Striden vid Platte Bridge Station 1865

Platte Bridge Station var ett militärfort som var försedd med en fyra meter hög stockpalissad. Fortet låg på den södra sidan om North Platte River i Dakotaterritoriet (idag Wyoming). Det ingick egentligen inte indianernas taktik att storma en så välbevakad garnison för några skalpers skull. Man hade emellertid andra planer i tankarna. I fortets närhet stod den 300 meter långa träbron, Platte Bridge. Bron var emigranternas sista övergång av North Platte River, under deras resa västerut. Om indianerna förstörde bron och fortet skulle emigrationen västerut lamslås.

Chef över Platte Bridge Station var löjtnant Henry Clay Britney. Han förde befäl över soldater från två kavalleriregementen, sitt eget 11:e Ohio och Kansas 11: e. Arméns uppgift var att försvara telegrafkontoret och bron mot indianattacker. Regementena stred emellertid inte bara mot indianer, utan kivades även inbördes. När major Martin Anderson anlände till fortet den 16 juli, med 40 man från det 11:e Kansaskavalleriet, för att ta över chefskapet, blev han snabbt varse problemet. När Amos J. Custard, som eskorterade ett vagnståg till Sweetwater Station, anlände till stationen samma dag, valde Anderson att skicka iväg Bretney och hans ohiosoldater med vagnståget till Sweetwater.

Caspar Collins

Klockan fyra på eftermiddagen den 25 juli 1865 anlände löjtnant Caspar Collins och korpral Paul Grimm, med elva soldater ur Kansas 11:e kavalleriregemente, till Platte Bridge Station. Drygt ett hundra soldater befann sig nu innanför den kraftiga stockpalissaden.

Collins var från Ohio. Som barn gillade han att rita indianer. Hans pappa, William Collins, var jurist i det civila. Under inbördeskriget (1862) satte han upp ett regemente bestående av frivilliga ohiobor för att bekämpa konfederationen. Han tillät sin sjuttonåriga son att ingå i styrkan.

President Lincoln skickade iväg regementet till Laramiegarnisonen i väster, med uppdrag att skydda emigranter som färdades på Oregonleden i Platteområdet. Pappan återvände till Ohio 1863, för att rekrytera fler män. Det var då Caspar tog värvning i armén. Han blev löjtnant i Ohios 11:e volontärkavalleri, sin fars regemente, och stationerades vid Fort Laramie.

När den blott tjugoåriga Collins anlände till fortet, hade indianer samlats på andra sidan floden. Med obscena ord och gester försökte de nu locka ut soldaterna från palissaden. Men de vågade sig inte ut, och svarade med att beskjuta indianerna med sin Howitzerkanon. Några indianer beslutade sig då för att simma över floden i ett försök att komma närmare soldaterna. Kapten Greers kansassoldater gick då indianerna till mötes. I den korta skärmytsling som följde dödade soldaterna sydcheyennen High Backed Wolf. Menige John Friend, från det 11:e Ohioregementet, skrev om händelsen lite senare: 

”På eftermiddagen dödade kansasmännen en indian, de skalperade honom och hängde upp skalpen i taket till deras förläggning”

Det började skymma och indianerna drog tillbaka. På kvällen den 25 juli, anlände löjtnant Bretney till Platte Bridge Station. Han väckte major Anderson och berättade att vagnståget hade lämnat Sweetwater och var nu på väg till Fort Laramie, med ärende att hämta soldaternas löner. Custard, som eskorterade vagnståget, hade valt att övernatta ungefär 5 kilometer väster om Platte Bridge Station, för att hästarna var trötta. Nu hade Bretney ensam ridit till fortet för att uppmärksamma Anderson på att vagnståget behövde ytterligare militäreskort för att på morgonen kunna ta sig in den sista biten till Platte Bridge Station.

Löjtnant Caspar Collins strid

På morgonen, den 26 juli, fortsatte Custard med sitt vagnståg. Han färdades österut längs Telegraph Road, som skulle leda honom till Platte Bridge Station. Under natten hade indianerna omgrupperat sig till höjder norr om stationen. En del hundkrigare gömde sig bakom låga kullar i väst och en stor grupp siouxer väntade öster om stationen, på båda sidor om floden. De var nu förväntansfulla och nyfikna på om soldaterna skulle våga sig ut från fortet.

Efter frukosten i Platte Bridge Station, beslutade sig major Anderson att sammankalla sina officerare till ett möte. De beslutade sig då för att sända hjälp till Custard. Klockan sju på morgonen beordrade Anderson löjtnant Collins, sergeanterna Hankhammer och Pennock och korpral Grimm att ta med sig 25 soldater för att eskortera vagnståget in till Platte Bridge Station. Bretney sade till Collins att han inte behövde gå. Det vimlade av indianer i omgivningarna och det var farligt, menade han. Collins svarade att han inte var feg och att han aldrig hade vägrat en order. Jag är son till en soldat, påpekade han.

Collins hade ingen egen häst, utan fick låna en stor bångstyrig häst från en menig. Han lånade även två pistoler av Bretney, som han stoppade ner i stövelskaften. Klockan halv åtta lämnade styrkan fortet. De red i ett led över Platte Bridge och tog till vänster, in på Telegraph Road. Från fortet kunde man nu se indianerna, men de var dolda för Collins. Plötsligt lämnade indianerna sina gömställen, bakom kullar och buskar, och red in på Collins lilla styrka. När Collins upptäckte att indianerna försökte anfall honom i flanken, beordrade han sina mannar att omgruppera sig i grupper om fyra ryttare på rad. Framför sig hade han nu en stor skara cheyennekrigare. Collins beordrade då sina soldater att attackera dem. Först, när flera av hans soldater hade sårats och han själv hade fått en pil i höften, gav han order om att återvända till Platte Bridge Station.

En menig soldat från Tyskland, Sebastian Nehring, uppfattade inte ordern. Han klev av sin häst för att strida till fots vid vägkanten. Kopral Grimm skrek på tyska till honom att han skulle springa bort mot bron. Men det var för sent, ingen såg honom därefter. En annan soldat, George Camp, sårades samtidigt som hans häst dödades. När han krypande försökte komma bort från platsen red en indiankrigare fram och högg honom i huvudet med sin tomahawk. George McDonald dödades också på slagfältet. Sergeant Hankhammers häst sårades. Men hästen lyckades nätt och jämnt föra honom i säkerhet till bron, där den föll ner död.

Collins befann sig nu ensam mellan indianerna och de flyende soldaterna. Indianerna omringade honom och dödade honom omedelbart. Striden varade bara i tio minuter. Efter striden skrev sergeant Pennock i sin dagbok: 

”Det var som att gå igenom en svår pärs…i attacken dödades ungefär fem man och tolv skadades. Löjtnant Collins dödades. Vi såg hela händelseförloppet från stationen”

Halvblodet George Bent, som stred på cheyennernas sida, berättade senare om Collins öde: 

”När vi red in bland soldaterna fick jag plötsligt se en officer på en skenande häst som rusade förbi mig i dammet och krutröken. Hästen sprang för lösa tyglar…och löjtnanten hängde i sadeln med en pil mitt i pannan och med blodet strömmande utför kinderna”

Löjtnant Walkers strid

Klockan halvtio sammankallade Anderson sina officerare till ytterligare ett möte. Bretney var förtvivlad och viftade med knytnävarna, så Anderson var tvungen att sätta honom i arresten. Bretney meddelade Anderson att han var villig att undsätta Custard med 75 man. Men Anderson avböjde erbjudandet och sade att de behövdes för att försvara fortet.

Det var sen morgon när Anderson skickade ut löjtnant George Walker med en styrka för att reparera telegraflinjen, ungefär 3 kilometer öster om stationen. Anderson informerade Walker att fortet skulle skicka en flaggsignal om de siktade några indianer. De skulle avlossa ett varningsskott med Howitzern, som betydde att de skulle återvända omedelbart.

När Walker kom till telegraflinjen, skickade han iväg fyra soldater ungefär 500 meter längre fram, med uppgift att spana efter indianer. Reparationsarbetet hade precis påbörjats, då fortet viftade med sin flagga och sköt ett varningsskott med kanonen. Männen slängde allt de hade i sina händer och hoppade upp på sina hästar och galopperade tillbaka till fortet utan att ett skott hade avfyrats.

De fyra soldater som spanade efter indianer hamnade snabbt i knipa. Plötsligt kom indianer ut från en ravin och attackerade dem direkt. Samtidigt som soldaterna öppnade eld mot dem, dök andra indianer upp från en annan ravin bakom dem. En krigare körde sin lans i menige Porters hjärta. En annan krigare sårade menige Hilti i lungan. Därefter försökte krigaren ge sig på menige McDougal. Men han siktade med sin revolver mot indianen och tryckte av. Hilti, som klamrade sig fast vid sin häst, och de andra soldaterna skyndade sedan tillbaka till Platte Bridge Station.

Sergeant Custards strid

Ovetande om det kaos som var rådande vid Platte Bridge Station, fortsatte sergeant Custard att eskortera vagnståget längs Telegraph Road. Klockan halv tolv siktades vagnståget för första gången från fortet, när den lämnade den sista kullen bakom sig väster om Platte Bridge Station. Indianer hade redan samlats vid en kulle nordväst om platsen där Collins styrka hade attackerats tidigare på morgonen. De var förvånade över att en ny grupp soldater dök upp.

I stationen avfyrade sergeant Mervin och hans lag ett varningsskott med sin Howitzerkanon. Custard avdelade då fyra soldater, under ledning av korpral James Shrader, att rida i förväg för att ta reda på var skottet betydde. Indianerna lämnade sina gömställen och red fram mot soldaterna och skar av deras reträtt. Soldaterna greps av panik och galopperade ner i floden. När menige Edwin Sumners såg indianerna komma emot honom, vägrade han följa med sina kamrater mot floden. De sista hans kamrater såg av honom var att han jagades av flera krigare. James Shrader och menige James Ballau, nådde den södra strandbanken. Men Ballaus häst var dödligt sårad. Det sista ord Shrader hörde från Ballau var:

 ”Jim, vad skall vi göra? Vi kommer alla att dö!”

Efter en kort sammanstötning med indianerna övergav Shrader och de andra två soldaterna sina hästar och rusade till en närbelägen ravin. Flera indianer letade efter dem. Men de lyckades ändå ta sig välbehållna till Platte Bridge Station. Under tiden hade indianerna attackerat Custards vagnståg. Custard lyckades ordna de sex vagnarna till en vagnborg, i en fördjupning i marken söder om vägen. Indianerna anföll vagnborgen från söder. Soldaternas moteld var effektiv och kostade flera krigares liv. Indianerna drog sig tillbaka. Under tiden byggde soldaterna barrikader av sängutrustningar, balar och lådor. De flesta soldater lade sig på marken under vagnarna och sköt mot indianerna. Men fyra soldater valde att stanna kvar i en av vagnarna. Där, genom en reva i vagnstyget, besköt de indianerna med dödlig precision.

Custards män var nu omringade av indianerna. I flera timmar pågick belägringen. Striden var inom synhåll från Platte Bridge Station. Sergeant Penncock som bevittnade även denna händelse från stationen, skrev i sin dagbok lite senare: 

”Vi kunde se allt klart och tydligt från stationen, men vi kunde inte hjälpa dem.…Vi såg horder av indianer attackera våra pojkar som sköt skottsalva efter skottsalva in i dem”. 

Löjtnant Walker berättade att indianerna skingrade sig som en ”flock fåglar” när de blev beskjutna. Efter fyra timmar ändrade indianerna sin taktik. De började gräva skyttevärn med sina knivar och tomahawker. De använde stockar och stenar, som de rullade framför sig som rörliga bröstvärn, för att kunna skjuta sina gevär och pilar mot vagnborgens oskyddade västra sida. Denna taktik var framgångsrik. De kom nu allt närmare. Klockan var ungefär fyra på eftermiddagen, när indianerna avlossade en sista skottsalva och rusade in bland soldaterna. Plötsligt blev allt lugnt. Från stationen såg man rök stiga mot skyn, allt var nu över. De var inga soldater som överlevde Custardstriden. Sergeant Custard och 20 soldater hade dödats.

Efter striden

När mörkret sakta lade sig över Platte Bridge Station den 26 juni, låg 28 soldatkroppar kvar en bit bort från fortet. I fortet hade man många sårade att ta hand om. Dessutom var telegraflinjen bruten. Major Anderson anlitade Mitchell Lajeunesse och hans bror att rida de 45 kilometrarna österut till Deer Creek, för att be om hjälp. De lämnade Platte Bridge Station klockan tio på kvällen och var framme vid Deer Creek tidigt nästa morgon. Löjtnant Hubbard anlände till Platte Bridge Station med 50 man klockan tre på eftermiddagen den 27 juli. Indianerna hade då lämnat området.

På morgonen den 27 juli skickade Anderson ut grupper av soldater för att hämta in de döda soldatkropparna. Collins kropp hittades ungefär 800 meter väster om bron. Hans kropp var bunden med telegraftråd och stympad. Händer och fötter var avhuggna och tungan och hjärtat utslitna. Soldaterna som dog med Custard var också makabert lemlästade. Alla kroppar var vända över på magen, fastnaglade med långa lansar till marken. Det var ett sätt för indianerna att visa sitt förakt mot dessa män. Kropparna var avklädda och uppsprättade på flera ställen. En av kuskarna var bunden med en läderrem, på hans rygg fann man järnbitar från ett hjulnav på hans rygg. Troligen hade han brännmärkts med glödgat järn när han fortfarande var vid liv.

Det är naturligtvis svårt att försvara indianernas behandling av de döda kropparna. Det rådde ett krig mellan indianerna och den amerikanska armén. Som i många krig, oavsett var de äger rum på jorden, finns det inga regler. När nordcheyennerna och siouxerna lyssnade till sydcheyennernas berättelser om händelsen vid Sand Creek blev de rasande. Soldater hade anfallit Black Kettles fredliga läger. De hade skjutit ner lägerinvånarna utan åtskillnad, kvinnor blev dessutom utsatta för våldtäkt. Nu passade de på att ta en gruvlig hämnd på soldaterna.

Troligen var inte indianerna nöjda med sin insatts vid Platte Bridge Station, för de kastade bort soldatskalperna när de lämnade slagfälten, kanske för att de hade förlorat fler krigare än de hade dödat soldater. Ledarna för cheyennerna under striderna vid Platte Bridge Station var Dull Knife, White Bull och Roman Nose. I en rapport av general P. E. Connor hävdar han att omkring 1 000 krigare deltog i striderna. Det är en siffra som idag anses vara trovärdig. Andra källor gör gällande att mellan 2 500 till 3 000 krigare var närvarande. Historiker påstår att 200 indiankrigare dödades och många fler blev sårade under striderna. Den enda uppgift om indianernas förluster från indianernas sida som vi har, kommer från George Bent, som deltog i striderna. Han skrev i ett brev till historikern George E. Hyde 1906, att cheyennerna förlorade åtta krigare.