White Bird Canyon

Howard gav nu kapten David Perry i uppgift att med sitt första kavalleriregemente, sammanlagt 99 män, ta sig till nez percéernas läger och attackera det. Perry lämnade Fort Lapwai på kvällen den 14 juni, med sikte på White Bird Canyon. Strax efter midnatt, den 17 juni, anlände Perrys styrka till en platå, som överblickar White Bird Canyon. Soldaterna tog nu rast för att invänta gryningen. Lägret där nere i dalen låg väl skyddad med Salmonfloden i söder och med sina höjder och djupa raviner på bägge sidor.

Redan klockan tre på morgonen började soldaterna ta sig ner från platån mot lägret som låg ungefär en kilometer längre ner. Under tiden Perrys soldater tog sig ner i ravinen delade han upp sin styrka. Kapten Joel G. Trimble tog hand om en grupp som utgjorde den högra flanken och löjtnant Edward R, Theller tog befäl över en grupp soldater med uppgift att strida i en skärmytslinje. På vägen till White Bird Canyon hade en del frivilliga nybyggare anslutit sig till Perrys styrka, de utgjorde nu den vänstra flanken.

Kapten Perry tog täten tillsammans med spejaren Arthur Chapman och trumpetaren John Jones. Plötsligt överraskades Perrys grupp av sex indianer som närmade sig dem med en vit flagga. Indianerna leddes av Wettiwetti, som ropade: ”Vad har ni för ärende”. Chapman avlossade då två skott. Wettiwetti och de andra indianerna backade då åt sidan, så att indianska prickskyttar kunde besvara elden. Trumpetaren Jones dödades omedelbart av ett lyckoskott under den första skottsalvan.

Ungefär 70 nez percékrigare hade placerat ut sig på höjder och kullar som skyddade lägret. Från sina väl skyddade positioner besköt de nu soldaterna, med hemsk pricksäkerhet. Inom några minuter låg ett dussin soldater döda på marken. Skrämda hästar rusade omkring och gjorde det svårt för soldaterna att kontrollera sina egna hästar. Indianerna utnyttjade nu situationen till sin fördel och avancerade mot soldaterna till fots och till häst. När den andra trumpetaren stupade, kunde inte Perry längre ge order till sina soldater. Situationen var kaotisk och soldaterna valde nu att fly uppför ravinen. Under denna flykt dödades löjtnant Theller tillsamman med 18 män.

Perry försökte samla ihop sina mannar, men han lyckades inte. Ett organiserat försvar var omöjligt att få till stånd. De nådde till slut platån, men nez percékrigarna gav inte upp. De fortsatte att förfölja soldaterna och jagade dem i flera kilometer innan de lämnade dem i fred. De återvände sedan till slagfältet och samlade ihop 36 gevär och flera revolvrar. På slagfältet låg 34 soldater döda. Indianerna hade inga döda, men två krigare sårades i striden.

Nez percéerna borde nu lämna området så fort som möjligt, men i stället stannade de kvar i tio dagar. De trodde att general Howard enbart kunde skicka lokala trupper mot dem. Så småningom beslutade nez percéerna sig för att korsa Salmon River vid Horseshoe Bend och vänta på general Howards soldater där. När de hade korsat floden slog de läger och gjorde upp planer på hur de skulle lura Howard över floden för att sedan själva dra sig tillbaka till bergen i söder.

General Howard tog nu telegrafin till hjälp för att mobilisera nya styrkor. Tillsammans med Perrys styrka på drygt 60 man, hade generalen lyckats få ihop åtta nya kompanier samt ett litet kompani med frivilliga från Walla Walla.

Attacken på Looking Glass läger, den 1 juli 1877

Looking Glass band levde vid Clearwaterflodens mellanfåra. Looking Glass var en fruktad krigsledare i fyrtioårsåldern, 180 cm lång och med god fysik. Hans far, Apash Wyakaikt (Flint Necklace), som även han kallades för Looking Glass, hade undertecknat avtalet 1855. Hans son, Allalimya Takanin, som brukade bära en pilspets av flinta eller en liten spegel runt halsen, hade fått samma namn av de vita som hans far. Looking Glass var en modig och respekterad krigare. De hade han bland annat bevisat 1874, då han deltog i en strid på kråkindianernas sida, när de besegrade en skara siouxkrigare vid Yellowstone River i Montana.

Looking Glass var ledare för nez percébandet alpowai. När kapten Stephen Whipple anföll Looking Glass läger anslöt han sig till reservatmotståndarna. Foto: William Henry Jackson 1871.

När Looking Glass levde i Idaho, var han alltid noga med att respektera de vita nybyggarna. Hans band var inte inblandat i incidenten vid White Bird Canyon den 17 juni. Looking Glass var motståndare till avtalet 1863. Han vägrade att slå sig ner i Lapwaireservatet, och ville helst av allt bli lämnad i fred. Hans band hade besökt storlägret vid Tolo Lake, men efter några dagar hade det återvänt till sina hem och odlingar vid Clearwaterfloden, innan de unga nez percékrigarna utförde sina hämndräder mot vita bosättningar.

General Howard litade emellertid inte på Looking Glass neutrala ställningstagande. Istället beordrade han kapten Whipple, att med två kompanier, utrustade med Gatlinkanoner, gripa hövdingen och bevaka hans indianer. Whipples styrka närmade sig Looking Glass läger i gryningen den 1 juli. De gjorde halt på en kulle mindre än 400 meter från lägret och avslöjade medvetet sin närvaro där. Mellan soldaterna och lägret flöt en liten bäck. Looking Glass läger, innehöll ungefär 20 krigare och 120 kvinnor, barn och åldringar. Eftersom det var söndag, hade flera av lägrets invånare tagit sig till Kamiah, för att där delta i en drömgudstjänst.

Det här nez percélägret låg en gång i tiden vid Yellowstone River i Montanaterritoriet. Fotografiet är från 1871 och togs av William Henry Jackson. Ju längre konflikten pågick förstördes indianernas skinntipis och man fick då skapa andra former av bostäder.

Looking Glass satt i sin tipi och åt lunch när han fick reda på att soldaterna hade kommit. Hövdingen sände då iväg krigaren Peopeo Tholekt (Bird Alightning) med uppgift att tala om för soldaterna att han inte ville bli inblandad i något bråk och att hans folk var fredliga och ville bli lämnade i fred. Peopeo red över till soldaterna och träffade flera officerare samt en tolk, alla satt till häst. Soldaterna hade suttit av och spritt ut sig längs höjdkammen. När Peopeo lämnade Looking Glass meddelande, skickades han tillbaka till lägret för att återvända med hövdingen. Men Looking Glass litade inte på soldaterna. Istället skickade han tillbaka Peopeo tillsammans med en äldre man, Kalowet, som hade med sig en vit tygbit som han hade fäst på en pinne. Kalowet sade till Whipple:

”Looking Glass är min hövding. Jag ger dig hans ord. Han vill inte ha krig! Han har slagit läger här för att komma undan kriget. Gå inte över bäcken till vår sida. Vi vill inte bråka med er överhuvudtaget”.

Men Whipple och de andra officerarna krävde att få träffa Looking Glass personligen, och red nu över bäcken och fortsatte mot hans tipi. Just som de närmade sig tipin var det någon soldat uppe på höjden som sköt in i lägret. Officerarna återvände då i galopp över bäcken och anslöt sig till huvudstyrkan. Samtidigt öppnade de andra soldaterna eld mot lägret. Eldgivningen var kraftig, kulorna trasade sönder tipier och skapade panik bland invånarna. Krigare med sina familjer, inklusive Looking Glass, flydde nu. De tog skydd bland buskar och träd som låg norr eller öster om lägret.

När eldgivningen upphörde, vandrade soldaterna ner från höjderna formerade i en stridslinje De vadade över bäcken och närmade sig nez percélägret. Skottlossning bröt återigen ut. Trots att attacken kom sent på morgonen blev indianerna överraskade. Lägerinvånarna gjorde därför mycket lite motstånd, eftersom de valde att fly istället. Peopeo, som nu flydde till häst, kunde höra hur gevärskulor träffade tipiernas trästänger. Några indianer flydde över en höjdkam i öster för att komma undan soldaterna. En skrämd kvinna, som bar sin bebis på ryggen, kastade sig i Clearwaterflodens iskalla vatten, för att komma undan. Men starka strömmar drog ner henne och barnet under vattenytan, så att de drunknade. Andra stammedlemmar skottskadades när de flydde ut ur lägret. Soldaternas attack på Looking Glass läger var en katastrof för indianerna. Alla deras hästar beslagtogs och när plundringen av lägret var avklarat sattes två tipier i brand och flera andra förstördes. Enligt indianernas egna uppgifter, dödades tre nez percéer och tre sårades. Soldaterna hade varken några döda eller sårade. Efter striden beskrev Peopeo förödelsen i lägret:

”När soldaterna hade givit sig iväg, återvände vi till det förstörda lägret. Flera tipier brann eller var förstörda på annat sätt. De flesta tillhörigheter i lägret hade plundrats och många föremål var förstörda eller svårt skadade. Kvinnornas mässingshinkar, som var kära personliga ägodelar, låg utspridda i lägret buckliga och skadade… Odlingarna var nedtrampade och förstörda. Nästan alla våra hästar och all boskap var borta.”

Efter attacken på Looking Glass läger, återvände Whipple och hans soldater till Mount Idaho, som de nådde på eftermiddagen samma dag. Med sig hade de över 600 indianhästar. Whipple var nöjd med sin insats, men det var inte general Howard. Whipple hade anländ sent till Looking Glass läger och misslyckades därför att gripa hövdingen och ta hans folk tillfånga för att sedan eskortera dem till Mount Idaho som var planerat. Nu var risken stor att Looking Glass skulle ansluta sig till de övriga nez percéerna.

Rain-striden, 3 juli

Armén tror nu att nez percéerna är på väg österut och kommer då att passera staden Cottonwood. Kapten Whipple beger sig därför till Norton´s Ranch vid Cottonwood med en styrka som skall blockera nez percéernas flyktväg. Wipple placerar ut sina soldater vid ranchen och beordrar dem att gräva skyttegravar. På morgonen den 3 juli skickar han ut två civila spejare, William Foster och Charles Blewett, med uppgift att spana av området söder om Cottonwood. Mycket snart upptäcker spejarna några indianer. De beslutar sig då för att vända om och bege sig hem för att berätta om upptäckten. De blir beskjutna av indianerna och under deras flykt snubblar Blewetts häst och han faller till marken och blir liggande, medan Foster fortsätter i full galopp till Cottonwood.

När Whipple får höra Fosters berättelse gör han sina kavallerister stridsberedda. Han planerade nu att tåga i den riktning indianerna hade siktats. Whipple ber löjtnant Rains att ta med sig Foster och tio frivilliga soldater för att agera som förtrupp. Rains uppgift är att ta reda på var indianerna befinner sig, samt leta upp och hjälpa Blewett. Löjtnant Rains grupp upptäcks av en skara krigare under Five Wounds och blir nu jagade. Soldaterna sitter av och söker skydd bakom stora stenblock, men blir dödade till sista man inom bara några minuter.

Cottonwoodstriden, 4 juli

Den 4 juli anlände Perry till Cottonwood och tar då befäl över styrkorna där. Perry bättrade genast på försvaret runt Norton’s Ranch, för han fruktade nu en attack från indianerna. På eftermiddagen dyker en stor styrka nez percékrigare upp vid Norton´s Ranch. De omringar truppernas ställningar. Indianerna rider runt soldaternas befästningar och beskjuter dem från långt avstånd. På kvällen avslutar indianerna belägringen och lämnar platsen. I striderna som ägde rum vid Cottonwood den 4 juli drabbades varken indianer eller soldater av några förluster.

Randallstriden, 5 juli

Den 5 juli närmade sig två ryttare Cottonwood. Nez percékrigare försöker då skära av deras väg. Ryttarna lyckas emellertid nå Cottonwood och berättar där att en grupp på 17 civila män under ledning av D. B. Randall är belägrade av indianer. Gruppen hade lämnat Mount Idaho på morgonen för att ta sig till Perry i Cottonwood. Plötsligt blev de attackerade av ungefär 150 nez percékrigare. Randall och hans grupp försökte då ta sig till en bäckfåra genom att rida rakt igenom krigarnas led, om hopp att kunna försvara sig där mot indianerna. Men de lyckades inte rida ifrån indianerna för att nå bäcken. Istället lyckades en grupp nå en liten höjd ungefär en kilometer söder om Cottonwood. En annan grupp med Randall och fyra andra tvingades ner i en sänka. Där satt de av och tog betäckning bakom ett stängsel och började skjuta mot indianerna. Platsen var illa vald och nästan omedelbart dödas Randall och Benjamin Evans och de övriga i gruppen såras. I denna strid stupade den första nez percékrigaren, Wounded Mouth, som träffades av tre kulor, när hans häst hade blivit bångstyrig efter att ha blivit skrämd av stridslarmet.

Misery Hill

När nez percéerna hade passerat Cottonwood fortsatte de österut genom Camas Prairie. Unga krigare utförde nu räder mot övergivna bondgårdar och rancher. Nez percéerna färdades vidare längs Cottonwood Creeks smala dalgång som ledde dem till dess utflöde i South Fork. Där slog de läger på bägge sidor om floden. Den 7 juli anslöt sig Looking Glass med sitt band till lägret, så att lägrets befolkning nu steg till ungefär 740 män, kvinnor och barn.

Nez percéernas läger upptäcktes av McConvilles volontärer på kvällen den 8 juli. Han skickade då genast iväg en ryttare till Howard, för att meddela honom om upptäckten. McConville slog läger med sina 75 volontärer endast 2 kilometer framför indianlägret. Han beordrade tio män att befästa en kulle som låg 800 meter längre fram. På natten utförde löjtnanterna Luther P. Wilmot och James Cearly spaning på nez percélägret. De räknade till 72 tipier och såg över 150 hästar. De återvände tidigt på morgonen nästa dag till soldatlägret. McConville planerade nu att ligga lågt för att invänta Howards trupper så att de tillsammans kunde attackera lägret. Men deras närvaro röjdes av att en soldat som av misstag råkade avlossa sitt gevär. McConville fick nu ändra sina planer. Han beordrade alla sina män att fylla hinkar och fältflaskor med vatten och ansluta sig till männen uppe på kullen. Indianerna hade nu upptäckt dem och omringade kullen. Uppe på denna kulle blev soldaterna nu belägrade i två dagar av nez percéerna. Kullen döptes därför till ”Misery Hill”, eftersom de fick tillbringa två eländiga dagar på höjden. På morgonen den 11 juni anlände en liten grupp frivilliga, under major George Shearer. Vilket fick indianerna att dra sig tillbaka och återvända till sitt läger.