Efter striden vid Little Bighorn 1876, ökade intresset för Västern bland fotografer och journalister. Ett tacksamt och inkomstbringande motiv för fotograferna var kända indianhövdingar och krigare, som ju så länge hade hindrat landets utbredning västerut. Dessa indianer kapitulerade nu i stora skaror till armén och blev internerade vid olika militära fort innan de transporterades till sina reservat. Fotograferna sökte sig därför till dessa fort, där de naturligtvis hade störst chans att ta en bild på någon känd hövding eller krigare.

Carte de visite
Det var porträttfotograferingen som först dominerade den yrkesmässiga fotografin. När det amerikanska inbördeskriget stod för dörren började amerikanska fotografer massproducera en ny sort bilder, ”carte de visite” eller visitkort. I England såldes på 1860-talet cirka 400 miljoner visitkort per år. Det fanns ungefär 280 porträttfotografer bara i London. I Stockholm fanns det 65 ateljéer 1865 och många av dem drevs faktiskt av kvinnor.

Idén med visitkortet kom från Frankrike. Det var fransmannen Disdéri som uppfann visitkortskameran, med vilken man kunde ta åtta bilder på en glasplåt. Tekniken betydde sänkta priser på fotografering och en bredare allmänhet fick nu råd att gå till fotografen. Visitkortet var ett fotografi stort som ett visitkort, standardformatet var 6 x 10,5 cm. Det gjordes från ett våtplåtsnegativ, så man kunde göra många papperskopior. Papperskopian klistrades fast på en till formatet lite större och hårdare pappkartong. Tekniken kom precis lagom till det amerikanska inbördeskriget. Soldater i fält kunde nu skicka hem ett foto av sig själva till sina älskade. Varenda general hade sitt visitkor, och de fick stor spridning.

Det blev populärt bland vanligt folk att samla på visitkort. Man kan jämföra det med dagens hockeybilder. Pappershandlare försåg samlarna med massproducerade kändisporträtt, ramar och album i olika format. Visitkorten var billiga (5 pence per kort). Allmänhetens samlariver var naturligtvis något som fotograferna kunde tjäna pengar på.

Kabinettskortet
I slutet av 1860-talet ersattes visitkortet av det till formatet lite större kabinettskortet. Namnet kommer ifrån att folk i allmänhet placerade sina inramade kabinettskort på ett kabinettskåp. Ett kabinettskort framställdes också från ett våtplåtsnegativ, och är ett pappersfotografi som är taget omkring 1860-1920. Även kabinettskorten klistrades fast på en hård pappkartong som var lite större än kortet. Fotografen fick då rum med att trycka sitt firmanamn, hemort och utgivningsår på kartongens nederkant. Även på kartongens baksida kunde fotografens namn och adress och andra uppgifter vara tryckt, och ibland även uppgifter om den fotograferade personen.

Kabinettskortet utvecklades speciellt för porträtt och gruppbilder på människor. Genom att masstillverka kabinettskort på kända personer kunde fotografen sälja dem för en relativt billig penning. Det klassiska formatet på ett kabinettskort var 16,5 cm x 11,4 cm. Ett större format kallades för ”Boudoir Cards” och det allra största formatet gick under namnet ”Imperial”, med det imponerade formatet 78,7 cm x 58,4 cm. kabinettskortet blev oerhört populär när det introducerades i slutet av 1860-talet. I slutet av 1880-talet hade det konkurrerat ut visitkortet. Under den period som Sitting Bull blev fotograferad, 1881-1888, var således kabinettskortet den typ av fotografi som var på modet i Amerika. Runt sekelskiftet blev sedan kabinettskortet i sin tur utkonkurrerad av dagens vykort.

Chief Joseph fotograferad av Frank Jay Haynes 1877

I slutet på 1800-talet fanns det ingen lag som gav upphovsmannen rättsligt skydd till sitt verk. Det var därför vanligt att fotografer stal varandras bilder för att trycka upp kopior och sälja dem i sitt eget namn. Av den anledningen är det ofta svårt att spåra vilka fotografer som tog originalbilderna på kända indianer. Ett bra exempel på det är ett välkänt kabinettsfotografi på nezpercéhövdingen Chief Joseph. Bilden, som togs 1877, spreds samtidigt av tre fotografer, Frank Jay Haynes, Orlando Scott Goff och David Frances Barry. Idag vet vi att det var Frank J. Haynes som tog originalbilden. Både Goff och Barry kopierade fotografiet och sålde kopior i deras egna namn.

I slutet på 1800-talet i USA hade det blivit oerhört populärt att samla på fotografier på kända indianer. Då var det olika tobaksbolag som var de största producenterna av samlarbilder på indianer. Samtidigt började tobaksbolagen ge ut de allra första samlarbilderna på baseballspelare. Bilderna på baseballspelare och indianer var ett sätt för dessa bolag att göra reklam för sina tobaksprodukter.

Sitting Bull
Redan under Sitting Bulls exil i Kanada mellan åren 1877 till 1881 hade han blivit känd bland den amerikanska allmänheten. Det var ju Sitting Bull som personligen hade dräpt general Custer vid Little Bighorn trodde man. I Kanada hade hövdingen givit tre intervjuer som hade blivit publicerade i amerikansk press. Det fanns dock ännu inget fotografi på hövdingen.

I juni 1877 anlände biskopen Martin Marty i sällskap med en tolk och en arméspejare till Sitting Bulls läger i Kanada för å indiandepartementets vägnar få hövdingen att återvända till USA. I sin dagbok beskriver biskopen Sitting Bull på följande sätt:

”Han är ganska kortväxt men har ett behagligt ansikte, en mun som förråder stor beslutsamhet och vacker, hög panna. Ett småleende lyser ofta upp hans drag. Han ser ut att vara ungefär fyrtiofem år gammal."

I oktober 1877 dök en amerikansk fredskommission upp vid Fort Walsh. Kommissionens ledare var general Alfred Terry vars syfte var att förhandla direkt med Sitting Bull. Två journalister ingick i Terrys stab, Jerome B Stillson, som var utsänd av New York Heralds och Charles Dehill, som skrev för Chicago Times. Mötet med Sitting Bull gick av stapeln den 17 oktober i officersmässen som var Fort Walsh största rum. Jerome B Stillson skrev så här målande om Sitting Bull entré i rummet: 

”Vid 9-tiden inträdde Sitting Bull, åtföljd av Spotted Eagle och resten av sina delegater. För första gången efter senaste siouxkrigets utbrott uppenbarade sig nu för den vita epokens mest bemärkte indian. Varken den mest barbariska okunnighet, grymhet eller vildhet som ådagalagts i naturfolkens historia har i ringaste mån påverkat det uttryck av kombinerad kvinnlighet och manlighet som karaktäriserar Sitting Bulls fysionomi. Mindre grova än Satantas, mindre skarpskurna än Spotted Tail och intelligentare än Red Clouds var hans anletsdrag likt Goethes en njutning för sinnena.

Han log lugnt och ironiskt. Det svarta håret böljade ner kring hans skägglösa, bruna kinder, över hans fint formade öron som inte tyngdes av några smycken. Den röda huvudbindeln hade bytts ut mot en mössa i vargskinn. På överkroppen bar han en svart bomullsskjorta med stora vita prickar. Nedanför filten, som han vårdslöst svept om sig, syntes ett par rikt pärlbroderade mockasiner, hans enda prydnader."

Jerome Stillson var även en god tecknare. Han passade naturligtvis på att teckna av Sitting Bull under mötet vid Fort Walsh. Hans teckningar om Fort Walshmötet prydde hela framsidan på lördagsnumret av den New Yorkbaserade Harper´s Weekly den 8 december 1877. Det är faktisk den första publicerade bilden på hövdingen. Men denna och andra teckningar på Sitting Bull kunde inte göra honom rättvisa. Inte heller kunde beskrivningar i ord om hövdingen mäta sig med ett riktigt fotografi. Det fanns därför ett stort behov bland den amerikanska läsekretsen att få se ett riktigt fotografi på den omtalade siouxhövding som man hittills bara hade läst om.

Orlando Scott Goff
Det sägs att oglalasiouxen Red Cloud (1821-1909) är 1800-talets mest fotograferade indian. Han stod framför kameran uppemot fyrtiofem gånger, vilket resulterade i över ett hundra bilder. Sitting Bull förekommer inte lika ofta på bild som Red Cloud. Anledningen till det är att Sitting Bull var mycket negativt inställd till den vite mannen, och föredrog att kämpa för sitt folks väl i det avlägsna Standing Rockreservatet än att låta sig bli fotograferad. Dessutom fick ju Sitting Bull bara leva i sitt reservat i nio år innan han blev mördad, vilket begränsade antalet år som fotograferna fick på sig att ta bilder på honom. Minst åtta fotografer lyckades med att fotografera Sitting Bull mellan åren 1881 till 1890. Många av dessa fotografer passade på att ta flera bilder på Sitting Bull när de fick chansen

En föga känd Bismarckfotograf som hette Orlando Scott Goff tog det allra första fotografiet på Sitting Bull. Den historiska bilden togs vid Fort Yates, den 2 augusti 1881. Orlando Scott Goff föddes den 10 september 1843 i Middletown, Middlesex i Connecticut. Familjen bestod av pappan Alfred och mamman Adeleine och fyra äldre syskon. Under det amerikanska inbördeskriget, 1861-1865, tjänstgjorde Goff som soldat på Unionens sida. Efter inbördeskriget lärde sig Goff fotograferingsyrket i Lyon, New York.

Efter utbildningen försörjde han sig som kringresande fotograf i Portage Wisconsin. Goff blev efter hand specialist på att ta fotografier med våtplåtsmetoden. Ungefär år 1870 gör Goff bekantskap med David F. Barry, som senare skulle bli en av de mest kända indianfotograferna. Barry arbetade en kort tid som vattenbärare i Goffs ateljé i Bismarck. Ett år senare reser Goff till Yankton i Dakotaterritoriet och tar anställning som fotograf hos Stanley J. Morrow.

År 1873 öppnar Goff en egen fotoateljé, Goff & Ford, tillsammans med finansiären Judge Ford i Fort Lincoln. Under sin tid som arméfotograf vid Fort Abraham Lincoln, tar Goff där en serie fotografier på George Armstrong Custer, hans officerare och fruar. Sent på 1870-talet öppnar Goff en studio vid Fort Custer i Montana. Han börjar nu sälja fotografier på Chief Joseph i sitt eget namn.

När Goff öppnar en ateljé i Bismarck i Dakotaterritoriet 1878, anställer han den unge David Barry. Goff lär upp Barry i fotografyrket. Vid Fort Yates tar så Goff 1881 det allra första fotografiet på den kände hunkpapasiouxen Sitting Bull. Hövdingen är först tveksam till fotograferingen, men ställer upp då han blir erbjuden 50 dollar för besväret.

Sitting Bull var missnöjd med resultatet, han tyckte att han liknade en vit man med alldeles för blekt ansikte. På Goffs bild är Sitting Bull klädd i enkla kläder som anstod en hövding. Hövdingen led av en ögoninfektion, och bär ett par skyddsglasögon för att lindra smärtan.

Våren 1884 hyr Goff ut sin Bismarckstudio till den unge Barry, så att han då får möjligheten att resa runt till olika militära fort i Montana och Nord Dakota för att fotografera. År 1898 öppnar Goff en fotoateljé i Havre i Montana, som några år senare brinner ner med alla originalnegativ. Man tror dock att Barry då redan har kopierat de flesta av Goffs bilder. År 1906 drar sig Goff tillbaka från fotografyrket och flyttar till Idaho, där han avlider 1917.

Krigsfånge i Fort Randall
När Sitting Bull återvände till USA trodde han att han skulle få tillbringa resten av sitt liv i Standing Rockreservatet. Men myndigheterna hade andra planer för honom. Man betraktade honom som krigsfånge, och var orolig att hans starka inflytande över siouxerna skulle leda till ett nytt siouxuppror. Armén fick nu i uppdrag att transportera Sitting Bull som krigsfånge till Fort Randall.

Den 9 september 1881 tvingades så en besviken Sitting Bull och 167 följeslagare att gå ombord på hjulångaren Sherman för transporten till Fort Randall. Åtta dagar senare anlände Sherman till militärfortet Randall, som låg vid Missourifloden i dagens Syd Dakota, nära gränsen till Nebraska. De nästkommande 20 månaderna skulle Sitting Bull få tillbringa i Fort Randall som krigsfånge.

Hövdingen och hans folk slog upp sina tipier på prärien, en kilometer från Fort Randall. Där levde de på arméns matransoner och bevakades av soldater ur det tjugoförsta infanteriregementet, bestående av svarta soldater och vita befäl.

Fotografier på kända indianhövdingar hade nu blivit "Big Business". Speciellt Sitting Bull stod högt i kurs. George Dix och hans affärskompanjoner Bailey och Mead gav därför fotografen William R. Cross i uppgift att åka till Fort Randall för att ta en serie fotografier på den berömda hövdingen och hans familj. Cross fotoserie börjar med kabinettsfotografi nummer 1, som visar Sitting Bull med hans autograf. På baksidan av kortet finns det uppgifter om Sitting Bulls längd, vikt och hur många fruar han har.

William R. Cross producerade tjugofyra så kallade stereobilder under sitt besök vid Fort Randall 1882-1883. Fotografierna är tagna utomhus och i studio och visar Sitting Bull, hans familj och siouxernas läger vid Fort Randall. Affärsfirman Bailey, Dix & Mead förvärvade upphovsmannarätten till dessa bilder. Kortserien på Sitting Bull och hans familj från Fort Randall blev mycket attraktiva för samlare.

Sitting Bull och hustrun Seen By Her Nation i Fort Randalllägret

När Sitting Bull och hans folk anlände till Fort Randall välkomnades de av kommendanten, överste G Andrews. Siouxerna erbjöds en lägerplats på prärien väster om fortet, till en början under stark bevakning. Men när arméns förtroende för Sitting Bull och hans folk ökade, minskade bevakningen med ofta en soldat. Siouxerna fick då resa sina tipier ungefär var det behagade dem. Varje morgon klockan nio kom dagofficeren för att räkna siouxerna. Fångarna behandlades väl och mattilldelningen var generös, från Sitting Bull till minsta spädbarn, alla mådde bra och åt upp sig.

Som krigsfånge i Fort Randall fick Sitting Bull mängder av beundrarbrev från alla möjliga människor. För att kunna hantera det ständigt växande brevhögarna, utsågs löjtnanten G P Ahern till Sitting Bulls personlige sekreterare. I brev från USA och andra länder, mest europeiska, uttryckte folk sin beundran över hövdingen och begärde ofta hans autograf eller att få köpa hans pipa, kniv eller andra personliga ägodelar. Sitting Bull begärde en dollar i förskott för att besvara breven. Löjtnant Ahern föll genast för Sitting Bulls charmfulla utstrålning. Han beskrev hövdingen som:

"Bredaxlad, högbröstad, med vackert huvud och hållningen hos en man som visste sitt värde. Han såg en rakt i ögonen och talade övervägt och kärnfullt; i mitt sällskap höjde han aldrig rösten eller talade fort. Först verkade Sitting Bull ganska reserverad, men sedan tröskeln väl övervunnits, var det glädjande att konstatera hans verkliga vänskapliga sätt i alla våra mellanhavanden. Hann jag inte komma till lägret brukade han dyka upp i mitt rum. Då roade han sig med att lämna sitt visitkort, i själva verket var det mitt kort som avsiktligt hade lämnats i hans tipi, och han återlämnade det med sin egen namnteckning på baksidan."

Robert L. Kelly
Sitting Bulls stämpel som krigsfånge hävdes i mars 1883. En månad senare gick Sitting Bull och 143 följeslagare ombord på ångfartyget W. J. Behan för den efterlängtade resan hem till Standing Rock. När ångfartyget gjorde ett stopp vid staden Pierre den 5 maj trängdes nyfikna åskådare på bryggan för att få en glimt av den nu så kända hövdingen.

En lokal tidningsjournalist täckte händelsen och skrev att Sitting Bull var klädd i en vit skjorta som nådde ända ner till knäna och att hans ansikte sken som pärlemor. Under det korta uppehållet i Pierre tog stadens fotograf Robert L. Kelly en bild av hövdingen. På detta fotografi bär Sitting Bull en bredbrättad hatt med en fjäril fastsatt vid hattbandet som dekoration.

Vi vet inte så mycket om Kellys förehavanden som fotograf. Det lilla vi vet är att han drev i en fotoateljé i staden Pierre under 1880-talet och att han bland annat fotograferade indianer. Vi känner även till att han flitigt kopierade bilder från Barrys och Alexander Gardners produktioner.

Den 10 maj anlände fartyget med Sitting Bull ombord till slutdestinationen Fort Yates och Standing Rockreservatet. För amerikanerna var Sitting Bull en symbol för indianskt motstånd till den vita civilisationen. Man hade målat upp en orättvis bild av honom som en grym och obildad vilde. Intresset för honom var nu mycket stort.

David F. Barry
Under sin tid som fotograf tog Barry flera fina fotografier på kända siouxindianer, som Sitting Bull, Rain-In-the-Face, Gall, Crow King och Red Cloud. Han kopierade flitigt andra fotografers bilder och tryckte upp dem till försäljning i sitt eget namn. Indianfotografen David Barry tog flest bilder på Sitting Bull. Indianerna döpte honom till "Icastinyanka Cikala Hanzi" eller "The little Shadow Catcher".

David Frances Barry föddes den 6 mars 1854 i Honeoye Falls, New York. Familjen flyttade till Oswego i Wisconsin 1861. I Wisconsin, omkring 1870, träffade Barry fotografen Orlando Scott Goff, som han en kort tid arbetade som vattenbärare åt. Vi vet inte så mycket om vad Barrys sysslade med fram till 1878, då Goff anställer honom i hans nyöppnade ateljé i Bismarck i Dakotaterritoriet. Goff lär nu upp den unge Barry till att bli en riktigt skicklig fotograf. De nästkommande åren sköter Barry ateljén medan Goff är ute på sina fotouppdrag. Så småningom tar Barry över ateljén i Bismarck.

Tidigt på 1880-talet öppnar Barry en filial vid Fort Buford. Han reser nu till Fort McGinnis, Fort Yales och Fort Custer. Under dessa resor har han med sig sin mobila fotoateljé, i vilken han tog de flesta indianporträtt. Han är på plats med sin kamera när man firar 25-årsdagen av striden vid Little Bighorn 1886. I slutet av 1880-talet säljer Barry sin ateljé i Bismarck och flyttar till Superior i Wisconsin för att starta upp en ny fotoateljé där.

Barry besöker slagfältet vid Little Bighorn en sista gång 1925, då man firar stridens 50-årsdag. Barry fortsätter sedan sin verksamhet i sin ateljé i Superior ända fram till sin död 1934. Samma år köper Denver Public Library Barrys fotosamling. Samlingen består av ungefär 1 000 negativ som både han själv och andra fotografer har tagit.

Palmquist & Jurgens
En fotofirma som verkligen slog mynt av Sitting Bulls popularitet var Palmquist & Jurgens. Firman drevs av svensken Alfred U. Palmquist och norrmannen Peder T. Jurgens. Alfred Palmquist växte upp i Stockholm och flyttade till Amerika 1872. Han bosatte sig i St. Paul i Minnesota, där han 1874 öppnade en fotoateljé.

Troligen är det år 1883 eller 1884, som firman Palmquist & Jurgens sände ut en av sina fotografer till Standing Rockreservatet för att ta en serie bilder på Sitting Bull. Resultatet blev minst fjorton olika bilder på Sitting Bull och systersonen One Bull som firman sedan gjorde kopior på och sålde till allmänheten. Utgivningsåret är angivet till 1884. Troligen är de då tagna i Standing Rockreservatet. Det finns även uppgifter på att de kunde vara tagna i Fort Randall 1883.

Palmquist & Jurgens fotografier visar en hövding som antingen sitter på en stol med en rökpipa i handen eller står upp och håller pipan mot sin mun. Det finns även ett fotografi där Sitting Bull är tillsammans med sin systerson, Oskar One Bull. Även dessa bilder "stals" och gavs ut av andra fotografer. På några av dessa kabinettskort kopierade firman in Sitting Bulls autograf. Det var många intresserade som köpte dessa fotografier med hövdingens autograf, som han möjligen lärde sig att skriva i Kanada.

Buffalo Bills Wild West
Sommaren 1885 engagerades Sitting Bull och andra siouxer av showmannen Buffalo Bill Cody för att ingå i hans Wild West Show. Hövdingen erhöll 125 dollar för att han skrev på kontraktet och i lön fick han 50 dollar i veckan i fyra månader. Sitting Bull anslöt sig till Buffalo Bills Wild Wests rundtur den 12 juni i Buffalo, New York.

Två mycket sällsynta kabinettskort på Sitting Bull är tagna 1885 då hövdingen turnerade med Buffalo Bills Wild West Show. Firman som gav ut bilderna kallade sig för Gilbert & Bacon och hade sin bas i Philadelphia. På gruppfotografiet kan vi även se Grey Eagle som var svåger till Sitting Bull.

De utan tvekan finaste fotografierna på Sitting Bull är tagna 1885 av den kanadensiska fotografen William Notman. Notman föddes 1826 i Paisley i Skottland, faktiskt samma år som fotograferingskonsten föddes i Paris. William Notman emigrerade till Kanada 1856, och öppnade en fotoateljé i Montreal. Hans första uppdrag som fotograf var att dokumentera byggandet av Victoria Bridge över St. Lawrencefloden. Bron invigdes under pompa och ståt 1860. Notmans rörelse blomstrade i tre sekler, och han blev Kanadas första internationellt kända fotograf. Notmans styrka som fotograf var hans porträttbilder på människor. Till hans ateljé kom därför främst Kanadas celebriteter för att bli avfotograferade.

Sitting Bull och mästerskytten Annie Oakley var Wild West showens dragplåster säsongen 1885. Man uppträdde både i amerikanska såväl som kanadensiska städer. Dag ut och dag in uppträdde Sitting Bull till häst i full fjäderprakt, röd skjorta och gummisulade mockasiner. I hövdingens kontrakt stod det inskrivet att han hade rätt till att sälja kort på honom själv och behålla förtjänsten. Så under turnén sålde Sitting Bull flitigt sina signerade fotografier till ivriga beundrare för en halv dollar styck.

Publiken i Kanada tog emot Sitting Bull som en hjälte, man hurrade för honom som om han vore en monark. Hans lager med fotografier såldes slut så fort att han behövde skaffa flera. I Montreal tog fotografen William Notman en serie mycket fina bilder på den populära hövdingen. Det mest berömda fotografiet visar Sitting Bull tillsammans med Buffalo Bill Cody. Idag finns originalnegativen arkiverade i McCord Museum of Canadian History i Montreal.

Sitting Bull återvände till Standing Rockreservatet i oktober 1885. Med sig i bagaget hade han en grå cirkushäst som han hade fått i gåva av Buffalo Bill. Han hade sett och upplevt så mycket av landet, träffat så många viktiga personer, blivit fotograferad och omskriven i de vitas tidningar att han nu var trött på alltihop. När Buffalo Bill ånyo ville ha med honom som dragplåster i sin show 1887 avböjde han konsekvent, liksom alla andra liknande anbud om framträdanden. I fortsättningen tänkte han stanna hemma och ta hand om sitt folk.

Indianreservatet Standing Rock
Redan på våren 1884 hade Sitting Bull valt ut en bit mark åt sig själv och sina trognaste anhängare på den norra stranden av Grand River i Standing Rockreservatet i nuvarande staten Syd Dakota. Platsen låg cirka 70 kilometer sydväst om Standing Rockagenturen och Fort Yates. För att få rum med sin stora familj byggde han två stockstugor. Under den varma årstiden föredrog dock hövdingen att sova i sin tipi som stod upprest bredvid ena stugan.

Siouxreservatet kom till genom ett avtal från 1868. På den västra sidan om Missourifloden i Nord Dakota anlade myndigheterna 1869 Grand River Agency. Fem år senare bytte man namn på agenturen till Standing Rock. Agenturen hade till uppgift att bistå yanktonai-, hunkpapa- och blackfeetsiouxer. Det stora Siouxreservatet minskade i storlek när siouxerna 1877 fråntogs områden kring Black Hills. Ett år senare byggde militären Fort Yates i direkt anslutning till Standing Rockagenturen. Fortets soldater får nu som huvuduppgift att bevaka de konservativa elementen bland hunkpapasiouxerna. Fort Yates övergavs av militären 1903. Idag finns det inget kvar av fortet. I närheten av den plats där Fort Yates byggdes på ligger nu en liten stad med samma namn.

Standing Rockreservatet tog sitt namn från en stenformation som liknar en indiankvinna som bär sitt barn på ryggen. Stenen betydde väldigt mycket för siouxerna och därför lät agenten McLaughlin flytta den från sin ursprungliga plats till en ny plats vid agenturen. På ett fotografi som är taget av David F. Barry 1886 poserar Sitting Bull och McLaughlin tillsammans vid invigningen och namngivningen av stenformationens nya plats.

I mitten på 1880-talet började amerikanerna visa ett allt större intresse för landområden i Nord- och Syd Dakotas. Det fördes nu fram krav på att man skulle dela upp Siouxreservatet i mindre enheter och sälja överbliven mark till vita nybyggare. Sedan 1881 var James McLaughlin hunkpapasiouxernas agent. Han var utsedd av Indianbyrån och hade till uppgift att se till så att den amerikanska statens indianpolitik genomfördes i reservatet. Sitting Bull såg nu James McLaughlin som sin största fiende och gjorde allt för att motarbeta agentens och den amerikanska statens försök att köpa upp mer av siouxernas reservatland.

I oktober 1888 reste Sitting Bull och 61 siouxhövdingar till huvudstaden Washington för att diskutera Siouxreservatets öde. Vid trappan till utrikesdepartementet ställde siouxerna upp sig för fotografering. Sitting Bull står lite vid sidan om till vänster hållande sin hatt i högra handen. Det är mycket möjligt att det här fotografiet är det sista som existerar på Sitting Bull. Drygt ett år senare, 15 december 1890, mördas Sitting Bull av sitt eget folk.

Sitting Bull lyckades inte hindra de amerikanska myndigheterna från att 1889 dela upp Siouxreservatet i sex mindre reservat. Standing Rockreservatets nordliga gräns var nu Cannonballfloden i Nord Dakota. En spikrak linje, strax söder om Grandfloden i Syd Dakota, utgjorde den södra gränsen.

startsidan