Ledger Art eller Ledger Drawings är namnet på pappersteckningar i blyerts eller tusch som är utförda av krigare från prärien. Den här unika konststilen hade sin begynnelse under 1860-talet och blomstrade under reservatsperioden fram till mitten av 1880-talet. Därefter började konststilen sakta tyna bort för att upphöra helt i slutet av 1880-talet. Det engelska ordet "Ledger" kan översättas till liggare eller en inbunden bok för anteckningar. De flesta indianteckningar som finns bevarade idag är utförda i sådana böcker, därav namnet på konstilen. Namnet är en aning missvisande för präriens krigare tecknade även på vanliga blanka pappersark som var tillgängliga i en mängd olika format.

Mellan åren 1874-1881 samlade George West Maffet in 105 indianteckningar som sedan bands ihop till en bok. Teckningarna i boken är utförda av minst 22 cheyenekrigare. Just den här teckningen skildrar löjtnant Ranald S. Mackenzie´s styrka som anfaller Dull Knifes läger fem månader efter striden vid Little Bighorn 1876. Teckningen hedrar sju stupade krigare som stannade kvar i lägret för att uppehålla soldaterna så att kvinnor och barn fick tid till att fly bort från lägret. Teckningarna är utförda i blyerts, färgkritor och vattenfärger på papper.

Av alla de europeiska handelsvaror som indianerna på prärien kom i kontakt med var nog hästen den som förändrade deras sätt att leva mest. Hästen gav prärieindianen större rörlighet och gjorde livet lättare att leva. I slutet av 1700-talet hade ridande nomadstammar tagit hela prärien i besittning från Mississippi till Klippiga bergen. Denna nya rörliga livsföring begränsade varje enskild individs ägodelar eftersom skrymmande föremål var opraktiska att transportera. Indianstammar som lämnade sina byar och odlingar för en nomadisk tillvaro på prärien övergav då färdigheter som att framställa krukor och väva mattor och filtar. Som en följd av detta, hamnade prärieindianernas konst på deras kläder, bruksföremål och vapen.

Arbetsuppgifterna inom varje stam var strikt uppdelade mellan könen. Detta gällde även hur kvinnor och män uttryckte sig inom konsten. Vanligtvis var kvinnorna begränsade till en geometrisk konstform. Präriens kvinnor ristade eller målade på djurhudar. De dekorerade klädesplagg med infärgade piggsvinstaggar eller glaspärlor som bildade geometriska mönster. Ett fint exempel på kvinnlig konstutsmyckning är de vackert geometriskt målade kuvertliknande väskor av råhud (parflèche, kuvert) som användes till att förvara mat, kläder och dylikt.

Männens konst var realistisk, oavsett om de skulpterade i trä, sten eller målade på djurhudar. Konstskapandet bland präriens indianer var en del av vardagen och de gjorde ingen skillnad mellan konst- och bruksföremål. Generellt fanns det inga experter som kallade sig för "konstnärer". Alla inom en stam ansågs vara kapabla till att skulptera eller måla. Naturligtvis fanns det en del kvinnor och män som skiljde sig ur mängden och var skickligare än de andra.

Manligt måleri kan delas upp i två kategorier, heligt symboliskt måleri samt realistiskt måleri. Stilen inom varje kategori liknar varandra, bland annat att den är tvådimensionell och har sitt ursprung från klippkonsten. Men syftet och budskapet med respektive stil var helt olika. Svartfötternas målade heliga tipier är ett exempel på heligt symboliskt måleri. En svartfotsindian målade inte sin tipi för nöjes skull eller av estetiska skäl. En målad svartfotstipi ägdes av en person som hade erhållit motiven i en dröm från en mytologisk varelse. Efter drömmen bad tipiägaren en skicklig tecknare att utföra målningarna på tältduken. Ägaren gav tecknaren strikta instruktioner hur motiven skulle se ut. Om målningarna utfördes korrekt ansågs de skydda ägarens familj från fiendeattacker och naturkatastrofer. Ägarens fasta tro på den övernaturliga kraft målningarna gav honom var större än tältets egentliga fysiska skydd mot väder och vind. Ledger Art faller inom kategorin realistiskt måleri vars enkla syfte var att skildra och berätta om tappra krigsbragder.

Målningar på djurhudar före 1850
Stammarna på prärien var krigiska. De stred för att erövra nya jaktmarker och för att behålla dem. Den ökade rörlighet som hästen förde med sig, gjorde att stammarna kom att inkräkta på varandras jaktområden, vilket i sin tur ledde till krigshandlingar. Att stjäla hästar var vanligt bland präriens krigare. En hästräd var i och för sig inte en krigshandling, men vid upptäckt ledde den ofta till strid. Det vanligaste sättet för en ung man att ta sig upp för den så kallade "sociala stegen" inom sin stam, var att visa upp sitt mod i strid. Att rida fram till en fiende och vidröra honom med handen eller ett vapen var det ärofullaste en krigare kunde göra. En sådan individuell krigsbedrift, så kallad coup, möttes av beundran från de övriga i stammen. Det var viktigt att varje krigare offentliggjorde sina krigsbragder. Det kunde han bland annat göra genom att måla självbiografiska stridsscener på till exempel en buffelmantel eller en krigsskjorta.

Människor och hästar tecknades på ett okomplicerat sätt med enkla linjer som liknar streckgubbar. Förutom benen, tecknades människokroppens konturer rakt framifrån. Huvudet ritades som en oval cirkel, ofta utan ansiktsdetaljer som ögon, näsa och mun. Bålen ritades antingen som en oregelbunden triangel, med basen uppåt, eller en rektangel. I anslutning till bålen, vid axlarna, ritade man grova linjer för armar, som avslutades med några korta spretiga linjer som föreställde fingrar. Benen ritades alltid i profil, lite tjockare vid låren och smalare vid underbenen. Som fötter ritade man korta och tjocka streck. Hästar ritades däremot lite mera uttrycksfullt, med rundare former, jämfört med människokroppen. Även klädedräkter, vapen och hårfrisyrer tecknades med större omsorg och detaljer. De som betraktade målningar på en buffelmantel kunde omöjligt identifiera de avbildade människorna med hjälp av deras ansiktsdrag. Men en krigare som hade en ovanlig hårfrisyr eller ägde en unik sköld, avbildade detta in i minsta detalj och kunde på så sett enkelt identifieras.

Den här buffelmanteln är över två meter lång och en och en halv meter bred. Den är målad av yanktonsiouxen Monka-ush-ka någon gång på 1830-talet. Målningen skildrar en strid mellan siouxer och en kombinerad styrka av krigare från kråk-, hidatsa- och mandanstammarna. Det var uppenbarligen en omfattande strid för Monka-ush-ka har målat över fyrtio krigare. En del strider från hästryggen, medan de flesta kämpar till fots. Krigarna är beväpnade med gevär och sablar. En del bär axelväskor med kruthorn, vilket var vanligt bland kråk- och hidatsaindianer. Några fienden har dödats med sablar.

I den här detaljen av manteln ser vi konstnären i egen hög person. Han sitter till häst har avbildat sig själv med en sköld i ena handen och en långskaftad rökpipa i den andra. På huvudet bär han en uppstoppad fågel en detalj som kanske var hans signum.

Ytan på en buffelmantel var så stor att konstnären fick rum med flera tecknade stridsscener som faktiskt kunde ha ägt rum vid olika tillfällen. Det var inte ovanligt att flera konstnärer samarbetade och målade på samma hud. Innan konstnären satte igång med att måla motiven, strök han på ett tunt lager med en limlösning över de ytor på buffelhuden som skulle målas. Limlösningen skyddade skinnets ursprungliga färg, medan obehandlade ytor mörknade med tiden. Därefter satte han igång med att noggrant rista in motivens konturer i den mjuka huden med hjälp av en trästicka. Dessa inristade fördjupningar fylldes sedan med färg. Färgen sögs in i huden, så det fanns inget utrymme för misstag. Konstnären fortsatte sedan att färglägga de tomma ytorna innanför konturerna. Färgerna gnuggades in i huden med hjälp av en "benpenna", som bestod av en platt pinne eller ett poröst ben.

Färgerna var rena naturprodukter. Färgade jordarter och ämnen från växt och djurlivet. Färgpigmenten bands ihop med djurfett till en användbar konsistens. Röd, mörkbrun och gul färg förekom mest. Ibland kunde konstnären avsluta arbetet med att stryka på ett tunt lager av fernissa över målningarna, för att skydda dem mot väder och vind. Målningarna utfördes på buffelhudens horisontella plan och bars så att huvud- och svansänden hamnade på vardera sidan om bärarens kropp. På så vis blev målningarna fullt synliga.

Efter 1850 utvecklades skinnmåleriet till att bli mera realistisk. Både människor och hästar gestaltades då med naturliga och proportionella drag. Man lade till ögon, näsa och mun i ansiktet, händer fick naturtrogna fingrar m.m. Krigarnas kläder och vapen ritades så oerhört detaljerat och naturtroget, att deras stamtillhörighet ofta är lätt att fastställa.

Det enda vi vet om den här buffelhuden är att den är målad av en siouxindian någon gång på 1880-talet. Den är ett fint exempel på hur målade buffelhudar såg ut i slutet på 1800-talet.

Ledger Art fram till reservatstiden
När buffeln på prärien minskade i antal och tillgången på andra konstmaterial blev tillgängliga, började präriens krigare skildra sina krigsbragder på papper. Exakt vilket år det nya underlaget togs i bruk är svårt att fastställa. Anteckningsböcker som är fyllda med präriekrigares teckningar har hittats på den södra präriens slagfält så tidigt som 1868. Även om det finns anledning att tro att papper användes tidigare. En ytterligare orsak till materialbyte, som är förknippad med avskjutningen av buffeln, kan ha varit att tygfiltar snabbt började ersätta buffelmantlar. Buffelhudar var sällsynta på den södra prärien 1872, då "moderiktiga" yllefiltar hade blivit en statussymbol bland indianerna. Faktum är att konstnärer som tecknade på papper sällan avbildade människor iklädda buffelmantlar, däremot är det vanligt med personer som är insvepta i färgglada så kallade Navajofiltar.

Skiftet från djurhud till papper skedde inte över en natt. Det traditionella skinnmåleriet levde alltjämt vidare, om än i liten skala jämsides med den nya konstformen. Och faktiskt överlevde den, även om den i slutet av 1800-talet utfördes på kohudar eller bomullstyger. Anteckningsböcker och nya ritverktyg bytte indianerna till sig från handelsmän eller vid handelsposter. I en del fall kom dessa böcker i krigares ägo genom krigsbyten. Samtidigt övergavs traditionella ritverktyg och naturfärger. I stället började man använda kommersiellt tillverkade färger, som blyertspennor, färgkritor, tusch, vatten- och gouachefärger. Papper och ritverktyg var sällsynta på prärien under 1800-talet. Konstnären målade i stort sätt på vad han kunde komma över i form av papper. Från linjerade sidor ur anteckningsböcker och brevpapper till tidningspapper och ritblock. Papprets format varierade väldigt mycket. Men huvuddelen av de pappersteckningar som finns bevarade idag är utförda i anteckningsböcker med måtten 20 x 30 cm, ungefär som ett svenskt A4 ark.

Motiven var fortfarande stridsscener. Ensamma krigare som räknar coup eller stjäl hästar. I stort sätt var teckningarna på det nya underlaget en naturlig fortsättning på skinnmåleriet. Konstnären ställdes emellertid genast inför ett dilemma. Pappret de tecknade på hade ett betydlig mindre format än en buffelhud. I stället för att teckna stora motiv och flera olika stridsscener, som man hade gjort på buffelhudar. Var konstnären tvingad att gå ner i storlek på motiven och skildra endast en händelse per sida. I genomsnitt fick två till fyra figurer rum på en sida, men undantagsvis kunde upp till tio figurer förekomma. En nackdel med att rita i anteckningsböcker var att teckningarna inte längre kunde exponeras på samma sätt som målningar på buffelmantlar. En fördel var att det inte behövdes några förberedelser utan att det var bara att sätta igång. Anteckningsböckerna tog heller inte så stor plats och var enkla att transportera.

Komposition & teknik
På samma sätt som krigarna utnyttjade buffelhudens horisontella yta utnyttjade de papprets bredaste sida. Konstnären placerade alltid huvudmotivet på papprets högra sida, ofta med bokryggens limmade skarv som nederdel. Så att människor och hästar förflyttar sig från höger till vänster där fienden befinner sig. Konstnären började med att omsorgsfullt rita hästens konturer i blyerts eller tusch.

En för oss okänd cheyenne- eller arapahoe krigare har gjort den här teckningen i slutet på 1800-talet.

Hästar avbildades vanligtvis med små huvuden, böjda och avlånga nackar och långt utsträckta fram- och bakben, för att ge intryck av rörelse. Konstnären kunde utnyttja de vertikala linjerna på pappret som hjälp, för att placera motiven någorlunda rakt på pappret. Både hästar och människor ritades oerhört detaljrikt. En intressant egenhet inom konstformen är att tecknade linjer som ligger dolda bakom något framförvarande inte suddades ut. En så kallad "röntgen-effekt" uppstod, när linjer går kors och tvärs över varandra. I många fall kunde en linje därför ha två funktioner. Dels kunde den till exempel vara avsedd för en hästs rygg och samtidigt avsluta nedre delen av en krigares skjorta.

Den här teckningen är från omkring 1870. Den berättar hur hunkpapasiouxen Swift Dog attackerar och dödar en kråkindian. Swift Dog avbildar sig själv krigsmålad med svarta och röda streck. Han bär en hätta på huvudet som är dekorerad med vita hermelinsvansar och nedhyvlade buffelhorn. En skalp hänger från hästens mun, vilket kanske påvisar att han har ridit över en fiende och skalperat honom. Kråkindianen försöker värja sig från siouxens tomahawk. Fienden bär en typisk kråkindiansk hårfrisyr. Även hans svart och vit randiga leggings är typiska för stammen. Teckningen är för övrigt ett fint exempel på hur tecknade linjer, som ligger dolda bakom något framförvarande, trots det är ritade, så att en så kallad röntgen-effekt uppstår.

När hästars och människors konturer var färdigritade målades de tomma ytorna med de färger man hade till hands. Röd, blå och gul färg dominerade, ibland förekom även grön färg. Färgerna lades på i ett jämnt skikt med stor noggrannhet och endast i ett lager. Präriens konstnärer blandade sällan färger för att få fram nya färger eller valörer. Krigarna strävade inte heller efter att skapa en djupverkan i motiven genom skuggningar eller att utnyttja färgers mörka eller ljusa nyanser.

Krigarnas pappersteckningar var tvådimensionella och motivet placerades alltid i ett plan på pappret. De kände inte till perspektivet, det vill säga sättet på vilket ett tredimensionellt objekt avbildas på en tvådimensionell yta. Men det var inte viktigt ur den indianske konstnärens synvinkel. Syftet med teckningarna var att enbart skildra självupplevda stridshändelser och framställa sig själv som en modig och tapper krigare. Följaktligen brydde han sig inte om att lägga till horisontlinjer och bakgrunder.

Det var inte ofta en konstnär tecknade en människa rakt framifrån. Den här teckningen är ett undantag. Den okände tecknaren har ritat både sig själv och sin häst rakt framifrån.

Ofta avslöjar klädedräkter, vapen och hårfrisyrer m.m. vilka stammar krigarna i en teckning tillhör. Men konstnärerna är ofta anonyma, såväl som namnen på de avtecknade krigarna. Prärieindianerna hade ju inget skriftspråk. Men en del konstnärer namngav huvudpersonerna i sina verk med hjälp av ett välutvecklat namnbildspråk. För att identifiera en krigare, ritades en liten namnbild ovanför krigarens huvud. En linje drogs från krigarens huvud eller mun snett uppåt till namnbilden. En konstnär som avbildar sig själv i en teckning avslöjar följaktligen sitt namn genom en sådan namnbild. En namnbild föreställer vanligtvis ett vapen, ett djur eller en kroppsdel av ett djur. Ofta var en krigare tvungen att hitta på en namnbild, en pseudonym, eftersom hans namn inte gick att åskådliggöra i en teckning. Även om denna bildskrift i de flesta fall är svår att tyda för oss idag, hade dåtidens prärieindianer inga som helst problem att läsa den.

Den kanske mest skicklige indianmålaren Howling Wolf ritade naturligtvis en ylande varh som namnteckning. Märklig nog var det bara sioux-, arapaho- och cheyennekrigare som tecknade på papper under konstformens första fas, från mitten av 1860-talet fram till 1875. Inom kiowastammen fanns det i början inga konstnärer som tecknade på papper. Det är märkligt, för de hade en fin tradition att måla vinterkrönikor, en sorts årskalendrar, i samma stil som ledgerteckningar.

Ledger Art under reservatsperioden
Flera militära kampanjer mot stammarna på prärien under 1870-talet ledde till att de tvingades in i reservat. Myndigheternas reservatspolitik gick ut på att få indianerna att smälta in i det amerikanska samhället. Männen skulle skolas om till jordbrukare och kvinnorna skulle lära sig sköta ett hushåll. Barnen skickades iväg till internatskolor för att lära sig läsa och skriva på engelska. Krigarna berövades på både vapen och hästar så att de inte längre skulle kunna jaga, strida eller stjäla hästar. Därmed försvann den direkta anledningen till varför präriens krigare tecknade självbiografiska stridsscener på papper. Men trots det fortsatte krigarna att producera teckningar under reservatstiden. De tecknade av nostalgiska, historiska eller av ekonomiska skäl. I reservaten tog även krigare från kiowa-, crow-, blackfeet- och comachestammarna upp konstformen.

Det var under reservatstiden som konstformen nådde sin höjdpunkt. Många tecknare, som nu utövade konsten, var kända krigare eller hövdingar. Reservatstecknarna ritade nu andra motiv som var hämtade ur vardagslivet, som till exempel buffeljakter, ceremoniella danser och sociala scener, som när unga män uppvaktar kvinnor. I reservaten hade konstnärerna lättare att få tag på papper och ritverktyg än tidigare. De hade tillgång till ett större urval av färger, vilket de gjorde nytta av. Det var inte ovanligt att fyra hästar i en stridsscen färglades i fyra olika färger. Mönster på klädesplagg och tyger målades detaljerat i olika färger. Konstnärerna föredrog starka och mörka färger, som hade täckande egenskaper. Transparenta färger nyttjades sällan.

Många konstnärer kände ett behov av att skildra stammens historia innan den glömdes bort. Cheyennekonstnärer avbildade kända hjältar som Black Kettle, Roman Nose och Tall Bull, som hade stupat under krigen på 1860-talet. Teckningar gjorda av cheyenne- och siouxkrigare som skildrar striden vid Little Bighorn 1876, var både en nostalgisk och historisk tillbakablick på denna händelse. Ett fint exempel på historiska teckningar visar minneconjousiouxen Red Horse prov på. I fyrtioen gripande teckningar från 1881 skildrar han Little Bighornstriden. Det blev också vanligt att konstnären sålde sina teckningar till forskare, militärer och turister. En del teckningar var rena beställningsverk från intresserade vita. Ofta är dessa teckningar signerade på engelska av köparen. I en del fall har köparen även skrivit kommentarer till teckningarna, med uppgifter som är hämtade direkt från konstnären.

I våra dagar har prärieindianernas ledgerböcker ett mycket stort värde för forskningen. Samtidigt så har de även fått ett högt kommersiellt pris. Ledgerteckningar säljs nu ut på välrenommerade auktionshus. För att få ut ett maximalt pris så skär man ut varje sida ur en bok. Genom att göra så förstör man för forskningen. Det händer att man ramar in en sida från en ledgerbok med glas på båda sidor eftersom det finns en teckning på båda sidorna.

Idag skannar många museer sina ledgerböcker och lägger ut dem på nätet för allmänheten. En organisation i Kalifornien som heter the Plains Indian Ledger Art Project förkortat PILA har satt som sin uppgift att skanna ledgerböcker så att de blir tillgängliga för forskare och allmänheten. PILA tror att det idag finns över två hundra böcker på olika museer och i privata händer. De är alla ömtåliga och klarar inte av man bläddrar i dem för mycket. På PILAs hemsida har man digitaliserat 28 ledgerböcker och flera är på gång.

startsidan