Siouxernas historia 1800–1860

Under 1800-talets första hälft lade siouxerna under sig stora landområden väster om Missourifloden. Området omfattades av södra Nord Dakota, västra Syd Dakota, norra Nebraska, östra Wyoming och sydöstra Montana. Siouxstammarna försvarade sitt land mot alla inkräktare. Långt upp i norr, stred hunkpapa, sans arc, two kettle och blackfoot mot assineboiner, mandaner, hidatsaner och arikararier. I söder genomförde oglalas, brulés och minneconjous ideligen attacker mot pawneeindianernas byar i Nebraska. Fientliga stammar i väster, kråkindianer och shoshoner, fick ständiga påhälsningar av siouxernas krigarskaror, som antingen var ute efter hämnd eller hästar.

Två stora och ett mindre handelscentra växte upp i siouxernas land från början av 1830-talet. I dagens Syd Dakota byggdes flera handelsposter, som Fort Lookout, Fort George, Fort Defiance, Fort Tecumseh och Fort Pierre. Ett annat stort handelscentra låg i sydöstra Wyoming. Där byggde handelsmän Fort William, eller Fort Laramie som det kom att kallas för i folkmun, och Fort Platte. Till en början låg Fort William utanför siouxernas land. Men smarta handelsmän skulle ändra på det. Det mindre handelscentret låg längs Missourifloden i Nord Dakota. Där byggdes handelsposter som Fort Lisa, Fort William, Fort Clark, Fort Berthold och Fort Union. Fort Union var den dominerande handelsposten i det här området. Handeln vid dessa fort var omfattande för många stammar i området, men för siouxerna, som inte handlade där så ofta, var det ett mindre attraktivt handelscentra. Fort Pierre kom därför att bli den viktigaste handelsposten för siouxerna.

Omkring 1840 fanns det så många handelsposter i siouxernas närhet, att de aldrig befann sig längre bort från en handelsman än några dagsritter. Det var denna handel, speciellt handeln med gevär och krut, som gjorde siouxerna så mäktiga. Men de bytte även till sig en mängd andra varor som speciellt gladde kvinnorna, som knivar, yxor, sylar, kopparkittlar, tyger och glaspärlor.

Flytten till Plattefloden

För oglala och brulé var Fort Tecumseh den viktigaste handelsposten. Fortet uppfördes 1822 av Columbia Fur Company och var belägen strax ovanför Badflodens utflöde i Missourifloden i Syd Dakota. Fortet var placerat farligt nära Missouriflodens strandkant. På grund av jorderosion, fanns det risk att fortet skulle glida ner i floden. Så 1832 ersattes det gamla och nu nedslitna fortet med ett nytt. Det nya fortet byggdes på ett säkert avstånd från floden och döptes till Fort Pierre av den nya ägaren, American Fur Company. Bolagets affärsidé var att erhålla monopol på handeln med indianerna. Det skulle de uppnå genom att låta indianerna stå för jakt och beredning av buffelhudar som de tog till bolagets poster och bytte bort mot europeiska varor. Således var bolaget beroende av indianernas buffeljakt.

Ett annat fort som skulle få en mycket stor betydelse för siouxerna var Fort Williams. Fort Williams byggdes av handelsmännen William Sublette och Robert Campbell 1834, i närheten av Plattefloden i Wyoming. När det stod färdigt, skickade Sublette ut två män, Galpin och Sabille, till siouxstammar för att locka ner dem till Plattefloden. Vid Bear Butte i Black Hills besökte de flera oglalaläger. Där talade handelsmännen med hövdingarna om fördelarna med att flytta ner till Plattefloden. De berättade att bufflarna var lika talrika som barren på tallarna och det fanns gott om gräs för deras hästar. Sublettes män berättade också att utbudet av varor var lika stort vid det nya fortet som vid siouxernas nuvarande handelsposter.

En av oglalahövdingarna lyssnade speciellt nyfiket till handelsmännens lockelser. Hans namn var Bull Bear som var en kort man med satt kropp. Bull Bear var en osedvanlig hänsynslös ledare och styrde sitt folk med metoder som byggde på hot och våld. Han drog sig inte för att misshandla eller till och med hota folk med kniv om de inte gjorde som han sade. För honom gällde inga lagar. En man som hade stulit en annan mans hustru förväntades att betala den förolämpade mannen med hästar, som tecken på försoning. Bull Bear struntade i den typen av uppgörelser och lät sin förolämpning vara. Ingen vågade säga emot Bull Bear.

På hösten 1834 dök Bull Bear upp med sitt folk, Björnfolket, vid norra Plattefloden. Hans grupp bestod av 100 tipier, ungefär hälften av oglalas befolkning på omkring 1 000 personer. Bull Bears grupp övervintrade i området. På våren 1835 flyttade oglalahövdingen Old Smoke med ytterligare 100 tipier till Fort Laramie. Hans oglalas kallades för the Smoke People (Rökfolket). Endast en liten skara oglalas stannade kvar i Black Hills. Även en del bruléband flyttade ner till Plattfloden det året. Våren 1835 hade således ungefär 2 000 oglalas samt en del brulés slagit sig ner i Plattedalen. Där tänkte de nu stanna, för att jaga bufflar och handla vid Fort Laramie.

Området som oglalas nu började använda av hade tidigare tillhört cheyenne- och arapahostammarna. Men de hade flyttat söderut till Kansas, för att leva där. Innan cheyennerna flyttade hade de blivit indragna i bittra strider med pawneestammen, vars byar låg vid Loupfloderna i östra Nebraska. Även brulés attackerade dessa pawneebyarna. När oglalas etablerade sig vid Plattefloden jagade de buffel i samma område som skidipawnéerna. De blev nu bittra fiender, vilket ledde till att skidis tvingades flytta söderut till Kansasfloden.

Vintern 1837–1838, dödades en oglalafamilj vid norra Plattefloden av pawneekrigare. Detta föranledde oglalas att planera en stor krigsräd mot pawnéerna för att hämnas den dödade familjen. Räden leddes av Bull Bear och ägde rum sommaren 1838. Bull Bears förde sina krigare söderut till pawnéernas traditionella jaktmarker vid Arkansasfloden. Där letade de upp en pawneeby och dödade 80 av byns invånare.

I slutet på 1830-talet började allt fler bruléband lämna sina gamla trakter vid Whitefloden för att flytta ner till Plattefloden. Runt 1840 började Bull Bears oglalas jaga väster om Fort Laramie, på laramieprärien och ända bort mot Platteflodens källa. Där kom de i konflikt med shoshonestammen, som var kända för sina stora hästhjordar. Shoshonernas hästar lockade naturligtvis Bull Bears krigare. Tillsammans med cheyenner och arapahoer, började de nu attackera shoshonerna. Samtidigt började kråkindianer, som levde i Bighornområdet, utföra räder mot oglalas och cheyenne. Området som björnfolket jagade i var goda jaktmarker. Även andra stammar lockades därför till området, och många strider ägde rum där mellan de olika stammarna.

Bull Bears död

Fram mot slutet av 1830-talet minskade efterfrågan på bäverskinn. Att fånga bäver var nu inte längre vinstgivande. Trots det valde många vita pälsjägare att stanna kvar i bävertrakterna för att leva med shoshone- och kråkindianerna. Oglalas och brulés, som förde krig mot dessa stammar, såg ofta pälsjägarna som sina största fiender. Oglalas fientlighet mot vita riktades således till en början mot pälsjägare som stred på deras fienders sida. Denna avoga inställning till vita pälsjägare utökades senare till att även gälla vita handelsmän som sålde sprit till indianerna. Konkurrensen mellan de olika handelsbolagen var stenhård. För att få indianerna att avyttra sina buffelhudar vid sina handelsposter lockade de dem med sprit. Spriten ställde till med stora problem för indianerna. Nu höjdes även röster bland oglalas, cheyenne och arapaho för att köra ut alla vita från Platteområdet. De skulle emellertid skona ett fåtal vänligt sinnade vita handelsmän.

Under påverkan av den vite mannens ”eldvatten” blev indianerna irriterade och bråkiga. Små bagatellartade konflikter blev väldigt stora och allvarliga när spriten kom in i bilden. Bull Bear var utan tvekan den mest inflytelserika oglalaledaren vid platteområdet. De gamla motsättningarna mellan Bull Bears Koyas och Old Smokes Bad Faces trappades upp ytterligare för att Old Smoke var avundsjuk på Bull Bear. Saken blev inte bättre av att handelsmännen hade börjat favorisera Old Smoke, vilket gjorde björnfolket bittert och speciellt. Det sägs att Bull Bear vid ett tillfälle gick fram till Smokes tipi och uppmanade honom att komma ut och slåss. När Smoke vägrade anta utmaningen svarade Bull Bear med att döda några av Smokes favorithästar. Smokefolket ansåg att de hade förlorat sin identitet när de följde efter Bull Bear till Fort Laramie. Denna schism som var rådande mellan de två oglalafalangerna skulle så småningom leda till att Bull Bear mördades.

Det finns flera olika versioner på händelsen som ledde till mordet på Bull Bear hösten 1841. Enligt en version, började det med att en ung bad facekrigare, som Bull Bear ogillade stark, stal en koyaflicka. Bull Bear beslutade sig då för att hämnas på bad facebandet. Förfriskade med alkohol ledde Bull Bear en krigarskara till bad facelägret vid Chugwater Creek, en biflod till Laramiefloden. Där dödade de fadern till den man som hade stulit flickan. De uppträdde hotfullt och var uppenbarligen beredda att döda alla i lägret. Flera bad facekrigare, en av dem var den unge Red Cloud, attackerade nu inkräktarna. De sköt sina pilar mot koyas. En pil träffade Bull Bear i benet som gjorde att han föll ner på marken. Red Cloud rusade då fram till honom och sköt ett skott genom hans huvud.

Efter mordet på Bull Bear förstärktes motsättningarna mellan de två oglalafalangerna. De kunde inte längre leva i samma område i risk för nya blodiga sammanstötningar. Bull Bears band omorganiserades nu av Bull Bears son, Bull Bear the Younger. De kallades hädanefter för Kiyuksas- eller Cut-Off bandet. De valde att leva mellan Plattefloden i Wyoming och Smoky Hillfloden i Kansas. Ett område som de delade med de sydcheyennerna. Bad facebandet lämnade nu plattedalen och flyttade norrut till Powderfloden, som de delade med de nordcheyennerna. En liten grupp bestående av mest oglalas och några få brulés stannade kvar i Fort Laramies omgivningar. De kom från olika band, en del var Bull Bearfolk andra Smokefolk, och bildade nu ett nytt band. De var så vana att umgås med vita att de hade blivit beroende av dem. De fortsatte att jaga i närheten av emigrantleden och tiggde mat och tobak från emigranttågen som passerade förbi deras läger. Gruppen kallades lite nedsättande av de andra siouxer för Waglukhe (snyltarna vid fortet).

Wasichus

Strax efter Bull Bears död, stötte oglalas och brulés på vita emigranter. Dessa vita människor var annorlunda jämfört med pälsjägare och handelsmän. De hade kvinnor och barn med sig och var misstänksamma och rädda för siouxerna. Siouxerna kallade dessa människor för Wasichus.

Familjer som lämnade sitt hemland i östra USA var till en början jordbrukare som drogs till gratis odlingsmark i Oregon eller Kalifornien. För att ta sig till Stilla havskusten färdades de längs Oregonleden. De första emigranter som reste till Oregon var Marcus och Narcissa Whitman, som gjorde sin resa 1836. Men den stora vågen av emigranter startade först 1843, då ungefär 1 000 nybyggare tog sig till Oregon

Staden Independence i Missouri var ofta resans startpunkt. Där samlades alla emigranter för att skaffa proviant och förbereda sig för den över 100 mil långa resan. Eftersom rädslan för indianattacker var stor organiserade sig emigranterna i stora resesällskap, för ingen ville genomföra resan över prärien ensam. Oregonleden följde Plattefloden och gick genom Klippiga bergen. I södra Idaho, väster om Klippiga bergen, delade leden på sig, en led gick till Kalifornien och den andra till Oregon.

Den första delen av Oregonleden gick genom cheyennernas och pawneeindianernas jaktmarker. Emigranterna oroade sig för möte med dessa stammar. Men de förväntade attackerna kom aldrig. I stället visade det sig att indianerna hjälpte emigranterna. De drog loss vagnar som hade fastnat, de räddade livet på emigranter som höll på att drunkna och samlade upp förlorad boskap. I själva verket utmynnade möten med indianerna ofta i ett fredligt handelsutbyte. Emigranterna bytte bort kläder, tobak eller gevär mot indianernas hästar och mat. Emigranternas största fiende var istället kolera, dålig hygien och konstigt nog skottskador, som uppkom genom vådaskott. En av tio emigranter dog under den långa resan längs Oregonleden.

Horse Creek Treaty 1851, det första Laramiefördraget

Genom 1800-talets första hälft förblev siouxernas livsstil intakt trots att vita handelsmän, pälsjägare och pälsbolag hade gjort intrång i deras land. Krigen mot kråk- shoshoni- och pawneeindianerna trappades upp som ett resultat av att oglalas och brulés hade flyttat till platteområdet.

Redan 1843 började det märkas att emigranternas boskap gick hårt åt betesmarkerna längs Oregonleden. Buffelhjordarna stördes av trafiken och siouxerna drabbades av emigranternas sjukdomar. År 1846 utsåg den amerikanska regeringen den före detta pälsjägaren, Thomas Fitzpatrick, till ombud för alla indianstammar i norr. Hans uppgift var nu att bekämpa sprithandeln till indianerna och få stopp på krigen mellan de olika indianstammarna.

När guld hittades i Kalifornien 1849, sökte sig tusentals emigranter längs Plattefloden till guldfälten. De förde med sig kolera, som tetonerna nu ansåg de vita spred till indianerna med flit. Samma år sålde American Fur Company Fort John till den amerikanska armén. Soldater flyttade nu in i fortet, som fick namnet Fort Laramie. Fort Laramies första soldater bestod av ett kompani infanterister och två kompanier beridna gevärsskyttar. Deras uppgift var att skydda resenärer som färdades längs Oregonleden mot indianer. Trots ökad trafik längs Oregonleden ägde inga större indianattacker rum på emigranter. Men minskningen av buffeln och sjukdomar gjorde att misstänksamheten bland indianerna mot vita ökade.

Under september månad samlades mer än 10 000 prärieindianer till ett möte med representanter för den amerikanska regeringen vid Fort Laramie. Närvarande var sioux, cheyenne, arapaho, assineboin, shoshone, arikara, hidatsa, mandan, crow och shoshone. Det var Thomas Fitzpatrick som organiserade mötet. Närvarande var även överintendenten för indianfrågor i St. Louis, D. D. Mitchell.

För att få indianerna att komma till mötet lockade regeringen med presenter. Eftersom vagnarna med presenterna var försenade, hade indianernas hästar betat bort allt gräs i Fort Laramies omgivningar. Man tvingades därför flytta mötet till Horse Creek, ungefär sex mil sydost om Fort Laramie, där det fanns gott om betesmarker för hästarna. Förhandlingarna genomfördes utan några större incidenter och indianerna skrev på avtalet den 17 september.

Genom avtalet lovade de berörda stammarna att inte bruka våld mot varandra eller amerikanska medborgare. De gick med på att USA fick anlägga nya vägar och bygga militära fort på deras land. Indianstammarna blev tilldelade egna landområden. De amerikanska förhandlarna utsåg en överhövding för varje stam, som skulle föra respektive stams talan. För siouxerna valdes bruléhövdingen Brave Bear eller Conquering Bear som han också kallades för.

De västliga siouxernas kultur blomstrade mot slutet av 1800-talets första hälft och deras makt ökade. Mötet vid Horse Creek ändrade ingalunda på siouxernas sätt att leva. De fortsatte att försvara sitt nya land mot andra stammar trots att de hade lovat motsatsen. De utvecklade en kulturell stolthet och överlägsenhet som övervann allt motstånd från stammar som var där före dem. De drev undan den ena stammen efter den andra tills de var den mäktigaste och talrikaste stammen på den norra prärien. Siouxer i norr, med hunkpapa i spetsen, fortsatte att attackera mandan- och hidatsindianernas byar. Dessa stammar fruktade nu för sin existens och klagade ideligen hos myndigheterna, men de fick inget gehör. Även pawneerna i söder och kråkindianerna i väster drabbades av oglala- och brulékrigarnas plundringståg.

När guld hittades i Kalifornien 1849, ökade trafiken längs Oregonleden. År 1850 passerade 50 000 emigranter Fort Laramie. Spänningen mellan siouxer och vita emigranter längs leden ökade nu undan för undan. De flesta siouxer ansåg att de vita förstörde deras land och bringade död åt sitt folk. Unga siouxkrigare började nu trakassera emigranttågen. De vitas klagomål på indianer som anföll vagnstågen ökade i antal för varje år. År 1851 flyttade en del av minneconjoustammen ner från Black Hill för att förena sig med oglalas och brulés i plattedalen. De hade inte utvecklat någon tradition av vänskap med handelsmännen vid Fort Laramie, som oglalas och brulés. Minneconjoukrigarna hade därför en fientlig och nedsättande attityd mot förbipasserande emigranttåg.

Fort Laramies lilla infanteristyrka kunde inte skydda emigranterna, än mindre kunde den hålla stånd mot en indiansk direktattack. Indianagenten Thomas Fitzpatrick, som tidigare hade arbetat som handelsman bland indianerna, var orolig över officerarnas uppträdanden mot indianerna. Som handelsman hade Fitzpatrick lärt sig att om någon indian begick en oförrätt var det bäst att lämna honom i fred och gå till hövdingarna, som då löste problemet internt inom stammen. Men vid Fort Laramie var det annorlunda. Om någon indian begick ett brott mot vita, skickades genast en liten infanteristyrka ut från garnisonen i Fort Laramie till något indianläger i närheten, för att gripa den skyldige indianen.

I juni 1853, hade minneconjouerna samlats i flera stora läger längs norra Plattefloden. Krigare från de olika lägren började nu trakassera emigranter genom att kräva presenter av dem. I mitten av juni stoppade en minneconjoukrigare en stackars emigrant och plundrade hans fickor och slängde bort hans tillhörigheter. Ungefär samtidigt tog några minneconjouindianer över färjan som fraktade folk över Plattefloden. En sergeant från Fort Laramie tog tillbaka färjan för att kunna korsa floden. När han var mitt ute i strömmen blev han beskjuten av en indian. Sergeanten blev rasande och vände tillbaka och rusade till Fort Laramie för att rapportera om händelsen till kommendanten i fortet, löjtnant Garnett. Garnett skickade den unge fänrik Hugh B. Fleming i spetsen för en liten infanteristyrka med order att gripa den skyldige minneconjoukrigaren. När Fleming och hans 23 soldater marscherade rakt in i ett stort siouxläger möttes de av beväpnat motstånd. Ett skott brann av och soldaterna svarade med att fyra av en skottsalva mot indianerna. Tre minneconjouindianer dödades. Därefter återvände soldaterna med två fångar till fortet. Men den skyldige indianskytten lyckades de inte få tag på.

Ungefär samtidigt som denna händelse ägde rum anlände en ung överambitiös fänrik till Fort Laramie. Han hette John L. Grattan och hade precis gått ut militärhögskolan vid West Point. Flemings agerande mot indianerna gjorde ett starkt intryck på Grattan. Nästa gång ville han själv leda en styrka mot siouxerna, för att visa vad han gick för.

Det första Siouxkriget 1854–1856

Tidigt i augusti 1854 samlades stora skaror av siouxer vid Fort Laramie för att hämta ut sina ransoner. Varorna hade redan anlänt, men de låg nu lagrade i American Fur Companys lagerlokal några kilometer nedanför Fort Laramie. Indianernas agent, Thomas Fitzpatrick var nu död, och myndigheterna kunde inte dela ut indianernas varor innan en ny indianagent hade blivit utsedd. Siouxerna fick nu veta att varorna skulle delas ut den 18 augusti.

Siouxernas läger passerades nu av långa rader med emigranter. De flesta var mormoner som var på väg mot Salt Lake City. Samma dag som indianernas varor skulle delas ut passerade ett mormontåg siouxerna i sakta mak. Plötsligt sprang en sjuk och förvirrad mormonko in i ett bruléläger. Ägaren vågade inte följa efter, så en minneconjou, High Forehead, dödade kon för att stilla sin och andras hunger. Ägaren till kon klagade hos Fleming i Fort Laramie, som då gav order till Grattan att ta sig till brulélägret för att gripa kodödaren.

Tidigt nästa morgon, den 19 augusti, lämnade Grattan garnisonen i Fort Laramie med en infanteristyrka på 29 fotsoldater. Med två artilleripjäser tågade Grattan raka vägen till brulélägret. Där krävde han att lägrets hövding, Brave Bear, skulle lämna ut High Forehead. När så inte skedde, gav Grattan order om eld. Brave Bear dödades omedelbart av den första skottsalvan. Ursinniga krigare gick sedan till motattack och dödade Grattan och hela hans styrka.

Siouxerna ville naturligtvis hämnas på de vita för att de hade dödat Brave Bear. Men hösten och vintern var i antågande, så man fick vänta till våren nästa år. Amerikanerna ansåg att armén hade blivit kränk, så nu ville de hämnas Grattans död. Det amerikanska krigsdepartementet utsåg därför general William Selby Harney, en 53-årig krigsveteran, för att straffa siouxerna.

Den 3 september 1855 attackerade Harneys soldater bruléhövdingen Little Thunders läger vid Blue Water Creek, i nuvarande Nebraska. Indianerna tvingas fly från sitt läger och blir förföljda av soldaterna. Harneys vedergällning för Grattanmassakern kostade Little Thunders folk 86 döda och ungefär 70 fångar.