Den 25 juni 1876 besegrade siouxer och cheyenner överstelöjtnant George Armstrong Custers sjunde kavalleriregemente vid Little Bighornfloden i Montanaterritoriet. Efter striden jagades både siouxer och cheyenner ihärdigt av general Nelson A. Miles. Vid ett möte med generalen, några månader efter striden, valde många siouxer att kapitulera. Men Sitting Bull vägrade att ge upp. På våren 1877 ledde han istället sitt folk över gränsen till Kanada, för där kunde den amerikanska armén inte nå honom. Så länge det fanns mat att äta, tänkte Sitting Bull stanna i Kanada.

Sitting Bull och hans anhängare stannade drygt fyra år i Kanada. De sista åren i landsflykt var besvärliga. Buffeln, som ju var siouxernas huvudsakliga föda, höll på att bli utrotad. När de kanadensiska myndigheterna förklarade för siouxerna att de inte kunde räkna med hjälp från staten började grupper av siouxer återvända till USA för att kapitulera.

Rain in the face, Low Dog och Crow King, Crawler, Gall och Spotted Eagle var några av de siouxhövdingar som återvände med sina respektive familjer till USA och därmed lämnade Sitting Bull ensam i Kanada.

Redan hösten 1880 återvände hövdingarna Spotted Eagle och Rain in the face till USA. Vintern 1881 gjorde hövdingarna Gall, Low Dog och Crow King samma sak. Till slut kapitulerade även medlemmar från Sitting Bulls familj, som Jumping Bull och Grey Eagle. Även hövdingens dotter, Many Horses, reste nu söderut med hennes nya make Tom Fly. Våren 1881 återstod endast 65 tipier eller 125 familjer av de ursprungliga 800 tipier i Kanada. När resten av Sitting Bulls folk stod inför svältdöden förde även han dem över gränsen till USA.

Den 19 juli 1881 kapitulerade så Sitting Bull och 187 följeslagare till major David Brotherton vid Fort Buford i Nord Dakota. Sonen Crowfoot fick i uppdrag att lämna över pappans gevär till befälhavaren. Sitting Bull var besviken och lär ha sagt till sin son:

"Ta din fars gevär, jag överlämnar det genom dig. Du måste lära dig de vitas vägar och hur du skall leva bland dem. Jag är för gammal att lära mig något nytt. Och kom ihåg att din far var den siste siouxen som lämnade från sig geväret".

Sitting Bull kapitulerar vid Fort Buford

Krigsfånge i Fort Randall
Sitting Bulls vistelse i Fort Buford varade i tio dagar. Den 29 juli 1881 gick hövdingen och hans följeslagare ombord på hjulångaren General Sherman för den tre dagar långa resan nedför Missourifloden till Standing Rockagenturen, som i åtta år hade väntad på hövdingen.

Två dagar senare, söndagen den 31 juli, anlände ångfartyget till bryggan i Bismarck. Flera hundra nyfikna stadsbor, uppklädda i sina allra finaste söndagskläder, flockades vid flodstranden för att få en skymt av Sitting Bull. Det var ett historiskt ögonblick. I fyra år hade de lokala tidningarna följt Sitting Bulls förehavanden i Kanada. Hövdingen hade gett tre intervjuer, som hade publicerats i tidningarna. Men nu fick vanliga amerikaner för första gången se hur denne legendariske krigare såg ut i verkligheten. Det måste ha varit omvälvande för Sitting Bull. Hans hemland hade förändrats under de fyra år som han hade levt i landsflykt. Nästan 20 000 vita grävde guld i Black Hills och över 100 000 vita befolkade territoriet runt om det stora Siouxreservatet. Om fem år skulle den vita befolkningen komma att fördubblas.

När Sitting Bull vandrade ner för landbryggan var han klädd i ett par leggings av blått ylletyg, en smutsig vit skjorta och ett par vardagliga mockasiner, som var sparsamt dekorerade med glaspärlor. Hövdingens raka svarta hår var ordnat i två flätor, som var inlindade i pälsskinn och röd flanelltyg. Nacke, ansikte och delar av håret var färgat i rött. I håret bar han en örnfjäder. Eftersom hövdingen led av en ögonåkomma bar han mörka skyddsglasögon, som någon hade gett honom, för att skydda hans ljuskänsliga ögon. Mottagningskommittén bestod av ett antal officerare med fruar och flera av stadens dignitärer.

Vid landbryggan fångade ett stort lokomotiv Sitting Bulls nyfikenhet. Han frågade om han kunde få se det röra på sig. B. D. Vermilye, som representerade the Northern Pacific Railroad som ägde loket, såg till att hövdingens nyfikenhet tillfredställdes. Sitting Bull var imponerad. Men när Vermilye frågade Sitting Bull om han ville åka tåg till det planerade mottagandet vid Sheridan House Hotel, sade han att han föredrog att promenera dit.

Efter en halvtimmes mottagande vid Sheridan House Hotel, kördes Sitting Bull och hans närmaste män till Merchant Hotel för att äta middag. När Sitting Bull blev bjuden på glass till dessert, vände han sig förvånad till sin tolk och frågade hur i all världen kunde något sådant hållas frusen i värmen. Efter middagen återvände Sitting Bull och hans vänner till ångfartyget. Under tiden kaptenen på fartyget förberedde sig för avfärd, höll Sitting Bull hov för nyfikna på bryggan. Han presenterade sin familj och tackade fartygets kapten för att han hade behandlat dem väl. Strax innan avfärden passade Sitting Bull på att sälja några av sina ägodelar till ivriga souvenirjägare.

På eftermiddagen den 1 augusti närmade sig ångfartyget General Sherman Fort Yates, som ju var slutstationen. Garnisonen, som var döpt efter en av Custers officerare som stupade vid Little Bighorn, hade anlagts 1873 i syfte att övervaka Standing Rockagenturen.

Fram till 1881 hade fortet växt till en imponerad anläggning med flera träbyggnader som var ordnade i militärisk ordning, logement, officershus, lagerhus, stall och inhägnader m.m. I mitten på execisgården stod en flaggstång med den amerikanska flaggan hissad. Strax norr om Fort Yates låg Standing Rockagenturens alla byggnader, kontor, bostäder, affärer, lagerlokaler, skola, kyrka och andra faciliteter. Både fortet och agenturen låg på Missouriflodens västra strand.

Sitting Bull och hans följeslagare slog läger vid flodstranden. Där fick de stanna i drygt en månad. Hövdingen trodde att han skulle få slå sig ner någonstans vid Grand River, i närheten av hans födelseplats. Men så blev det inte. Sitting Bull anklagades nu för att personligen ha tagit livet av Custer och man betraktade honom som en krigsfånge. Istället kom order från Washington att Sitting Bull och 153 av hans följeslagare skulle transporteras vidare ombord på General Sherman till Fort Randall, ett litet fäste vid Missourifloden i Syd Dakota, som krigsfångar.

Sitting Bull kom att stanna vid Fort Randal i 20 långa månader. Våren 1883 lyckades en vän till hövdingen övertyga kommendanten vid Fort Randall att Sitting Bull inte hade dödat Custer. Kommendanten slog larm på högsta ort, och inom kort beordrade krigsdepartementet att Sitting Bull skulle sättas på fri fot och med sina följeslagare transporteras till deras reservat i Nord Dakota. Sent i april månad 1883 gick Sitting Bull och 143 följeslagare ombord på ångfartyget W. J. Behan för resan hem till Standing Rock.

Den vite mannens värld
Sitting Bull hade aldrig upplevt livet i ett reservat. Lite naivt kanske, förväntade han sig att bli respekterad med värdighet av de amerikanska myndigheterna. Men Sitting Bulls stolthet ledde till konflikter med den tuffe indianagenten James McLaughlin. McLaughlin menade att indianen skulle bli som vita omedelbart. Han gjorde klart för Sitting Bull tidigt att han i fortsättningen inte skulle behandlas eller bemötas annorlunda än övriga indianer i reservatet. Bara den som arbetade flitigast och föregick med gott exempel kunde räkna med någon upphöjelse.

McLaughlin gjorde allt för att bryta ner Sitting Bulls makt. De återstående sju åren av Sitting Bulls liv blev därför en lång kamp mellan honom och McLaughlin, om vem som bestämde på reservatet. Kampen avbröts då och då av diverse evenemang som Sitting Bull ställde upp på eller ofrivilligt drogs in i.

I oktober 1883 reste Sitting Bull till Bismarck för att vara med i invigningen av Norra Pacificbanan, som han ju så målmedvetet och framgångsrik hade motarbetat. Med en amerikansk flagga gick han med i paraden genom stadens huvudgata. Hövdingen skakade hand och skrev autografer. Han passade även på att sälja fotografier på sig själv som han även hade signerat.

Sitting Bull på turné
Våren 1884 besökte hövdingen tillsammans med McLaughlin städerna Minneapolis och St. Paul. Besöket där inspirerade hotellägaren Alvaren Allen till idén att resa runt med Sitting Bull och visa upp honom på teatrar i stora städer på östkusten. I turnén, som leddes av Allen, deltog Sitting Bull och en av hans hustrur, Spotted Horn Bull och hustru samt McLaughlin med sin hustru. Kanske ställde Sitting Bull upp på jippot för att han hade blivit lovad att få träffa presidenten. Premiären skulle gå av stapeln i St. Paul, och därefter skulle man uppträda i 25 städer under september och oktober.

En person som besökte Sitting Bulls uppträdande i Philadelphia, var siouxen Young Standing Bear. Standing Bear upplevde som ung hur siouxernas kultur genomgick en svår kris i slutet på 1800-talet. Han föddes 1868, och var son till siouxhövdingen Standing Bear. Han var en av de första siouxungdomar som gick i den nya statliga internatskolan för indianer i Carlisle i Pennsylvania, som hade grundats av Richard Pratt 1879. Han hade uppfostrats till att bli en modig krigare, och hellre dö ung på slagfältet än att dö av ålderskrämpor. För att visa sitt mod, i en tid då siouxerna inte längre kunde utmärka sig i strid, valde han att gå den vite mannens väg.

När Standing Bear och sex andra siouxungdomar reste österut till Carlisle trodde de att de skulle dö. De fruktade att de skulle ramla över jordens kant, eftersom de var övertygade att jorden var platt. Civiliseringsprocessen började i skolan. Pojkarnas hår klipptes kort och de blev påtvingade den vite mannens kläder. De förbjöds tala sitt modersmål och blev tilldelade engelska namn. Standing Bear berättade att de var tvungna att välja ett namn från en lista. Av en slump valde han namnet Luther. Luther Standing Bear berättade att det han upplevde som värst under sin skoltid var nog underkläderna han tvingades bära. De var av röd flanell och kliade oavbrutet. Luther Standing Bear vistelse i den vite mannens värld ledde till att han skrev två böcker om sitt folk, My People the Sioux (1928) och Land of the Eagle (1933).

I sin bok, My People the Sioux, berättar Luther Standing Bear om ett besök på en teater där Sitting Bull skulle uppträda. Året var 1884, och den 17-årige siouxpojken arbetade som kontorist i ett stort varuhus i Philadelphia. En kväll, när han var på väg hem från sitt arbete, köpte han en tidning, och läste att Sitting Bull skulle uppträda på en av stadens teatrar. I tidningen stod det att Sitting Bull var den indian som hade dödat general Custer. Naturligtvis bestämde sig Standing Bear för att gå på föreställningen och lyssna på vad Sitting Bull hade att säga. I sin bok skriver Standing Bear följande om teaterbesöket:

"På scenen satt fyra indianer, en av dem var Sitting Bull. Två kvinnor och två barn satt tillsammans med dem. En vit man kom in på scenen och presenterade Sitting Bull som general Custers baneman. Därefter steg Sitting Bull upp och höll ett tal till publiken på siouxspråket: "Mina vänner, vita medborgare, vi indianer är på väg till Washington för att träffa Den stora fadern. Jag ser så många vita människor och vad de uträttar, att jag gläder mig åt att mina barn en gång skall få samma uppfostran. Det tjänar inte längre något till att strida. Buffeln är försvunnen, liksom de övriga villebråden. Nu skall jag skaka hand med Den store fadern i Washington och tala om allt detta."

När Sitting Bull satte sig ner kom mannen som hade presenterat honom återigen in på scenen för att översätta vad hövdingens hade sagt. Men istället för att återge hövdingens tal ordagrant, började han berätta om striden vid Little Bighorn och hur det gick till när general Custer och hans soldater dödades av siouxerna. Luther Standing Bear trodde knappt sina öron. Han log för sig själv i teaterstolen under tiden han lyssnade till alla lögner om siouxerna och Sitting Bull. Sitting Bull var naturligtvis ovetande om mannens lögner. Sedan bad presentatören alla som ville skaka hand med mannen som hade dödat Custer att ställa upp sig på ett led. Alla ville hälsa på hövdingen. Även Luther Standing Bear skakade hand med honom, men fick aldrig någon chans att berätta för hövdingen att han hade blivit lurad. Sitting Bull fick aldrig träffa presidenten som han hade blivit lovad.

Buffalo Bills Wild West Show
Sitting Bull var inte direkt road av att delta i dessa uppträdanden. Trots det blev han under 1885 övertalad att turnera med Buffalo Bills Wild West Show. För femtio dollar i veckan, accepterade hövdingen att följa med på den fyra månader långa turnén i USA och Kanada.

Dag ut och dag in uppträde Sitting Bull ridande i full fjäderprakt, röd skjorta och gummisulade mockasiner i den väldiga arenan. Under turnén sålde Sitting Bull sina signerade fotografier, mockasiner och andra föremål som hans vänner hade tillverkat i reservatet. För varje fotografi fick Sitting Bull en och halv dollar. Han var generös och gav pengar till tidningspojkar och andra buspojkar som vistades runt cirkusanläggningen. Hövdingen uttryckte förvåning över att det fanns så många fattiga vita människor som försörjde sig på att tigga mitt i det vitas välstånd.

I USA fick Sitting Bull utstå publikens busvisslingar. Men i Kanada hade man inte glömt honom. Överallt i städerna fick han applåder. I Washington fick Sitting Bull äntligen skaka hand med president Cleveland och framföra sina funderingar. Till en journalist sade han angående staden och dess folkmyller:

"Jag önskar att jag hade fått se detta som pojke. De vita är så många att om varje indian i Västern dödade en vit för varje steg skulle ingen sakna de dräpta. Mitt folk kommer aldrig mer att beträda krigsstigen. Jag har förstått att indianen måste håll sig lugn, eller dö!"

Kampen om det stora siouxreservatet
Sitting Bull återvände till Standing Rockreservatet i oktober 1885. Med sig i bagaget hade han en grå cirkushäst som han hade fått i gåva av Buffalo Bill. Han hade sett och upplevt så mycket av landet, träffat så många viktiga vita män och blivit omskriven i de vitas tidningar att han nu var trött på alltihop. När Buffalo Bill ånyo ville ha med honom som dragplåster i sin show 1887 avböjde han konsekvent, liksom alla andra liknande anbud om framträdanden. I fortsättningen tänkte han stanna hemma och ta hand om sitt folk.

Den nu 56-årige Sitting Bull slog sig nu ner vid Grand River, ungefär 70 kilometer sydväst om agenturen. Där byggde han sig en större och en mindre stockstuga. Familjen bestod av två hustrur, tre söner och en dövstum fosterson. En dotter var gift och hade slagit sig ner i Sitting Bulls lilla by tillsammans med omkring 150 trogna anhängare, som mestadels bodde i tält. Hövdingen ägnade sig mest åt hästuppfödning men hade också kor och 80 höns.

Ett allt större amerikanskt intresse för områdena västerut medförde i mitten av 1880-talet krav på att man skulle dela upp det stora siouxreservatet i mindre delar. Överbliven mark skulle sedan säljas till vita nybyggare. Trots att Sitting Bull levde lite avsides och bevakades av McLaughlins indianpoliser följde han vaket händelserna på reservatet. Sitting Bull anade att regeringen tänkte ta mer land från siouxerna, och han blev nu en kompromisslös och slug förhandlare. I ett möte med regeringen tog han upp jord från marken och hällde ut den framför dem, och sade: "Jag säljer inte ens så här lite mark."

Landavtalet 1888
Regeringen första försök att dela upp det stora siouxreservatet ägde rum sommaren 1888. Enligt 1888 års landavtal skulle sex separata reservat skapas, Pine Ridge, Rosebud, Cheyenne River, Standing Rock, Crow Creek och Lower Brulé. Varje enskilt reservat skulle delas upp i mindre jordlotter och delas ut till enskilda indianer. Varje vuxen familjemedlem skulle tilldelas 65 hektar, ogifta och föräldralösa personer över 18 år 32 hektar och barn som levde med sina föräldrar 16 hektar. En bred landremsa i reservatet på nio miljoner tunnland skulle då frigöras och bjudas ut till vita nybyggare till ett pris på 50 cent tunnlandet.

Regeringskommissionen, med Richard Henry Pratt i spetsen, skulle driva igenom avtalet. Den valde först att besöka Standing Rockagenturen, den 23 juli 1888. McLaughlin, som hade lovat hjälpa kommissionen att sälja in förslaget till siouxerna, fruktade naturligtvis den sluge Sitting Bull. Men hövdingen dök till en början inte upp till förhandlingarna. Dag efter dag förklarade, smickrade och hotade kommissionärerna siouxerna för att få dem att gå med på förslaget. På nätterna satt hövdingarna i sina egna privata överläggningar och diskuterade hur de skulle göra. De enades om att låta Grass, Gall, Mad Bear och Big Head tala om för kommissionen att ingen hövding skulle underteckna avtalet.

Först den 1 augusti gav sig Sitting Bull in i leken. Under ett rådslag med alla hövdingar rådde han dem att inte ge efter, utan kräva att förhandlingarna skulle ajourneras så att de kunde åka hem till sina odlingar. Hövdingarna var förbryllade över det faktum att de som accepterade avtalet skulle skriva på ett svart papper och de som motsatte sig förslaget skulle skriva på ett rött papper. Hövdingarna trodde att det var ett listigt trick från de vita, för det röda pappret skulle nog förvandlas till ett svart innan det nådde Washington. De enades om att inte underteckna avtalet. När kommissionen lämnade Standing Rock den 21 augusti hade endast 21 hövdingar accepterat avtalet. Med sitt inflytande över de viktigaste hövdingarna hade Sitting Bull lyckats stoppa förslaget.

Sitting Bull besöker Washington D. C.
Pratt hotade nu siouxerna med att förslaget skulle drivas igenom i alla fall, utan indianernas medgivande. För att förhindra att det ägde rum reste 61 hövdingar från alla agenturer, eskorterade av sina agenter och tolkar, till Washington. Sitting Bull och de andra hövdingarna anlände till huvudstaden den 12 oktober 1888. En så stor grupp av indianer gav eko i staden. Tidningsreportrar följde efter dem när de besökte stadens sevärdheter. Vid Smithsonian tittade hövdingarna på Catlins indianmålningar, och under ett besök vid stadens djurpark försökte Grey Eagle köpa en apa. Hövdingarna tog in på Belvedere Hotel. I lobbyn bjöds de på cigaretter, som hade blivit en modefluga i landet. Sitting Bull puffade på en cigarr, som han hade fått av en senator från Texas.

Den 15 oktober samlades siouxdelegationen i inrikesdepartementets lokaler för att diskutera landavträdesavtalet. Nu var det inte längre en fråga om indianerna skulle säga ja eller nej till ett landavtal. Ett nytt förslag hade lagts fram av inrikesministern William F. Vilas. För kongressen hade rekommenderat frikostiga ändringar i avtalet, bland annat höjning av priset per tunnland till en dollar. Med stor vältalighet satte sig Sitting Bull emot förslaget. Han tyckte att priset var för lågt. Sitting Bull ville ha 1,25 dollar per tunnland, samt att pengarna hellre skulle betalas ut omedelbart än först då nybyggare gjorde anspråk på mark.

Den 19 oktober fick Vilas sitt besked: endast 14 hövdingar godtog regeringens önskan att köpa en tredjedel av siouxreservatet för 50 cent per tunnland, medan 47 krävde hela 1,25 dollar. Enligt Fort Laramieavtalet från 1868, krävdes det att tre fjärdedelar av den vuxna manliga siouxbefolkningen undertecknade ett nytt avtal för att det skulle vara giltigt. När nu endast en bråkdel av hövdingarna godkände avtalet, uppfylldes inte kravet från Fort Laramieavtalet och det nya landavtalet kunde inte godkännas. Majoritetsförslaget var Sitting Bulls verk. Vilas vägrade förargat acceptera utslaget och avbröt förhandlingarna. För stunden var inte längre det stora siouxreservatet hotat. Sitting Bull kunde därför utan oro återvända till sin familj i Standing Rockreservatet.

Landavtalet 1889
Det var nu bara en tidsfråga innan Nord Dakota och Syd Dakota skulle beviljas inträde i unionen. Därför var det bråttom med att stycka upp siouxernas reservat. År 1889 anlände en ny kommission till siouxreservatet, under ledning av general George Crook. Regeringen hade beslutat att erbjuda siouxerna lite mer generösa villkor i det nya avtalet. Varje familjeöverhuvud skulle få 320 acres var, istället för de 160 som de hade blivit erbjudna tidigare. Priset på ett tunnland höjdes från 50 cent till 1,25 dollar. Det var dessa nya villkor som general George Crook nu lade fram till siouxerna.

Vid Pine Ridgeagenturen, som kommissionen besökte först, möttes den till en början av ett kompakt motstånd till det nya landavtalet. Men tack vare Crooks ledarskap, bröts hövdingarnas motstånd gradvis ner. En efter en gav de efter för kommissionen, som nu fick tillräckligt med namnunderskrifter.

Den 25 juli anlände kommissionen till Standing Rockagenturen med ångbåt. I tre dagar förhandlade den med Standing Rocksiouxerna. Förutom Sitting Bull, var fyra hövdingar, John Grass, Mad Bear, Big Head och Gall, motståndare till avtalet. Men kommissionen lät inte Sitting Bull framföra sina argument mot splittringen av reservatet. De fyra hövdingarnas motstånd veknade efter att McLaughlin hade haft enskilda samtal med dem, och sagt att de måste acceptera avtalet nu eller så skulle kongressen godkänna det oavsett vad indianerna tyckte, med sämre villkor som följd.

Vid mötet nästa dag hade hundratals siouxer mött upp. John Grass, Mad Bear, Big Head och Gall talade nu i positiva ordalag om avtalet. De flesta indianer var nu villiga till att underteckna avtalet. Dagen därpå, den 3 augusti, skulle själva undertecknandet ske. Sitting Bull var inte ens varskodd om mötet. Men just som avtalet skulle skrivas på, dök Sitting Bull upp med sina hunkpapakrigare, som dock hejdades av vakter. Sitting Bull trängde sig fram till förhandlingsbordet, och gjorde ett sista försök att stoppa avtalet. Men det var förgäves. Sitting Bull och hans krigare motades bort av McLaughlins indianpoliser. Utan Sitting Bulls närvaro fick kommissionen som den ville.

Det stora siouxreservatet var nu ett minne blott. Vad siouxerna tvingades avträda var ett stort område mellan Cheyennefloden i norr och Whitefloden i söder, ungefär 40 000 kvadratkilometer av betes- och odlingsmarker. De fick behålla 90 000 kvadratkilometer land, som delades upp i sex mindre reservat. Tre månader senare beviljades Nord- och Syd Dakota inträde i unionen.

Andedansen
De frihetsälskande siouxerna hade svårt att stå ut med livet i reservatet. Inom loppet av ett årtionde stod siouxerna vid randen av ett totalt kulturellt sammanbrott. Det var känslan av att allt som gett deras liv mening sakta hade tynat bort, som gav näring åt den så kallade andedansreligionen 1890. Religionen hade sitt ursprung i Nevada, men drog till sig alla indianer som såg sin kultur sakta men säkert tyna bort. Profeten var Wovoka. Han predikade att alla indianer skulle dansa, för till våren skulle Den store anden komma och föra med sig alla sorters djur. Alla döda indianer skulle återuppstå. Om alla indianer färdades högt upp i bergen skulle de klara sig från den stora syndafloden, som skulle översvämma jorden och döda alla vita.

Två siouxer, Short Bull och Kicking Bear, mötte Wovoka i Nevada och blev lärjungar. Sitting Bull bjöd in Kicking Bear till Standing Rockreservatet och välkomnade hans lära. Trots att Sitting Bull inte föll för den nya religionen, lät han sitt folk dansa med militära inslag utanför sin timmerstuga. Man sade att kläderna stoppade kulor. Agent McLaughlin blev ursinnig och krävde att man slutade dansa, men Sitting Bull vägrade. McLaughlin ville nu gripa hövdingen och sätta honom i fängelse.

Mordet på Sitting Bull
Myndigheterna trodde nu att ett uppror var överhängande och general Nelson A. Miles beslöt då att man skulle gripa Sitting Bull i hans hem vid Grand River. Indianagenten James McLaughlin lät indianpoliskåren i reservatet att utföra gripandet a hövdingen. I gryningen, den 15 december 1890, red 43 indianpoliser, med löjtnant Bullhead i spetsen mot Sitting Bulls läger vid Grandfloden i Standing Rockreservatet. Samtidigt lämnade två kavallerikompanier på ungefär 200 man Fort Yates. De höll sig flera kilometer bakom indianpolisens styrka och närmade sig diskret Sitting Bulls läger. Kavalleriets uppgift var att bistå indianpoliserna om det skulle uppstå problem i gripandet av hövdingen.

När poliserna kom till Sitting Bulls stuga gick befälen in och förklarade för hövdingen att de skulle föra honom till agenturen. Sitting Bull lät sig då villigt ledas ut ur stugan av poliserna. De var nervösa, för flera anhängare till hövdingen hade nu samlats utanför. När Sitting Bull plötsligt vägrade att följa med poliserna uppstod skottlossning mellan poliserna och hövdingens anhängare. Alla började skjuta på varandra på mycket nära håll, män brottades och dödsskrik skar igenom den kalla morgonluften. Efter ungefär en timmes strid låg Sitting Bull och sju av hans anhängare döda på marken. Bland poliserna var sex döda eller dödligt sårade.

Sitting Bulls kropp och de döda poliskropparna lastades på en vagn för transport till agenturen vid Missourifloden. Det lilla följet nådde Standing Rockagenturen dagen därpå, den 16 december. De döda poliskropparna lades i agenturens bönehus. Kärran med Sitting Bulls lik återvände till Fort Yates, där kroppen lades i bårhuset bakom sjukhuset. De dödligt sårade indianpoliserna, Bullhead och Shavehead, avled kort efteråt. Fem polismän begravdes den 17 december under väldig anslutning. Bullhead avled på eftermiddagen den 18 december. Senare på dagen begravdes han under militära former. Mordet på Sitting Bull gav eko i hela världen. Även svenska tidningar, som Svenska Dagbladet och Ny Illustrerad Tidning, rapporterade om hövdingens död.

Sitting Bulls första grav
Sitting Bulls misshandlade kropp begravdes den 17 december 1890 i en enkel träkista på Fort Yates militärkyrkogård. Innan locket spikades fast sägs det att man hällde kalk och saltsyra över kroppen. Om man nu gjorde det var det troligen för att man ville utplåna spåren av misshandel. Man lär ha fått sätta sig på locket för att få igen det. Endast James McLaughlin, löjtnant Wood och tre civilpersoner var närvarande.

Sitting Bulls bortglömda grav vid Fort Yates omkring 1945

Graven utsattes ideligen för souvenirjägares åverkan och försågs slutligen med en kraftig cementhäll med ett stenröse ovanpå som omgärdades av ett järnstaket. Idag finns det en liten stad i Nord Dakota som heter Fort Yates. Staden ligger på samma plats som fortet en gång i tiden låg på. Fortet övergavs 1903 och idag finns inga spår av det. De som låg begravda på fortets militärkyrkogård flyttades till en kyrkogård i staden Keokuk i Iowa. När invånarna fick höra att hövdingens kvarlevor skulle flyttas protesterade de hos myndigheterna. Därför fick Sitting Bull ligga kvar i sin grav på den övergivna kyrkogården. Idag är Sitting Bulls första viloplats ett historiskt minnesmärke som är döpt till Sitting Bull Burial Historic Site.

Platsen ligger på den västra sidan om Missourifloden. En handmålad text i vitt på en brun träskylt informerar intresserade om att de har kommit rätt. En grusväg tar dig sedan till gravplatsen, som nu utgörs av ett betongfundament, en stor sten och en informationstavla i metall. Stenröset och järnstaket är borta. Platsen är vanvårdad och inte direkt hedrande för en av den amerikanska kontinentens största indian.

Sitting Bulls grav vid Fort Yates 1996

Sitting Bulls andra grav
Sitting Bull skulle emellertid inte få vila i frid. Hunkpapaindianer som kom ihåg sin hövding ville att hans kropp flyttades från Fort Yates till en ny och mer hedersam gravplats vid Grand River i Syd Dakota. De reagerade bland annat på att graven var illa skött. Men de blev motarbetade av både indianer och agenten i Standing Rock. Clarence Gray Eagle, brorson till Sitting Bull, kunde inte släppa frågan. När han var en liten pojke hade han bevittnat hur hans far hade hjälp de som grep och sedan mördade Sitting Bull. Tillsammans med Sitting Bulls tre barnbarn, drev nu Clarence frågan ihärdigt utan att lyckas driva igenom den.

Frågan kom upp på nytt efter andra världskriget, då arbetet med att dämma upp Missourifloden påbörjades. Troligen skulle då flodstranden vid Fort Yates översvämmas och Sitting Bulls grav förstöras. Gray Eagle begärde då tillstånd hos myndigheterna i Nord Dakota att flytta graven. Nord Dakota, som nu hade städat upp vid graven, ville inte missa en turistattraktion som Sitting Bulls grav nu utgjorde. Gray Eagle fick därför inte tillstånd att flytta graven.

Det visade sig nu att Sitting Bull var begravd på statlig mark. När frågan då togs upp hos inrikesdepartementet gav de tillstånd utan problem. De menade att det var upp till Sitting Bulls efterlevande att bestämma var han skulle ligga begravd. Gray Eagle planerade nu att Sitting Bulls grav skulle öppnas på natten, för att inte störa lokalbefolkningen. Planen sattes i verket en kall natt november 1953. Det tunga betongblocket lyftes bort med en lyftkran, sedan grävde man med spadar tills man hittade människoben. Kvarlevorna kördes sedan med bil till den nya viloplatsen vid Grand River i Syd Dakota för begravning. Graven fylldes igen med tjugo ton cement.

Idag ligger således Sitting Bull sedan 1953 begrav på en isolerad plats på den västra sidan om Lake Ohae, mittemot staden Mobridge i Syd Dakota. På graven står en gigantisk fyrkantig granitpelare och ovanpå den en stor stenbyst som föreställer Sitting Bull. Bysten är utförd av den numera avlidna polskfödde skulptören Korczak Ziolokowsky. Vandaler har huggit av örnfjädern och en del av pipan, vilket visar att Sitting Bull fortfarande väcker känslor. Man har även beskjutit skulpturen med gevär. Liksom hövdingens första gravplats vid Fort Yates är graven vid Mobridge vanvårdad, ölburkar papper och annat bråte ligger och skräpar omkring gravplatsen.

Slutord
Efter Sitting Bulls död har det varit mycket diskussioner om var han ligger begravd. De flesta är övertygade om att Sitting Bull först blev begravd vid Fort Yates militärkyrkogård i Nord Dakota innan han 1953 blev flyttad till en ny grav utanför Mobridge vid Grand River i Syd Dakota. Staten Nord Dakota hävdar emellertid att han fortfarande ligger begravd i Fort Yates. Medan Staten Syd Dakota vidhåller att han sedan 1953 ligger begravd i Mobridge.

Oavsett var Sitting Bull ligger begravd är platserna vid Fort Yates och Mobridge sedan länge bortglömda och misskötta av både siouxer och myndigheter. Det finns faktiskt ytterligare en plats där en sioux från Montana hävdar att Sitting Bull blev begravd. Denne sioux heter Jerome First som är 70 år och barnbarnsbarn till Sitting Bulls närmaste vän Chief Medicine Bear. Han hävdar nu med bestämdhet att Sitting Bull begravdes i hemlighet i Turtle Mountains i Manitoba i Kanada.

Sitting Bull är inte enbart en angelägenhet för siouxerna eller amerikanerna, utan även för hela världen. Även om gravplatserna i Fort Yates och Mobridge ligger lite avsides och är svåra att nå, besöks de faktiskt av många människor som kommer från jordens alla hörn. Dessa besökare blir emellertid besvikna och förundrade över hur vanvårdade gravplatserna är.

Sedan några år tillbaka har det emellertid börjat hända saker vid både Fort Yates och Mobridge. Sitting Bulls monument utanför Mobridge i Syd Dakota har sedan 1953 vid upprepade tillfällen blivit utsatt för vandalisering. Med gevär och släggor har vandaler gått hårt åt Korczak Ziolkowskis granitskulptur. I april 2005 köpte två siouxer från Syd Dakota, Bryan Defender och Rhett Albers, marken som Sitting Bullmonumentet ligger på från en privat ägare för 55 000 dollar. Deras planer är nu att städa upp och bevara gravplatsen och den nära fyra meter höga skulpturen på Sitting Bull. Man har redan anlagt belysning, satt upp skyltar och sett till att platsen är under bevakning dygnet runt. I framtiden planerar man att bygga ett kulturhus och ett museum för att sprida kunskaper om Sitting Bull och hans folk. 

Bryan Defender är född och uppvuxen i Standing Rockreservatet och Rhett Albers är född i Spearfish i Syd Dakota, men lever nu i Mobridge. Hans pappas släkt kommer från Cheyenne Riverreservatet. Båda anser att Sitting Bull var en stor ledare och att hans gravplatser skall äras och respekteras, så att människor från hela världen skall kunna besöka dem.

Även vid gravplatsen i Fort Yates händer det nu saker. I januari 2007 beslutade staten Nord Dakota att lämna tillbaka mark som Sitting Bulls grav i Fort Yates ligger på till siouxstammen i Standing Rockreservatet. Även här vill stammen städa upp vid platsen, så att turister kan besöka den och lära sig mer om hövdingen och siouxstammen.

startsidan