Deep Ravine

Plötsligt valde en del soldater att lämna kullen för att fly ner mot Deep Ravine och floden. Flera indianer nämner denna händelse i sina ögonvittnesskildringar. Waterman (arapaho) berättade att soldaterna på kullen var helt omringade av indianer. Han såg hur några få soldater försökte fly från kullen, ner mot floden, men att de dödades under denna flykt. Även Rain in the Face (hunkpapa) berättade att soldaterna var omringade och att en grupp soldater lämnade kamraterna på kullen och flydde mot floden. De flyende soldaterna stred tappert innan de dog, berättade han. Lights (minneconjou), som befann sig i närheten av Deep Ravine, såg hur soldaterna försökte ta sig ner för slänten. De var väl beväpnade, alla hade revolvrar och en del hade gevär. Han berättade att soldaterna försökte skjuta sig fram till ravinen, men dödades en efter en av de förföljande indianerna. Indianernas uppgifter om hur många soldater som deltog i utbrytningsförsöket varierar. Two Moon hävdade att 45 soldater rusade ner mot floden. Lone Bear (oglala) och Waterman, sade att det bara rörde sig om några få. Good Voiced Elk (hunkpapa) berättade att mellan 25 till 30 soldater rusade ner mot Deep Ravine.

Ungefär 45 soldater (de flesta ur E-kompaniet), som fortfarande var i "gott skick" och som insåg att situationen på kullen var hopplös, hade beslutat sig för att göra ett utbrytningsförsök. Kanske ville de driva undan indianerna. Några var beridna medan andra flydde till fots. Kvar lämnades de sårade, döende och döda. När indianerna hade gjort slut på återstoden av soldaterna på Custer Hill, kunde de koncentrera sig på de soldater som hade flytt från kullen. Ungefär 42 soldater stupade vid Custer Hill. En av dem var den 36-årige George Armstrong Custer. Få patronhylsor har hittats vid Custer Hill. Det tyder på att striden där var kortvarig. När Hollow Horn Bear (brulé) fick frågan om hur lång tid striden varade vid Custer Hill, svarade han kortfattat: "Striden var över på några få minuter". En annan indian sade att det gick lika fort som: "När en hungrig man äter middag". Några av de flyende soldaterna stupade på vägen ner till ravinen. Resten av soldaterna dödades i Deep Ravine och dess omgivningar.

Strax efter klockan 18.00 på söndagseftermiddagen hade den häftiga skottlossningen abrupt upphört. Custerstriden var över och en tystnad bredde ut sig över slagfältet. Då och då stört av ljudet från enstaka gevärsskott. Indianerna var förvånade över det plötsliga slutet och såg sig omkring efter flera fiender. Men de kunde inte se några soldater som fortfarande var stridbara. I präriegräset låg 210 officerare och soldater döda. Kvinnor och barn vandrade nu runt på slagfältet för att leta efter döda familjemedlemmar. Krigarna återvände till Reno Hill för att bekämpa de belägrade soldaterna där. Nästa dag, den 26 juni, bröt indianerna sitt läger i dalen och lämnade området. Soldaterna vid Reno Hill trodde att indianerna bluffade när de såg deras uppbrott. De var därför tvungna att spendera ytterligare en plågsam natt på höjden. Tidigt på morgonen den 27 juni såg soldaterna dammoln längre ner i dalen. Det var generalerna Terrys och Gibbons styrkor som kom till deras undsättning.

I striden vid Little Bighorn led den amerikanska armén sin hittills största nederlag mot prärieindianer. Man ville nu så fort som möjligt hämnas för den pinsamma förlusten. Massiva och hänsynslösa amerikanska militära insatser, med start under hösten 1876, ledde till att fritt kringströvande siouxer och nordcheyenner tvingades till kapitulation och hade placerats i reservat inom åtta månader efter striden. Sitting Bull med sina anhängare undkom militären genom att fly till Kanada under våren 1877.

KÄLLOR

• Donald Jackson (1972), Custer's Gold; The United States Cavalery Expedition of 1874. Bison Book

• Thomas B. Marquis (1979), Wooden Legg, a Warrior who Fought Custer. Bison Book

• Stanley Vestal (1984), Warpath, the true story of the fighting Sioux, told in a Biography of chief White Bull. Bison Book

• Richard G. Hardorff (1985), Markers, Artifacts and Indian Testimony: Preliminary Findings on The Custer Battle. Short Hills, NJ, Don Horn Publications

• Douglas D. Scott & Richard A. Fox, Jr (1987), Archaelogical Insight into The Custer Battle, an assessment of the 1984 field season. Norman, University of Oklahoma Press

• John S. Gray (1988), Centennial Campaign, the Sioux War of 1876. Norman, University of Oklahoma Press

• Douglas D. Scott (1989), Archaeological perspectives on the battle of the Little Bighorn. Norman, University of Oklahoma Press

• Paul L. Hedren (1991), The Great Sioux War 1876-77. Helena, Montana Historical Society Press

• Richard A. Fox, Jr (1993), Archaeology, History, and Custer's last Battle. Norman, University of Oklahoma Press

• Jerome A. Green (1994), Lakota and Cheyenne, Indian Views of the Great Sioux War, 1876-1877. Norman, University of Oklahoma Press

• Kenneth Hammer (1995), Men With Custer, Biographies of the 7th Cavalry. Hardin Montana, Custer Battlefield Historical & Museum Association Inc

• Gregory F. Michno (1997), Lakota Noon, the Indian Narrative of Custer's Defeat. Missoula Montana, Mountain Press Publishing Company

• Richard G. Hardorff (1997), Lakota Recollections of the Custer Fight, New Sources of Indian-Military History. Bison Book

• Herman J. Viola (1999), Little Bighorn Remembered, The untold indian story of Custer's last stand. New York, Times Books

• Richard Hook (2004), Warriors at the Little Bighorn 1876. Oxford, Osprey Publishing

• Richard G. Hardorff (2005), Indian views of the Custer fight. Norman, University of Oklahoma Press

• James S. Brust (2005), Where Custer fell: photographs of the Little Bighorn Battlefield then and now. Norman, University of Oklahoma Press