Striden vid Bears Paw 1877

Den 29 september 1877 slog nez percéerna läger på den östra sidan om Snake Creek i Bear Paw. De var nu medvetna om att de var mycket nära friheten i Kanada. Sommaren började nu ge efter för hösten och det hade blivit kallare. Nez percéerna hade valt ut en lägerplats i en gräsbevuxen floddal som var inramad av buskiga sänkor, raviner och slingrande åskammar i norr, söder och öster. Om militären mot förmodan skulle attackera lägret var platsen väl vald, men beslutet av lägerplatsen togs för att ge skydd mot den för årstiden så kalla nordanvinden.

De olika banden slog läger var för sig. Riktiga tipier av djurhudar var få i lägret. De flesta tipier hade blivit övergivna efter striderna vid Clearwater och Big Hole. Man hade inte haft tid till att skaffa och tillverka nya tipistänger. Istället fick stora stycken av tälttyg som hade anskaffats genom inköp eller plundringar under resans gång från Idaho duga som skydd mot väder och vind. Lägret var 400 meter långt och ungefär 200 meter brett. I söder hade Chief Josephs wallowaband slagit upp sina tipier, sedan kom Husiskutes palousesband. I nordöst hade Looking Glass alpowaisband slagit läger, och i nära anslutning till hans band levde White Birds lamtamasband. I lägrets nordligaste del levde pikunanbandet, under sin ledare Toohoolhoolzote. Hästar och mulor lät man beta på en gräsplatå nordväst om lägret, på andra sidan om Snake Creek.

Strax efter gryningen den 30 september, började nez percéerna förbereda sig att fortsätta sin vandring mot norr. De var övertygade om att avståndet från Howard’s armé var så långt att de kunde känna sig säkra nu, och att de därför inte behövde skynda på. I lägret levde ungefär 700 människor, av vilka 200 var krigare och resten kvinnor, barn och gamlingar. Denna morgon red några män iväg för att jaga, medan en del kvinnor lämnade lägret för att slakta och packa kött från bufflar som hade dödats föregående dag. Andra stammedlemmar, inklusive Chief Joseph och hans tolvåriga dotter, vadade över floden för att fånga in sina hästar. De flesta nez percéer var emellertid kvar i lägret och sysselsatta med att packa sina tillhörigheter, inför den stundade färden mot gränsen till Kanada, som endast låg två dagar eller 64 kilometer längre bort.

I lägret var barnen sysselsatta med sina lekar och flera av lägrets invånare åt fortfarande frukost, när plötsligt två nez percéspejare kommer inridande och skriker att soldater närmar sig lägret. Looking Glass lugnade då ner sitt folk, och sade att de hade gott om tid att göra sig i ordning innan de skulle bryta upp. Ingen behövde vara orolig.

Platsen där nezpercéerna utkämpade sin sista strid mot armén. Fotografiet är taget från en kulle som överblickar wallowabandets lägerplats i söder. I bakgrunden syns Bear Paw Mountains. Det gröna i bilden avslöjar Snake River läge. Floden utmynnar så småningom i Milk River i norr. Foto: Peter Dorch

Innan nez percéerna vandrade in i Bear Pawbergens landskap i Montana hade de efter en hård strid skyndat sig bort från slagfältet vid Canyon Creek, och lämnat general Howard långt efter sig. Men de visste inte att general Miles, med en styrka på 520 man, var dem på spåret. Generalens spejare letade frenetiskt efter indianernas läger. Många av dessa spejare var cheyenne- och siouxkrigare som året innan hade stridit mot Miles under det stora Siouxkriget 1876.

På lördagen den 29 september siktade Miles styrka Bear Paw Mountains, och långt borta vid horisonten kunde soldaterna ana Wood Mountains disiga siluett på den brittiska sidan. Miles visste nu att han var nära nez percéerna. Han sände då iväg sina indianspejare för att finna deras spår. Samma dag stötte en förtrupp till Miles, ledd av löjtnant Maus, på ett tjugotal nez percéer som drev en hästhjord i riktning mot Snake Creek. När indianerna upptäckte soldaterna flydde de med soldaterna efter sig. Soldaterna sårade två nez percéer och erövrade fjorton hästar. Miles följde efter i spåret tills det blev mörk och slog sedan läger på kvällen. Redan klockan två på morgonen, den 30 september, var Miles styrka på marsch igen. Lite senare denna morgon upptäckte spejarna Two Moon, Hump och Starving Elk nez percéernas ponnyhjord. De såg inte lägret, för det låg skymd i landskapet, men de förstod att det inte låg långt borta och skyndade därför tillbaka till Miles för att rapportera att de hade hittat nez percéerna.

I likhet med general Custer var Miles ängslig över att nez percéerna skulle komma undan militären och fly över gränsen till Kanada. Miles började därför genast förbereda sin styrka för en attack. Han skickade iväg en officer till trängen, för att be dem att skynda på med ammunition och artilleripjäserna. De flesta soldater var klädda i grå militärkappor. Kavalleristerna i det sjunde regementet var beväpnade med pistoler, Springfieldgevär och 100 patroner.

Med vetskap om att ett indianläger, av okänd storlek, låg framför honom och att indianerna troligen kände till hans närvaro, lade Miles upp planer för en klassisk anfallstaktik. Den gick ut på att alla i lägret skulle bli så chockade och demoraliserade av en plötslig attack, att de inte skulle kunna försvara sig på ett effektivt sätt. Det ”totala krigets taktik”, som inte tog hänsyn till försvarslösa kvinnor och barn, hade anammats flera gånger av militären mot indianläger på den norra och södra prärien efter inbördeskrigets slut.

Klockan var strax efter nio på morgonen, när Miles fick rapporter om att nez percéerna höll på att bryta upp. Från sina spejare fick han berättat att lägret låg några kilometer längre fram. Miles styrka satte då av i trav, med spejarna en bra bit framför honom. Kavalleriregementena formerade sig nu i fyra led. Miles beordrade sedan kapten George L. Tyler, att med sin bataljon (tre kompanier) tillsammans med ett trettiotal sioux- och cheyennespejare attackera lägret. Tyler’s bataljon skulle rida in i lägret och skapa oreda, samtidigt som indianspejarna skulle fånga in hästhjorden. Det sjunde kavalleriet, med sina tre kompanier, skulle komma efter i ryggen som stöd. Det beridna femte infanteriregementet skulle följa efter som reserv, tillsammans med hotchkisskanonen och trängen.

Det visade sig emellertid att lägret låg längre bort än vad rapporterna hade sagt, så Miles beordrade då galopp. Cheyennespejarna skyndade på i egen takt långt framför huvudstyrkorna, och red direkt mot nez percéerna hästhjord. Tyler’s män, som låg strax bakom cheyennerna, trodde att hästhjorden och de nez percéer som vistades bland hästarna var huvudlägret, och avancerade nu mot hästarna. Miles red med det sjunde kavalleriet, när det närmade sig nez percélägrets södra ände. När han såg att Tylers män red på avvägar, beordrade han istället det sjunde kavalleriet att utföra attacken på lägret.

Första dagens strider, den 30 september 1877

Tre kompanier från det sjunde kavalleriet formerade sig nu i tre led och galopperade rakt mot lägret. Dånet av flera hundra galopperande hästar kom marken att vibrera. Godfrey, som ledde D-kompaniet, red i mitten, med Hales K-kompani till höger och Moylans A-kompani till vänster. Framför dem låg en smal ingång till en ravin, vilket sänkte deras fart och skapade trängsel. Hales kompani tog då täten och red igenom ravinen, medan A- och D-kompanierna hamnade på efterkälken. Hale red vidare upp på en platt åskam, som ledde ner till nez percélägret. Där möttes Hales män av en förödande moteld från krigare som White Bird hade ställt upp i ett område som låg mellan lägret och de anstormande soldaterna. Krigarna låg gömda i diken och raviner och pricksköt mot soldaterna. Hale var nu tvungen att abrupt avbryta sitt avancemang. Samtidigt dök kompanierna A och D upp på åsen och stannade tjugo meter från dess kant. Menige Fremont Kipp berättade om denna episod, som var inledningen till striden:

”Vi kunde se lägret, det låg 400 meter framför oss, till höger om oss, vid mynningen till en ravin”.

Innan kompanierna hade beslutat sig för vad de skulle göra härnäst, dök plötslig krigare upp framför dem och sköt rakt in i dem. Menige John McAlpine från D-kompaniet berättade:

”Attacken stoppades omedelbart av indianerna. Kulor flög snabbt och tätt. Min häst dödades… och när jag tog mig loss sköts hatten bort från mitt huvud. En man… som red bredvid mig, fick sin häst dödad och när han gjorde sig fri från hästen träffades han av en kula mitt i pannan. Jag plockade upp hans hat. Den var av skinn, jag skakade bort blodet och tog på mig den”.

Inom några sekunder dödades flera soldater och många sårades, varpå anfallet bröt samman i en enda röra av störtande hästar och avkastade soldater. Kapten Moylan beordrade nu kompanierna till reträtt och omgruppering. Eftersom kompanierna var under kraftig beskjutning utfördes tillbakadragandet under stor förvirring. Godfrey blev träffad av en kula i ryggen, och föll ner på marken och blev liggande bredvid sin döda häst. Han räddades emellertid av två soldater. Miles beordrade nu A- och D-kompanierna att sitta av och bilda en frontlinje. De slog snart ihop sig med det femte beridna infanteriregementet, som just hade anlänt till stridsplatsen. De två regementena bildade nu en tvåhundra meter bred stridslinje. Miles beordrade sedan att A- och D-kompanierna att hjälpa K-kompaniet, som fortfarande var under kraftig beskjutning.

Under tiden led Hales K-kompani stora förluster, ungefär 300 meter längre bort till höger. Dit hade Hales män avancerat längs en låg höjdkam och tagit sig ner till en plats nordöst om nez percéernas stridslinje. De hade blivit isolerade och var blottade för nez percéernas prickskyttar. Hale beordrade sina män att sitta av och avancera i en skärmytslinje mot nez percékrigare som besköt kompanierna A och D. Den första som dödades i Hales kompani här, var löjtnant Biddle. Striderna intensifierades nu. Krigare, som snabbt tog sig igenom olika sänkor, dök nu upp i flanken på soldaterna och drev bort deras hästar. När Hales män närmade sig utgången av en ravin övergick kampen till otäcka närstrider.

När soldater från A- och D-kompanierna närmade sig platsen för att undsätta Hales mannar, drog sig indianerna successivt tillbaka. Hale tog nu tillfället i akt att retirera och lämnade då flera döda och sårade efter sig på marken. Några sårade soldater lyckades stapplande ta sig tillbaka till sina kamrater, medan de som var oförmögna att röra sig låg kvar och utsattes för en förödande korseld.

Avbrottet i indianernas eldgivning blev kortvarig, för när A och D-kompanierna skulle undsätta sina kamrater, utsattes de återigen för en mycket kraftig eldgivning. De led stora förluster. Hales män befann sig nu ungefär 100 meter från indianerna. Adjutant Baird träffades av en kula i armen, och en annan kula slet bort hans öra. Soldaterna befann sig nu i en mycket besvärlig situation. Det var uppenbart att deras tjocka militärrockar hämmade deras rörelser, men de hade inte tid att göra sig av med dem. Godfrey var återigen i sadeln och ledde sitt kompani, när han träffades av ytterligare en kula i sidan. Han lyckades dock rida bort från stridsplatsen. Nu sårades även Kapten Moylan av en välriktad nez percékula och strax därefter dödades Hale av en kula, som träffade honom i nacken.

Liksom i tidigare strider hade nez percéerna riktat in sig på officerare. Flera sergeanter och korpraler låg redan döda på slagfältet. När A- och D-kompanierna försökte ansluta sig till K-kompaniet fick de stöd av det femte infanteriets G-kompani. De hade nu tagit upp position och började beskjuta indianerna, som låg gömda i närbelägna sänkor. Miles red hela tiden fram och tillbaka bakom stridslinjerna. Han observerade striderna och delade ut order. Miles konstaterade nu att ledarna för det sjunde kavalleriet var ur spel. Han beordrade då löjtnant Romeyn, från det femte infanteriet, att försöka ta befäl över det. Samtidigt besköts nez percéerna av infanterister, så att de tvingades söka skydd. Nu fick kavalleristerna äntligen den tidsfrist de behövde, för att kunna lämna det hemska slagfältet.

Miles taktik, som hade gått ut på att samtidigt fånga in indianernas hästar och rida rakt in i lägret och skapa kaos där, vilket skulle leda till indianernas kapitulation, hade misslyckats. Istället hade det sjunde kavalleriet mött ett så hårt motstånd, flera hundra meter framför lägret, att de hade lidit mycket stora förluster.

Nezpercéernas egna berättelser om den första attacken 

Enligt indianerna skapade Miles första attack skräck bland lägrets invånare. Tack vare några spejares varningsrop att soldater fanns i närheten, kunde krigarna förbereda sig på attacken mot lägret, som annars hade varit försvarslöst.

En ung man, Black Eagle, berättade att han liksom de andra höll på att förbereda sig inför uppbrottet och var på väg mot hästhjorden, när han såg att det inte stod rätt till i lägret. Han visste precis vad det betydde. Han vände om, och såg då att alla i lägret var förvirrade, de som befann sig utanför lägret sprang tillbaka för att beväpna sig. Back Eagle berättade:

”Jag bar ett par soldatstövlar som var för stora och tunga för mig när jag sprang mot hästarna. Jag stannade upp och tog av mig dem och lämnade dem där på marken”.

När Chief Joseph, som befann sig vid hästhjorden, hörde stridslarmet, bad han sin dotter att sitta upp på en häst och fly norrut tillsammans med de andra. Sedan red han ner till lägret, soldatkulor trasade sönder hans kläder och sårade hans häst. Chief Joseph berättade senare:

”När jag nådde ingången till min tipi, lämnade min hustru över ett gevär till mig och sade att jag skulle strida”.

Krigaren, Shot In Head, kommer ihåg varningsropen: ”Soldater, soldater, soldater, soldater har kommit”. Sedan hördes ljudet av gevärsskott i luften. Alla var ute, de sprang omkring som yra höns, hit och dit. Tillsamman med andra krigare hamnade Shot In Head en bit bort från soldaterna, och hade svårt att återvända till lägret.

Yellow Wolf var också på väg till hästhjorden för att skydda dem från soldaterna. Från en hög terrass blickade han ut över prärien och såg: ”Flera hundra soldater i två led som höll på att omringa lägret”. Tillsammans med ungefär tjugo krigare tog han position på en höjd söder om lägret. När det sjunde kavalleriet attackerade, var det Yellow Wolfs krigare som besköt och fick stopp på dem. Yellow Wolf berättade:

”Vi var nära soldaterna. Vi stred mot dessa soldater, vi var starka. Vi dödade dem med våra kulor en efter en. Vi höll dem borta från lägret och drev bort dem”.

Under den första attacken, dödades få nez percékrigare. En som hade stupat var Chief Josephs bror och krigsledaren Ollokot, som hade träffats av en soldatkula i huvudet.

Platsen där Ollokot och Looking Glass stupade. Foto: Peter Dorch

Kampen om hästhjorden

Under tiden de första striderna rasade söder om indianlägret, hade Tylers bataljon vikt av till vänster och gått över Snake Creek för att fånga in indianernas hästhjord, som betade på en gräsplatå ungefär 300 meter väster om indianernas läger. Tyler fick problem att ta sig över Snake Creek och fick brottas med besvärlig terräng, som saktade ner hans marschfart. Cheyenne- och siouxspejare, som därför låg långt framför Tyler, hade emellertid redan stött på de första nez percéerna. Spejarna leddes av cheyennen Young Two Moon. De närmade sig lägret från sydväst och började beskjuta det från långt avstånd. Nez percéerna svarade på skottlossningen, men föll tillbaka när en av dem blev träffad och föll av sin häst.

När Tylors bataljon anlände till nez percéernas hösthjord, fångade hans soldater in ungefär 500 djur och drev bort dem från lägret. Men ungefär 250 hästar hade redan tagits omhand av en grupp nez percéer, som nu flydde norrut. När Tylor upptäckte de flyende nez percéerna, skickade han iväg löjtnant McClernands G-kompani efter dem. Soldaterna förföljde nez percéerna i flera kilometer innan de lyckades ta tillbaka hästarna. När de efter två till tre timmar senare återvände till slagfältet hade striderna där bedarrat.

Eftermiddagens andra attack

I lägret hade kvinnor och barn sökt skydd i naturliga sänkor i marken eller gropar som de hade grävt ut för hand. Krigarna låg kvar i raviner och andra försänkningar, fast beslutsamma att försvara lägret till varje pris. Miles planerade nu för ett sista stort avgörande anfall mot lägret. Han ville driva ut nez percéerna på prärien, där de sedan lätt kunde tvingas till kapitulation. Hans styrkor skulle den här gången attackera lägret mycket bestämt och kraftfullt från öst och sydväst. Strax efter klockan tre på eftermiddagen, gav Miles order om denna attack. Men det började inte bra. Löjtnant Romeyn, som var chef över kompani G i det sjunde kavalleriet, manade på sina män genom att resa sig upp och vifta med sin hat, när en nez percékula träffade honom i bröstet. Kompaniet drog sig då tillbaka, med flera sårade som följd. Löjtnant Mason Carter, avancerade med 25 soldater från det femte kavalleriet mot Chief Josephs tipiläger. Samtidig besköts nez percéerna av löjtnant Maus och indianspejare från andra sidan om Snake Creek. Carters styrka mötte på ett så tufft motstånd att de var tvungna att retirera, med två döda och sex skadade som resultat.

Miles ändrar taktik

Två kraftfulla attacker mot lägret hade nu slagits tillbaka av indianerna. Miles insåg nu att ytterligare ett anfall inte skulle löna sig. Han hade emellertid fångat in större delen av nez percéernas hästhjord, som hindrade dem från att fly. Miles beslutade sig nu för att omringa lägret och belägra invånarna. Han skulle svälta ut nez percéerna och beskjuta dem med artillerield tills de gav upp. Miles beordrade det femte infanteriet att placera ut sig på höjder söder om lägret, medan det andra kavalleriet skulle gruppera sig på högslätten väster och nordväst om lägret, på andra sidan om Snake Creek. Det kraftigt decimerade sjunde kavalleriet, beordrades att ta upp positioner öster och sydöst om lägret.

Hotchkisskanonen placerades på en höjd söder om lägret, och var riktad mot en ravin, där kvinnor och barn gömde sig. Den skulle vara skjutklar så fort det blev ljust nästa dag. Den amerikanska armén köpte in sin första hotchkisskanon året innan av en fransk vapenfirma. Den användes nu för första gången i kriget mot nez percéerna. Artilleristerna gillade den, för den var lätt att sköta och transportera. Hotchkisskanonen var så lätt att den kunde dras av en mula och skötas av enbart två man. Den laddades med en granat från mynningen, som exploderade när den landade på marken och slungade upp jord och stenar i luften och tusentals metallsplitter som träffade alla som stod i vägen.

Ungefär en kilometer väster om hotchkisskanonen etablerade Miles sitt huvudkvarter, lite längre bort låg soldaternas lägerplatser, sjukhus, samt inhägnader för hästar och mulor. Samtidigt som soldaterna omringade lägret, förberedde sig nez percéerna på belägringen. Kvinnor, barn och gamlingar gömde sig i en bred ravin som var bevuxen med buskar. Flera krigare tog betäckning i naturliga sänkor i närheten, för att kunna försvara ravinen. Andra krigare grävde skyttegravar inför de kommande striderna. Nez percéerna sysselsatte sig med detta arbete genom hela kvällen.

Miles var bekymrad över alla sårade soldater, som låg kvar i närheten av nez percéernas positioner, som inte på egen hand kunde sätta sig i säkerhet. När det blev mörkt, upphörde skottlossningarna från bägge håll. Nattens kyliga vindar och snöblandat regn gjorde de sårades situation än värre. På natten vandrade krigare omkring bland sårade soldater för att plocka upp vapen och ammunition. En del sårade soldater dog under den kalla natten. Andra, som fortfarande var vid liv, fruktade att nez percéerna skulle döda och lemlästa dem. Men denna oro var obefogad. Vid ett tillfälle, när en krigare närmade sig en sårad soldat, förberedde sig soldaten på att ta livet av sig. Krigaren tilltalade honom på engelska, och sade till honom att han inte skulle göra honom illa, sedan tog han soldatens pistol, patronbälte, klocka och pengar utan att skada honom. Vid ett annat tillfälle bad en soldat en krigare om vatten. Krigaren tog hans patronbälte och lämnade en kanna med vatten bredvid honom innan han gick vidare.

Efter första dagens strider hade Miles förlorat två officerare och sexton meniga. Fyra officerare och fyrtiotvå meniga och två indianspejare hade blivit sårade. Nez percéerna förlorade tjugotvå krigare. Under natten begravde nez percéerna sina döda, men några låg för nära soldaternas positioner och fick ligga kvar där. Bland de döda var hövdingen Toohoolhoolzote, som stupade i en skyttegrav norr om hans läger. Ollokot hade stupat tidig den första dagen, samt tre nez percéer, som av misstag hade skjutits ihjäl av Husiskute, när de befann sig långt från lägret och tagits som fientliga indianspejare. Även Lone Elk var död. Hur många nez percéer som sårades den första dagen är inte känt.

På kvällen skickade nez percéerna iväg sex krigare med ett meddelande till Sitting Bull i Kanada. Budbärarna stötte emellertid på ett assineboinläger, och blev mördade där. Under tiden väntade och hoppades nez percéerna på att Sitting Bulls krigare skulle hjälp dem. Under natten fortsatte det dåliga vädret. Snön smalt, för att sedan frysa till is.

Vapenvila

Under den första dagens strider hade Miles ridit längs stridslinjerna och uppmanat nez percéerna att kapitulera, men han hade bara möts av krigarnas trots. På morgonen den andra dagen, den 1 oktober, såg både soldater och indianer på långt håll flera mörka föremål som närmade sig lägret. Enligt vissa uppgifter, ställde sig då Looking Glass upp, för att nyfiket se efter om det var Sitting Bulls siouxer. Plötsligt träffades han i pannan av en prickskytts kula. Hövdingen dog omedelbart. Föremålen visade sig vara bufflar, täckta av snö, som vandrade på rad i varandras spår.

Senare på morgonen sände Miles fram en parlamentär med en vit flagga, som erbjöd Joseph att kapitulera. Tillsammans med fem nez percéer vandrade Joseph då över till Miles tält. Under tiden passade soldater och indianer på att hämta hem sina sårade och döda från slagfältet. Vid tältet hälsade Miles och Joseph på varandra. Miles bjöd sedan in Joseph i tältet för att prata. Genom nez percétolken, Tom Mix, berättade Joseph för Miles att hans bror, Ollokot, och många andra krigare hade dödats under gårdagens strider. Miles svarade honom att han krävde att nez percéerna ovillkorligen måste kapitulera och lämna in alla sina vapen. Joseph förklarade då att de behövde vapnen för att jaga. Fastän Joseph själv ville kapitulera, förklarade han för Miles att hans åsikter inte delades av de andra hövdingarna, många ville inte ge upp. Man kom nu inte längre i diskussionerna, så Joseph och de andra nez percéerna började vandra tillbaka till sitt folk. Men trots vapenvilan, tog nu Miles Joseph tillfånga.

Vad som nu följde, berodde på ett stort misstag som Miles hade begått lite tidigare på dagen. För att utnyttja vapenvilan bad Miles andrelöjtnant, Lovell H. Jerome, att besöka nez percéernas läger för att spionera på det. Jerome red då direkt till lägret. När ledarna i lägret fick höra att Joseph hade blivit gripen tog de naturligtvis Jerome som gisslan. White Bull blev så arg över Miles svek att han ville döda Jerome, men han hölls tillbaka av andra. Jerome placerades i ett skyttevärn, tillsamman med femton andra personer. Där spenderade han den kommande natten. Jerome behandlades väl av nez percéerna, han fick två filtar för att hålla värmen och fick till och med behålla sin pistol. Joseph behandlades sämre. Bunden till händer och fötter rullade man in honom i filtar, så att han varken kunde använda sina armar eller ben. Han hölls sedan i förvar vid mulornas inhägnad.

Kockan fyra på eftermiddagen den andra dagen, anlände trängen till Bear´s Paw. Den hade med sig tält till soldaterna och de sårade. Trängen hade även med sig en Napoleonkanon. Under dagen hade spridda skottlossningar ägt rum, vilket hade resulterat i att en soldat dödades och en sårades. Dessa två var förövrigt de sista blårockar som dödades eller sårades i Bear´s Paw striden.

Tredje och fjärde dagen

På tisdagsmorgonen, den 2 oktober, utväxlades fångarna. När Joseph vandrade tillbaka till sitt läger blåste det iskalla snöbyar över slagfältet. Den osäkra vapenvilan fortsatte hela dagen, med avbrott för några spridda skottsalvor från vardera sida. Joseph tog upp frågan om kapitulation med de andra ledarna, men de var fortfarande oeniga. Senare berättade Joseph:

”Vi kunde ha flytt från Bear Paw Mountains om vi hade lämnat våra skadade, kvinnor och barn efter oss. Men vi ville inte det, för vi hade aldrig hört att en sårad indian hade tillfrisknat under de vitas vård”.

I gryningen, den 3 oktober, fladdrade den vita parlamentärflaggan fortfarande för vinden ute på slagfältet. Miles flyttade nu sitt läger uppströms för att komma undan nez percéernas prickskyttar. Han ställde nu upp Napoleonkanonen och riktade den mot nez percélägret. Han förklarade för sina män att om indianerna inte har kapitulerat före förmiddag, skulle han släppa loss artilleriet på dem. Napoleonkanonen, som var döpt efter kejsaren Napoleon, vägde över 600 kilogram och drogs av sex mulor. Dess granater på ett kilogram kunde med stor pricksäkerhet träffa sitt mål på 1 700 meters avstånd. Den hade prisats under det amerikanska inbördeskriget, men var egentligen för svår att transportera i krigen mot indianerna på prärien. Trots det hade Miles tidigare använt Napoleonkanoner mot sioux och cheyenner vid Wolf Mountains i januari föregående år, som hade resulterat i att flera av indianerna hade givit upp. Emellertid hade Miles enbart 24 granater till hands. Men då kanonen öppnade eld mot nez percélägret fick det en omedelbar effekt på kvinnor och barn.

Klockan elva på förmiddagen bröts vapenvilan av Miles, när han beordrade artilleriet och soldaterna att beskjuta nez percéernas läger. När bombardemanget fortsatte sprack himlen upp och solen visade sig för första gången på flera dagar, men sedan blev det mulet igen och det började återigen snöa. Man kunde höra kvinnor, barn skrika och hundar yla när granaterna briserade i lägret. Krigarna svarade med att avlossa några enstaka skott. Antingen hade de ont om ammunition, eller så ville de inte slösa ammunition på soldaterna som nu låg väl skyddade i sina skyttevärn.

Femte dagen

På torsdagsmorgonen, som var molnig och rå, började artillerister och soldater återigen beskjuta lägret. Speciellt Napoleonkanonens granater skrämde indianerna i lägret. Yellow Wolf berättade att en granat exploderade i en grop och begravde en pojke, en tolvårig flicka och fyra kvinnor, som hade sökt skydd där. Flickan och en kvinna dödades medan de andra överlevde.

Vid skymningen anlände general Howard med en eskort på tjugofyra soldater, flera spejare, en vit tolk och två äldre nez percémän. När Howard träffade Miles gjorde han klart för honom han inte ville ta befäl över trupperna, utan bad Miles att slutföra det arbete som han hade påbörjat. Redan några dagar tidigare, var man rädd för att nez percéerna skulle få hjälp av Sitting Bulls krigare. Även om det var ganska orealistiskt, var det något som Miles var tvungen att räkna med. Howard föreslog nu att man skulle använda hans två äldre nez percéer, Jokais, känd som Captain John och Meopkowit, känd som Old George, som båda hade var sin dotter bland de belägrade indianerna, att förmå nez percéerna att ge upp.

Sjätte dagen, Chief Joseph kapitulerar 

På fredagsmorgonen sken solen igen. Genom natten hade lägret blivit bombarderat med granater. Klockan åtta på morgonen Gav Miles order om eld upphör. Howards nez percéer, Captain John och Old George, började då promenera mot lägret med en vit flagga. Efter flera timmar kom de tillbaka och berättade för Miles och Howard att indianerna var nu trötta på belägringen och var mogna att kapitulera.

Chief Joseph kapitulerade troligen här, den 5 oktober 1877. Foto: Peter Dorch

Chief Josephs kapitulationstal

Captain John och Old George återvände till indianlägret med uppgift att förklara för dem att de inte hade något att frukta om de gav upp. Howards armé låg bara en dag bakom dem. Om de kapitulerade nu skulle de få filtar och mat. Troligen berättade Captain John och Old George att de skulle få återvända till Lapwaireservatet, för det var vad både Miles och Howard trodde. På Josephs uppmaning återvände sedan männen till soldaternas linjer.

Under tiden de var borta diskuterade hövdingarna förslaget. En del trodde att Joseph skulle bli hängd. Andra ville ha garantier att de skulle få ersättning för egendom som de hade förlorat innan kriget bröt ut. Nu återvände Captain John och Old George till lägret för att meddela att Miles ville tala direkt med Joseph. Efter ytterligare förläggningar beslutade sig hövdingarna att sända iväg Joseph för att prata med Howard.

Captain John och Old George återvände nu till Miles och Howard och överlämnade ett muntligt svar från Joseph, där han beskriver nez percéernas situation och att han nu var villig att kapitulera. Chief Josephs svar gjorde honom berömd för all framtid. Hans anförande markerar även slutet på nez percékriget 1877. Captain John återberättade Josephs svar till Howard via tolken Chapman. Howards adjutant, löjtnant Wood, skrev ner talet, enligt honom lät det så här:

”Tala om för general Howard att jag känner hans tankar. Jag minns vad han tidigare har sagt till mig. Jag är trött på att strida. Våra hövdingar har dödats. Looking Glass är död. Toohoolhoolzote är död. De gamla männen är alla döda. Det är de unga männen som säger nej och ja. Han (Ollokot) som ledde de unga männen är död. Det är kallt och vi har inga filtar. De små barnen fryser ihjäl. En del av mitt folk som har flytt upp bland bergen har varken mat eller filtar, och ingen vet var de befinner sig nu, kanske har de frusit ihjäl. Jag vill få tid att leta efter mina barn och se hur många av dem jag kan hitta. Kanske kommer jag att finna dem bland de döda. Lyssna på mig, mina vita hövdingar. Jag är trött; mitt hjärta är sjukt och sorgset. Från där solen nu står kommer jag aldrig mer att strida”.

Klockan elva på förmiddagen, halvvägs mellan stridslinjerna, möttes så Chief Joseph och några andra nez percéer Miles och Howard. De hälsade på varandra. Joseph sade nu att hans band ville kapitulera. På eftermiddagen ägde den formella kapitulationen rum. Ridande på en ponny och beväpnad med ett Winchestergevär lämnade Joseph sitt läger. Han red upp på en kulle och vidare längs flodstranden och stannade strax framför platsen där hotchkisskanonen var placerad. Det var troligen där Miles och Howard stod och väntade på honom. Klockan var nu kvart över två på eftermiddagen, när Joseph satt av och vandrade fram till general Howard för att lämna över sitt Winchestergevär till honom. Generalen tog ett steg tillbaka och ledde Joseph till Miles, som tog emot geväret. Löjtnant Wood, som bevittnade den historiska händelsen, beskrev Chief Joseph på följande sätt:

”Hans skalplock var lindad med utterskinn. Resten av håret hängde i två tjocka flätor på vardera sidan om huvudet. Han var klädd i skinnleggings och en grå sjal, som var perforerad av fyra eller fem kulor… han hade skrubbsår i pannan och på vristen som han hade fått av kulor”.

Under resten av dagen kapitulerade 67 krigare och ett okänt antal kvinnor och barn. Vid mörkrets inbrott hade emellertid inte alla nez percéer kapitulerat, så soldaternas linjer behölls hela natten. För Miles var kriget dock över och han skickade nu ett meddelande till General Terry:

”Som alltid har vi varit framgångsrika. Vi marscherade snabbt genom landskapet och efter tre dagars hårda strider klockan två idag kapitulerade Chief Josephs nez percéläger”.

Det var långt ifrån alla nez percéer som valde att följa Josephs råd. Redan i stridens inledning, den 30 september, hade ungefär 70 nez percéer lyckats fly från lägret. De flesta av dem hade skakat av sig det andra kavalleriets förföljande och tagit sig till Kanada. Även under den tre dagar långa belägringen hade så många som 100 personer, ibland hela familjer, under skydd av mörker lyckats ta sig igenom militärernas linjer och lämnat området. Klockan nio på kvällen samma dag som Josephs hade givit upp smög White Bird och ett femtiotal nez percéer ut ur lägret. De tog sig förbi militärens vakter och fortsatte norrut längs Snake River till Milk River och sedan så småningom till Kanada. På morgonen den 6 oktober kapitulerade ytterligare några nez percéer. Exakt en vecka efter att striden vid Bear’s Paw hade börjat lämnade Miles slagfältet och begav sig med sina fångar till Fort Keogh.

Den 23 oktober 1877 anlände Miles till Fort Keogh med 448 nez percéfångar. Några dagar senare tog fotografen John H. Fouch två bilder på en märkbart tagen Chief Joseph. En månad senare tog Frank J. Haynes ett fotografi (nedan) på Joseph i staden Bismarck.

Armén förlustsiffror under den fyra månader långa kampanjen sommaren 1877, var 113 stupade (6 officerare, 101 soldater och 6 civila). Sammanlagt sårades 144 personer, varav två dog senare (13 officerare, 125 soldater, 4 civila och 2 indianspejare). Kostnaden för militärens kampanj var drygt 22 miljoner dollar (1990 års värde). Nez percéerna förlorade mellan 96 till 145 personer under flykten från White Bird Canyon till Bear´s Paw, varav minst 36 kvinnor. Många fler sårades i striderna mot armén och många insjuknade under flykten och led av dålig hälsa.

Indianterritoriet

Vistelsen vid Fort Keogh blev kortvarig för Chief Joseph och hans folk. Redan den 29 oktober fick Miles ett meddelande från general Sherman som sade att nez percéerna skulle transporteras till Indianterritoriet. Miles vädjade förgäves till generalen att nez percéerna hade blivit nog bestraffade och tyckte att det var omänskligt att transportera dem vidare. Den långa resan till den södra prärien påbörjades den 31 oktober 1877. Nezpercéernas första anhalt var Fort Buford, som de nådde en vecka senare. Vid Fort Buford återförenades de med 15 nez percéer, som hade tillfångatagits vid Milk River av löjtnanterna Maus och Scott. Mellan den 8 och 10 november fortsatte resan till Bismarck och Fort Lincoln vid Missourifloden. Där stannade de i fyra dagar. Nu fick Joseph höra att de skulle interneras i Fort Leavenworth i Kansas. Hans enda kommentar till denna nyhet var: ”När skall dessa vita män börja tala sanning”. I Bismarck blev Chief Joseph, Yellow Bull, Yellow Wolf och Husiskute bjudna på en flott middag av stadens invånare. Joseph åt lax, enligt rapporter sade han att den påminde honom om sitt hemland.

Den 23 november 1877 gick nez percéerna ombord på tåget, som transporterade dem till Fort Leavenworth. Resan tog tre dagar. Enligt Sherman, skulle nez percéerna där bli internerade som krigsfångar ända fram till våren 1878, då en plats i Indianterritoriet hade valts ut till dem. De skulle aldrig någonsin få återvända till Oregon eller Lapwaireservatet.

Enligt arméns siffror uppgick nez percéernas antal vid Fort Leavenworth till 87 män, 184 kvinnor och 147 barn eller totalt 418 personer. Tre kilometer norr om fortet inhystes nez percéerna i 108 dragiga armétält. Platsen var illa vald. Klimatet var omväxlande kallt, fuktigt eller varmt. Där fick de stanna i sju månader. En läkare som besökte nez percéerna i fånglägret rapporterade att hälften av dem var sjuka och så gott som alla led av malaria. Under vistelsen i Fort Leavenworth dog åtta personer. I juni 1878 transporterades nez percéerna till Quawpawindianernas reservat i nordvästra Indianterritoriet i nuvarande Nebraska. Tre barn dog under resan. I reservatet insjuknade snabbt 206 nez percéer. Inom några månader hade ett hundra avlidit.

År 1879 reste Chief Joseph till Washington D. C. för att ta upp frågan om att hans folk skulle få återvända till Idaho. Han fick nu stöd av överste Miles, som hävdade att nez percéerna hade blivit orättvist behandlade. Miles skrev brev till president Rutherford B. Haynes och till Inrikesministern Carl Schurtz och vädjade till dem att nez percéerna skulle få återvända till sina hemtrakter. Även den presbyterianska kyrkan och Indian Right Association ställde sig på Josephs sida och började nu argumentera för nez percéernas sak. Men det byråkratiska maskineriet gick långsam. Först år 1885, fick nez percéerna lov att återvända till sitt hemland. Tillsammans med 150 nez percéer valde då Chief Joseph att återvända till Colvillereservatet i delstaten Washington. De var rädda att bli illa behandlade av den vita befolkningen i Idaho. De resterande 118 nez percéerna, valde att slå sig ner i Lapwaireservatet i Idaho.

Flykten till Kanada

Många nez percéer valde att inte kapitulera till militären vid Bear´s Paw. De lämnade lägret vid Bear´s Paw för att ta sig till friheten i Kanada. Enligt Black Eagle, som själv tog sig till Kanada, flydde så många som 233 nez percéer till Kanada. Resan dit var emellertid besvärlig.

Hustrun till Wounded Head har vittnat om de vedermödor som den grupp hon färdades med gick igenom. Hon berättade att de lämnade lägret på hästar. De red barbacka och hade endast en filt per person för att skydda sig mot det kalla vädret. De färdades en lång sträcka innan de vågade stanna. De var nu utom räckhåll för slagfältet, men de kunde fortfarande höra skottlossning från det. De var hungriga och frusna, men för att inte avslöja sin position vågade de inte göra upp eld för att värma sig. Chief Josephs äldsta hustru och dotter var med i denna grupp. Nästan nakna, hade de flytt från lägret när soldaterna genomförde sin första attack. I kyla och snö fortsatte gruppen sin färd norrut i fyra dagar. På den femte dagen dödade männen en buffel. De gjorde då upp eld och fick äta sig mätta för första gången på flera dagar. Nästa dag träffade de på några chippewaindianer, som gav dem mat och kläder.

En del krigare lyckades fly med sina familjer på nätterna under belägringen. Krigaren Many Wounds hävdade att han var tvungen att döda två soldater när han flydde. Många mindre flyktinggrupper kom tillsamman och bildade en stor grupp, innan de korsade gränsen till Kanada. En kanadensisk ridande polis såg drygt ett hundra nez percéer med tre hundra hästar anlända till Sitting Bulls läger.

Den största gruppen av flyktingar leddes av White Bird. Hans grupp bestod av mer än 50 personer. De lämnade lägret på kvällen den 5 oktober, efter Chief Josephs kapitulation. De var bättre förberedda än de flesta flyktinggrupper, men trots det var färden till Kanada besvärlig. Krigsledaren Ollokots änka berättade att de var tvungna att lämna kvar många vänner som var svårt sårade i lägret. De hade filtar med sig men frös ändå. Under de två första dagarna hade de inget att äta. Sedan såg männen några antiloper som de dödade och åt.

Färden till Kanada tog längre tid än normalt. Många flyktinggrupper hade med sig sårade och barn som sinkade farten. När de nådde siouxernas läger hade de svårt att göra sig förstådda med dem. I allmänhet kände siouxerna sympati för nez percéerna. De hade ju själva blivit utsatta för samma behandling av den amerikanska armén. Nez percéerna berättade om striden vid Bear´s Paw för siouxerna. De berättade att de flesta av deras ledare var döda och att Chief Joseph hade kapitulerat.

Trots att nez percéerna egentligen var fiender till siouxerna togs de emot med öppna armar av Sitting Bull. White Bird berättade att Sitting Bull hade välkomnat honom personligen och beklagade att han inte kände till striderna vid Bear´s Paw. Inom kort red två polismän in i lägret och frågade nykomlingarna om de var nez percéer, vilket de svarade jakande på. Därefter sade poliserna att de gärna fick stanna och välja ut ett område att bosätta sig på. Några dagar senare red Sitting Bull och tolv nez percékrigare ner till Bear Paw Mountains för att undersöka om Joseph alltjämt höll ut eller om soldaterna ännu fanns i närheten. Men stridsplatsen var övergiven och Josephs folk bortförd i fångenskap. Sedan Sitting Bull och nez percéerna hade samlat ihop lite ammunition återvände de till Kanada.

Tillbaka till USA

Under de nästkommande veckorna gav siouxerna nez percéerna husrum och mat. De ställde till fester för dem och tog hand om de sårade. Många var verkligen illa däran. Många män och kvinnor hade svåra skottskador, och flera hade köldskador. Så småningom skaffade sig nez percéerna egna tipier och etablerade ett eget läger. De jagade buffel tillsammans med siouxerna, ibland tog de sig in på amerikansk mark för att jaga.

Nezpercéernas vistelse i Kanada blev kortvarig. Redan under försommaren 1878 började grupper av nez percéer återvända till USA. Många trodde att de kunde återvända till Lapwaireservatet och slå sig ner där utan att bli upptäckta eller bestraffade. En stor grupp som leddes av Wottolen, som bland annat bestod av Yellow Wolf, Peopeo Tholek, Black Eagle och Chief Josephs dotter, Kapkap Ponmi, lämnade Kanada på sommaren 1878. De tog sig in i Montana och försörjde sig på att stjäla hästar och boskap. Gruppen dödade tre guldletare innan de tog sig in i Idaho. I augusti greps Yellow Wolf och fjorton andra nez percéer av armén. De spärrades in som krigsfångar i Fort Lapwai och blev sedan transporterade till Chief Josephs folk i Indianterritoriet. Andra nez percégrupper som hade tagit sig in på amerikans mark jagades av armén. En grupp fångades in vid Clearwaterfloden i Idaho. Dessa nez percéer satte sig till motvärn, vilket ledde till att sex av dem dödades och tre sårades. Endast ett fåtal nez percéfamiljer valde att stanna kvar i Kanada, med White Bird som sin ledare.

De flesta av nez percéernas hövdingar dödades i striden vid Bear’s Paw. White Bird som hade stannat kvar i Kanada mördades av en annan nez percé i mars 1892. Andra krigare och ledare levde sina sista år i Lapwai- eller Colvillereservaten. Husiskute dog i Colvillereservatet. Yellow Bull, som kämpade tillsammans med Chief Joseph i Indianterritoriet för nez percéernas sak, dog i Lapwaireservatet. Chief Joseph levde i ytterligare 22 år efter kapitulationen vid Bear’s Paw. Under alla dessa år kämpade han ihärdigt för sitt folk. Han besökte Washington flera gånger. När han återvände till Colvillereservatet 1885 togs han först emot som en främling och blev inte välkommen. År 1899 besökte han sitt hemland i Oregon, men där sade den vita befolkningen att han inte fick leva. Chief Joseph avled den 21 september 1904 i Nespelem, Colvillereservatet i Washington.