Kennewickmannen

Lördagen den 28 juli 1996 hittade två ynglingar en människoskalle i Columbiafloden, i närheten av staden Kennewick i sydöstra Washington. Upptäckten fick polisen att starta en undersökning för att ta reda på om personen hade förolyckats, begått självmord eller blivit mördad. Polisen antog att ett brott hade begåtts och spärrade av fyndplatsen. Dykare tillkallades för att leta efter flera kvarlevor. Trots att vattnet var grumligt och sikten dålig hittade de flera skelettdelar som lämnades kvar på botten för att inte störa undersökningen. Kennewickpolisen kontaktade en rättsläkare som i sin tur bad Jim Chatters, antropolog i rättsmedicin, att undersöka skallen.

Det första som slog Chatters när han studerade skallen var att den hade typiska europeiska drag. Eftersom den var gammal trodde Chatters att man hade hittat en vit nybyggare från 1880-talet. Skallen var troligen 100 till 150 år gammal. På måndagen lade polisen ner sin undersökning och Chatters började samla ihop skelettbenen. Han återvände till fyndplatsen flera gånger och lyckades samla ihop 350 benfragment, vilket motsvarade 70 % av hela skelettet. Endast några mindre ben saknades.

Ytterligare studier av skelettet visade att det var en man. Chatters uppskattade hans ålder till cirka 45 år. Han mätte lårbenet som motsvarade en kroppslängd på 1,75 meter. Genom att mäta lårbenets kulled kom han fram till att mannen hade vägt ungefär 72 kilogram. Mannen hade levt ett hårt liv. Han hade ådragit sig flera svåra skador. Han hade bland annat brutit flera revben. Vissa hade inte läkt, så de hade rört på sig när han andades. Jim Chatters döpte skelettet till Kennewick efter fyndplatsen.

När Chatters gjorde en noggrannare undersökning av bäckenbenet upptäckte han något underligt. Ett främmande föremål låg inbäddad i benet. För att ta reda på det så röntgades bäckenet för att se om det främmande föremålet var av metall. Kanske var det rester av en kula eller en pilspets? Men föremålet syntes inte på röntgenbilderna, så det var inte av metall. Därefter gjorde han ett försök med datortomografi. Bilder ur olika vinklar togs vilket skulle avslöja alla möjliga föremål. Inuti benet, av vad man trodde var en nybyggare från 1800-talet, hittades en uråldrig stenspjutspets. Chatters chockades av bilderna. Spetsen var av en typ som var i bruk för mellan 5 000 till 9 000 år sedan. Skadan i höften hade åsamkat mannen ständig smärta. Enligt Chatters hade såret blivit inflammerat och slutligen orsakat mannens död.

Den 5 augusti skickade Chatters ett benprov till Erwin Taylor, University of California, för en kol 14-datering. Den 19 augusti bad Chatters Taylor att lämna ett benprov till sin kollega och antropologen Glenn Smith för DNA-analys. En vecka senare kom svaret från Taylors kol 14-datering. Kennewickmannens ålder var häpnadsväckande hög, över 9 000 år. Han hade levt 7 000 f.Kr. och var en av de bäst bevarade amerikaner som någonsin har hittats. Bara ett halvt dussin liknande skelettfynd hade gjorts. Men var Kennewickmannen indian?

De första amerikanerna
För tio år sedan skulle de flesta experter ha varit överens om att de första amerikanerna anlände för ungefär 14 000 år sedan genom att vandra över en landtunga som då knöt ihop Sibirien med Alaska. Idag är arkeologerna oeniga om när de första amerikanerna anlände till Nordamerika. Idag anser en del forskare att det fanns människor på den amerikanska kontinenten så långt tillbaka i tiden som för 30 000 år sedan. Somliga forskare hävdar att människorna inte kom i en enda vandring utan i en rad invandringsvågor. En del av dem kom med båt över de stora oceanerna. I den mycket omstridda debatten om formen på deras kranier har forskarna även ifrågasatt om de var direkt släkt med våra dagars indianer.

För de nordamerikanska indianerna är deras ursprung inte ett mysterium. I de indianska kulturerna finns deras ursprung förklarad genom muntliga traditioner, vilka har förts vidare från generation till generation. De så kallade skapelsemyterna ger svar på grundläggande existentiella frågor som människan alltid har brottats med. I bjärt kontrast till de nordamerikanska indianernas skapelsemyter står vetenskapens teorier om människans ursprung, samt teorier hur de första människorna kom till den nordamerikanska kontinenten.

Charles Darwin
Vetenskapen tar ingen hänsyn till någon skapare, utan utgår från naturforskaren Charles Darwins utvecklingslära. Enligt Neo-Darwinismen, som påstår att alla nu levande varelser har utvecklats ur enklare och mer primitiva organismer genom mutationer, har den moderna människan samma anfader som aporna. Någon gång under evolutionens resa genom tiden, för flera miljoner år sedan, gick människor och apor skilda vägar.

För 1,5 miljoner år sedan uppstod den första mänskliga formen i Afrika. Paleontologerna döpte henne till Homo erectus. För en miljon år sedan började Homo erectus migrera norrut genom Mellanöstern och vidare till Europa och Asien. Fram till för 150 000 till 200 000 år sedan var Homo erectus population ganska stabil, då plötsligt den mera utvecklade Neandertalmänniskan dök upp. Neandertalmänniskan var kraftig och gick upprätt som den moderna människan.

Vad som hände därefter är forskarna osäkra över. Det finns två teorier. Kanske utvecklades Neandertalmänniskan direkt till den moderna människan i Asien, i Europa samt även i Afrika. Eller så utvecklades den moderna människan enbart i Afrika. Om så är fallet, härstammar alla människor från en anmoder som levde i Sydafrika, för ungefär 200 000 år sedan. För 100 000 år sedan genomförde de första människorna en andra stor migration till Europa och Asien. Med tiden trängde de första människorna undan Homo erectus, som såsmåning om dog ut.

Den moderna människan dök upp på jorden för ungefär 40 000 år sedan. Hon döptes till Homo sapiens sapiens, den förnuftiga människan. Hon hade ett välutvecklat språk och tillverkade bättre verktyg av sten, ben och djurhorn. Hon begravde sina döda under välutvecklade ceremonier och skapade fantastiska grottmålningar, vilket inte Neandertalmänniskan gjorde. Den moderna människan spred sig sedan till jordens alla hörn. Hon är således förfäder till Leif Erikson och Cristofer Columbus och miljoner andra européer som senare befolkade Amerika.

De första amerikanerna bör således ha varit moderna människor. För ingenstans i Nord- eller Sydamerika har man funnit spår av apliknande varelser, med liten hjärnvolym, som är våra förfäder enligt evolutionsteorin, men som man däremot har hittat fossil av i Afrika, Europa och Asien.

Beringssundteorin
Enligt Beringssundteorin, som i flera decennier har varit den dominerande migrationsteorin bland dagens forskare, migrerade de första amerikanerna från Sibirien över Berings sund till Nordamerika under den senaste istiden, för minst 15 000 år sedan. Detta gjordes möjligt då stora mängder av havsvatten sögs upp av isen och vattennivån i haven sjönk. Jägarfolk från Sibirien följde efter sina bytesdjur över den blottlagda landbrygga som hade skapats mellan kontinenterna. De fortsatte söderut till Kanada genom en isfri korridor mellan de två inlandsisarna som täckte den norra delen av Nordamerika vid den här tiden. Denna väg tog dem till USA. Därefter avancerade de snabbt till Mellan- och Sydamerika.

Antropologerna debatterar livligt när denna migration kan ha ägt rum och om clovisfolket var de första invånarna i den Nya världen. Det första clovisfyndet, en stenspjutspets som låg inbäddad i en mammut, hittades nära staden Clovis i New Mexiko 1932. Clovismänniskorna var ett jägarfolk som korsade landtungan över det som i dag är Berings sund från Asien för 14 000 år sedan. Därefter spred de sig snabbt över den amerikanska kontinenten. Clovismänniskornas stenverktyg har hittats överallt på den nordamerikanska kontinenten. Clovisfolket levde samtidigt med nu utdöda djur som jätte sengångare, sabeltandade tigrar, hästar, kameler och mammutar.

De flesta arkeologer accepterar att clovisfolket är de första amerikanerna. Men andra arkeologiska fyndplatser, utspridda i Nord- och Sydamerika, som har upptäckts de senaste tjugo åren, visar på mänsklig aktivitet som föregår clovisfolket. En av dessa fyndplatser är resterna av en 14 800 år gammal lägerplats, som hittades vid Monte Verde i södra Chile. Det är den äldsta boplats man känner till som har används av människor någonstans i Nord- och Sydamerika. I Monte Verde har antropologerna hittat olika sten- och träverktyg, djurhudar och ett forntida fotavtryck av en människa.

Antropologerna vill ha svar på flera frågor. Vilka var de första amerikanerna och när kom de? Varför skiljer sig så många skelett som är mera än 8 000 år gamla från dagens skelett. Sporrade av nya arkeologiska fynd, som är äldre än cloviskulturen, har forskarna nu börjat överväga om det finns andra svar på gåtan om de första amerikanerna. Vine Deloria, Standing Rocksioux och författaren till boken "Custer Died for Your Sins", tror inte på den vite mannens vetenskapliga teorier. Han menar att:

"Vetenskapsmännen håller sig orubbligt fast vid Beringssundteorin och vänder ryggen till indianernas olika migrationsteorier, vilket är ett exempel på hur en ensidig lära triumferar över fakta. Vi kan konstatera att Beringssundteorin är så omtyckt av de vita att den har blivit till en sanning. Om universiteten hade dominerats av indianer, och vi hade lagt fram en helt annan förklaring hur de första människorna befolkade den Nya världen, skulle den likaväl respekteras och stödjas av den etablerade vetenskapen".

Nya migrationsteorier
Skulle Kennewickmannen, som verkar vara av europeiskt ursprung, omkullkasta Beringssundteorin. Vetenskapsmännen hävdar att ytterligare forskning på Kennewickmannen skulle ge svar på frågor som ställs om vilka som var de första amerikanerna. Föreställningen om att en enda invandring, från Sibirien via landtungan över Berings sund, ledde till att Amerika blev befolkat, får nu konkurrens av tre nya alternativa hypoteser om hur de första amerikanerna kom till Amerika. Gemensamt för dessa teorier är att människor från andra kontinenter har tagit sig över de stora haven till Nord- och Sydamerika.

Kustmigrationsteorin; Enligt denna teori tror en del forskare att människor från sydöstra Asien seglade i små båtar längs Asiens kust. De tog sig över Stilla havet och nådde Aleuterna vid Alaska. Därefter följde de den amerikanska kusten söderut ända ner till södra Chile.

Stillahavsmigrationsteorin; Somliga biologiska antropologer och språkforskare ser likheter mellan urbefolkningarna i Australien, Sydostasien och Sydamerika. Teorin gör gällande att människor från Australien och stillahavsöarna kan ha rest tusentals kilometer över Stilla havet så att de till slut nådde Sydamerika.

Atlantenmigrationsteorin; Antropologerna Dennis Stanford och Bruce Bradley ser likheter mellan redskap från Nordamerika och redskap från solutréenkulturen i Sydvästeuropa, som gick under för cirka 19 000 år sedan. Forskarnas hypotes går ut på att människor från den Iberiska halvön tog sig över Atlanten i små kanoter. Dessa spanska kanotfarare korsade Atlanten genom att följa inlandsisens kant ända fram till Newfoundland. Det fanns gott om mat under resans gång, valross, säl, fågel och fisk. När de behövde vila sig kunde de gå upp på iskanten och göra upp eldar för att laga mat.

En av anhängaren till dessa nya teorier är antropologen och skallexperten Rickard L. Landz från the University of Tennessee. Han har undersökt de flesta skallar som har hittats i Nordamerika som är över 8 000 år gamla. Han tar över sjuttio olika mått på skallarna och jämför dem med uppgifter i sin databas med 4 000 skallar från hela världen. Syftet med undersökningarna är att hitta paralleller mellan folkslag. Likt Kennewickmannen liknar inga av dessa skallar moderna indianskallar. Jantz hävdar att jämförelser med andra kranier knyter kanske Kennewickmannen till ainufolket, snarare än till mongoler, indianer eller euroamerikaner. Ainufolket flyttade en gång i tiden längs Asiens kuster, men lever nu bara i norra Japan.
Den fysiska antropologen Dennis Stanford, som arbetar för the Smithsonian Institution i Washington D. C. och som stödjer den atlantiska migrationsteorin, säger angående de första amerikanerna:

"De kom från den Pyreneiska halvön och inte Sibirien. Dessa människor reste över havet".

Dennis Stanford bygger således sitt antagande på att det finns likheter mellan clovisredskap och redskap som har hittats i Europa. Men det finns inget som tyder på att två föremål som liknar varandra måste ha ett gemensamt ursprung. Likheter uppstår emellertid ständigt på olika ställen. Dessa nya migrationsteorier skulle bevisa att det fanns andra sätt att ta sig till Amerika. De nya häpnadsväckande teorierna gör gällande att människor färdades i små kanoter, som var tillverkade i trä eller djurhudar, över de väldiga oceanerna för att ta sig förbi glaciärerna och slå sig ner vid Nordamerikas kuster. De drevs undan i krig, indianerna var kanske inte de första invandrarna, utan den enda folkgrupp som överlevde.

Indianerna vill ha Kennewickmannen
Platsen där Kennewickmannen påträffades ägs av den amerikanska arméns ingenjörstrupper. På grund av skelettets ålder fastslog armén att det var en indian. Armén var nu tvungen enligt NAGPRA-lagen att meddela de indianstammar som möjligen var besläktade med skelettet. Den 27 augusti informerade armén om skelettfyndet till umatilla, yakama och nez percéstammarna, som traditionellt har levt i området där fyndet gjordes. På eget initiativ informerade Jim Chatters colvillestammen, som av hävd också har levt i Columbiadalen. Stammarna antog att kvarlevorna var deras förfader och tillsammans med en femte indiangrupp, wanapum, krävde de att skelettet skulle lämnas ut till dem. Armand Minthorn, en religiös umatillaledare uttalade sig om Kennewickmannen på följande sätt:

 "Om denna individ verkligen är 9 000 år gammal, styrker det ytterligare vår övertygelse att han är indian. Genom vår muntliga historia vet vi att vårt folk har levt här sedan tidernas begynnelse. En del vetenskapsmän påstår att om inte fortsatta studier på skelettet äger rum förstör indianerna sin egen historia. Vi kan ju redan vår historia, den har först vidare genom de äldre och genom vårt religionsutövande. Vi tror inte att vårt folk har migrerat hit från en annan kontinent, som vetenskapsmännen tror".

De fem indianstammarna tror att alla skelett, inklusive Kennewickmannen, som är över 500 år gamla är indianska kvarlevor. De menar att Kennewickmannen är deras förfader och enligt NAGPRA kan de kräva äganderätten till skelettet. De är upprörda över att forskare redan har studerat kvarlevorna. De är speciellt arga över att en bit från skelettet har pulvriserats i syfte för olika tester. De betraktar detta som ett lagbrott. Indianerna hävdar att en människas kvarlevor måste begravas så intakta som möjligt, för att själen skall få ro. Enligt indianernas religiösa tro är själen närvarande i hela skelettet och om en bit av skelettet avlägsnas störs själen. Indianstammarna var emellertid inte eniga i frågan vad de skulle göra med skelettet. I den frågan uttalade sig Umatillaledaren Minthorn kort och koncist:

 "I enlighet med vår religion, kultur och sedvänjor måste denna individ begravas så fort som möjligt"

Representanter från nez percéstammen samtyckte med Minthorn. Colvillestammen sade att de kunde acceptera fortsatta studier av Kennewickmannen, om testerna utfördes med skonsamma metoder för att inte skada benen.

Kennewickmannen beslagtas
Armén och de fem indianstammarna drog forskarna inför domstol. Arméns advokater bad en rättsläkare att beslagta skelettet. I slutet av augusti fick Jim Chatters besök av rättsläkaren och ett sheriffbiträde som beordrade honom att packa ner Kennewickmannen i en kartong. Kennewickmannen låstes in och på indianernas begäran förbjöds all vidare forskning. Även Ervin Taylor och David Glenn Smith på laboratoriet i Kalifornien tvingades omedelbart att upphöra med sina arbeten. Myndigheterna beordrade dem att försegla alla provrör som innehöll benprover från Kennewickmannen och låsa in dem i ett kassaskåp tillsamman med all övrig dokumentation.

Armén gick de fem indianstammarna till mötes i sitt repatrieringskrav och meddelade i en lokaltidning att de hade för avsikt att lämna tillbaka skelettet till dem. Enligt NAGPRA kunde kvarlevorna lämnas tillbaka tidigast den 24 oktober 1996. Den 9 000 år gamla Kennewickmannen stod nu i centrum för en bitter konflikt som skulle leda till långt utdragna rättsprocesser.

Insamling av skelett
Ledarna för de olika indianstammarna har goda skäl att kräva tillbaka sin förfader. Indianernas begravningsplatser är en kontroversiell fråga inom antropologin. Frågan uppkom 1868, då den amerikanske chefen för hälsovården bad armén att samla in indiankranier. Man skulle påvisa sambandet mellan rasens egenskaper och skallformen. På den tiden ansåg vetenskapen att storleken på skallen var liktydig med en människas intelligens. Armén samlade därför under en lång tid på indianskallar. De tog huvuden från döda indianer och fick betalt för det. Indianska skallar och skelett hamnade på museernas hyllor och väntade på att få bli studerade. Vetenskapen har lyckligtvis förändrats under de följande 150 åren, men man fortsatte att samla på skelett trots indianernas protester. År 1990 fanns det över 200 000 indianskelett i myndigheternas samlingar. Det var en av orsakerna till att den amerikanska kongressen röstade igenom lagförslaget. Forskarna är naturligtvis rädda för om Kennewickmannen lämnas över till indianerna kommer de att begrava honom. Det innebär att fortsatt forskning på skelettet är omöjligt.

Forskarna vädjar till indianerna
I ett försök att få armén att ändra på sitt repatrieringsbeslut skrev antropologerna Rickard L. Lantz och Douglas W. Owsley från the Smithsonian Institution i Washington D. C. ett brev till dem med en varning:

 "Om utlämnandet av indianska kvarlevor som inte har blivit studerade fortsätter i samma takt som tidigare, kommer oräkneliga vetenskapliga kunskaper att gå förlorad och vi kommer att sakna kunskaper som är nödvändiga för att förstå hur de första människorna kom till Amerika".

Men varken armén eller indianstammarna lyssnade på forskarna.

Forskarna stämmer staten
Den 16 oktober 1996 lämnade Alan L. Schneider, en advokat från Portland i Oregon, in en stämningsansökan mot staten. Bakom stämningen låg åtta upprörda antropologer, bland annat Lantz och Owsley. Antropologerna är besvikna över alla skelett vetenskapen har förlorat till indianerna på grund av den nya lagen. De anser att de fem indianstammarna inte kunde härleda sitt släktskap till Kennewickmannen, vilket är ett av kraven i NAGPRA för att en kvarleva skall kunna repatrieras.

Antropologerna krävde att armén inte skulle lämna ut Kennewickmannens ben till indianerna, samt att forskare skulle få undersöka dem för att kunna fastställa om de är kulturellt besläktade med någon nu levande indianstam. De vädjade till de fem indianstammarna att tänka om och inte begrava benen utan tillåta forskning på dem.

Antropologerna vill få fram ett domstolsbeslut som ger dem rätt att studera forntida indianska kvarlevor, vilket de anser är av vital betydelse för USA:s historia. Om det blir ett negativt domstolsutslag kommer det att verka som ett prejudikat och drabba skelettforskningen oerhört hårt. Om domstolen beslutar att Kennewickmannen är indian innebär det att alla nordamerikanska skelett som är över 500 år definitivt är indianer. Och inga studier på indianskelett kommer att vara tillåten.
Migrationsteorierna, som hävdar att olika folkgrupper migrerade från andra kontinenter till Nordamerika kommer att förlora sin trovärdighet. I en tidningsintervju uttalade sig umatillaledare Minthorn kort och arrogant angående stämningen och antropologernas vädjan:

"Låt antropologerna studera sina egna ben".

Kennewickmannen flyttas
I juli 1997 flyttades Kennewickmannens kvarlevor till det statliga laboratoriet Battelle i Richland i staten Washington. Där, endast några kilometer från fyndplatsen, skulle nu benen förvaras och vaktas av armén. Under tiden får antropologerna vänta på att domstolen skall ge instruktioner om de skall få fortsätta undersöka benen eller om de skall lämnas över till indianerna. Under mars månad 1998 lämnade armén över beslutsrätten om Kennewickmannens framtida öde till Inrikesdepartementet. Armén ansåg att National Park Service, ett organ inom Inrikesdepartementet, har den kvalificerade expertis som krävs för att ta de rätta besluten om Kennewickmannens framtid.

Den 3 september kom det ett domstolsbeslut som sade att Kennewickmannen skulle flyttas till Burke Museum of Natural History and Culture i Seattle, Washington. Chefsarkeologen inom National Park Service, Francis P. McManamon, informerade allmänheten om att frågorna angående benens ålder och ursprung nu skulle lösas. National Park Service skulle utse en expertgrupp av forskare som skulle få till uppgift att studera benen.

Kennewickmannen dokumenteras
Den 25 februari 1999, 30 månader efter statens beslut att beslagta Kennewickmannen, påbörjades nya undersökningar av skelettet. Forskargruppen kom fram till att Kennewickmannen är en samling av 380 ben och benfragment, ungefär 80 % av ett komplett skelett. De konstaterade att benen kommer från en och samma individ som var 45 till 55 år gammal när han avled.

Den 7,6 centimeter långa spjutspets som låg inbäddad i bäckenet liknar en Caskadespets, som användes av indianer som levde i Columbiadalen. Mannen fick skadan vid unga år och den hade inte orsakat hans död. Även om spjutspetsen liknar andra spjutspetsar som användes för flera tusen år sedan, var sådana spetsar fortfarande i bruk när de första européerna anlände till Nordamerika. Forskarna kan därför inte utifrån typen av spjutspets fastställa skelettes ålder. Kennewickmannen begravdes kort efter sin död. Denna uppfattning baserar experterna utifrån det goda skick kvarlevorna befinner sig i. Tyvärr finns det inget organiskt material i det sediment som har avlagrats på benen eller inuti kraniet, vilket kunde ha bidragit till en åldersdatering.

För att kunna fastställa skelettets ålder måste flera kol 14-dateringar utföras. Innan dessa tester påbörjas, vilket kräver att ben kommer att förstöras, kommer de fem indianstammarna att bli tillfrågade. Om National Park Service beslutar att Kennewickmannen är "Native American" kommer de därefter koncentrera sig på den nästkommande och mer komplicerade frågan om kvarlevorna går att spåra till en nu existerande indianstam. Det kulturella släktskapet måste fastställas för att staten skall kunna lämna tillbaka benen till den rättmätiga indianstammen.

Den 13 januari 2000, meddelade Inrikesdepartementet att de hade kommit fram till att Kennewickmannen var indian. Som grund för sitt beslut ligger svaren från de kol 14-dateringar som hade utförts. Svar från två prover pekade på en ålder mellan 9 510 till 9 320 år. Forskarna påpekade att kolhalten i benen var väldigt låga, vilket i och för sig är normalt på så gamla ben. För att fastställa skelettets kulturella släktskap med en nu levande indianstam måste en DNA-analys på benen genomföras. Forskarna befarar emellertid att det inte är möjligt på grund av benens låga kolhalter.

Beslut om Kennewickmannens framtida öde
Så kom då äntligen det beslut som alla inblandade parter hade väntat på. Den 25 september 2000 gick Inrikesdepartementet ut med ett pressmeddelande för att informera om att de 9 000 år gamla benen skulle lämnas över till de fem indianstammarna, som tillsammans gjorde anspråk på benen. Även svensk riksradio uppmärksammade nyheten i Vetenskapens värld.

Inrikesministern Bruce Babbitt sade att det hade varit ett unikt fall. Aldrig tidigare hade man varit tvungen att tillämpa kol 14-dateringar på indianska kvarlevor för att fastställa det kulturella släktskapet. Under två år hade benen utsatts för ingående studier av ytterst kompetenta experter. Deras kunskaper har legat till grund för departementets beslut att Kennewickmannen är besläktad med umatilla-, colville-, yakama-, wanapum- och nez percéstammarna.

Det kulturella släktskapet
Historisk känner man till att när Lewis och Clarkexpeditionen nådde Columbiadalen 1805, var de fem indianstammar som gör anspråk på benen sedan länge etablerade i området. Kulturella och historiska dokumentationer påvisar att den kultur som dagens fem indianstammar delar har ett samband med den Platåkultur som existerade i Columbiadalen för mellan 2 000 till 3 000 år sedan.

För att kunna påvisa Kennewickmannens släktskap med de fem indianstammarna måste det finnas ett kulturellt samband till de indianstammar som levde i samma område för mellan 8 500 till 9 500 år sedan. Från indianernas muntliga traditioner finns det belägg för ett sådant kulturellt samband. De muntliga traditionerna talar för att de fem indianstammarna delar samma traditionella historia med tidigare indianstammar i Columbiadalen. Indianernas muntliga traditioner saknar belägg för att folkgrupper har vandrat in eller ut på Platån och stannat kvar där. Vilket visar att Kennewickmannen inte har tillhört en grupp indianer som har migrerat in i Columbiadalen.

Det faktum att Kennewickmannens skelett saknar likheter med dagens moderna indianstammar i Columbiadalen kan bero på att folkgruppen som Kennewickmannen tillhörde kan ha blandat sig med andra folkgrupper som har flyttat in i området. Språkliga och begravningsceremoniella samband mellan Kennewickmannens kultur och de fem indianstammarna har inte kunnat påvisas, då sådana uppgifter är omöjliga att få fram.

DNA-analys
Den 18 maj skickades bitar från Kennewickmannens revben och mellanhandsben till tre olika laboratorier i USA. Ingen av laboratorierna lyckades emellertid få fram DNA för analys. Benen är helt enkelt för gamla. Det som finns kvar av DNA är ytterst små fragment. DNA finns i organiskt material och på så gamla ben finns det mest oorganiskt material.
Indianernas glädje

En av de indianer som har varit engagerad i kampen om benen från första början är umatillaledaren Armand Minthorn. Han tillhör det förbund av indianstammar som lever i Umatillareservatet i Oregon. Förbundet består av tre stammar, umatilla, walla walla och cayuse. Förbundet bildades efter ett fredsfördrag 1855, mellan de tre stammarna och Förenta staterna. De tre stammarna, som uppgår till endast 2 198 individer, styrs av ett stamråd som har nio medlemmar. Armand Minthorn är en av medlemmarna.

När Minthorn fick höra om nyheten som berättade att Inrikesdepartementet hade fastslagit att Kennewickmannen var kulturellt besläktad med de fem indianstammarna, blev han oerhört glad. Minthorn uttalade sig angående beslutet i ett pressmeddelande:

"Det ger mig en enorm känsla att vara medveten om att ´the Ancient One´slutligen har blivit bekräftad som en av våra förfäder. Som indianer, vilka har levt i Columbiadalen i flera tusen år, är vi angelägna om att begrava vår förfader och lämna tillbaka honom till jorden...Vi visste i våra hjärtan att ´this One´ är en förfader, men vi är ledsna över att regeringen tog så lång tid på sig att komma fram till detta beslut. Vi vill påminna Amerika om att den amerikanska arméns ingenjörstrupper kom fram till samma beslut om det kulturella släktskapet för fyra år sedan, ett beslut som endast bestreds av en liten grupp vetenskapsmän och deras attack på Native American Graves Protection and Repatriation Act".

Enligt indianernas pressmeddelande har den amerikanska staten sedan 1998, då Inrikesdepartementet tog över ansvaret för Kennewickmannen, spenderat över en miljon dollar per år för att komma fram till ett beslut som en av statens myndigheter (armén) redan hade kommit fram till. Vetenskapsmännen har tvingat de federala myndigheterna att spendera stora summor pengar av amerikanernas skattepengar genom att gå emot arméns beslut och starta upp en juridisk process.

Armand Minthorn förklarade vidare i pressmeddelandet att de fem indianstammarna är eniga och står fortfarande fast vid beslutet att genomföra en gemensam begravning av Kennewickmannen. Minthorn avslutade pressmeddelandet med att säga:

 "Idag har vi vunnit en stor seger åt ´the Ancient One´, men vi kan inte slappna av förrän han är tillbaka i jorden igen".

Dragkampen om benen fortsätter
Trots att Inrikesdepartementet, den 25 september 2000, beslutade att Kennewickmannen skulle lämnas ut till de fem indianstammarna har detta inte ägt rum än i dag.

Den 16 oktober 1996 lämnade åtta vetenskapsmän in en stämningsansökan i en statlig domstol i Portland, Oregon. Syftet var att få fram ett domstolsbeslut som skulle ge dem laglig rätt att studera Kennewickmannens ben. Stämningsansökan hade emellertid hejdats under tiden Inrikesdepartementets experter tog på sig arbetet med indianstammarnas repatrieringskrav. När Inrikesdepartementet kom med sitt beslut önskade vetenskapsmännen att domaren skulle ta upp fallet igen. Hur det går med det får framtiden utvisa.

I dag 2015 vet vi att Kennewickmannen som är ett av de mest kompletta skelett som någonsin har hittats i Nord Amerika var en förfader till dagens amerikanska ursprungsbefolkning. Det visar den första kartläggningen av hans arvsmassa. Kennewickmannen är närmare släkt med medlemmar av Colvillestammen än med några andra nutida människor som man har jämfört hans DNA med. Kennewickmannen förvaras fortfarande på The Burke Museum of Natural History and Culture i Seattle.

startsidan