Det påstås att krigare från kiowastammen dödade flest vita i förhållande till sitt antal än någon annan indianstam under andra hälften av 1800-talet. En räd mot en vagnstransport, som utfördes 1871 av just kiowakrigare, fick mycket stor uppmärksamhet och ledde till att stammen skakades i dess grundvalar. Texasborna hade vid upprepade tillfällen kritiserat regeringen för att den inte tog deras klagomål om indianernas härjningar på allvar. För att undersöka om det låg något bakom protesterna beslutade sig general William Tecumseh Sherman att ge sig ut i fält för att se efter själv. Sherman anlände till Fort Belknap den 17 maj 1871 för att besöka de mest avlägsna posterna i området och lyssna till vad folk hade att säga om indianernas räder.

På morgonen den 18 maj lämnade Sherman Fort Belknap och påbörjade sin inspektionsresa med Fort Richardson som första anhalt. Från sin stab hade Sherman tagit med sig överstarna Tourtelotte och McCoy, samt generalmajor R. B. Marcy, som var arméns överinspektör. De färdades på Butterfield Road i en täckt vagn och eskorterades av femton kavallerister. På eftermiddagen passerade de Salt Creek Prarie, som var ett ödsligt och vidsträckt område som därför var en favoritplats bland indianerna att slå till mot isolerade resenärer. Shermans sällskap såg dock inte skymten av några indianer. Bosättare längs vägen verkade inte vara rädda för indianattacker. Sherman såg kvinnor och barn som vandrade ensamma på vägen och bebodda hus som låg isolerade från varandra. Men vad Sherman inte visste då, var att över ett hundra indianer låg gömda bakom en bergskulle vid vägen och tittade på när hans följe passerade. Vid solnedgången anlände Sherman till Fort Richardson. Efter en bit mat tog generalen emot några texasbor som ville framföra sina klagomål om indianattackerna. Sherman lyssnade tålmodigt på dem. Men han tvivlade på deras berättelser och ansåg att de var starkt överdrivna.

Strax efter midnatt linkade Thomas Brazeal in på Fort Rickardson´s sjukstuga. Han plågades av en skottskada i foten och hade en hemsk historia om ett indianöverfall att berätta. På morgonen besökte Sherman Brazeal för att lyssna till hans historia. Brazeal sade att sju av hans kamrater hade blivit dödade av indianer i en attack några kilometer väster om Cox Mountains. Han och fyra andra hade lyckats fly. Attacken som Brazeal berättade om kom att kallas för Warren Wagon-Train Massacre.

Kusken Brazeals berättelse

Senare berättade Thomas Brazeal mera utförligt om massakern för en journalist på tidningen New York Times. För journalisten berättade Brazeal att han arbetade som kusk för en transportfirma som ägdes av Henry Warren. Warren hade ett avtal med armén som gav honom rätt att transportera varor mellan staden Weatherford och Fort Griffin. På eftermiddagen den 18 maj attackerades Warrens vagnståg av indianer. Warren var inte med på resan, så vagnmästaren Nathan S. Long ledde transporten, som bestod av tio muldragna vagnar med spannmål i lasten som kördes av tio kuskar. Med på resan var även en nattvakt.

Brazeal berättade vidare att man skulle just slå läger klockan tre på eftermiddagen när de upptäckte en stor grupp indianer komma emot dem en halv kilometer längre ner på vägen. Indianerna närmade sig vagnarna med väldig fart. Vagnmästaren gav då order om att vagnarna skulle ordnas i en försvarscirkel, med mulorna vända mot mitten. Kuskarna förberedde sig nu för strid och började stapla spannmålssäckar som bröstvärn. Men indianernas eldgivning var så kraftig att de inte hann utföra sitt arbete. I den första attacken dödades vagnmästaren och fyra kuskar. En comancheindian som stred till fots dödades i en närstrid och två kiowaer sårades. När indianerna sedan förberedde en stormning av vagnsborgen övergav de återstående kuskarna vagnarna och sprang mot ett skogsbevuxet område, som låg tre kilometer längre bort. Indianerna följde efter dem och dödade ytterligare två kuskar och sårade tre. Indianerna avbröt sin förföljelse vid skogbrynet och återvände för att avsluta striden och plundra vagnarna.

Yellow Wolfs berättelse om striden

Indianerna kände inte till att general Sherman planerade en inspektionsresa i Texas. Kiowaerna hade sitt läger vid Red River och hade bjudit in comanche- och kiowa-apachekrigare för att delta i en stor räd i Texas. I lägret fanns Mamanti (Touching the Sky). Han var både medicinman och krigsledare och låg bakom de flesta räder kiowaerna hade utfört de senaste åren. Mamanti var en äldre respekterad man med stort inflytande över kiowastammen i frågor som rörde krig. Hans största egenskap låg på det andliga planet. Han hade en förmåga att förmedla svar från andar om utgången av kommande strider. Just denna förmåga gjorde han bruk av den 17 maj.

I mitten på maj 1871 lämnade en stor skara krigare lägret vid Red River och red söderut mot vita bosättningar i Texas. Ledaren var just Mamanti. Den 17 maj kom de till Butterfieldleden, ungefär halvvägs mellan Fort Belknap och Fort Richardson. Denna del av Butterfieldleden låg långt ifrån militära fort och samhällen och hade därför blivit indianernas favoritplats att iscensätta sina räder mot isolerade resenärer.

På kvällen konsulterade Mamanti sina orakler och väntade på svar. Svaret kom i form av en ugglas hoande. När Mamanti hade tolkat svaret förmedlade han det till sina krigare: 

”I morgon kommer två grupper av resenärer passera där vi står. Den första gruppen kommer att vara liten. Kanske kan vi besegra dem enkelt. Många av er kommer att vara frestade att göra det. Men vi skall inte attackera denna grupp. Gudarna förbjuder det. Senare på dagen kommer en annan grupp att dyka upp. Det är denna grupp vi skall attackera. Vi kommer då att vara mycket lyckosamma.”

I gryningen den 18 maj tog krigarna upp position på en bergshöjd som överblickade en lång sträcka av vägen. Mellan bergshöjden och Cox Hill låg en vidsträckt prärie som kallades för Salt Creek Prairie. Området var sparsamt bevuxen med kaktusar och träd längs Flint Creek som flöt längs foten av berget. Längre bort vid Cox Mountains började skogen på allvar.

Mitt på dagen upptäckte en spejare en diligens som eskorterades av en grupp soldater. De färdades österut längs Flint Creek. En del krigare ville attackera gruppen genast, men Mamanti förbjöd dem göra det. Indianerna lät därför resenärerna (general Shermans följe) passera. På eftermiddagen dök ett stort vagnståg upp i öst. Krigarna tittade storögt på tio timmervagnar som med sina vita tygkapell i sakta mak tog sig runt Cox Mountains och ut på prärien i riktning mot dem.

Några av de ledare som deltog i massakern. Högst upp till vänster ser vi Sitting Bear och därefter White Bear. Längst ner till vänster har vi den unge Big Tree.

Även om Mamanti hade stort inflytande över krigarna var det andra erfarna krigsledare, Sitting Bear, White Bear och Big Tree, som nu tog över ansvaret. När vagnståget hade kommit ut mitt på prärien bad Mamanti White Bear att blåsa i sitt horn för att signalera attack. Yellow Wolf var en av dem som nu red i täten för krigarna, ivrig att räkna första coup. Strax bakom honom kom Big Tree. När de vita såg indianerna komma ordnade de sina vagnar i en cirkel. Men indianerna nådde fram till vagnarna innan cirkeln hann slutas. Yellow Wolf red mellan den näst sista vagnen och skar av den. Kuskarna stod på marken och sträckte sig efter sina gevär som hängde på vagnen. Big Tree dödade en av männen och kunde då tillräkna sig en första coup. Yellow Wolf tog andra coup på honom.

Efter ett tag såg Yellow Wolf indianer och vita springa huller om buller i dam- och rökmoln. Yellow Wolf såg en indian som hoppade ner på marken från hästryggen och närmade sig en kusk till fots. Det var comanchen, Ordlee, som nu dumdristigt utmanade en av kuskarna på en närstrid. Men kusken upptäckte honom tidigt och sköt honom till död. Red Warbonnet, en kiowahövding, skadades i höften.

Kuskarna försvarade sig ursinnigt med sina gevär. Det föranledde indianerna att ändra på sin taktik. De drog sig nu tillbaka och började i stället rida runt vagnarna samtidigt som de sköt med sina gevär och pilbågar. Yellow Wolf gjorde nu bruk av sitt gevär som han hade tagit från en texasbo ett år tidigare.

Yellow Wolf trodde att tre eller fyra kuskar dödes i den första attacken. Indianerna visste inte hur många de vita var. När Yellow Wolf påbörjade sitt andra varv runt vagnarna såg han hur Tsontogoodle (Light-Haired Young Man), en kiowa-apache, sårades i knät. Apachen föll till marken så att dammet yrde omkring honom. Två kamrater kom dock snabbt till hans undsättning och förde bort honom.

Efter en stund såg Yellow Wolf några vita män springa ifrån platsen i riktning mot Cox Mountains. En av dem dödades efter en kort sträcka, medan sex andra män sprang vidare. Endast ett fåtal indianer följde efter för dem, för alla trodde att det fanns flera vita män kvar i vagnsborgen. I närheten av skogen dödades ytterligare en av de jagade, men de fem återstående männen lyckades undkomma i skogen. Indianerna vände nu om, för de var rädda att gå miste om sina andelar av bytet.

Stora svarta moln syntes nu på himlen, det varnade för storm. Indianerna blev nu angelägna om att plundra vagnarna så fort som möjligt för att sedan ge sig i väg. De fortsatte emellertid att rida runt vagnarna. Men de såg inga tecken på att de fanns några vita män i livet vid vagnarna. De äldre krigarna varnade nu alla att närma sig vagnarna. En ung kiowa som hette Hautau (Gun-Shot) lyssnade inte på de äldre. Det var hans första strid och han ville nu visa sitt mod. Han sprang nu fram till en av vagnarna, tvekade lite, och sprang sedan till en annan vagn som han gjorde anspråk på. Just i det läget drog en sårad kusk i vagnen undan tältduken och avlossade sitt gevär rakt i ansiktet på Hautau. Den unga kiowaern föll till marken med en otäck skada. Indianerna blev nu vansinniga. De dödade mannen och slog sönder vagnarna och lämnade sedan platsen.

Sent på kvällen kom två av kuskarna till Fort Richardson. En av dem var Thomas Brazeal. När Sherman fick höra hans berättelse om massakern beordrade han fortets chef, överste Ranald S. Mackenzie, att ta sig till platsen för massakern och rapportera vad han såg. Därefter skulle han följa efter indianernas spår och ta reda på om det ledde till reservatet. Därefter skulle han ta sig till Fort Sill, för det var dit Sherman trodde att indianerna var på väg.

När Mackenzie nådde platsen för massakern regnade det kraftigt. Han fann uppskurna säckar med spannmål, trasiga vagnar, delar av seldon, pilar och tygbitar som låg utspritt överallt på marken. Kuskarnas kroppar var uppsvällda till oigenkännlighet och låg i flera centimeter djupt vatten. Alla fem kroppar utom en var skalperade. Kuskarna hade blivit utsatta för onödigt mycket våld. De var sönderskurna och skallarna hade krossats med en yxa som hittades blodig i närheten. En del kroppar hade blivit stuckna upprepade gånger med pilar. En av kuskarna, Samuel Elliott, hade indianerna gått särskilt hårt åt. Man hade skurit ut hans tunga och fjättrat fast honom med en kedja mot en tistelstång med ansiktet riktat mot en eld, så att han brändes till döds. Troligen var det Elliott som sköt Huatau. De två andra männen som dödades en bit bort från vagnarna hittades några timmar senare. Dagen därpå begravdes kuskarna i närheten av vägen.

Den 20 maj reste Sherman till Fort Sill. Under tiden hade indianerna stött på en militärpatrull från Fort Richardson. En strid utbröt och en krigare dödades. Kort efter indianernas hemkomst till reservatet avled Huatau av sin skottskada i ansiktet.

Ledarna grips

Den 20 maj, två dagar efter massakern, kom White Bear med en liten grupp till agenturen i reservatet och anklagade indianagenten Tatum för att hålla inne med indianernas matransoner. Han fortsatte sedan att klaga på en mängd olika saker. Därefter började White Bear skryta om att han för några dagar sedan hade tagit med sig ett hundra krigare tillsammans med hövdingarna Sitting Bear, Eagle Bear, Big Tree, Big Bow och Fast Bear till Texas. Där hade de attackerat ett vagnståg och dödade sju män och försvunnit med 41 mulor. Tre av hans män dödades. White Bear avslutade sitt skryt med att göra klart för Tatum att; om någon annan indian kommer hit och säger att det var han som ledde räden ljuger han, för det var jag som gjorde det. Tatum lyssnade med stora öron till White Bears berättelse, och bad sedan sin personal att dela ut ransonerna. Under tiden hastade agenten till Fort Sill och bad militären där att White Bear, Sitting Bear och Big Tree skulle gripas för mord. 

Big Tree fotograferad av W. P. Bliss 1871–1873

Fortets befälhavare, överste Benjamin Grierson, beordrade nu sina soldater i högsta beredskap. Kavalleristerna gjorde sig stridsberedda och soldater placerades ut i befälhavarens kontor. Hövdingarna kallades nu till Griersons hus, där Sherman stod och väntade på verandan. När White Bear kom till huset såg han att det fanns ovanligt många soldater där. Han anade oråd och försökte fly. Men Griersons dagofficer drog sin pistol och sade till honom att sitta ner. När man frågade White Bear om massakern började han berätta sin historia. Sherman noterade att hövdingens historia var nästan identisk med kusken Brazeals. Sherman grep nu Sitting Bear, White Bear och Big Tree och sade till dem att de skulle utlämnas till Texas och ställas inför rätta där för deras inblandning i massakern på Warrens vagnståg. Hövdingarna besattes med fot- och handbojor och låstes in i Fort Sills fängelse. Där fick de sitta i en vecka.

Transport till Texas

Innan Sherman lämnade Fort Sill den 30 maj gav han order till överste Mackenzie att transportera Sitting Bear, White Bear och Big Tree till rättegången i Texas. Texasborna var överlyckliga nu. Äntligen skulle kiowaerna få sina straff. De var övertygade om att hövdingarna skulle dömas till döden. När Mackemzie anlände till Fort Sill den 4 juni blev han förvånad över nyheten att de skyldiga hövdingarna satt i en cell och väntade på honom.

Big Tree och White Bear som fångar

På morgonen nästa dag leddes hövdingarna ut ur fängelset till två vagnar för transporten söderut till Texas där rättegången skulle hållas. White Bear och Big Tree hade tydligen accepterat att de var besegrade och höll sig lugna. Men den sextionioårige Sitting Bear satte sig till motvärn. Fyra soldater fick bära och kasta honom ombord på en vagn. Sitting Bear klagade högljutt att han blev behandlad som en hund. Den gamle krigaren var medlem i kaitsenkosällskapet, som endast hade tio medlemmar. De hade svurit en ed att alltid återvända från en strid i triumf eller dö. För Sitting Bear var behandlingen av honom förnedrande. Det var bättre att dö i strid som en krigare. Sitting Bear satt ensam i ledarvagnen insvept i en filt och började nu sjunga kaitsenkos dödssång. Plötsligt gjorde han sig fri från handbojorna och hoppade på en soldat och tog hans gevär. Korpral John Charlton reagerade snabbt och sköt den gamle hövdingen till döds.

Rättegången

White Bears och Big Trees rättegång ägde rum i juli 1871 i den lilla nybyggarstaden Jacksboro i Texas. Deras öde skulle nu bestämmas av en jury bestående av cowboys. Åhörarna i rättegångssalen var stadsbor som hade förlorat en nära anhörig eller vän i indianräder. White Bear tilläts göra ett kort uttalande:

”Jag är en stor hövding bland mitt folk och har stort inflytande över krigarna i stammen…Om ni låter mig återvända till mitt folk kommer jag hämta hem alla krigare från Texas. Jag skall tvätta bort alla blodfläckar och göra det till den vite mannens land och det skall då råda fred. Men om ni dödar mig blir det som en tändande gnista på prärien. Det blir en stor brand, en förfärlig präriebrand”.

White Bear under sin fängelsevistelse

Trots White Bears varningar förklarades han och Big Tree skyldiga för mord på sju amerikanska medborgare och dömdes till döden genom hängning. Straffet omvandlades dock lite senare till livstid fängelse, som de skulle sitta av i stadsfängelset i Huntsville i Texas. Två år senare blev de benådade och fick då återvända till sitt folk.