Cheyennerna på den norra prärien

År 1825 besöktes cheyennerna av den amerikanske generalen Henry Atkinson och hans soldater. En av Atkinsons följeslagare var Benjamin O’ Fallon som USA:s president nyligen hade utnämnt till agent över de indianer som levde i Missouridalen. Expeditionen färdades uppför Missourifloden i flatbottnade båtar. Den 6 juli nådde de Tetonflodens mynning. Där förhandlade Atkinson fram en fredsöverenskommelse med cheyennerna. Fyra fredshövdingar undertecknade avtalet, High Backed Wolf, Little Moon, Buffalo Head och One Who Walks Against the Others samt nio krigare.

Det var cheyennernas första fredsavtal med amerikanerna. Genom att underteckna avtalet erkände cheyennerna nu USA:s överhöghet. I avtalet togs bland annat handelsregler upp. Cheyennerna fick nu enbart handla med amerikanska handelsbolag. De fick inte sälja vidare vapen till stammar som var fiender till USA. I gengäld lovade USA att försvara cheyennerna mot sina fiender och fick samtidigt garantier att amerikanska medborgare kunde resa genom cheyennernas land utan risk för sina liv.

Henry Atkinson uppskattade cheyennernas befolkning till 3 000 personer, varav 550 till 600 var krigare. De hade gott om hästar och krigarna var beväpnade med pilbågar och gevär. Så sent som 1825 levde större delen av cheyennestammen i närheten av Black Hills. Det var ungefär vid denna tidpunkt som stammen kom att delas upp i två grupper. En del cheyenneband valde nu att leva på den norra prärien. De föredrog områdena vid Powder- och Tonguefloderna i Montana och Wyoming ända ner till Plattefloden i söder. Denna grupp kom att kallas för nordcheyenner. De var allierade med arapaho- och siouxstammarna. Tillsammans försvarade dessa mäktiga stammar sina jaktmarker mot andra indianstammar.

Fredsavtalet vid Fort Laramie 1851

Genom Fort Laramieavtalet 1851 tilldelades siouxstammen ett stort landområde, norr om Plattefloden. Eftersom både nordcheyenner och arapahoer levde och jagade där, fick de tillåtelse att fortsätta med det. Nordcheyennerna förlorade inget land genom avtalet. Men trots det blev de garanterade matransoner. Fyra hövdingar från cheyennerna i söder undertecknade avtalet. Avtalet gav amerikanarna rätt att bygga vägar och anlägga militära fort i nordcheyennernas land. En väg, Oregonleden, drogs rakt genom nordcheyennernas land. Under sommaren 1853 färdades 15 000 emigranter på Oregonleden. De förde med sig sjukdomar och gick hårt åt indianernas bufflar och andra jaktbyten. Därefter kom militären. För att skydda emigranterna mot indianer, byggde armén flera fort längs Oregonleden.

Händelsen vid Platte Bridge 1856

Våren 1856 hade nordcheyennerna slagit upp sina tipier i närheten av en liten handelsstation vid Plattefloden i Wyoming, för att handla. Amerikanarna hade en garnison på platsen, som inhyste en liten styrka fotsoldater. En ung löjtnant var chef över soldaterna. Liksom de flesta officerare hade han föga kunskaper om indianerna i området. En träbro, som låg i närheten av garnisonen, hade byggts över Plattefloden. Den använde emigranterna flitigt för att kunna ta sig vidare västerut. Löjtnanten och hans fotsoldater hade till uppgift att skydda emigranter som passerade garnisonen mot indianattacker.

Tidigare hade några unga cheynnekrigare hittat fyra bortsprungna hästar, som de hade fört till sitt läger. Strax därefter lämnade en vit man in ett klagomål till löjtnanten i garnisonen att indianerna hade fyra hästar som tillhörde honom. Löjtnanten lämnade ett besked till Dull Knife, en av hövdingarna i lägret, att hästarna som fanns i lägret måste lämnas tillbaka. Dull Knife, som inte ville stöta sig med amerikanerna, svarade att han skulle ordna med saken. Han bad krigarna, som hade tagit hand om hästarna, att de måste lämna tillbaka dem vid garnisonen.

Fyra krigare, bland dem Two Tails (senare av de vita kallad Little Wolf) och Fire Wolf, begav sig då till garnisonen för att höra sig för med löjtnanten. Han förklarade för cheyennerna att mannen som ägde hästarna ville ha tillbaka dem. Han var införstådd med det arbete krigarna hade lagt ner på hästarnas skötsel och var därför villig att ersätta dem med pengar. Det tyckte krigarna lät förnuftigt och de återvände till lägret för att hämta hästarna.

När Two Tails, Fire Wolf och två andra krigare återvände till garnisonen hade de bara med sig tre hästar. Löjtnanten krävde då att de även skulle lämna tillbaka den fjärde. Two Tails berättade då att den fjärde hästen inte gick att finna. Löjtnanten blev då plötsligt väldigt arg och beordrade sina soldater att gripa cheyennerna. Cheyennerna blev rädda och fruktade nu för sina liv. De gjorde motstånd. I tumultet som uppstod lyckades Two Tails och en annan cheyenne fly tillbaka till lägret. För de andra två gick det inte lika bra. Fire Wolf brottades ner på marken av soldater, som satte på honom fotbojor. Den fjärde cheyennen dödades av en soldatkula.

Tobaksrånet vid Fort Kearny

Cheyennerna fruktade en amerikansk vedergällning och flydde till Black Hills. De unga krigarna var nu ivriga att hämnas på de vita som färdades längs Plattefloden. I juni 1856 attackerade en grupp cheyenner och arapahoer ett vagnståg och dödade en man. Hövdingarna försökte lugna ner sina krigare, men det lyckades inte. Senare i augusti, stoppade några cheyenner en postvagn i närheten av Fort Kearny, och krävde kusken på tobak. Kusken anade oro och drog sin pistol, manade på sina hästar med piskan och satte av mot fortet. Han kom undan med en pilskada i armen. Omedelbart efter händelsen gjordes en militärstyrka klar i Fort Kearny, för en styrkedemonstration. Soldatstyrkan attackerade ett cheyenneläger och dödade tio invånare.

För att hämnas, utförde nu cheyennekrigare en serie räder längs Oregonleden. Sommaren 1857, ledde överste Edwin V. Sumner ytterligare en straffexpedition mot cheyennerna. Sumner attackerade ett cheyenneläger vid Solomonfloden. Efter en kort strid drog cheyennerna sig tillbaka. Soldaterna brände ner 171 tipier och lägrets vinterförråd på 9 ton buffelkött.

Guld i Montana

Sommaren 1861 hittade man guld i nordvästra Montanaterritoriet. För att transportera varor och utrustning till och från guldfyndigheterna drog John Bozeman en väg från Fort Laramie genom Powder Riverområdet, till guldfälten. Vägen, som nu användes flitigt av resenärer, gick rakt igenom nordcheyennernas och siouxernas jaktmarker.

Cheyennerna återförenas

Efter Sand Creekmassakern i november1864, valde större delen av sydcheyennerna att lämna den södra prärien för att söka upp sina stamfränder i norr. Under vintern 1865 färdades de 60 mil norrut, för att nå Powder River. I mars 1865 förenade de sig med nordcheyennerna och tillsammans bildade de ett storläger.

Fram till 1865 hade nordcheyennerna haft obetydlig kontakt med vita jämfört med sydcheyennerna. George Bent, son till handelsmannen William Bent, som levde med sydcheyennerna och var gift med cheyennekvinnan Olw Woman, har beskrivit flera nordcheyenner som besökte deras läger i februari 1865:

”Våra nordliga stamfränder klädde sig annorlunda än oss och såg konstiga ut i våra ögon. Vi de södra indianerna bar tygfiltar, tygleggings och andra föremål som kom från den vite mannen, men alla dessa nordliga indianer gick klädda i buffelfällar och skinnleggings. De flätade sitt hår och lindade in flätorna med rödmålade skinnremsor. De bar kråkfjädrar i håret som de kapade av i toppen på ett speciellt sätt. De såg vildare ut och höll på sin kultur, eftersom de inte hade haft så mycket kontakt med de vita”.

George Bent intryck av nordcheyennerna var att deras vanor var påverkade av siouxernas och att deras språk hade förändrats. De använde ord och uttryck som han inte förstod. Många nordcheyenner var tvåspråkiga, de talade både cheyenne och sioux. När sydcheyennerna flyttade mot norr tog de med sig de heliga pilarna. Många yngre nordcheyenner hade aldrig sett de heliga pilarna.

När våren kom, flyttade cheyennerna sitt läger till Tongue River, i närheten av Red Clouds och Old Man Afraid of His Horses oglalaindianer. Tillsammans levde nu 8 000 indianer i området. Till en början attackerade små krigarskaror av cheyenner och siouxer emigranter som färdades genom deras land. För att visa att indianerna menade allvar, och som hämnd för Sand Creekmassakern, samlade nordcheyennen Dull Knife, sydcheyennen Roman Nose och siouxen Young Man Afraid of His Horses ihop en styrka på 3 000 krigare.

Under sommaren 1865 började indianerna under mera systematiska former utföra räder längs North Platte River. Under två dagar i juni, genomförde en stor skara cheyenne- och siouxkrigare attacker mot Platte Bridge Station, som låg vid North Platte River i nuvarande Wyoming. Den 25 juni försöker tio krigare locka ut soldaterna ur sin befästning. Men soldaterna låter sig inte luras och svarar med kanoneld. Nästa dag attackerar indianerna ett vagnståg, som närmar sig stationen. En ung löjtnant, med 25 man, skickas ut för att undsätta vagnståget. Det slutar med katastrof för armén, som förlorar många soldater.

Powder Riverexpeditionen 1865

Under tiden, i juli månad, trängde tre militärkolonner, under ledning av general P. E. Connor, in i Powder Riverområdet från tre väderstreck. Tre månader tidigare, hade det amerikanska inbördeskriget slutat och först då kunde Förenta staterna på allvar ta itu med indianproblemen i väster. Krigsministeriet i Washington lade fram en plan som gick ut på att kväsa de fientliga indianerna på den norra prärien. Connors trupper var emellertid dåligt förberedda för en kampanj mot cheyennerna och siouxerna. Hans officerare var inte vana vid att strida mot indianer. Till råga på allt hade man inte tillgång till tillförlitliga kartor eller spejare som kände till området och indianerna.

En kolonn gick vilse i badlandsområdet i Syd Dakota. I två månader färdades trupperna genom indianernas områden och besvärades av cheyennernas och siouxernas attacker, utan att kunna försvara sig. I brist på ammunition och proviant tvingades en kolonn äta sina mulor. Fort Connor byggdes vid Powder River. Men inom en månad var trupperna borta och fortet övergivet. Regeringen hade satsat 40 miljoner dollar på Powder Riverexpeditionen, men den slutade i ett militärt- och ekonomiskt fiasko.

Cheyennernas stridsaktioner mot general Connors soldater var sista gången som nord- och sydcheyenner stred tillsammans. När Connors trupper lämnade området började sydcheynnerna bege sig söderut. De nästkommande åren fram till reservattiden, fortsatte därför de två cheyennegrupperna att strida på två olika fronter mot amerikanerna.

Fredsavtalet 1865

Efter Powder Riverexpeditionens fiasko försökte den amerikanska regeringen hösten 1865 att skaffa sig fördelar genom ett fredsavtal. Avtalet liknade mycket det första avtalet vid Fort Laramie 1851, med villkor som rätt till att bygga vägar och fort och säkerhet för emigranter. Cheyennerna var kluvna i uppfattningen över avtalet. Dull Knife undertecknade emellertid avtalet för nordcheyennernas räkning.

När militanta ledare för siouxerna, med Red Cloud i spetsen, anlände till Fort Laramie våren 1866 för att förhandla, blev han förvånad när han fick höra att regeringen planerade att bygga en ny väg (Bozemanvägen) genom indianernas jaktmarker till guldfyndigheterna i Montana. Bozemanvägen var relativt sparsamt trafikerad fram tills nu på grund av indianernas fientligheter. När så infanteritrupper, under överste Henry B. Carrington, dök upp vid Fort Laramie, med uppgift att bygga tre fort längs Bozemanvägen blev Red Cloud rasande och lämnade omedelbart förhandlingarna.

Red Clouds krig 1866-1867

Den 17 juni 1866 lämnade Carrington Fort Laramie med en styrka på 700 man. Carrington byggde tre fort, Fort Reno, Fort Phil Kearny och Fort C. F. Smith, för att göra Bozemanvägen säker för resenärer. Vid Fort Phil Kearny fick han besök av en delegation nordcheyenner under Dull Knife och Black Horse. De varnade Carrington från att bygga flera fort och att han skulle lämna Powder Riverområdet. Cheyennerna ville ha fred, med siouxerna var fast beslutna att bekämpa soldaterna. Nästa dag red oglalakrigare iväg med några av fortets hästar och mulor, för att markera att kriget hade börjat.

Sju modiga cheyenner som stred för sitt land i norr. Från vänster till höger: Black Ree, Young Little Wolf, White Elk, Two Moon, Wooden Leg, Bobtail Horse och Buffalo Calf.

Under Red Clouds krig försvarade cheyenner och siouxer sina jaktmarker från emigranter som var på väg till guldmarkerna i Montana. Militärens fort blev totalt avskurna från omvärlden av indianerna. En stor strid ägde rum i december 1866, Fettermanstriden, som slutade med 80 soldaters död.

Varken regeringen eller armén hade förväntat sig ett så starkt indianskt motstånd. Indianerna fortsatte sin målmedvetna kamp under 1867. I augusti attackerar 1 500 krigare Fort C. F. Smith. Följande dag slår indianerna till mot Fort Phil Kearny. Red Clouds krav att Bozemanvägen skall stängas och att forten skall utrymmas på soldater accepteras till slut av regeringen.

Fort Laramieavtalet 1868

I april 1868 samlas återigen hövdingar från nordcheyenner och siouxer vid Fort Laramie för nya fredssamtal med regeringens representanter. Diskussionerna ledde till 1868 års avtal vid Fort Laramie. Enligt det avtalet avsattes ett stort reservat till indianerna, the Great Sioux Reservation, i västra Syd Dakota. Indianerna erhöll även tre stora jaktområden, som låg i direkt anslutning till reservatet. Inga vita skulle ha rätt att vistas inom dessa jaktområden.

Flera siouxledare undertecknade avtalet, bland dem oglalan Red Cloud och brulén Spotted Tail. Men flera andra siouxledare hade inte en tanke på att slå sig ner i reservat. Nordcheyennerna, som nu var allierade med Crazy Horse och hans oglalas var emot avtalet. I augusti 1868 utrymdes Fort Phil Kearny som då brändes ner av Little Wolfs cheyenner. Några dagar senare stängdes Bozemanvägen officiellt. Man trodde nu att krigen på den norra prärien var ett minne blott.

Osäker fred

Under de kommande åren levde många nordcheyenner i siouxreservatet och hämtade ut sina ransoner vid agenturer som låg vid Missourifloden. Andra cheyenner, tillsammans med Crazy Horses och Sitting Bulls följeslagare fortsatte att leva och jaga i Powder Riverområdet.

Emigranter och guldgrävare fortsatte att använda Bozemanvägen, trots att de nu inte kunde räkna med arméns beskydd. Både cheyenner och siouxer såg detta som ett brott mot avtalet. År 1873 misslyckades regeringen i sina förhandlingar med siouxerna om rätten att dra en järnväg söder om Yellowstone River. När militären eskorterade en grupp lantmätare i området hamnade de i strid med cheyenner och siouxer. Det blev även bråk om Black Hills, som låg inom reservatets gränser. År 1872 började gruvarbetare ta sig in i området för att leta efter guld. Två år senare trängde det 7:e kavalleriet, med George Armstrong Custer i spetsen, in i Black Hills när de eskorterade malmletare. I september 1875 anlände en amerikansk kommission till siouxreservatet för att förhandla fram ett köp av Black Hill. Men indianerna vägrade sälja Black Hills.

Vid det här laget hade både indianer och vita vid upprepade gånger brutit mot 1868 års avtal. Indianerna hade utfört räder mot vita och järnvägen i norr. reservatsindianerna var missnöjda med sin tillvaro i reservatet, med otillräckliga matransoner och varor av dålig kvalitet. Regeringen i Washington ansåg att indianerna i Powder Riverområdet var ett hot mot vita i området och äventyrade regeringens reservatpolitik. Om armén tvingade de fria cheyennerna och siouxerna in i reservatet skulle problemet vara över. Man förklarade nu krig mot de fritt kringströvande indianerna i Powder Riverområdet.

Det krig som nu utbröt kallas för Sitting Bulls krig. Arméns plan liknade Powder Riverexpeditionen, elva år tidigare. Under sommaren 1876 skulle tre kolonner, general Crook från söder, major Terry från öster och general Gibbon från väster, marschera till Powder Riverområdet för att omringa indianerna.

General Crook stoppades vid Rosebudfloden av cheyenner och siouxer. När Custer, som ingick i Terrys kolonn, attackerade indianernas storläger vid Little Bighornfloden dödades han och alla soldater som ingick i hans bataljon. Efter striden splittrades indianerna upp i mindre grupper för att jaga.

I november 1876 attackerade och förstörde general Ranald Mackenzie Dull Knifes läger vid Powder River. De överlevande sökte skydd hos Crazy Horse. Sex veckor senare attackerade överste Miles nordcheyennen Two Moons läger vid Tounge River.

Arméns vinterattacker försvagade nordcheyennernas förmåga att försvara sig. De saknade mat, gevär och ammunition och kunde inte fortsätta strida. På våren 1877, valde Dull Knife, med ungefär 550 följeslagare, att kapitulera vid Camp Robinson, Nebraska. Dessa cheyenner befann sig i ett mycket eländigt skick när de kapitulerade. Two Moon kapitulerade sent i april 1877, vid Fort Keogh.

Besök i Washington

I november 1873 besökte en delegation nordcheyenner, under Dull Knife och Little Wolf, Washington. Under ett samtal med kommissionären E. P. Smith, blev de informerade om att nordcheyennerna hade avstått allt land norr om Plattefloden när de hade undertecknat Fort Laramieavtalet 1868. De hade dessutom gått med på att flytta ner till sydcheyennernas reservat i Indianterritoriet. Dull Knife förklarade för Smith att de aldrig hade givit upp något land och att cheyennerna tolkade avtalet annorlunda än de vita. Smith svarade att det inte spelade någon roll vad cheyennerna ansåg, de skulle i alla fall tvingas flytta till södern.

När Little Wolf och Dull Knife besökte Washington D. C blev de naturligtvis avfotograferade. Little Wolf var cheyennernas mest fruktade krigare och var Sweet Medicine Chief sedan 1864. Dull Knife var den som förhandlade med president Grant i huvudstaden. Han bär på en pipa med långt skaft som tecken på hans ställning som talesman för de nordliga cheyennerna.

Cheyennerna uttryckte sitt missnöje över att behöva tala till en underordnad politiker. Ett möte med president Ulysses S. Grant bokades då in följande dag. När Dull Knife tog till ordet, sade han till Grant att när han undertecknade avtalet visste han inte att det betydde att cheyennerna måste flytta söderut. Grant svarade att tolken som var närvarande under förhandlingarna måste ha begått ett misstag när han läste upp avtalets innebörd. Konferensen slutade med att både Grant och cheyennerna hävdade att de hade rätt i frågan. Dull Knifes och Little Wolfs beslutsamhet, att inte flytta söderut, gav nordcheyennerna fyra år till i frihet.

Flytten till Indianterritoriet

På sommaren 1877 valde den amerikanska regeringen att skicka ner 972 nordcheyenner till Indianterritoriet i Oklahoma, för att leva med de sydliga cheyennerna i reservatet där. Cheyennerna hade först vägrat flytta, men när matransoner drogs in gick de slutligen med på att flytta ner på försök. Om de inte var nöjda skulle de få återvända, sade man till dem.

Ovana vid klimatet drabbades nordcheyennerna snart av mässlingen och malaria. Vinter 1877–78 dog 58 nordcheyenner. Följande sommar försämrades nordcheyennernas hälsa. Dull Knife och Little Wolf uppvaktade då indianagenten John D. Miles. Dull Knife var sjuk, så Little Wolf fick föra sitt folks talan:

”Vi har kommit till dig för att be om lov att återvända till vårt eget land i bergen. Mitt folk växte upp där bland tallar och floder med friskt vatten. Där höll vi oss alltid friska för det fanns mat till oss alla. Vi var lyckliga där fram tills Den store vite faderns soldater tvingades oss hit. Nu har vi levt här i ett år och många har dött. Det här är ingen lämplig plats för oss… det är för varmt och det finns inte tillräckligt med mat. Vi önskar att få återvända till vårt hem i bergen. Om ni inte har makt att ge oss tillåtelse att återvända dit, låt då några av oss resa till Washington för att där be om lov att återvända till norr. Om ytterligare ett år har kanske det inte finns några kvar av oss att göra resan till norr.”

Miles kände sympati för cheyennerna, men han var tvungen att följa sina order: cheyennerna skulle stanna kvar. Efter mötet med Miles diskuterade cheyenneledarna frågan med varandra. Några ville flytta norrut, medan andra hellre ville stanna kvar än att bli jagade och dödade av soldater. Little Wolf lyssnade till hövdingarnas argument, själv hade han redan bestämt sig att lämna reservatet. Återigen gick han till Miles för att berätta om sitt beslut att återvända hem med sitt folk. Han avslutade med att säga:

”Jag vill inte att blod skall spillas i reservatet. Om du skickar soldater efter mig, önskar jag mig ett litet försprång så jag kommer bort från reservatet. Sedan, om du vill bekämpa mig, skall jag strida mot dig så att marken blir blodig på en annan plats”.

Miles tvivlade på Little Wolfs planer att lämna reservatet. Men för säkerhets skull kontaktade han armén i Fort Reno och ordnade med att soldater bildade en säkerhetsspärr rund nordcheyennernas läger.

Nordcheyennernas flykt

Tidigt på morgonen, den 9 september 1878, påbörjade 297 nordcheyenner den långa vandringen till sitt hemland i norr. De lämnade sina tipier uppresta, med brinnande eldar, och alla ägodelar bakom sig, för att soldaterna inte skulle fatta misstankar. Cheyennerna leddes av Dull Knife, Little Wolf, Wild Hog och Old Crow. Mindre än en tredjedel av gruppen var unga män, resten var kvinnor, barn och äldre personer. De hade inte hästar åt alla, varför de måste turas om med att rida och gå. En del unga krigare red i förväg för att försöka skaffa flera hästar.

Landskapet cheyennerna flydde igenom hade förändrats. De stora buffelhjordarna var borta. Den gamla prärien genomkorsades nu av tre järnvägar, flera telegraflinjer och staket. Här och där låg det stora gårdar och nybyggen. Om cheyennerna blev upptäckta, kunde armén snabbt skicka sina soldater på järnvägen för att blockera deras marsch. Cheyennerna var dessutom försvagade av sjukdomar och hunger, så deras chans att nå sitt hemland var små.

Men cheyennerna var smarta och oerhört målmedvetna, så de lyckades dölja sitt spår under vandringen norrut. När trupper kom i närheten av dem, delade de på sig i mindre grupper, för att sedan komma tillsammans och fortsätta vandringen. Vid fyra tillfällen tvingades de strida mot soldater. Varje gång lyckades de försvara sig och manövrera ut soldaterna. Sex cheyenner dödades under dessa strider.

När nyheten om cheyennernas flykt nådde general Philip Sheridan, mobiliserade han hela Missouris militärstyrka för att stoppa flykten. Tio tusen soldater och tre tusen civila plågade de flyende cheyennerna utan uppehåll. Trots det, korsade cheyennerna järnvägsrälsen i södra Kansas och därefter gick de över Kansas Pacificjärnvägen räls i norr. Till sist passerade de den öst-västliga Union Pacificjärnvägen i Nebraska. Längs järnvägsspåren låg emellertid en stor soldatstyrka och väntade på dem. Soldaterna låg utspridda som ett stort fisknät. Men cheyennerna lyckades återigen ta sig igenom nätet av soldater, utan att bli upptäckta. De vadade över Platte River och skyndade sedan mot gräskullarna i Nebraska.

Efter sex veckors flykt var cheyennernas kläder och filtar i trasor. Några hade varit tvungna att kämpa vidare med sina fötter omlindade i trasor. Matförrådet var så gott som slut och deras hästar så få att krigarna fick turas om att springa bredvid dem.

När de hade passerat Union Pacificjärnvägens räls och slog läger en kväll, räknade hövdingarna igenom hur många som fanns kvar. Efter avfärden från Indianterritoriet hade 32 försvunnit. Dull Knife föreslog att de skulle ta sig till Red Cloudagenturen och be siouxerna där om mat och husrum. Little Wolf var av en annan åsikt, han ville att de skulle fortsätta till Powder Riverområdet, där det fanns gott om villebråd. Till slut kom hövdingarna överens om att skiljas.

En grupp, 53 män, 43 kvinnor och 38 barn valde att följa med Little Wolf. Han hade bestämt sig för att gå rakt norrut, och övervintra vid en flod som heter Lost Chokecherry i Nebraska, strax söder om Syd Dakotas gräns. I mars 1879, bröt Little Wolf sitt vinterläger och fortsatte i riktning mot nordväst. Senare kapitulerade Little Wolfs nordcheyenner till löjtnant W. P. Clark. De fördes då till Fort Keogh, där de togs emot av överste Nelson A. Miles. För Little Wolfs grupp slutade flykten lyckligt. De flesta av Little Wolfs unga krigare lät sig nu bli värvade som spejare i den amerikanska armén. För Dull Knife och hans följeslagare gick det inte lika bra.

Fångenskap i Fort Robinson

Dull Knifes grupp, cirka 150 personer, vek av mot nordväst, med sikte på Red Clouds agentur i Syd Dakota. Gruppen bestod av ett fåtal krigare samt flertalet barn, åldringar och sårade. Hövdingarna, Wild Hog och Left Hand, valde att följa med Dull Knifes grupp, för att de inte ville skiljas från sina barn.

Den 23 oktober 1878, endast två dagsturer från Fort Robinson, drabbades cheyennerna av en fruktansvärd snöstorm. I det svåra vädret gick cheyennerna av misstag rakt på ett soldatläger. Dull Knife höjde en vit flagga och sade till befälhavaren, J. B. Johnson, att de inte ville strida. De önskade bara ta sig till Red Cloudagenturen, där de kunde få mat och skydd av siouxerna. Johnson informerade då Dull Knife att siouxerna inte längre levde i Nebraska, deras reservat hade flyttats till Syd Dakota. Han bad sedan cheyennerna att ge upp sina gevär. De lämnade då in några gamla gevär. De bästa gevären hade man emellertid plockat isär och gömt i kvinnornas kläder.

Dull Knifes grupp fördes nu till Fort Robinson, som de anlände till den 25 oktober 1878. Där blev de inkvarterade i en tom träbarack. Fortets kommendant, major Caleb Carlton, beordrade sina soldater att ge cheyennerna filtar, mat och medicin och behandla dem väl. För en tid tilläts cheyennerna en begränsad frihet. Männen fick tillåtelse att jaga med pil och båge i närheten av fortet, men var tvungna att återvända innan mörkrets inbrott. Varje dag besökte Dull Knife major Carlton för att få besked om när man skulle få fortsätta upp till Red Clouds nya reservat. Carlton framhöll att han inte kunde göra något förrän han fick nya instruktioner från Washington.

Under denna första tid var cheyennerna naturligtvis oroliga över om de skulle skickas ner till Indianterritoriet. I december blev major Carlton avlöst från sin befattning och ersatt av kapten Henry W. Wessells. Cheyennerna fick sällan vara ifred för honom. Han rusade ofta in i baracken oanmäld eller utan att knacka. Dull Knife gjorde ett uttalande till Wessells, som beskriver cheyennernas oro över att bli nedskickade till Indianterritoriet igen:

”Vi vill inte leva där. Det är inget hälsosamt land, och om vi tvingas att stanna där skulle alla dö. Vi önskar inte att gå tillbaka dit och kommer inte att göra det. Ni kan döda mig här, men ni kan inte få mig att gå tillbaka”.

Utbrytningen från Fort Robinson

Efter två månader i Fort Robinson var cheyennernas frihet över. En kvinna hade flytt till Pine Ridgeagenturen. Strax därefter flydde även hennes man. Han tillfångatogs och fördes tillbaka till Fort Robinson. Som en konsekvens av parets handlande bestraffades cheyennerna kollektivt. De förlorade nu privilegiet att vistas fritt i Fortet. Hädanefter låstes de in som fångar i träbaracken.

Den 3 januari fick kapten Wessells det efterlängtade beskedet från krigsdepartementet. General Sheridan hade slutligen tagit ställning i den besvärliga frågan om Dull Knife och hans cheyenner. Cheyennernas skulle skickas tillbaka till Indianterritoriet. General Sheridan motiverade sitt beslut med att om cheyennerna inte skickades tillbaka, skulle hela reservatsystemet komma att rubbas. Man var nu inne i den årstid då prärien härjades av bitande kyla och rasande snöstormar. Enligt krigsdepartementet skulle orden emellertid verkställas omedelbart, utan hänsyn till årstiden.

När cheyennerna informerades om beslutet, var deras svar samma som tidigare. De vägrade åka tillbaka. Kapten Henry W. Wessells, gav då cheyennerna ett ultimatum: om de inte accepterade beslutet att återvända till Indianterritoriet, skulle de varken få mat eller ved till kaminerna. Men cheyennerna gav inte efter. De följande fem dagarna satt de frusna cheyennerna inlåsta i baracken. Det snöade varje dag och de skrapade bort rimfrost på fönsterrutorna för att få vatten. De hade knappt något att äta.

Den 9 januari 1879, blev hövdingarna uppkallade till Wessells kontor. Dull Knife vägrade att gå, men Wild Hog, Old Crow och Left Hand följde med soldaterna. När Wessels försökte tvinga dem att underteckna ett kapitulationspapper, fick han till svar att de hellre dog än blev skickade söderut. Wessells beordrade då att hövdingarna skulle arresteras och att de skulle förses med handbojor. Med händerna i handbojor lyckades Left Hand rycka sig loss från sina vakter och rusade ut ur byggnaden. Han sprang tillbaka till baracken och hann berätta vad som hade hänt, innan soldater släpade tillbaka honom.

Cheyennerna bestämde sig nu för att bryta sig ur baracken och fly, för de förväntade sig en attack från soldaterna vilken minut som helst. Krigarna tog fram sina gevär som låg gömda under trägolvet i baracken. Soldaternas attack kom inte, men cheyennerna var desperata och trötta på fångenskapen.

Ungefär klockan tio på kvällen satte de sin plan i verket. Krigarna slog ut de igenspikade fönsterrutorna och besköt vakterna. Sedan hoppade de ut på marken för att täcka de andras flykt. Dörren slets upp och alla cheyenner rusade ut i snön. Några rusade till en närbelägen å för att dricka vatten. Svaga av hunger och nerkylda flydde de mot några kullar, som låg tre kilometer från fortet. Soldaterna rusade efter dem och besköt dem. Längs flyktvägen täcktes nu marken av döda cheyenner.

Vid kullarna gick cheyennerna i försvarsställning. Krigarna lyckades hejda soldaterna anstormning, tills kvinnor och barn hade hunnit över ett litet vattendrag längre bort. Krigarna hade emellertid få vapen och tvingades att retirera. Under tiden hade soldaterna fått förstärkning. De lyckades nu omringa de flyende cheyennerna ute på prärien. Soldaterna sköt på allt som rörde sig. Inom en timme hade hälften av krigarna stupat. Sedan återvände soldaterna till fortet. På vägen hem plockade de upp döda kvinnor och barn som låg utspridda i terrängen.

I gryningen hade soldaterna fångat in 65 cheyenner, varav 23 sårade. De fanns nu återigen i förvar i Fort Robinson. Endast 38 cheyenner hade lyckats undkomma. En grupp på 32 cheyenner, lyckades ta sig upp på höjderna i nordväst. De förföljdes av kavallerister, som var förstärkta med artilleri. Cheyennerna omringades i en djup ravin och blev där utsatta för soldaternas prickskytte. Endast nio cheyenner överlevde.

En annan grupp, bestående av Dull Knife, hans hustru, hans son, hans svärdotter och hennes barn samt en pojke, gömde sig i ett bergsparti några kilometer från Fort Robinson. Dull Knifes skara tog inga risker. De förflyttade sig nattetid och lyckades ta sig till Red Cloud i Pine Ridgereservatet, där de omedelbart greps.

Soldaterna hade jagat cheyennerna i tolv dagar. Av de 149 personer som satt fängslade i Fort Robinson, dödades 61. Många överlevde fasorna, men till priset av svåra skottskador. Efter några månader överfördes de återstående cheyennerna i Fort Robinson till Pine Ridgeagenturen, där de återförenades med Dull Knife.

Fort Keogh

När Little Wolfs cheyenner kom till Fort Keogh våren 1879, var nordcheyennerna uppsplittrade i fyra grupper. Dull Knifes cheyenner levde i Pine Ridgeagenturen, Little Chiefs cheyenner i Indianterritoriet, en grupp levde i Wyoming tillsammans med nordarapahoer samt Two Moons och Little Wolfs folk som levde vid Fort Keogh i Montana.

I november 1879 flyttades Dull Knives cheyenner till Fort Keogh. Där hade en del cheyennekrigare låtit sig värvas som spejare för den amerikanska armén. Andra jagade och började odla grönsaker. Vid Fort Keogh levde även grupper av siouxer. När så många indianer kom att leva vid Fort Keogh blev det ont om plats. På våren 1880 gav därför general Miles några cheyennefamiljer tillstånd att jaga vid Tongue River, väster om Fort Keogh. Så småningom slog de sig ner mellan Lame Deer Creek och Muddy Creek, bifloder till Rosebud Creek, och vid Tongue River, mellan Otter- och Hanging Woman Creeks. Där bodde de i skinntipier, jagade och odlade.

Little Chief nordcheyenner

Under tiden Dull Knife och hans folk var fängslade i Fort Robinson, skickade den amerikanska regeringen ner ytterligare en grupp nordcheyenner, under Little Chief, till sydcheyennernas reservat i Indianterritoriet. Även de fick utstå liknande svårigheter som Dull Knifes- och Little Wolfs folk hade gjort. Nordcheyennerna led av sjukdomar, blev tilldelade undermålig mat och påtvingade en ny livsstil som de hatade. Little Chiefs värnade om sitt folk och vid ett tillfälle sade han några väl valda ord till John D. Miles, indianagenten i reservatet:

”Jag var i god hälsa när jag levde i norr, titta i vilket eländigt tillstånd jag befinner mig i nu sedan jag kom hit…Vi föredrar att leva bland bergen och floderna där vi växte upp…vi var aldrig sjuka där. Jag är van vid att jaga hela tiden. Det känns fel att leva vid agenturen och be den vite mannen om mat när jag är hungrig.”

Little Chief besökte Washington 1879 och tog upp frågan om sitt folk där. Men först 1881 fick de tillåtelse att återvända till de övriga cheyennerna i norr.

Little Chief

Våren 1882 anslöt sig de resterande cheyennerna vid Fort Keogh till området mellan Rosebud Creek och Tongue River, i sydvästra Montana. Året därpå anslöt sig de cheyenner som levde i Wyoming till sina stamfränder i Montana. Men även vita nybyggare levde i detta område. Ranchägare klagade nu till myndigheterna att cheyennerna dödade deras boskap. En kommission från Indianbyrån skickades då till Tongue River för att titta på problemen. De kom fram till att ranchägarnas klagomål var starkt överdrivna och att militären i Fort Keogh ansåg att cheyennerna borde få stanna kvar i området väster om Tongue River. Militären önskade att en indianagent skulle skickas till dem med uppgift att dela ut mat och kläder. Nu var nordcheyennerna under Indianbyråns förvaltning. Det ledde så småningom till att president, Chester A. Arthur, avsatte ett landområde som låg väster om Tongue River i Montana enbart för cheyennerna.

Nordcheyennerna får ett eget reservat

Northern Cheyenne Indian Reservation etablerades i november 1884. Kort därefter fick nordcheyennerna erfara hur deras kultur sakta kom att urholkas. I slutet på 1800-talet strävade de amerikanska myndigheterna efter att uppnå tre mål med sin indianpolitik, nämligen att civilisera, kristna och utbilda indianerna. En gång om året skickade indianagenterna en rapport till Indianbyrån i Washington. Den innehöll uppgifter och statistik, som berättade hur många indianer som talade engelska, klädde sig i vita kläder, bodde i hus, gick i kyrkan och arbetade för att tjäna sitt uppehälle med mera För Indianbyrån var rapporterna viktiga, de var ett mått på indianernas framsteg i deras utveckling mot ett civiliserat leverne.

Civilisation

När cheyennernas första indianagent, Robert L. Uppshaw, anlände, till reservatet den första februari 1886, upphörde stammens traditionella hövdingaråd att existera. Hädanefter låg agenten och Indianbyrån bakom alla viktiga beslut som påverkade cheyennernas liv. En poliskår, bestående av indianer, skapades och ett amerikanskt domstolssystem infördes. Därmed åsidosattes cheyennernas egna lagar. Indianpoliserna kom att befatta sig med uppgifter som krigarsällskapen traditionellt hade skött. Domstolen och advokater ersatte cheyennernas råd på 44 hövdingar och krigarsällskapens ledare. Amerikanarna såg det som ytterst viktigt att cheyennerna konverterade från hedendom till kristendom. Kristna missionärer såg som sin uppgift att undervisa i protestantisk etik och moral, som innebar hårt arbete, plikttrogenhet och ärlighet. Medicinmännens roll som läkare motarbetades och soldansen och andra viktiga ceremonier skulle förbjudas. I början av 1889 började den amerikanska regeringen motarbeta nordcheyennernas soldans. Det var en mycket skadlig politik, eftersom den förnekade cheyennernas traditionella sätt att återskapa jorden, vilket gav stammen en varaktig välfärd.

Det var viktigt att cheyennerna övergav sitt nomadliv och började arbeta, tjäna pengar och bli självförsörjande. Detta skulle uppnås genom utbildning. Männen fick lära sig hur man brukar jorden och kvinnorna lära sig hushållsarbete. Den största utbildningsinsatsen lades på barnen, som ju var cheyennernas framtid. Utbildningen av cheyennepojkar bestod huvudsakligen i praktiska ämnen. Pojkarna fick lära sig hur en bondgård och ett litet jordbruk fungerade. Cheyenneflickorna fick lära sig att laga mat, tvätta, stryka, städa och sy.

Naturligtvis protesterade cheyennerna. White Bull, en av cheyennernas hövdingar, sade att jordbruk var ett hot mot stammens kultur. I grund och botten ansåg cheyennerna att det var farligt att ”påta i jorden”. Cheyenner som prövade på jordbruk riskerade att bli tokiga och glömma Sweet Medicines läror, och bli som vita män, menade White Bull. White Bull hävdade även att barn som går i den vite mannens internatskolor får inte lära sig något och de upphör att vara indianer.

I agent Uppshaws första rapport till Indianbyrån, den 26 augusti 1886, kunde man läsa att cheyennerna hade blivit tilldelade tjugosex plogar och åtta harvar under våren. De hade fått tillräckligt med frön att så med. Trots minimal nederbörd lyckades de få en skörd på 20 ton.

Ända sedan reservatets födelse hade vita nybyggare levt i det. Reservatets östra gräns hade inte riktigt blivit fastställd, så vita ranchägare flyttade in i det området. De högg ner träd och lät sin boskap beta på cheyennernas land. Eftersom cheyennernas köttransoner var låga, började de nu utföra nattliga räder mot de vitas boskap. Mellan åren 1890 till 1897 dödades flera vita av cheyenner. Regeringen funderade nu på att flytta cheyennerna till kråkindianernas reservat. Men cheyennerna vägrade. År 1900 lyckades kongressen få loss pengar, som användes till att köpa ut alla vita nybyggare i reservatet. Den östra gränsen flyttades nu ända fram till Tongue River.

Av drygt 10 000 nordcheyenner lever idag ungefär 5 000 i reservatet. Reservatet ligger i sydvästra Montana och gränsar till kråkindianernas reservat i väster och Tongue River i öster. En tredjedel av reservatets yta är täckt med barrträd. Resten av ytan består av låga gräsbevuxna kullar till höga kullar med djupa och smala raviner. Reservatets ekonomi är baserad på boskapsuppfödning och jordbruk. Många cheyenner arbetar inom reservatets olika statliga myndigheters inrättningar, som socialvård och sjukvård. Ett fåtal arbeten finns inom mindre företag som driver tvättstugor, restauranger, bensinstationer och livsmedelsbutiker. Det finns även ett borrföretag, sågverk och en hantverksbutik i reservatet. Reservatet ligger på stora kolreserver, som ännu inte har utvunnits. En tredjedel av reservatets yta är uthyrd till vita.

Lame Deer är reservatets huvudort, där har stamrådet, Indian Health Service och Bureau of Indian Affairs sina kontor. I Lame Deer ligger även Cheyenne Tribal Museum och Dull Knife Community College. Under ett besök i Lame Deer kan man även passa på att titta på Dull Knifes och Little Wolfs gravar, som ligger bredvid varandra. Varje år, på nationaldagen den 4 juli, genomförs en powwow i staden.

I närheten av den lilla orten Busby slog general Custer, med sitt sjunde kavalleri, läger den 24 juni 1876, dagen innan han stupade tillsammans med fem kompanier i striden vid Little Bighorn. I närheten av Busby ligger Two Moon Monument, som uppfördes 1936. Där ligger Two Moon och hans hustru begravda. Bredvid monumentet ligger sedan 1993 en ovanlig gravplats. Kvarlevorna av 17 cheyenner, som dog under utbrytningen vid Fort Robinson 1879, ligger begravda där.

Ashland ligger 32 kilometer öster om Lame Deer, strax utanför reservatets östra gräns. I Ashland ligger St. Labre Indian School och St. Labre Mission Complex. Skolan etablerades av katoliker redan 1884. St. Labre Mission complex har ett besökscentrum, ett museum (Cheyenne Indian Museum), och ett galleri. Museet har fina samlingar av cheyenneföremål. Ungefär 1 000 cheyenner bor i staden och det är dit de flesta reser för att göra sina inköp.