Kråkindianernas pärlarbeten
Kråkindianerna var uppdelade i två understammar, mountaincrow och rivercrow. Kråkorna spårar sitt ursprung till hidatsaindianerna, som bestod av tre stammar, awatixa, awaxawi och hidatsa. Dessa stammar anlände till Missourifloden under olika tidsperioder och enades först under historisk tid. Hidatsaindianerna var ett typiskt odlarfolk och levde i fasta byar som de anlade vid Missourifloden.
Den första hidatsagruppen som anlände till Missourifloden var awatixa. De byggde sin by vid Knife River omkring 1525. Strax efter ankomsten till Missourifloden lämnade en liten grupp människor awatixa, och flyttade ut på prärien. Där blev de med tiden ett typiskt nomadfolk, som vi idag kallar för mountaincrow. Under 1800-talet fanns det två grupper av mountaincrows, dels huvudgruppen, som levde i närheten av Bighornbergen och vid Yellowstoneflodens källor, samt "Kicked in the Bellies", som föredrog att leva i Bighornbergets flodområden i norra Wyoming
Den hidatsagrupp som anlände sist till Missourifloden var hidatsa. De byggde sin by vid Heart River omkring 1600. Även från denna grupp bröt en skara av människor sig loss och flyttade ut på prärien. De kom senare att bli kallade för rivercrow, och levde i områden längs Musselshell- och Yellowstonefloderna i Montana.
Omkring 1750 betraktade kråkindianerna sig som en egen självständig nomadstam. De kallade sig nu för "Absaroka" eller "Den långnäbbade fågelns barn". De hade tagit upp hästen i sin kultur och använde den till transporter, i jakt och krig, men även som en viktig handelsvara. De levde i tipier, klädde sig i djurhudar och livnärde sig på storviltsjakt. De försvarade sina jakmarker mot svarfötter, sioux, arapaho och cheyenne.
Kråkindianerna har nästan alltid haft goda relationer med den vite mannen. De visade sin lojalitet mot Förenta staterna, under indiankrigen på 1860- och 70-talen, genom att låta sina krigare tjäna som spejare i armén. Det var till exempel kråkspejare som ledde Custer till siouxernas läger vid Little Bighornfloden 1876.
Crow Indian Reservation, kom till genom att stammen undertecknade två fredsavtal med Förenta staterna vid Fort Laramie, 1851 och 1868. Under slutet av 1800-talet och en bit in på 1900-talet reducerades reservatets yta successivt genom försäljning och uthyrning av mark till vita jordbrukare och boskapsuppfödare. Idag lever 12 000 kråkindianer och ungefär lika många vita i reservatet. Hälften av reservatets yta ägs formellt av stammen men förvaltas av den federala regeringen.
På eftermiddagen den 25 juni 1805, anlände över 600 kråkindianer till en hidatsaby vid Missourifloden. De hade tagit sig till byn för att byta till sig majs, gevär, kittlar och yxor mot hästar, buffelmantlar och skinnkläder i form av leggings och skjortor. Män, kvinnor och barn var klädda i sina allra finaste kläder, som var vackert dekorerade med infärgade piggsvinstaggar, när de paraderade genom byn för att visa upp sig. En ung fransk handelsman, Francois Antoine Larocque, var på plats och bevittnade paraden. Han hade kommit till byn för att handla med pälsar och skinn. Larocque hade för vana att föra dagbok under sina handelsresor. Hans anteckningar om kråkindianernas besök i hidatsabyn är faktiskt den första skrivna källan vi har om kråkindianerna.
I början på 1800-talet kallade franska handelsmän kråkindianerna för "Beaux Hommes" (de vackra människorna). De kallades så för att deras kläder var så vackra. När den amerikanske konstnären, George Catlin, träffade och målade av kråkindianer 1832, blev även han imponerad av deras kläder. Catlin påstod att det inte fanns någon annan stam på prärien som kunde matcha kråkindianernas tipier eller skinnkläder i skönhet.
Kråkindianernas pärlarbeten
Pärlbrodering var enbart en av tre olika konsthantverk som kvinnorna i kråkstammen använde sig av för att dekorera sina kläder, hästutrustningar och behållare. Även om dessa hantverk, skinnmålning, piggsvinstaggbrodering och pärlbrodering, var i bruk när Francois Larocque träffade på kråkindianerna 1805, var pärlbrodering ett relativt nymodigt hantverk på prärien. Kråkindianerna bytte troligen till sig sina allra första glaspärlor i slutet på 1700-talet från indianstammar som handlade direkt med vita handelsmän.
Historien om kråkindianernas pärlarbeten kan delas upp i två perioder. Den första perioden sträcker sig från strax före 1805 till 1850. Under denna period dominerade skinnmåleriet och piggsvinstaggbroderingen, som ju var inhemska konsthantverk, över pärlbroderingen. Glaspärlor som kråkindianerna trots allt använde under denna period kallas för ponnypärlor. De var stora och klumpiga och var inte lämpliga att skapa komplicerade geometriska mönster med. Ponnypärlan fanns att få i ett begränsat antal färger, blå, vit, svart, röd och gul. Kråkindianerna tycktes föredra blå pärlor. Eftersom tillgången på ponnypärlor var liten, användes de till för att ge konturer åt stora ytor som var dekorerade med piggsvinstaggar. Med ponnypärlan gjorde man även enkla geometriska figurer, som kvadrater, rektanglar, trianglar och kors, som man tidigare hade skapat med piggsvinstaggar.
Den andra perioden i historien om kråkindianernas pärlarbeten startade i mitten på 1800-talet och upphörde ungefär 1910. Omkring 1850 hade pärlbroderingen blivit det vanligaste hantverket bland kråkindianerna när de skulle dekorera sina skinnkläder och skinnföremål. Samtidigt började piggsvinstagghantverket minska i omfattning. Det var nu som kråkindianerna skapade en egen stil i sina pärlarbeten.
När kråkindianerna slog sig ner i sitt reservat i Montana på 1860-talet, dök en ny pärla upp på marknaden. Den kallades för "fröpärla", och fanns att få i fler färger än ponnypärlan. Fröpärlan var mindre än ponnypärlan. Därför kunde kvinnorna lättare skapa geometriska mönster som är så typiska för kråkindianerna. Man använde nu mönster som tidigare hade skapats med hjälp av piggsvinstaggar eller hade målats på råhudar, som parflècher, behållare av olika slag och tipidörrar. Under reservatstiden blev även blommotiv populärt bland kråkindianerna. Det var troligen en influens från creeindianerna i Kanada.
Under den andra perioden började kråkindianerna producerade sina klassiska skinnskjortor med typiska mönster i pastellfärger. Bilden visar baksidan på en sådan skjorta. Den är tillverkad ungefär 1880, och har klassiska kråkmönster som är skapade enbart med fröpärlor. Konsten att dekorera skinnföremål med infärgade piggsvinstaggar hade nu nästan upphört helt. Skjortan är även dekorerad med vita hermelinsvansar och människohår.
Kråkindianernas pärlarbeten skiljer sig markant från de flesta stammar på prärien. Om man bara känner till tre faktorer som är typiska för kråkindianernas pärlarbeten är det ganska lätt att identifiera ett kråkföremål, jämfört med andra stammars pärlarbeten. Medan de flesta stammar på prärien använde två sytekniker för att fästa pärlorna på underlaget, gjorde kråkindianerna bruk av tre. Även kråkindianernas unika mönster och val av färger på pärlorna är utmärkande för deras pärlarbeten.
Kråkindianernas olika sytekniker
Två sytekniker som de flesta stammar på prärien använde var spot stich (punktstygn) och lazy stich (latstygn). För att fästa pärlorna med punktstygn träddes pärlorna upp på en tråd som sedan placerades på underlaget i önskat läge. Med hjälp av ytterligare en tråd förankrades pärltråden mot skinnunderlaget med upprepade punktstygn. För att pärltråden inte skulle hänga ner gjorde man ett punkstyg vid var andra eller tredje pärla. På så sett låg pärlorna tätt mot underlaget så att det färdiga arbetet fick ett platt utseende. Kråkindianernas kvinnor använde denna syteknik för att skapa böjda linjer i till exempel blommotiv, eller för att ge konturer åt stora mörka geometriska figurer med raka linjer bestående av vita pärlor.
Latstygnstekniken var lämplig att använda då man snabbt ville täcka stora ytor med glaspärlor. Den användes av alla stammar på prärien. Kråkindianernas kvinnor använde latstygnet för att skapa smala inramningar, små likbenta trianglar och smala band på till exempel krigsskjortor, tygleggings, skinnmantlar och skinnväskor. För att åstadkomma detta stygn gjorde kvinnan en knut på sentråden. Med en syl gjorde hon sedan ett hål i skinnet, som gick strax under skinnets yta, och drog sentråden genom hålet. Därefter trädde hon mellan sex till tolv pärlor på sentråden och lade den lodrät mot skinnet. Där pärlorna slutade gjorde hon ett nytt hål och drog sentråden genom det. Sedan trädde hon upp samma antal pärlor på sentråden och lade den lodrät och parallellt bredvid den första raden ner till startpunkten, där ett nytt hål gjordes med sylen. Proceduren upprepades tills ett band med pärlor hade bildats. Genom att byta färg på pärlorna skapade hon successivt ett geometriskt mönster, enligt sina planer.
Kvinnorna i kråkstammen gjorde även bruk av ett tredje stygn, crow stich, vilket saknas helt i pärlarbeten från till exempel sioux, cheyenne och arapaho. Stygnet liknar latstygnet, eftersom rader med pärlor placerades på underlaget i parallella rader och fästes i båda ändar. Men i crowstygnet kunde raderna med pärlor vara 7,5 centimeter långa, ibland ännu längre. För att förhindra att pärlorna i mitten på de långa raderna inte hängde ner, förankrades de med en serie så kallad back stiches, som gick under den första raden och tillbaka över den, under den andra raden och tillbaka o.s.v. Stygnen gjordes vid var sjätte till var tolfte pärla. Denna teknik beskrevs för första gången av Frederic H. Douglas, när han studerade ett föremål som hade broderats av en kråkkvinna, och därför döpte det till crow stich. Crowstygnet, som även kallas för ”modified lazy stich”, var således vanligt bland kråkindianerna och användes för att täcka stora bakgrunder i en färg eller för att fylla stora geometriska figurer. Om en skicklig och noggrann kråkkvinna hade utfört ett arbete med crowstygn blev resultatet att pärlorna låg platt mot underlaget. Om det däremot hade utförts slarvigt och förankringsstygnen gjordes med för breda mellanrum resulterade det i att raderna med pärlor hängde ner och gav ett dåligt intryck.
Mönster och färger
Trots att kvinnorna i kråkstammen sällan tillverkade två pärlbroderade föremål som såg exakt lika dana ut, använde de ett begränsat antal geometriska figurer i sina mönster. De föredrog att använda smala rektanglar, trianglar och fyrkanter. Genom att kombinera dessa geometriska figurer, skapade de sina typiska mönster. När kvinnorna började använda fröpärlor kunde de skapa mer eleganta figurer än tidigare. Timglasfiguren förekommer ofta i kråkindianernas pärlarbeten. Genom att ställa två likbenta trianglar med spetsen mot varandra, skapade man ett timglas. Timglasfigurer förekommer ofta på krigsskjortor, leggings, filtband och barnvaggor.
Fröpärlan fanns att få i upp mot åttio olika färgnyanser. Men kråkkvinnorna föredrog dock att använda endast sju färger, ljusblå, mörkrosa, vit, mörkblå, röd, gul och grön, i sina pärlarbeten. De visade lite intresse av att experimentera med olika färger. Till bakgrunder använde kråkindianerna nästan uteslutande ljusblå pärlor, men ibland även mörkrosa. Vita bakgrunder, som siouxerna föredrog, saknas helt i kråkindianernas pärlarbeten. Vita och mörkblå pärlor använde kvinnorna till att ge konturer åt stora geometriska figurer, så att de stod ut mot den ljusblå- eller mörkrosa bakgrunden. Röda, gula och gröna pärlor användes huvudsakligen för att färglägga de geometriska figurerna med.
Crow Indian Mirror Bag från cirka 1890
Känner man till vilka speciella färger och mönster kråkindianerna använde i sina pärlarbeten är de ganska lätta att känna igen. Som till exempel spegelväskan ovan från omkring 1890, med sina långa fransar, Väskan lever upp till alla kriterier för ett kråkföremål, med typiska pastellfärger och mönster. Två timglasfigurer, som är så vanligt förekommande i kråkindianernas pärlarbeten, är de dominerande geometriska figurerna på spegelväskan. Det är svårt att inte bli imponerad av kråkkvinnornas färgsinne och formspråk, som faktiskt håller mycket hög klass inom världskonsten än idag.
Källor
William Wildschut & John C. Ewers (1985), Crow Indian Beadwork, a descriptive and historical study. Eagle´s View Publishing
Peter J. Powell (1988), To Honour the Crow People, Crow Indian Art from the Goelet and Edith Gallatin Collection of American Art. University of Nebraska Press
Joseph D. Horse Capture & George P. Horse Capture (2001), Beauty, Honor, and Tradition, the Legacy of Plains Indian Shirts. University of Minnesota Press
Robert H. Lowie (1963), The Crow Indians. University of Nebraska Press
Frederick E. Hoxie (1989), The Crow. Chelsea House Publishers
Crow Indian Art, Papers Presented At The Crow Indian Art Symposium Sponsored by the Chandler Institute, April, 1981. Pierre, South Dakota David W. Penney (1992), Art of the American Indian Frontier. England, Phaidon Press Limited
Richard Conn (1986), A Persistent Vision, Art of the reservation days. Denver Art Museum
Ann T. Walton, John C. Ewers, Royal B. Hassrick (1985), After the buffalo were gone, The Louis Warren Hill, Sr., Collection of Indian Art. Northwest Area Foundation, St. Paul, Minnesota
Barbara A. Hall (1988), Hau, Kola!, The Plains Indian Collection of the Haffenreffer Museum of Anthropology. University of Washington Press