Rain-in-the-Face, gouache 51x36 cm. Klicka på bilden för att se hela teckningen

Den nordamerikanske indianen har alltid varit ett tacksamt motiv bland konstnärer och fotografer. Det är inte enbart dessa människors stolta ansikten som lockar utan även deras intressanta kultur och ofta tragiska historia. Någon gång på 1970-talet gjorde Börje en målning i gouache som föreställer Rain-in-the-Face. Han var egentligen en ganska obetydlig ledare för en liten grupp siouxindianer men blev lite av en kändis för att han felaktigt blev anklagad för att ha dödat George Armstrong Custer i den berömda striden vid Little Bighorn sommaren 1876. Hans kändisskap förde dock med sig att fotografer tävlade om att fånga honom på bild och att bildkonstnärer lockades till att måla hans porträtt.

Här ser vi Rain-in-the-Face längst till höger i bild med hatt på huvudet och ett fotografi på honom själv i händerna. Just det här fotografiet togs 1881 av Frank J. Haynes i Fort Yates i dagens North Dakota.

Börje hade ett genuint intresse för Nordamerikas indianer och han gjorde därför flera porträtt på olika indianhövdingar genom åren. Han hade stor förståelse för indianledare som Sitting Bull och Geronimo som å sina folks vägnar kämpade för ett eget land och kultur.

Varje gång Börje besökte New York passade han på att ta bussen till The Museum of the American Indian som låg långt uppe på Broadway vid 155:e gatan i Harlem. Museet grundades 1916 av George Gustav Heye (1847-1957). Heye var en flitig samlare av indianföremål och det var dessa föremål som låg till grund för museets första samling som i slutet på 1980-talet hade vuxit till närmare en miljon föremål från olika indiankulturer i Nord- och Syd Amerika. Det var avdelningen för prärieindianer på den första våningen som lockade Börje. Där kunde han strosa omkring i lugn och ro och titta på föremål som en gång hade tillhört kända indianhövdingar som Red Cloud, Sitting Bull och Crazy Horse. Där fanns glasmontrar som innehöll vapen, kläder som var dekorerade med piggsvinstaggar och glaspärlor, rökpipor, verktyg och ceremoniella föremål.

Idag finns inte The Museum of the American Indian kvar. Den sista tiden brottades museet med ekonomiska problem. Så när Smithsonian institution i Washington D. C. 1989 skapade ett nytt museum, National Museum of the American Indian, flyttades nästan alla föremålen från New York till huvudstaden. New York var utan ett eget indianmuseum fram till 1994 då George Gustav Heye Center of the National Museum of American Indians slog upp sina dörrar vid Battery Park på Manhattans sydspets. Detta museum ingår i Smithsonian institution och har både permanenta och tillfälliga utställningar om indianer.

En för prärien typisk skinnskjorta tillverkad av två djurhudar (en för framsidan och en för baksidan) som är dekorerad med människohår, infärgade piggsvins-taggar och jordfärger. Den här skjortan har tillhört en hunkpapasioux och är från omkring 1875.

Indianerna på prärien

När Christofer Columbus upptäckte den Nordamerikanska kontinenten levde där upp emot 10 miljoner indianer, från eskimåer i norr till apacher i söder. De indianer som Börje var intresserad av kallas för prärieindianer. På prärien levde ett tjugofemtal beridna stammar under 1800-talet. De hade alla invandrat från olika håll och talade skilda språk. Prärien var ett enormt stort gräsbevuxet slättland som sträckte sig från södra Kanada i norr till norra Texas i söder och från Mississippifloden i öster till Klippiga bergen i väster. Idag finns bara 2 % kvar av den ursprungliga prärien, resten har blivit förstört av jordbruk.

Förutsättningen för den mycket speciella indiankultur som utvecklades på prärien var faktiskt två däggdjur, buffeln och hästen. Buffeln var inhemsk och man uppskattar att det fanns mellan 60 till 100 miljoner individer omkring 1850. Det finns ögonvittnesberättelser från mitten av 1800-talet som säger att det tog tre dagar för en stor buffelhjord att gå över en flod. Femtio år senare var buffeln nästan utrotad.

Det var spanjorerna som tog med sig hästen från Europa till Mellanamerika. Därifrån spreds den norr ut och på 1600-talet dök den upp på den södra prärien. Människorna som levde på prärien innan hästen fanns var nomader. De levde i små skinntält och använde hunden som dragdjur. De var jägare och samlare som använde stenverktyg. De jagade buffeln genom att omringa en liten hjord och styra den mot ett stup. Sådana platser kallas för Piskun och finns kvar att beskåda än idag i både Kanada och USA. Nedanför stupen har man hittat pilspetsar i sten och fragment av buffelskelett och tänder.

Det var stammar på den södra prärien som kom i kontakt med hästen först, vilket skedde i slutet på 1600-talet. Det tog nästan ett helt sekel innan alla stammar på prärien från norr till söder började använda sig av hästen i det dagliga livet. Plötsligt hade en helt ny kultur skapats och som är unik i människans historia. Aldrig någonsin har en kultur uppstått så fort och existerat under en så kort tid, drygt ett hundra år.

Indianerna på prärien var nomader och levde i skinntält som kallas för tipi. Tipin var varm på vintern och sval under den varma årstiden. Till en normalstor tipi behövdes omkring 20 stänger som var 8 meter långa. Till tältduken behövdes 12-14 buffelhudar, som syddes ihop för att få fram en halvcirkelformad duk. Sömmarnas stygn var så skickligt sydda att de knappt syntes och de var garanterat vattentäta. I en normalstor tipi kunde upp till sju personer leva. Tipin var sparsamt möblerad på grund av indianernas nomadiska leverne. Inne i tipin förvarade de boende sina personliga ägodelar i råhudsväskor (parflecher) och förvaringsväskor (possible bags). Ryggstöd tillverkades av pilträ. Tipins golvyta var oval till formen och eftersom rökhålet sträckte sig ner en bit på tipins framsida låg eldstaden närmare ingången än den bakre väggen. Den frikostiga yta som därmed uppstod bakom eldstaden var därför tipins favoritplats.

En parflèche från slutet av 1800-talet. Ordet parflèche kommer från franskan och består av två ord, parry som betyder parera och flèche som betyder pil. Den kunde således fungera som en sköld och skydda en mot pilar. En parflèche tillverkades av tjock råhud och målades med geometriska figurer i naturfärger. Man förvarade torkat kött eller kläder i den.

Possible bags var väskor i garvat hjortskinn som gjordes i par och dekorerades med glaspärlor. Just det här paret är från slutet av 1800-talet. I en possible bag packade man ner det man behövde för dagen.

Det fiffiga med tipin var att den kunde monteras ner och transporteras till annan plats. Det var kvinnorna som ägde tipin och det var de som reste den vid en ny boplats. Prärieindianerna jagade buffeln och andra djur som strövade omkring på de oändliga grässlätterna och klädde sig i kläder som var gjorda av djurhudar. Hästen gav dessa människor stor frihet. De kunde nu färdas längre sträckor och transportera tyngre ägodelar. Som en följd av detta blev tipin större och rymligare. Bruket av hästen orsakade även att konflikter mellan olika stammar på prärien ökade.

Hunkpapasiouxen Spotted Eagles tipiläger vid Fort Keogh våren 1882. Tipierna på bilden är av buffelhudar. Några år senare gjordes alla tipier av segelduk eftersom det var så svårt att få tag på bufflar som höll på att dö ut. Fotografen som tog bilden på Spotted Eagle och hans läger hette Laton A. Huffman.

En hästberiden svartfotsindian beväpnad med ett gevär i en pennteckning av den schweiziska konstnären Karl Bodmer som reste uppför Missourifloden i början på 1800-talet.

Samtidigt som hästen spreds ut på prärien från söder spreds geväret från norr. Det var franska handelsmän som introducerade geväret för stammarna i norr. När hästberidna indianer i slutet på 1700-talet även skaffade sig gevär fick de en fördel över indianer som saknade geväret. En hästberiden indiankrigare som var beväpnad med ett gevär var en livsfarlig krigare. Det var något som den vite mannen skulle få erfara under den andra hälften av 1800-talet.

Två tidiga fotografier på Rain-in-the-Face. Till vänster ett fotografi av Orlando Scott Goff. Bilden till höger är tagen av Laton A. Huffman. Fotografierna på Rain-in-the-Face är så kallade kabinettskort. Det var i slutet på 1860-talet som denna typ av fotografi blev populär. Namnet kommer ifrån att folk i allmänhet placerade sina inramade kabinettskort på ett skåp i vardagsrummet. Kabinettskortet gjordes från ett våtplåtsnegativ, så man kunde göra många papperskopior. Papperskopian klistrades fast på en till formatet lite större och hårdare pappkartong. Fotografen fick då rum med att trycka sitt firmanamn, hemort och utgivningsår på kartongens nederkant.

Kabinettskortet utvecklades speciellt för porträtt och gruppbilder på människor. Genom att masstillverka kabinettskort på kända personer kunde fotografen sälja dem för en relativt billig penning. Det klassiska formatet på ett kabinettskort var 16,5 cm x 11,4 cm. Kabinettskortet blev oerhört populär när det introducerades i slutet av 1860-talet. Runt sekelskiftet blev sedan kabinettskortet i sin tur utkonkurrerad av dagens vykort.

Siouxstammen och Rain-in-the-Face

Den talrikaste och allra mäktigaste indianstammen på den norra prärien var sioux eller lakota som är det korrekta namnet. Detta krigiska och fruktade folk vandrade ut på prärien i slutet på 1700-talet och bytte där till sig hästar från andra stammar. Siouxerna upplevde att hästen var så fantastisk jämfört med hunden att de döpte den till "Shunka Wakan” som betyder helig hund. Under 1800-talets första hälft lade siouxerna under sig stora landområden väster om Missourifloden. Området omfattades av södra Nord Dakota, västra Syd Dakota, norra Nebraska, östra Wyoming och sydöstra Montana.

Siouxerna på prärien var uppdelade i sju stammar. Varje stam var uppdelad i minde grupper, så kallade band, som bestod av flera familjer. Varje band hade sin ledare som bestämde över vardagliga frågor. En av de sju siouxstammarna heter hunkpapa, och det var den stam som Rain-in-the-Face tillhörde.

When Sioux and Blackfeet meet. Målning av Charles Marion Russell 1908. Det är den här konstnärens målningar som visas i västernserien Familjen Macahan som visades i svensk television i slutet på 1970-talet.

En siouxindian kunde ha flera namn under sitt liv och en del kunde vara kända under flera namn samtidigt. Det var vanligt att en indian bytte namn med stigande ålder. Ofta var namn knutet till personliga egenskaper, färdigheter och krigiska bedrifter. Ett namn kunde även gå i arv.

Rain-in-the-Face hade ju ett lite ovanligt namn och det finns flera olika förklaringar till hur han fick sitt namn. I en intervju från 1905 med den indianske författaren Charles E. Eastman berättade Rain-in-the-Face från sjuksängen att han hade ett rykte om sig att vara en hetlevrad person under pojkåren och att han därför ofta hamnade i slagsmål. Rain var i tioårsåldern när han en dag hamnade i ett handgemäng mot en något äldre cheyennepojke. Det var en ärlig fight med knytnävar. Efter flera hårda slag mot Rains krigsmålade ansikte började han blöda. Blodet och målarfärgen i ansiktet blandades och började rinna ner för kinderna. Hans kamrater påpekade då för honom att det såg ut som regnstänk och gav honom namnet Rain-in-the-Face.

En annan berättelse som ger en annan förklaring till hans namn ägde rum då Rain var en ung man och deltog i en krigsräd mot en fiendestam. Siouxerna stal några hästar från dem och återvände till sitt läger. Men de blev upptäckta och förföljda av fienden. När fienden hann ikapp dem var siouxerna tvungna att släppa hästarna och istället kämpa för sina liv. Rain-in-the-Face hade målat halva sitt ansikte svart och den andra halvan rött. Målningen skulle föreställa solen som var halv skymd av mörker. Striden varade hela dagen i hällande regn. Regndropparna blandade färgerna i Rains ansiktet och bildade ränder i svart och rött. Så än en gång fick han namnet Rain-in-the-Face. Det kan tilläggas att denne sioux med det ovanliga namnet även kallades för Takes the Enemy.

Hunkpapastammen var uppdelad i nio band med sina speciella namn. Varje band leddes av erfarna äldre krigare. Den mest kända bandledaren inom hunkpapa-stammen var Sitting Bull, hans band hette Tinazipe Sica eller Bad Bows. Indianen till vänster är Iron Horn som var halvbror till Rain-in-the-Faces. Han var en av flera ledare för bandet Ce Ohkba.

Pesonen till höger är Running Antelope som var bror till Bear Face, Rains och Iron Horn pappa. Running Antelope var ledare för bandet Sore Backs. Båda bilderna är tagna av Alexander Gardner år 1872 då flera hunkpapaledare ingick i en delegation som reste till Washington D. C.

Rain-in-the-Face föddes antingen 1835 eller 1836 vid en plats där Belle Fourche River rinner ut i Cheyenne River i Syd Dakota. Man vet att hans far hette Bear Face men vi vet inte namnet på hans mor som var Bear Faces andra hustru. Däremot vet vi att hon var en dakota (en siouxstam som levde i dagens Minnesota) och var släkt med den kände hövdingen Inkpaduta. Rain hade en yngre bror som hette Shave Head. Han gick till historien som en av de indianpoliser som deltog i mordet på Sitting Bull 1890. Rain hade även fyra halvbröder.

Rain-in-the-Face med krycka och hustrun Rising Eagle framför familjens tipi i Standing Rockreservatet. Fotograferad av David F. Barry någon gång i slutet på 1880-talet.

Som alla unga siouxkrigare deltog Rain-in-the-Face i många krigsräder mot fiendestammar under 1860- och 1870-talen och blev med tiden en framstående krigare. Under en buffeljakt 1877 träffades han av ett vådaskott som gjorde honom till krympling. Rain-in-the-Face var gift sju gånger under sitt liv och hade två döttrar som nådde vuxen ålder. Han påstod att han förlorade en hustru och en dotter i striden vid Little Bighorn.

Rain-in-the-Face till häst 1886. Som krympling var det naturligtvis skönt att ta sig fram på hästryggen i reservatet. Fotograf David F. Barry, 1886.

Kändis

Det som gjorde Rain-in-the-Face känd bland de vita var ett rykte som sade att det var han som hade dödat bröderna George och Tom Custer i striden vid Little Bighorn sommaren 1876. Det var inte sant men det gjorde att han blev intressant bland fotografer och konstnärer. Ett fotografi på den indian som hade dödat George Custer kunde inbringa sköna slantar för den lycklige fotografen.

Överstelöjtnant George Armstrong Custer och hans yngre bror Thomas Custer från det sjunde kavalleriregementet. Båda stupade i striden vid Little Bighorn den 25 juni 1876.

Det hela började 1871 då stakningen av Northern Pacific Railroad västerut från Bismarck i Nord Dakota och längs Yellowstone River påbörjades. Det här var något som siouxerna inte gillade. Sommaren 1873 bröt den så kallade Yellowstoneexpeditionen upp. Kolonnen som stod under befäl av generalmajor David S. Stanley var 1 400 man starkt hade till uppgift att skydda järnvägens personal. I Stanleys styrka ingick 10 kompanier från det sjunde kavalleriregementet med George Armstrong Custer som chef.

Yellowstoneexpeditionen hade även sin officiella fotograf. Hans namn var William R. Pywell och de är han som tog den här bilden på indianspejaren Bloody Knife. Den amerikanska armén hade alltid indianspejare med sig på sina expeditioner. Det kände till landet de färdades i och hade goda kunskaper om hur siouxerna fungerade i strid. Bloody Knifes pappa var en hunkpapa medan hans mamma kom från en indianstam som heter arikara. Arikaraindianerna levde i ett reservat vid Missourifloden och hade alltid varit fiender till siouxerna.

Sina första 16 år tillbringade Bloody Knife med sin pappa. Han var dock illa omtyckt av sina jämnåriga kamrater för att hans mor kom från en annan stam. Han blev ständigt utsatt för mobbning och kallades för halvblod. Så, efter 16 år hade Bloody Knife och hans mamma tröttnat på att ständigt bli utsatta för trakasserier och återvände till mammans stam. År 1868 blev Bloody Knife spejare för den amerikanska armén och hamnade i det sjunde kavalleriet. Där blev han snabbt George Armstomg Custers favoritspejare. Bloody Knife stupade i striden vid Little Bighorn 1876.

Med i Stanleys huvudstyrka ingick två civila män. Den ene var Augustus Baliran och den andre var John Honzinger. Det var på eftermiddagen den 4 augusti 1873 då Baliran och Honzinger, trots strikta order om att ingen fick lämna huvudstyrkan, beslöt sig för att svalka sig i Yellowstonefloden. I samma ögonblick som de styrde sina hästar ner mot floden dök en grupp hunkpapasiouxer med Rain-in-the-Face i spetsen upp. Rain tog tag i tyglarna till Honzingers häst och sköt honom i huvudet med sin revolver. Sedan dödade han även Baliran. För Rain-in-the-Face var morden på de båda männen en krigsakt och han skröt om det utan att hymla.

Snart fick militären i Standing Rockreservatet (siouxernas reservat i Nord- och Syd Dakota) reda på vem som låg bakom morden på Baliran och Honzinger. När Rain-in-the-Face kom till agenturen i december 1874 för att hämta sitt bands köttranson blev han gripen och kastad i fängelse av Tom Custer. Efter flera månader i arresten lyckades Rain fly. Det var nu ryktesspridningen tog fart. Det påstods att Rain hade svurit att hämnas på bröderna Custer. Han skulle döda dem så fort han fick tillfälle till det. Sommaren 1876 ägde så den berömda striden vid Little Bighorn rum. Där stupade både George och Tom Custer. Man påstod nu att det var Rain-in-the-Face som hade dräpt bröderna. När Rain-in-the-Face långt senare fick chansen att kommentera saken med egna ord sade han att han inte hade dödat bröderna. Han förklarade vidare att striden var så intensiv att de knappt kände igen sina närmaste kamrater.

Reservatliv

Efter striden vid Little Bighorn flydde många siouxer till Kanada. Där levde de i fyra år tills brist på mat tvingade dem att återvända till USA. Rain-in-the-Face kapitulerade den 31 oktober 1880 vid Fort Keogh som låg vid Tongueflodens utflöde i Yellowstonefloden i Montana.

Efter åtta månaders fångenskap i Fort Keogh blev siouxerna där transporterade med ångfartyg till Fort Yates i Nord Dakota som var militärens post vid Standing Rock som var siouxernas reservat. Där i oktober 1881 blev alla siouxer räknade. Vid denna folkräkning framgår det att Rain-in-the-Face var ledare över 39 familjer eller 180 personer. Folkräkning var en nymodighet som Rain-in-the-Face och andra ledare fick finna sig i annars fick de svälta. Rains egen familj bestod av hans hustru Rising Eagle och dottern Kills Many. Den flitige folkbokföraren tog även reda på att Rains familj ägde två hästar och två hundar. Året innan hade familjen dödat 97 bufflar och 41 hjortar.

Efter kapitulationen 1880 återstod bara ett tråkigt och stillasittande liv i Standing Rockreservatet för Rain-in-the-Face. Tristessen i reservatet bröts 1893 då Rain fick chansen att resa till världsutställningen i Chicago. Nationen firade att det var 400 år sedan Columbus upptäckte Amerika. Där deltog Rain i Buffalo Bills vilda västernshow och spelade naturligtvis rollen som Custers baneman.

Här står Rain-in-the-Face mitt i bild med en hatt i högra handen framför Sitting Bulls timmerstuga. Sitting Bull hade en stor familj och lät bygga två timmerhus för att alla skulle få plats när han slog sig ner i Standing Rockreservatet. Han var emellertid obekväm för myndigheterna som beslöt att fängsla honom för att få slut på pågående oroligheter i reservatet vintern 1890. På morgonen den 15 december red indianpoliser in i Sitting Bulls läger och släpade ut honom ur stugan. När han vägrade samarbeta med poliserna utbröt tumult och skottlossning. Sitting Bull var då en av de som dödades.

Sitting Bulls hustrur sålde 1891 ett av familjens timmerhus till Sitting Bull Log Cabin Company. De monterade ner huset och numrerade varje stock och förvarade dem i staden Mandan i Nord Dakota. År 1893 såldes timmerhuset och transporterades till Chicago för att visas upp på världsutställningen där.

Man trodde att huset skulle bli en av utställningens huvudattraktioner. Man lockade besökare med att se kulhålen i väggarna. Dessutom kunde man titta på föremål som var från slagfältet vid Little Bighorn. Men allt detta lockade inte publiken. Projektet blev ett ekonomiskt fiasko. Efter utställningen såldes huset till Coney Island i New York. Där förvarades den i en lagerbyggnad tills den förstördes i en brand.

Rain-in-the-Face gick bort den 14 september 1905. Han begravdes i Episcopal cemetery i Bullhed/Rock Creek i Syd Dakota. Efter ett dammbygge översvämmades kyrkogården och många gravar spolades då bort. En av gravarna som förstördes var Rain-in-the-Faces.

hem