Under andra hälften av 1800-talet färdades flera hundra fotografer västerut för att fotografera indianer. Syftet var rent kommersiellt. En bild på en känd indianhövding eller krigare kunde ge goda inkomster. De flesta fotografer slog upp sina ateljéer vid militära fort eller i alla nya städer som växte upp som svampar ur marken i gränslandet. Dessa fotografer kunde arbeta relativt tryggt i sina inomhusateljéer utan att behöva riskera sina liv. Ett fåtal fotografer valde emellertid att arbeta ute i fält. De var då tvungna att transportera sin tunga kamerautrustning med häst och vagn. Att arbeta ensam ute i fält under indiankrigen kunde ha sina risker. Det fick den entusiastiske och lite säregna indianfotografen Ridgway Glover erfara.

Ridgway Glover föddes den 29 maj 1831 i New Jersey och växte upp tillsammans med sex syskon i en välbärgad kväkarfamilj. I början på 1960-talet vet vi att han arbetade som jordbrukare och ägde en gård och ett bostadshus tillsamman med sin syster Maria Wood Glover. De hade även några anställda. Tydligen gick det ekonomiskt bra för syskonparet för Ridgway kunde satsa på en karriär som fotograf. Vi vet inte varför och hur han började fotografera. Staden Philadelphia var på den här tiden en samlingsplats för fotograferingskonsten. Glover bodde ju i närheten av staden så det är då inte omöjligt att han lärde sig att fotografera genom hans kontakter med olika fotoateljéer kombinerat med självstudier. 1964 öppnar han en ateljé på Arch Street i Philadelphia och sätter in en reklamannons i fototidningen Philadelphia Photographer´s där han beskriver sig som djur- och landskapsfotograf.

Den här vagnen tillhörde en kollega till Glover nämligen Orlando Scott Goff som är mest känd för att ha tagit den första bilden på självaste Sitting Bull. Så här kunde en vagn se ut som fotografer använde när de var ute i fält för att fotografera.

Enligt Philadelphia Photographer´s var Glover en ganska excentrisk person som ofta passerade fönstret till kontoret med sin särpräglade vagn. Man beskrev honom som en ovårdad särling med stripigt blont hår. Men trots hans lite annorlunda stil undrade man ändå hur han lyckades så bra med sina fotografier. Det fanns någon sorts talang där. Glovers första fotografier av historisk betydelse är en serie stereobilder på Abraham Lincolns begravning. Förutom några familjebilder är Lincolnfotografierna de enda som vi känner till. Det är mycket möjligt att Glover inte var helt nöjd med sitt liv. Han var ogift och hade inga barn och livet som jordbrukare tilltalade honom inte. Oavsett anledning beslutade sig Glover för att ta med sig sin kamerautrustning och resa västerut.

Ridgway Glover

Lincoln´s Funeral, Philadelphia. Fotografierna visar Ridgway Glover´s stereofotografier som visar Abraham Lincolns kista transporterad med en begravningsvagn genom folkmassan på Broad Street i Philadelphia, den 22 april 1865.

I slutet på 1860-talet var inbördeskriget över och landets ställdes då inför stora förändringar. Många sökte sig västerut och konflikter med indianerna på prärien ledde till krig och fredsförhandlingar. Om en fotograf ville dokumentera det nya landet var det smart att resa med en grupp eller militären. Och det var exakt vad Glover gjorde. Hans stora dröm var att få resa västerut och fotografera indianer och det sista gränslandet. Av den anledningen skriver Glover ett brev till chefen för the Smithsonian Institution och ber om tillåtelse att få följa med en expedition till Västern under museets namn och beskydd. Han tar även kontakt med en fotograferingsfirma i Philadelphia, Wenderoth, Taylor & Brown, som lovar att publicera och sälja bilder som Glover skickar till dem. 

Den 15 maj 1866 anländer Glover till Omaha i Nebraskaterritoriet . Där kontaktar han en journalist, som publicerar en intervju med honom i lokaltidningen. I artikeln kan man bland annat läsa att Glover arbetar för the Smithsonians och att Leslie´s Illustrated Newspaper finasierar hans expedition. I artikeln kan man också läsa att Glover planerar att besöka Fort Laramie för att fotografera indianer som skall delta i det kommande fredsmötet där. 

Våren 1866 skickade den amerikanska regeringen ut två grupper av kommissionärer som skulle mäkla fred med indianerna. Den ena gruppen färdades upp för Missourifloden till Fort Berthold och Fort Union medan den andra tog sig till Fort Laramie i Dakotaterritoriet. Många amerikaner reste genom indianernas landområden och störde deras livsföring. Regeringen önskade då förhandla fram ett nytt avtal med oglala- och brulésiouxer och norra grupper av arapahoer och cheyenner som skulle tillåta amerikanska resenärers säkerhet. Indianerna skulle bli kompenserade för skador på naturen och uppmuntrades till att bli jordbrukare. Samtidigt skickades militären ut i området för att bygga fort längs med Bozemanleden för att skydda amerikanska medborgare från indianernas attacker. Glover valde att följa med till Fort Laramie. 

Fort Laramie

Sommaren 1866 träffades representanter för den amerikanska regeringen och indianhövdingar från sioux och cheyennestammarna till ett fredsmöte vid Fort Laramie i dagens Wyoming. Redan i slutet av maj anlände Red Cloud och Man-Afraid-of-his-Horses till mötet med över 1 000 oglalas. Även brulés under Red Leaf och nordcheyenner under Dull Knife hade samlats vid fortet. Den 13 juni, mitt under förhandlingarna, anlände överste Henry B. Carrington med 700 soldater till Fort Laramie. Styrkan var tungt beväpnad och utrustad för att bygga en kedja av fort längs Bozemanvägen. Red Cloud, som var krigsledare över siouxerna, reagerade kraftfullt och lämnade omedelbart mötet.

Siouxdelegation på väg till Washington D. C. Från vänster till höger sitter Sitting Bull (oglala), Swift Bear (brulé), Spotted Tail (brulé) samt Red Cloud (oglala) som valde att stå upp. Foto: Frank F. Currier 13 maj 1875.

Taylor och de andra fredskommissionärerna anlände till Fort Laramie den 30 maj 1866 och förhandlingarna började den 5 juni. Närvarande var uppskattningsvis 2 000 indianer uppdelade i sina band och bandhövdingar. Förutom att regeringen ville förhandla fram en varaktig fred var den huvudsakliga önskan att få indianerna att acceptera att vita kunde fördas längs Bozemanleden ostörda. Två oglalaledare, Red Cloud och Man Afraid of His Horses, satte sig emot detta. När överste Henry B. Carrington, mitt under förhandlingarna, med en styrka på 700 soldater med uppgift att bygga militära fort längs vägen till Montana lämnade Red Cloud och andra inflytelserika ledare förhandlingarna. Kvar fanns endast några obetydliga och maktlösa hövdingar. Big Mouth och Blue Horse vars band levde vid Fort Laramie året om skrev på avtalet. Swift Bear som hade levt med de fientliga siouxerna mot sin vilja och ytterligare några svaga hövdingar skrev under avtalet. Den mest namnkunniga av de hövdingar som skrev under avtalet var brulé-ledaren Spotted Tail, men även han hade ju levt nära de vita en lång tid. Trots detta stora bakslag fortsatte fredskommissionen tills man blev klara med avtalet den 27 juni 1866. 

Ridgway Glover anlände till Fort Laramie i juni 1866. Där gjorde han snabbt bekantskap med bland annat Jim Bridger och överste Carrington. Han blev speciellt förtjust över att få höra att Carrington planerade att bygga nya fort längs Bozemanvägen. Glover bestämde sig då för att besöka Powder Riverområdet. Han planerade att resa och jaga till hösten och spendera vinter i Klippiga bergen så att han kunde ta vintriga bilder på bergen. Den 17 juni lämnade Carringtons soldatstyrka Fort Laramie. Glover bestämde sig dock för att stanna kvar vid fortet ytterligare några dagar för att ta bilder. Han planerade sedan att få lift med något vagnståg som reste norrut.

Fort Laramie. Foto: Alexander Gardner 1868

Glover hade fått i uppdrag att dokumentera den amerikanska regeringens fredsförhandlingar med sioux, arapaho och cheyenner. Det gjorde att han hamnade mitt i en krigszon. Genom de brev Glover skrev visade det sig att han inte riktigt förstod att det han jobbade med kunde vara livsfarligt. I ett brev till Philadelphia Photographer´s skriver han följande: 

”Jag har nu vistats i detta vilda område i snart en månad, och tagit bilder under förhandlingarna med sioux, arapahoes och cheyennes, och har lyckats rädda 22 fina negativ … som är exempel på hur de vilda männen på prärien ser ut och lever … jag skickar dem med kommissionen som återvänder den andra juli”.

Glover skriver vidare 

”Jag hoppas att vetenskapen får användning av mina bilder. Till en början hade jag stora svårigheter med att fotografera indianer. En del tror att de kommer att dö inom tre dagar om de blir fotograferade. Vid färjan idag, riktade jag min kamera mot en indian med den uppfattningen. Stackaren föll då ner på marken och rullade in sig i sin filt. Men de flesta av dem vet bättre. Och till en del har jag förklarat att solens ljus träffar dem och går in i kameran. Jag förklarade förfarandet med en indian här om dagen. Han blev så glad när han förstod vad jag menade och ville genast bli fotograferad”.

Glover skrev inget om farorna med sitt arbete. I ställer berättade han mycket detaljerat om alla problem som uppstod vid framkallningen av sina bilder. Problemet låg i att han hade svårt att hitta rent vatten, som ju var en förutsättning för att kunna få fina bilder. Han var därför tvungen att experimentera mycket innan han fann de rätta arbetsmetoderna för sitt fotograferande. Den 30 juni tar Glover flera bilder på fredsaktiviteterna och indianer. Om detta skriver han följande: 

”Idag besökte jag brulésiouxernas läger för att ta bilder. Det blåste så mycket att jag bara lyckades ta en bild trots att det fanns massor av intressanta scener att föreviga. På platsen delade regeringen ut presenter och ungefär 1 200 siouxer satt i en stor cirkel runt kommissionärerna. Lägret bestod av drygt 200 tipier med Spotted Tail, Standing Elk, The Man that walks under the ground och Running Bear. The Man that walks under the ground är en god vän till mig. Jag tog bilder på honom och Running Elk”.

Den andra juli skriver Glover att han fotograferade fortet från andra sidan av floden. Han hade tur som var på plats när varor delades ut till hövdingarna och lyckades då ta två stereogruppbilder, den första på sex oglalaledare och den andra på åtta bruléledare. Om detta skriver Glover vidare: 

”Vinden blåste och sanden yrde omkring. Negativen är därför inte helt rena, men likheten är god och man kan lätt identifiera indianerna. Bruléerna är Spotted Tail, Swift Bear, Dog Hawk, Thunder Hawk, Standing Elk, Tall Mandan, Brave Heart och White Tail och oglalasiouxerna är The Man that walks under the ground, The Black War Bonnet, Standing Cloud, Blue Horse, Big Mouth, Big Head”.

Trots alla svårigheter lyckades Glover ändå ta fotografier på indianernas lägerplatser som låg i närheten av Fort Laramie. Han tog även gruppbilder på indianer såväl bilder på enskilda indianer. Men endast tjugotvå bilder av femtio blev lyckade. Dessa bilder skickade han iväg med en kurir till fotofirman Wenderoth, Taylor & Brown i Philadelphia.

Resan längs Bozemanleden

Nästa anhalt på resan var Fort Phil Kearney. För att ta sig dit var Glover tvungen att färdas längs Bozemanleden. Denna led gick från Fort Laramie i söder till guldfälten i Montanaterritoriet i norr. På vägen mot Montana gick den genom Powder Riverdalen. I detta område levde och jagade siouxindianer som inte var vidare förtjusta i att vita reste genom deras land.

Vid Fort Laramie lyckades Glover och några civila få lift med en grupp militärer, som leddes av löjtnant George Tempelton vars destination var just Fort Phil Kearney. De lämnade Fort Laramie den 18 juli. När resenärerna nådde Fort Reno, avråddes Tempelton från att fortsätta till Fort Phil Kearney av fortets kommendant. Men eftersom gruppen bestod av flera erfarna krigsveteraner från inbördeskriget gav han med sig. Tempeltons grupp bestod nu av fyra löjtnanter, tio soldater, en fältpräst, en läkare, nio kuskar och tre civila, sammanlagt tjugonio beväpnade män.

De färdades till Dry Creek, utan närkontakt med indianer. Där hade de hoppats på att finna vatten. Istället fann de en död vit man med kroppen fullspäckad av pilar. Han var skalperad och lemlästad. De kunde ana fragment av en grå skjorta på den dödes axlar, som avslöjade att han var soldat. Vagnskaravanen drog vidare. När de närmade sig Crazy Woman Creek, upptäckte de mystiska föremål vid horisonten som var i rörelse. Löjtnant Daniels tittade genom sin kikare på föremålen och tyckte att det såg ut som bufflar. Daniels övertalade nu Templeton att de skulle bege sig av mot bufflarna och driva dem mot leden. Under tiden skulle vagnståget komma inom skotthåll för bufflarna. Så med en ivrig Daniels i täten galopperade duon iväg.

Under tiden fortsatte vagnståget längs med Crazy Woman Creek. Plötsligt, utan någon som helst förvarning, blev den attackerad av indianer. Vagnarna ordnades i en cirkel och männen besvarade indianernas pilregn. En liten stund senare kom en hattlös Tempelton tillbaka. Hans häst hade träffats av tre pilar och själv hade han en pil i ryggen och det blödde ymnigt från ett sår i ansiktet. När han kom i säkerhet innanför vagnsinhägnaden föll han ihop. Löjtnant Wand tog nu befäl över gruppen och gav order om att byta position till en kulle 600 meter längre bort. Där skulle de kunna försvara sig bättre, menade han. De lyckades ta sig till kullen, med endast två män sårade. De placerade vagnarna återigen i en cirkel och grävde skyttevärn strax utanför inhägnaden.

Nu fick Glover ett unikt tillfälle att ta bilder på indianerna, som tjutande red runt vagnsinhägnaden. Under tiden alla andra koncentrerade sig på nästa indianattack, ordnade Glover med sin kamerautrustning. Men löjtnant Wand förbjöd honom att ta några bilder. Han sade åt honom att skjuta indianer med ett gevär istället för en kamera. Därmed gick historien miste om unika bilder på en indianattack.

På kvällen, under belägringens andra dag, dök äntligen två militärkompanier upp. De kom från Fort Phil Kearney med Jim Bridger i spetsen. Indianerna försvann och händelsen vid Crazy Womans Creek var över. Nästa morgon fortsatte de resan till Fort Phil Kearney. De hittade Daniels kropp lite lägre fram på Bozemanleden. Han hade dödats med tre kulor och tjugotvå pilar hade skjutits in i hans kropp. Han var skalperad och några fingrar saknades. I ett dike i närheten upptäckte man en död indian. Bredvid honom låg Daniels skjorta och skalp.

Fort Phil Kearney

Den 24 juli anlände gruppen till Fort Phil Kearney, som ännu inte var helt färdigbyggt. Stockpalissaden som omringade fortet var nu nästan färdigbyggd. Ridgway Glover blev genast förtjust i fortet och dess omgivningar. I ett brev till Philadelphia Photographer´s beskriver han sin beundran över den vackra och vilda naturen. Han skriver om det rika djurlivet och berättar om ett möte med en grizzlybjörn. Med dagens mått kan man likna Glover för en romantisk miljö- och naturvän, med en stor dos av enfald. Glover var besviken på sina kamraters brist på respekt inför naturen. Därför begav han sig ut på sina vildmarkspromenader på egen hand. Han kunde stanna ute i flera dagar. Fort Phil Kearneys befälhavare, Överste Henry Carrington beskriver Glover i sin journal som:  ”En knäpp begåvning som lyssnar till namnet Glover”.

En dag kom en grupp cheyenner till fortet. Glover var naturligtvis på plats med sin kamera. Men han misslyckades med att ta bilder på dem. Till sin tidningsredaktör i Philadelphia förklarade han:

”Mitt kollodium var alldeles för varmt och vattnet hade för hög alkoholhalt, för att jag skulle kunna ta några bilder på dem. Men jag kämpar hårt. Fortet är omringat av tjutande indianer. Minst en person om dagen dödas av indianerna”.

Fort Phil Kearney och de andra forten som låg längs Bozemanvägen var hatade av siouxerna. Varje dag ägde det rum skärmytslingar mellan indianer och vita. Glover själv ansåg att han var immun mot indianernas våld. Trots att han med egna ögon hade bevittnat strider mellan soldater och indianer struntade han i alla råd som förbjöd soldater eller civila att ta promenader på egen hand utanför fortet. Glover hade ett långt ljust fladdrande hår och Fessenden som ingick i arméns musikkår brukade skoja med honom att indianerna var nog intresserade av att ta hans skalp. Glover svarade då att han kände sig säker, för indianerna skulle nog ta honom för en mormon.

Material till fortets byggnader höggs ned på kontrakt av civila skogshuggare i skogar som låg flera kilometer från fortet. Avståndet till fortet gjorde att skogshuggarna stannade kvar på sina arbetsplatser flera nätter i rad. Glover vistades ofta i deras läger. Den 14 september lämnade Glover ett skogshuggarläger och påbörjade ensam en promenad till Fort Phil Kearney. Trots varningar från skogshuggarna, begav han sig iväg. Glover kom aldrig fram till fortet. Några dagar senare hittades hans nakna kropp lite mindre än 3 kilometer från fortet. Han hade blivit skalperad och banemannen hade klyvt hans skalle med en tomahawk. Löjtnant Bisbee, ledaren för soldatenheten som hittade Glover, berättade att indianerna hade placerat honom på magen med ansiktet mot marken, vilket var ett tecken på att han hade uppträtt fegt mot indianerna han mötte. Det är naturligtvis oerhört tragiskt att Ridgway Glover inte kunde fortsätta sin resa västerut och dokumentera den med sina fotografier och texter. Han förstod aldrig att det rådde krig mellan Förenta staterna och siouxstammen och att han vistades i en krigszon. 

Vi känner till att Glover skickade 22 bilder från Fort Laramie till Philadelphia med en kurir. Men dessa bilder har aldrig hittats. Om bilderna dyker upp är de i så fall de enda som togs under fredsförhandlingarna vid Fort Laramie 1866. Bilderna hittades inte bland Glovers få ägodelar som han lämnade efter sig i Fort Phil Kearney. Det finns rykten som säger att bilderna begravdes tillsammans med honom. Men dagens historiker är tveksamma till det. Kanske ligger de på någon vind utan att ägaren har någon som helst aning om deras historiska värde. Det är inte omöjligt att Glovers fotografier från Fort Laramie en dag dyker upp. Bilder som Edward Curtis tog under ett besök vid Little Bighorns slagfält 1907, återfanns så sent som 1996. Och bilder på Chief Joseph och hans indianer som togs av den föga kända fotografen Fouch uppdagades 1990. 

Red Cloud. Foto: Mathew Brady 1872

Efter Red Cloud´s krig, sommaren 1868, träffades siouxer och en amerikansk kommission återigen vid Fort Laramie för att diskutera fred. Den här gången var en annan fotograf på plats. Hans namn var Alexander Gardner, som på regeringens vägnar hade fått i uppdrag att dokumentera fredsförhandlingarna. Han producerade fantastiska bilder på kända indianledare, fredsförhandlingarna och Fort Laramie.

Kommissionärer och oglalasiouxer vid Fort Laramie. Foto: Alexander Gardner 1868