Slagfältets arkeologi

Ofta kryddar historieförfattarna sina berättelser med sensationella uppgifter och bloddrypande inslag för att locka till sig läsare. Författarnas svaghet för att skapa hjältar och martyrer har varit stor när det gäller striden vid Little Bighorn. Striden var förvisso blodig och soldaterna var nog modiga, men ibland står sanningen mer att finna bland de arkeologiska fynden än hos det skrivna ordet som ofta är ett resultat av författarens egna värderingar och åsikter. De arkeologiska fynden ligger däremot så nära en objektiv sanning vi kan komma. En ny arkeologisk disciplin, slagfältsarkeologi, föddes i USA 1984, när man började undersöka slagfältet vid Little Bighorn.

Sommaren 1983 var stekande het i sydvästra Montana. Slagfältets gräs var knähögt och hade inte blivit klippt på 90 år. Den 11 augusti slängde en bilist, som färdades längs Highway 212 strax öster om slagfältet, ut en cigarett från sitt bilfönster. Cigaretten orsakade en omfattande gräsbrand som svepte över hela slagfältet. Besökscentret och Nationalkyrkogården räddades tack vare personal från National Park Service. Elden brände bort allt gräs, kaktusväxter och salviabuskar och lämnade marken bar, så att ben, patronhylsor, gevärskulor och andra föremål från striden blev synliga. National Park Service beslutade sig nu för nu att dra fördel av den uppkomna situationen och utföra en arkeologisk undersökning. Mellan åren 1984 till 2004 har man därför genomfört en serie undersökningar av slagfältet med moderna metoder.

Den första undersökning utfördes 1984 vid Custers slagfält. Eftersom man visste att de flesta föremål man var ute efter var av metall använde National Park Service metalldetektorer för att hitta dem. Man delade in slagfältet i ett rutmönster. Frivilliga personer, som utrustades med metalldetektorer, gick sedan på en linje och svepte sina detektorer över marken. När man fick ett utslag, markerades fyndplatsen med en vimpel. Innan ett föremål grävdes upp markerade man ut den exakta platsen på en datorkarta. En arkeolog katalogiserade föremålet, lade den i en påse och gav den en siffra för senare studier.

Man gjorde även en rad utgrävningar vid minnesstenarna 1984. Trots att man är ganska säker på att 210 soldater stupade i Custerstriden står det idag 252 stenar på slagfältet. Några av dessa stenarna måste då vara falska. Så en av orsakerna till att man grävde vid stenarna var att ta reda på om de faktiskt markerade var en soldat hade stupat. Man valde slumpvis ut några stenar för att ta reda på det. Man hittade faktiskt mänskliga kvarlevor vid samtliga stenar. Benen analyserades av en obducent, för att fastställda ålder, längd, ras och dödsorsak. När analysen av benen var avklarad, begravdes de på Custer National Cemetery.

Utgrävningen 1985 gjordes vid Reno-Benteen Battlefield. En uppföljning till denna utgrävning gjordes 1989. En lite mindre utgrävning jämfört med de tidigare gjordes i ett område norr om den nationella Krigskyrkogården 1994. I september 2004 gjordes en undersökning längs Battlefield Road, då man började vid Reno Hill och avslutade vid besökscentret.

Fram till 2004 har man hittat över 5 000 föremål. Tolkningen av fynden har lett till att vår bild av hur Custerstriden förlöpte har ändrats. Man är nu ganska säker på att Custer delade upp sitt kavalleri i tre bataljoner under inledningen av striden, och att han sedan delade upp sin bataljon i två mindre grupper, så kallade vingar. I dag vet vi att det inte var så klokt av Custer att göra så när han mötte en så talrik motståndare. Custers taktik hade emellertid testats i fält tidigare med mycket stor framgång, bland annat i striden vid Washita 1868. Men i striden vid Little Bighorn visade det sig vara en dålig taktik.

Mikes minnessten

När man grävde ut minnessten 128, som står vid Greasy Grass Ridge, hittade man ett nästan komplett skelett av en okänd soldat. Arkeologerna döpte honom till ”Mike”. Mike var en ung vit man mellan 19 till 22 år. En defekt på femte ryggkotan avslöjade att Mike hade haft problem med sin rygg. Skadan hade inte med striden att göra, men den hade säkert åsamkat honom besvär. Speciellt vid långa ridturer. Den högerhänte Mike var lite längre än medellängd, han var kraftigt byggd och vägde ungefär 75 kg. Om Mike var 19 eller 20 år hade han ljugit om sin ålder för mönstringsförrättaren. Den lägsta ålder för att ta värvning i kavalleriet var 21 år vid tiden för striden. Märken på hans skelett avslöjar hans öde. Han hade träffats av kraftiga slag mot huvudet, som hade krossat skallen och slagit ut tänderna. Föremålet var troligen en gevärskolv eller en stridsklubba. Han hade blivit skjuten två gånger i bröstet och fragment av en tredje kula hittades inbäddad i vänster underarm. Mycket tyder på att Mikes döda kropp hade blivit utsatt för stympning. Märken på hans lårben avslöjar att någon har försökt kapa av benet med ett kraftigt och vasst föremål, kanske en tomahawk.

Mike begravdes med sina kläder på där man fann honom, eftersom knappar från hans skjorta och byxor hittades i graven. När han grävdes fram låg ett av hans ben i rätt anatomiskt läge, vilket indikerar på att han inte hade blivit flyttad efter den första begravningen. Foten låg fortfarande kvar i stöveln. De övriga benen låg huller om buller i graven. Han måste därför ha blivit återbegravd 1877 eller 1879, innan massgraven kom till 1881. Vi vet att soldaterna lades i grunda gravar. Mikes högra underben blev nog djupare begravd än hans övriga kropp. Soldater som återvände till slagfältet, 1877 eller 1879, för att bättra på gravarna, fann kvarlevor av soldater som var fullt synliga på marken. Troligen täckte man över Mikes kvarlevor som var blottlagda, medan underbenet fortfarande låg under mark.

Arkeologerna tror att Mike försökte fly ner mot floden. Han kanske hade kämpat med C-plutonen vid Finley Ridge eller L-kompaniet vid Calhoun Hill. Uppgifter om Mikes ålder och längd passar in på nio soldater. Fyra från C-kompaniet och två från L-kompaniet. De övriga tillhörde E- och F-kompanierna. När Mike red, eller sprang ner mot floden för att sätta sig i säkerhet, ven kulorna omkring honom. Flera indianer sköt mot honom och han var chanslös. Kulor från nio olika vapen har hittats längs hans flyktväg. Han föll till marken, dödligt sårad i bröstet. När han låg i gräset, kunde han troligen höra indianernas röster och förstod att de skulle hitta honom. Den krigare som upptäckte honom utdelade ett dödligt slag mot huvudet med ett kraftigt föremål. Mike ligger nu begravd på Nationalkyrkogården, och förblir en av de okända soldater som stupade vid Little Bighorn.

Jason Pitsch

Även privatpersoner har bidragit med viktiga fynd till forskningen om Little Bighornstriden. En sådan person är Jason Pitsch, vars far och farbror äger det jordbruksland som sträcker sig över platsen där Sitting Bulls hunkpapaläger låg. När soldaterna flydde mot floden lämnade de hundratals föremål efter sig. Det är allt ifrån knappar från soldaternas skjortor och rockar till andra militärpersedlar, patroner och patronhylsor. Jason arbetade på familjens ägor på sin fritid. I början av 1990-talet sökte han av slagfältet med en metalldetektor, på jakt efter metallföremål från dalstriden, och hittade då tusentals föremål.

År 1994 fann Jason ett skelett av en häst. En häst som det skulle visa sig ha ridits av norrmannen John Sivertsen, som tillhörde kompani M. När Reno beordrade grupperingen av den andra skärmytslinjen vid träden, hade Sivertsen lämnat över sin häst till hästvakten i sin squad. Men när indianerna omringade soldaterna valde Sivertsens kamrater att fly mot floden och han lämnades kvar på slagfältet utan häst. Norrmannen gömde sig då i skogen vid floden och stannade där över natten. Hans befäl rapporterade honom som saknad i strid och befarade att han hade stupat. Nästa dag lyckades Sivertsen ansluta sig till kamraterna uppe på Reno Hill. Hästskelettet som Jason hittade hade träffats av en indiankula i huvudet. Den hade fallit i ett buskage och låg dold för indianerna. Med åren täcktes kadavret av jord och sand som vårfloden drog med sig. Jasons metalldetektor hade givit utslag på hästens metallutrustning. Han hittade även läderbitar från sadeln, betslet och en sadelväska, som var fullpackad med ammunition. Flera av Sivertsens personliga ägodelar hittades. En skjorta, byxknappar, rakkniv, rakkopp, fickkniv, glasögon och munspel samt verktyg som har tillhört en smed. Norrmannen hade varit smed i det privata. Det mest fängslande fyndet var ändå en tandborste med ett handtag av elfenben, med initialerna J. S.

Indianernas beväpning

Indianernas eldkraft vid Little Bighornstriden har underskattats av de flesta historiker. Minst hälften av de indiankrigare som bekämpade Custers soldater var beväpnade med skjutvapen av något slag. Siouxerna och cheyennerna använde inte mindre än 47 olika vapentyper, det avslöjar fynden av hundratals kulor och patronhylsor. Naturligtvis gjorde indianerna även bruk av sina traditionella vapen, pilbågar, knivar, lansar, tomahawker och stridsklubbor. Även det vittnar de arkeologiska fynden om i form av märken på soldaternas kvarlevor. 

Den här indianmålningen visar en krigare som räknar coup på en soldat med sin pilbåge. Målningen ingår i Half Moons Ledgerbook som hittades strax efter striden vid Little Bighorn i en tipi som stod upprest på slagfältet. konstnärens namn är okänd.

Indianerna använde sig av repetergevär av typerna Henry och Winchester. Vapen som kunde skjuta upp till sexton skott i följd utan att laddas om. En skicklig indian kunde under goda förhållanden avlossa tjugo skott per minut.

Minst 200 indiankrigare var beväpnade med Winchestergevär. Indianerna var även beväpnade med en del Springfieldkarbiner och Coltrevolvrar, som de hade erövrat under Rosebudstriden, åtta dagar tidigare. Naturligtvis passade indianerna på att plocka upp stupade soldaters vapen och ammunition allt eftersom striderna pågick. Soldaternas beväpning var inte dålig. Men deras moderna Springfieldkarbiner, som hade större eldkraft och pricksäkerhet jämfört med repetergevären, måste laddas om efter varje skott. En välutbildad soldat kunde avlossa fyra till sex skott per minut.

Cheyennen Wooden Leg följde efter soldaterna som flydde mot floden. Där dödade han en soldat och tog hans gevär som han sedan använde mot andra soldater. Teckningen är självbiografisk.

De flesta fynd man har gjort under utgrävningarna på Little Bighorns slagfält är tomhylsor och patroner, som grävdes upp efter att ha legat begravda i jorden i över hundra år. Man hittade över 1 000 patronhylsor. Många var från det sjunde kavalleriets huvudvapen, Springfieldkarbinen och Coltrevolvern, men forskarna hittade även kulor och patroner som kom från indianernas vapen. Forskarna gjorde en ballistisk analys, för att fastställa vilka vapen krigarna hade. Kulor och patronhylsor skickades på analys vid Nebraskas polislaboratorium. Tack vare individuella märken som ett skjutvapen sätter på kulor och patronhylsor, kunde forskarna nu fastställa vapentyper och till och med följa enskilda indianers framfart på slagfältet.

Över hundra år efter striden har arkeologerna nu kunnat kartlägga slagets förlopp. Vid Calhoun Hill till exempel, fann man patronhylsor från olika soldater. De låg i en rak linje, vilket avslöjar att soldaterna var grupperade i en skärmytslinje, som var en standardformation där soldaterna utplacerades med fyra till fem meters mellanrum i en linje. Nedanför skärmytslinjen, vid ett område som kallas för Greasy Grass Ridge, hittade forskarna många patronhylsor av kaliber 44 eller 45 efter indianer. Ett stort antal indianer samlades vid Greasy Grass Ridge och började skjuta mot soldaterna vid Calhoun Hill. Soldaterna besvarade elden utan att få panik. Indianerna smög sig på soldaterna, de hoppade upp och sköt mot dem, och kastade sig sedan ner på marken ur skottlinjen. 

Indianerna kom allt närmare soldaterna vid Calhoun Hill. Efter ett tag hade de kommit väldigt nära soldaterna. Ett kompani sändes då ut för att tvinga indianerna till reträtt. Men krigarna svarade istället med en motattack. Panik spreds sig nu bland soldaterna i skärmytslinjen. I närheten av skärmytslinjen hittade forskarna en hög med tomhylsor. När soldaterna blev rädda övergav de sin skärmytslinje och klumpade ihop sig. De hade nu tappat kontroll över situationen. När indianerna upptäckte att soldaternas försvarslinje var i upplösning höjdes deras stridsmoral. De red eller sprang in mot de rädda soldaterna för att göra slut på dem. Striden vid Calhoun Hill var inledningen till Custerstriden.