Striden vid Spring Creek 11, 15 och 16 oktober 1876

Under sensommaren och hösten 1876 var siouxerna upptagna med att jaga för att bygga upp ett matförråd som då skulle räcka över vintern. De var inte intresserade av att strida mot soldater utan ville ägna sig åt jakt i lugn och ro och bli lämnade i fred. Trots att siouxerna var ett nomadfolk levde de ett ganska stilla liv under vintermånaderna. När vintern var i antågande tog de olika bandhövdingarna sitt folk till en välkänd plats i en skyddad dal där det fanns god tillgång på vatten och ved. Där stannade de under hela vintern. Sällan ändrade de lägerplats på grund av kyla och djup snö. 

Under hösten 1876 planerade general Philip Sheridan att etablera en rad militära fältläger i hjärtat av siouxernas jaktmarker. Med dessa fältläger som bas skulle mindre effektiva militära styrkor oavbrutet sändas ut mot de olika siouxlägren. Med upprepande vinterattacker hoppades Sherman att indianerna skulle tröttna och ge upp. Proviant och utrustning kunde lätt transporteras upp längs Yellowstonefloden från Fort Buford till dessa nyetablerade fältläger med hjälp av ångbåtar. Vintern var emellertid i antågande och på grund av lågvatten kunde inte ångbåtarna transportera allt material som behövdes för att bygga fältlägren, så det fick skjutas upp till våren.

Kvar i fält var general Miles infanteritrupper som då fick i uppgift att bygga ett enklare fältläger vid Tongueflodens mynning i Yellowstonefloden. Ytterligare ett fältläger upprättades ungefär 20 mil öster om Tonguefloden, på Yellowstoneflodens norra sida mittemot Glendive Creeks mynning. Miles trupper skulle stanna kvar i Yellowstonedalen under vintern och föra ett vinterkrig mot de siouxer och cheyenner som fortfarande fanns kvar i området. Sitting Bulls indianer var naturligtvis frustrerade över militärens närvaro. Speciellt irriterade var de över militärens försörjningstransporter som gick fram och tillbaka mellan de två fältlägren. Transporterna skrämde bort bufflarna och störde indianernas jakt, därför riktade siouxkrigarna in sina attacker mot just dessa transporter.

Den 10 oktober lämnade 94 transportvagnar under eskort av flera infanterikompanier fältlägret vid Glendive med Tongue Rivers fältläger 20 mil västerut längs Yellowstonefloden som slutdestination. Ganska omgående attackerades vagnståget vid Spring Creek av siouxkrigare. Attackerna var så intensiva att soldaterna tvingades återvända till Glendive. Siouxkrigare hade bland annat rövat bort ett fyrtiotal mulor.

Den 15 oktober gjorde man ett nytt försök. Vagnståget eskorterades nu av 200 väl beväpnade soldater under ledning av general E. S. Otis. Återigen attackerades vagnståget av Sitting Bulls krigare. Flera hundra siouxer försökte få stopp på vagnarna men de fortsatte hela tiden att rulla. Gång på gång gjorde fotsoldater utfall mot indianer som kom för nära vagnarna. När indianerna drog sig undan för en kort stund var soldaterna tvungna att rusa i kapp vagnarna, som höll på att rulla i från dem. Under två dagar, 15 och 16 oktober, attackerade siouxerna vagnståget med stor frenesi men soldaternas försvar var så effektivt att indianerna till slut tröttnade och drog sig tillbaka. 

När general Otis vagnståg inte dök upp på avtalad tid vid Tongue River gav sig Miles ut med hela sin infanteristyrka för att undsätta det. Den 18 oktober möttes Miles och Otis vid Custer Creek. Två dagar senare dök så vagnståget upp vid det nya fältlägret vid Tongue River.