Troligen rökte alla stammar på prärien tobak. Men lång ifrån alla odlade den. Fastän en del av den tobak indianerna rökte växte vild odlades den av olika stammar dels för eget bruk men också för att sälja den till andra stammar. Typiska nomadfolk som svartfötter, sarsi och kråkindianer odlade egen tobak, dock i en begränsad omfattning. Bland kråkindianerna fanns det ett tobakssällskap vars medlemmar höll tobaksceremonier för stammens välgång. Den särskilda och heliga tobak som sällskapets medlemmar rökte under tobaksceremonin hade de själva planterat och skördat. De flesta nomadiserade stammar på prärien skaffade ändå sin tobak genom handel med de jordbrukande stammarna mandan, hidatsa och arikara som levde längs vid Missourifloden. Senare, under 1800-talet blev tobaken en vanlig handelsvara vid de vitas handelsposter. Cheyennerna odlade tobak fram till 1700-talets slut vilket var ett arv från deras tidigare liv som odlarfolk. När cheyennerna sökte sig ut på prärien slutade de odla tobak. Som nomader på prärien bytte de istället till sig tobak från arikaraindianer och vita handelsmän.

Eftersom den råa tobaken var stark blandade indianerna den med något annat material innan den röktes. Favoritingrediensen var bark från olika träd. Men även blad från träd och buskar samt bär kunde ingå i blandningen som då gav tobaken en mildare smak. Det var också av ekonomiska skäl som indianerna blandade den värdefulla och ibland svåråtkomliga tobaken med andra material. Tobak som blandades med sumakblad, björnbär och videbark kallades för "Kinnikinnick" bland de algonkintalande indianerna. Bland siouxerna kallades den för "Chan Sha´sha", som betyder ungefär "blandad för hand".

I mitten på 1800-talet blev det vanligt att emigranttåg som passerade prärien blev stoppade av indianer som krävde tobak i betalning för att de reste genom deras land. Det var inte ovanligt att samma vagnståg stoppades flera gånger av indianer från olika indianstammar under sin resa över prärien.

Piprökningens olika innebörder
När en indian tände sin pipa var hans avsikt ofta djupt allvarlig. Den ceremoniella rökpipan betraktades som ett altare som man bad sina böner inför. Röken som utandades förde då med sig bönerna till den andliga världen. Många män ägde en enkel vardagspipa för man rökte även för nöjes skull. Det var nästan bara män som rökte. De var väl medvetna om tobakens skador. Äldre män påpekade ständigt för den yngre generationen om tobakens negativa inverkan på deras hälsa. Men i det flesta fall togs rökningen på största allvar. För indianen var en rökstund ofta någonting som man utövade tillsammans med andra män och den andliga världen.

Piprökningen omfattades av en mängd olika ceremonier noga fastlagda mönster och tabun. Kanske den mest enkla ceremoniella rökstunden ägde rum då en grupp äldre män kom tillsammans för att diskutera ett problem eller bara för att prata. Om de träffades i en tipi satte de sig i en cirkel runt eldstaden. Värden, som satt mittemot dörren, stoppade och tände pipan och offrade den första pipröken till andemakten. Sedan tog han ett eller två bloss innan han lämnade över pipan till personen som satt till vänster om honom. Även han tog några bloss på pipan för att sedan lämna över den till sin vänstra granne. Proceduren upprepades tills pipan kom till personen som satt vid dörren. När han hade rökt klart, fick han inte lämna över pipan till grannen som satt på andra sidan om dörren. Istället lämnades pipan tillbaka hela cirkeln runt av män, utan att någon rökte, vidare ner till mannen vid andra sidan om dörren. När han hade rökt klart, lämnade han över pipan till personen som satt till vänster om honom. När tobaken hade slocknat gjorde man sig av med askan enligt respektive indianstams sed. Vanligtvis askade man på ett altare som var beläget nära eldstaden.

Varje stam och enskilda personer hade naturligtvis sina egna speciella röktraditioner och tabun. Shoshonerna krävde att en person i en rökgrupp var tvungen att ta av sig sina mockasiner innan rökningen påbörjades. En del svartfötter vägrade röka i en tipi om det hängde ett par gamla mockasiner i den. Bland cheyennerna var det tradition att en person som ägde en helig sköld var tvungen att röka ensam. Orsaken till det var att han fick endast röka med andevärlden och inte med människor.

Pipan röktes i samband med att man knöt nya vänskapsband och för att stadsfästa fredsuppgörelser. Den röktes enligt en exakt och allvarlig ritual för att garantera att ett löfte mellan två parter inte bröts. Två kamrater som hade varit ovänner en längre tid kunde lova varandra att återupprätta deras vänskap igen genom att röka i pipan. När två stammar förhandlade om fred röktes pipan av ledarna som tecken på sina fredsönskningar. Därav den vite mannens yttryck "fredspipa".

Pipan användes även i samband med krigshandlingar. Pipan skickades runt till krigarna i ett läger i syfte att få ihop en grupp män till en hämndräd eller för att ta skalper. De krigare som rökte i pipan gav då löfte om att de skulle följa med på räden. Ledaren för en sådan krigarskara tog med sig sin pipa under färden mot fienden. Hos en del stammar rökte medlemmarna i en krigsskara i pipan varje kväll när de befann sig ute i fiendeland. Medan krigarskaror i andra stammar rökte i pipan först då fienden hade upptäckts. Om så var fallet, rökte ledaren för krigarskaran pipan under en allvarlig och högtidlig ceremoni. Först när piprökandet var över kunde han lägga upp taktiken för hur attacken på fienden skulle genomföras.

Piprökningen spelade en betydande roll för indianerna under det inledande skedet i en viktig affärsuppgörelse. Ingen affär kunde påbörjas innan rökningsceremonin var avklarad. Handelsmän vid övre Missourifloden har berättat om en ceremoni som kallades för "Trading on the Pipe". När två indiangrupper möttes för att utbyta varor med varandra, kom de först överens om vilka regler som skulle gälla. När det var klart, placerades en pipa på marken mellan de två grupperna. Sedan lades varorna från respektive stam i en hög bredvid pipan. Därefter samlades varorna ihop och delades ut bland människorna i de olika stammarna. Ett liknande förfarande ägde rum när två fientliga stammar skulle utväxla fångar.

Pipan röktes naturligtvis under religiösa ceremonier. En ung man som sökte upp en lugn och isolerad plats för att söka en vision, tog med sig sin pipa, så att han kunde röka med de andar han ville kontakta. Rökningen då, utfördes noggrant efter vissa fastställda regler. Även vuxna män sökte sig ofta till en lugn plats för att röka i pipan när de genomgick en svår period i sitt liv. Tobaksrökningen upptog således en stor del av indianens vardagsliv och religionsutövande. Den spelade därför en framträdande roll i prärieindianernas myter och legender.

Arapahoernas heliga pipa
En del pipor var viktiga för en hel stam. Så var fallet med arapahoernas så kallade "Flat Pipe". Pipan var en stamfetisch det vill säga ett föremål som hade magiska krafter. Den symboliserade arapahoernas själ och skyddade dem mot sjukdomar och krig.

Pipan har sitt ursprung från arapahoernas skapelseberättelse. Arapahoerna trodde att en helig pipa existerade innan jorden och alla människor och djur hade skapats. I begynnelsen var jorden täckt med vatten. I vattnet stod en träställning med tre ben och på den vilade en mytologisk varelse, Nih’ancan, och en pipa. Nih’ancan bad några gräsänder och en sköldpadda att hämta upp lera från botten. De dök då ner till botten och återvände till ytan med lera. Nih’ancan lade leran på pipan för att den skulle torka. Med denna lerklump skapade sedan Nih’ancan jorden och alla levande varelser. Först skapade han arapahoerna sedan alla andra indianer och sist den vite mannen. Den första arapahoen (han som satt på pipan) var god och gav den heliga pipan till arapahoerna som var det utvalda folket.

Pipan togs om hand av en utvald person, en pipförvaltare, som levde bland de nordliga arapahoerna. Som tecken på sitt uppdrag var hans tipi målad. Pipan förvarades tillsammans med förstenade majskorn och en sköldpadda i ett medicinbylte av tyg. Pipan var så helig att den aldrig fick beröra marken. Den fick inte transporteras till häst. Istället var pipförvaltaren tvungen att promenera till fots när stammen flyttade. Under flytten skyddades han av krigare.

Arapahoernas heliga pipa visades endast upp under den så kallade "Covering the Pipe Ceremoni". När de nordliga arapahoerna genomförde sin soldans användes pipan i början av ceremonin. Den fördes då in i offerhyddan där fick den ligga under hela soldansceremonin. Strax innan soldansen var över bars den ut igen. Pipan förekom enbart bland de nordliga arapahoerna.

Legenden om hur siouxerna erhöll sin första heliga pipa
Bland siouxerna finns det en legend som berättar om en helig pipa som gavs till dem av en mytologisk varelse. Två män som var ute och jagade fick plötsligt syn på en märklig varelse som var vit och glänsande komma emot dem. Först trodde de att det var en vit buffelkalv. När den kom närmare såg de att den ändrade skepnad till en vacker ung kvinna som var klädd i en vit buffelklänning. Hon bar en mycket vacker och rikt dekorerad pipa.

En av männen fattade tycke för kvinnan. Men hans tankar var orena och förolämpande för de högre makterna. Mannens kött ruttnade bort och hans skelett föll ihop i en hög på marken. Den andre mannens tankar var däremot rena och full av beundran och respekt för kvinnan. Kvinnan överlämnade nu pipan till honom. Hon gav honom instruktioner hur den skulle användas och skötas om. Därefter vände hon sig om och började vandra bort. Innan hon nådde horisonten förvandlades hon till en vit buffelkalv.

Mannen återvände till sitt folks läger och kom att leva ett långt liv. Hans uppgift resten av sitt liv blev nu att förvalta den heliga pipan. Hans omhändertagande av pipan gav honom stor respekt och beundran från de övriga i stammen. Det sägs att än idag finns denna första ursprungliga heliga pipa fortfarande i förvar i någon av siouxstammarna.

Svarfötternas heliga pipor
Svarfötterna har ett stort antal speciella pipor i sin ägo. Var och en av dem är tillverkade enligt instruktioner som ursprungligen kommer från en drömvision. De mest kända piporna är de så kallade ”Medicine Pipes” (heliga pipor). Enligt svartfötterna gavs de första heliga piporna till dem av den fruktade "Åskanden", en mytologisk varelse som orsakade dunder och blixtar. Åtminstone ett dussintal heliga åskpipor existerade inom svartfotsstammen, alla med lite varierande utseende. Dessa heliga åskpipor förvarades i ett bylte tillsammans med andra heliga föremål. Ägarna till åskpiporna, var personer som var högt respekterade i stammen. De kändes lätt igen på deras unika hårfrisyrer. De gjorde en hårrulle av luggen, som de lät stå ut likt ett horn över pannan. De var ålagda att följa särskilda tabun och komplicerade regler för att ta hand om och bruka piporna. Den viktigaste händelsen, som rörde dessa pipor, ägde rum då vårens första åskmuller hördes. Då öppnades byltet och ägaren bad en bön att ingen av lägrets invånare skulle bli träffad av blixten.

Pipstendagbrottet i Minnesota
Piporna indianerna använde var av sten. En del stenarter var lättare att forma till piphuvuden än andra. Populära stenarter som steatit och skiffer var så vanligt förekommande på prärien att de gick att hitta överallt. Mera känd är den röda stenarten catlinit som finns i Minnesota. En liknande stenart är även tillgänglig i Wisconsin. I sydvästra Minnesota finns det ett kilometerlångt dagbrott med en mjuk röd stenart som indianer i århundraden har tillverkat ceremoniella tobakspiphuvuden av. För mycket länge sedan, upptäckte indianer i området att denna sten var lätt att karva och polera. Den hade ett vackert utseende och var ganska hållbar.

Långt innan den vite mannen kom till området vallfärdade grupper av indianer långa sträckor för att bryta den röda stenen. Enligt traditionen hade platsen varit neutral mark där medlemmar av fientliga stammar kunnat mötas i fred och utan fruktan att bryta sten till sina pipor. Brytning av stenen, i liten skala under perioden 1600 till 1650, påbörjades av iowa- och otoindianer, som då levde i området. Yanktonsiouxer, som tidigare hade brutit sten i Wisconsin, drev undan iowa och andra stammar från minnesotabrottet omkring 1700. Från och med denna tid blev yantonsiouxerna ensamma användare av brottet. De hindrade nu andra stammar från att ta sig in i området och bryta stenen. För yankton blev stenen en viktig inkomstkälla, då den brukades i handel med många grannstammar.

I början på 1800-talet var pipstenbrottet i Minnesota så omtalat att många vita besökte det. Konstnären George Catlin hade under sina resor till den norra prärien kommit i kontakt med indianernas speciella röda pipor med sina långa skaft. Han både samlade och ritade av sådana tobakspipor. År 1836 besökte Catlin, tillsammans med en vän, det berömda pipstensbrottet. På vägen dit stoppades de av yanktonsiouxer som höll dem fångar under en halv dag. Siouxerna var mycket upprörda över att Catlin och hans kamrat vågade närma sig den plats där "den heliga pipan" skapades. Catlin lyckades övertyga siouxerna om att de hade kommit i fredliga avsikter. De släpptes därför morgonen därpå. Catlin blev först med att utförlig beskriva platsen i text. Han målade naturligtvis av platsen. Enligt Catlin verkade många av brotten mycket gamla och att det troligen hade pågått brytning under många århundraden. Catlin skickade ett stenprov till en geolog i Boston. Han konstaterade att det rörde sig om en sandsten, som för honom och vetenskapen dittills var okänd. Till Catlins ära döpte han den nyupptäckta stenarten till catlinit.

Tillverkningen av piphuvuden
De flesta pipor som finns på museer idag är gjorda av catlinit som kommer från pipstensbrottet i Minnesota. Men det fanns även andra platser som indianerna bröt sten till sina pipor. Ett dagbrott, kallad Roche Rouge, där indianer bröt en ljusröd stenart, låg väster om Winnipegsjön i Kanada. Förutom den röda stenarten använde indianerna kalksten. Svartfötterna bröt en ljusgrå kalksten vid Pipstensklippan, en plats som ligger längs Two Medicinefloden i deras Montanareservat. Även brulésiouxerna bröt en ljusgråaktig kalksten, vid Black Pipefloden som ligger i deras reservat i Syd Dakota. Kalkstenspipor smörjdes in med fett och hölls över en eld. Därefter polerades de så att de fick en vacker glansig svart yta.

Vid själva tillverkningen av en pipa, bröt pipmakaren loss en stenbit från en klippa. Den grova biten kapades till önskad storlek. Med hjälp av en vass flintsten ristades pipans konturer in på stenen. Allt överblivet material höggs sedan bort. När pipan var grovt formad, var det dags att borra hålen i pipans huvud och skaft. Det traditionella sättet att borra hålen var att använda en hård pinne. När denna borr roterade mellan pipmakarens händer strödde han sand i hålet, vilket skavde bort den mjuka stenen. När hålen mötte varandra, blåste pipmakaren ur pipan, så att en fontän av finkornigt damm sprutade ut ur piphålet. Borrningen gjordes på ett tidigt stadium i tillverkningen, då pipan ännu så länge bara var grovt formad. Borrningen var ett tidsödande och riskabelt moment, så om pipan sprack, hade konstnären inte lagt ner så mycket arbete på den. När hålet hade borrats klart snidades pipan till sin slutliga form. För att piporna skulle få ett glänsande utseende, smörjdes den in med talg eller djurfett.

George Catlin påstod att varje enskild indian tillverkade sina egna pipor. Men mycket tyder på att det fanns särskilda hantverkare som snidade enbart piphuvuden. Dessa pipmakare tillverkade vackra ceremoniella pipor på beställning. Omsorgsfullt och tålmodigt arbete lades ner på en elegant ceremonipipa, och en sådan kunde vara värd priset av en häst eller flera buffelhudar. Forskare har lyckats spåra olika pipor till samma pipmakare, genom att jämföra pipornas form och utmärkande stil. Många pipmakare var rörelsehindrade. Så var fallet med den enarmade yanktonsiouxen Running Cloud. Tydligen vigde pipmakarna sina liv åt att tillverka piphuvuden. Marknaden var god, och eftersom de inte längre kunde jaga och strida, specialiserade de sig på ett hantverk. År 1837 besökte italienaren Francesco Arese just Running Cloud. Italienaren berättade att Running Cloud satt framför sin tipi med en stenbit placerad mellan sina fötter som han arbetade på med sin enda arm. Pipmakarnas ursprungliga verktyg var av sten, ben och trä. Senare på 1800-talet kom de i kontakt med metallverktyg, som underlättade deras arbete.

Olika typer av piphuvuden

Rörpipor: Den rörformade pipan är troligen den äldsta typen av tobakspipor bland Nordamerikas indianer. Den var också lättast att tillverka. Tobaken stoppades in i ena änden och skaftet i den andra. Svarfötterna kallade denna pipa för "rak pipa". Många rörpipor tillverkades av ben. De var ofta omlindade med sentråd för att förhindra den från att spricka av värmen när den röktes. Rörpipor i sten förekom bland de flesta stammar och används än i dag. En del rörpipor består enbart av sten och är då långa. Andra har ett kort rörformat piphuvud i sten med ett separat träskaft.

Moderna micmacpipor: Denna piptyp påminner om en liknande pipa som röktes av micmacindianerna och deras grannar på östkusten. Troligen har micmacpipan vandrat västerut tillsammans med pälshandelns expansion. Micmacpipan var så populär bland svartfötterna, att den kom att bli den populäraste pipmodellen bland dem efter 1830. Målningen av Karl Bodmer visar en rökande svartfotsindian med en iögonfallande buffelmantel.

L-formade pipor: Pipor som liknade ett L till formen var av en gammal klassisk modell. Den fortsatte att vara populär bland indianerna under hela 1800-talet, och är det än i dag. Det här piphuvudert finns i Smithsonians samlingar.


T-formade pipor med kort stäv och utåtlutande huvud: Pipor med stäv, det vill säga en framskjutande framdel, var vanlig bland siouxer och pawneer före 1850. Piphuvudet är i allmänhet smalare vid basen än i toppen, vilket ger denna modell sin speciella utseende.

T-formade pipor med en lång stäv och rakt huvud: Även denna pipa har en stäv, men den är längre och högre än föregående piptyp. Piphuvudet har parallella sidor, som bildar en rät vinkel till skaftet. Modellen förekom inte bland präriens indianer före 1850. Ursprungligen kommer den från yankton- och santeesiouxerna i öster. I mitten på 1800-talet spreds den snabbt västerut till stammarna där. Denna pipmodell är den vanligaste bland präriens indianer. Majoriteten av alla fotografier på indianer som håller en catlinitpipa i händerna är av denna populära modell. Den kallas även för Calumet eller fredspipa.

Skulpturerade piphuvuden
När de skickliga piphantverkarna fick tillgång till europeiska metallverktyg, kunde de forma stenen till fantastiska avbildningar på djur, fåglar och människor. Konstnärerna som tillverkade dessa pipor valde motiv av djur och fåglar som levde i deras närhet. De kunde nu utföra fina detaljer i relief, som till exempel vågiga mönster som föreställde buffelhår. Favoritmotiven bland däggdjuren var buffeln, tjockhornsfåret, hjorten och grizzlybjörnen. I slutet på 1800-talet blev även hästen ett vanligt motiv. Bland fåglar var speciellt örnen och ugglan populära motiv. Det vanligaste motivet var människan. Antingen i form av ett huvud eller hela kroppen. Ofta var människor avbildade tillsammans med något djur som man fruktade. En del motiv belyser männens relationer till kvinnor, sprithandeln och den vite mannen. Även en del avbildningar på mytologiska varelser förekom, som till exempel åskfågeln.

Pipskaft
En tobakspipa var inte komplett utan sitt skaft. Pipskaften var raka och långa, än del över en meter. Somliga var tunna och platta medan andra var runda eller spiralformade. De flesta pipskaft var enkla medan andra var rikt dekorerade. Trots att det lades ner mycket tid och arbete på piphuvudet, var det pipskaftet som var den viktigaste delen. De finaste pipskaften dekorerades med färggranna fjädrar, piggsvinstaggar, glaspärlor, tygremsor, människohår, hästtagel och andra material. Ett fåtal skaft dekorerades med snidade figurer i trä, som föreställde fåglar, djur, reptiler och människor.

Pipskaften gjordes av ask, vide eller poppel. Alla dessa träslag har en mjuk kärna som pipmakaren antingen urholkade efter att ha kluvit skaftet i två delar eller brände ur genom att använda en sticka av hårt trä eller, senare en bit upphettad metalltråd. Ask var det vanligaste trämaterialet som man snidade skaften av. Det var ett material som svartfötterna föredrog. Det var framför allt askens hårdhet och fina ådringar som lockade svarfötterna till deras val. Pipskaftet sandpapprades med en sandsten, så att den fick en fin yta. I slutet på 1800-talet och en bit in på 1900-talet tillverkades en del pipskaft i catlinit. Sådana stenskaft var få och blev möjliga att tillverka först då man fick tillgång till metallverktyg som gjorde det möjligt att borra långa hål i sten.

Pippåse från siouxstammen, bak och framsida, omkring 1900.

När pipan inte var i bruk förvarades piphuvudet och skaftet separat i en speciell skinnpåse (Pipe Bags). Pip-påsar var vackert dekorerade med piggsvinstaggar, glaspärlor och långa fransar. Även tobak kunde förvaras i pip-påsen, men ofta förvarades tobak i en egen tobakspung. Även röktillbehör, som pipstoppare och elddon, förvarades i påsen.

KÄLLOR
;

John C. Ewers (1986), Plains Indian Sculpture. Washington, D. C. Smithsonian Institution Press.

Robert A. Murray (1993), Pipes on the Plains. Pipstone Indian Shrine Associations/National Park Service.

startsidan