Den 16 november 1990 skrev USA:s president George Bush under den allmänna lagen 101–601. Lagen döptes till Native American Graves Protection and Repatriation Act, förkortad NAGPRA. Syftet med lagen är att skydda USA:s ursprungsbefolkningars begravningsplatser och reda ut äganderätten till indianska föremål som ingår i statliga samlingar, så att de kan repatrieras (återlämnas) till den rättmätiga ägaren.

Vilka föremål berörs av lagen?

Det är inte alla föremål som pekas ut av lagen, utan speciellt definierade indianska föremål som kan grupperas i fem kategorier. Lagen vänder sig till samtliga amerikanska museer som erhåller statliga medel samt statliga myndigheter och institutioner som förvarar indianföremål i sina samlingar. De fem kategorierna av föremål som omfattas av NAGPRA:s definitioner är följande:

Mänskliga kvarlevor, är indianska kvarlevor, från kompletta skelett och kranier till enstaka ben. Dessa kvarlevor ingår i statliga samlingar runt om i hela USA och har varit eller väntar på att bli utsatta för vetenskapliga studier.

Gravrelaterade föremål, är föremål som har lagts ner i en grav tillsammans med den döde. Det kan till exempel vara krukor, pilspetsar eller pärlor som medvetet har placerats i en grav tillsammans med den döde under en begravningsceremoni.

Ensamma gravrelaterade föremål, är föremål som med största sannolikhet kommer från en grav, men där de mänskliga kvarlevorna saknas. Det kan röra sig om till exempel en kruka som en gravplundrare har plockat upp från en grav i syfte att sälja den. De mänskliga kvarlevorna har inte intresserat honom och har därför lämnats i fred. Gravplundraren säljer därefter krukan till en samlare som i sin tur säljer den till ett statligt museum.

Heliga föremål, är speciella ceremoniella föremål som är nödvändiga för att traditionella religiösa indianska ledare skall kunna genomföra religiösa ceremonier tillsammans med anhängare inom en indiansk religiös grupp.

Kulturärvda föremål, är föremål som ägs kollektivt av en stam. Föremålen har med tiden blivit historiskt, kulturellt och traditionellt ovärderliga för en indianstam. Kulturärvda föremål är så viktiga för en enskild stam att de inte kan skänkas bort eller säljas av en enskild person. Exempel på kulturärvda föremål är så kallade Zuni War Goods, irokesförbundets Wampumbälten eller prärieindianernas medicinbylten.

Vem äger föremålen efter 16 november 1990?

Den svåraste uppgiften som alla statliga museer och institutioner kommer att ställas inför efter lagens tillträde är att försöka fastställa det kulturella släktskapet till alla indianföremål som ingår i deras samlingar. Kulturellt släktskap menas med att det finns ett samband med en tidigare identifierad indianstam, som går att spåra från förhistorisk tid ända fram till en modern indianstam. Detta samband kan vara geografiskt, språkligt, historiskt eller etnologiskt. När ett föremåls kulturella släktskap till en indianstam är fastställd, går äganderätten till den berörda stammen och skall enligt lagen lämnas tillbaka om stammen kräver det.

Om indianska kvarlevor eller andra indianföremål avsiktligt avlägsnas från statlig- eller indiansk mark (reservatland), under en vetenskaplig utgrävning, ägs föremålet av den stam som är kulturellt besläktat med dem. Skelettdelar får alltså inte flyttas utan att berörda parter uttrycker sitt medgivande. En vetenskaplig utgrävning får endast genomföras om ett tillståndsbevis har utfärdats enligt Archaeological Resources Protection Act från 1979. Föremålen får grävas upp, flyttas och studeras om den rättmätiga ägaren har gett sitt tillstånd.

Om en privatperson oavsiktligt stöter på ett indianföremål under till exempel ett vägarbete skall fyndet rapporteras till Inrikesdepartementet, ett museum eller en lokal myndighet. Arbetet skall omedelbart stoppas, så att nödvändiga åtgärder för att skydda föremålet kan vidtas. När Inrikesdepartementet har meddelat berörd indianstam, utfärdar Inrikesdepartementet därefter ett tillståndsbevis så att arbetet kan fortsätta.

Illegal handel

Lagen vänder sig även till privatpersoner i USA som är verksamma inom den enormt omfattande handeln med indianföremål i landet. Den som säljer och köper indianföremål som omfattas av lagen begår ett brott och straffas antingen med böter eller med fängelse.

Dokumentering av statliga indiansamlingar

Lagen kräver att alla statliga museer, myndigheter och institutioner skall dokumentera sina samlingar som innehåller indianföremål. Två olika typer av dokumentation skall genomföras. Dels en kortfattad förteckning, dels en mera omfattande inventering.

Förteckningslista

En förteckningslista med en kort översikt av indiansamlingar som innehåller ensamma gravrelaterade föremål, heliga föremål samt kulturärvda föremål skall upprättas. Syftet med förteckningslistan är att informera alla indianstammar om vilka föremål i samlingarna som kan lämnas tillbaka. Listan skall innehålla uppgifter om när, var och hur föremålen förvärvades samt fastställa föremålens kulturella släktskap. Innan ett föremål som är uppsatt på en förteckningslista kan lämnas tillbaka till en indianstam måste det föregås av ett så kallad repatrieringsmeddelande (Notice of Intent to Repatriate). National Park Service, som lyder under Inrikesdepartementet, publicera alla repatrieringsmeddelanden på sin websida, National NAGPRA Website.

Inventarielista

Inventeringen omfattas av alla indianska kvarlevor och gravrelaterade föremål som ingår i museers- och statliga myndigheters och institutioners samlingar. Syftet med inventeringen är att fastställa varje föremåls kulturella släktskap med en nu levande indianstam. För att underlätta repatrieringen av ett föremål skall kvarlevor och gravrelaterade föremål beskrivas så noggrant som möjligt. Inventeringen skall klargöra hur och när föremålet förvärvades, fyndplatsen, orsak till förvärvet (gåva, köp, utgrävning med mera), samt ange föremålets ålder. Under inventeringsprocessen kräver lagen att regelbundna konsultationer med berörda indianstammar skall äga rum.

Inventeringens resultat skall dokumenteras i två listor. En lista skall omfattas av alla indianska kvarlevor och gravrelaterade föremål vars kulturella släktskap är fastställd till en eller flera indianstammar. Den andra listan skall omfattas av övriga indianska kvarlevor och gravrelaterade föremål vars kulturella släktskap inte är fastställd. När ett skeletts eller ett gravföremåls kulturella släktskap med en nu levande indianstam är bestämd, skall detta beslut meddelas (Notice of Inventory Completion) i det statliga registret. Meddelandet betyder inte att en repatriering har ägt rum eller kommer att äga rum.

Hur går en repatriering till?

En indianstam som är intresserad av ett föremål kan sätta i gång repatrieringsprocessen genom att skriva, ringa eller helt enkelt besöka ett museum. Ofta är det museerna som påbörjar processen. När ett museum har fastslagit ett föremåls troliga kulturella släktskap till en indianstam kontaktar de stammens representanter. Museet skickar förtecknings- eller inventeringsresultatet till stammen och National Park Service. När stammen gör anspråk på ett föremål påbörjar museets personal en mera detaljerad dokumentation av föremålet för att verifiera eller fastställa dess kulturella släktskap.

Om museet bedömer att föremålet lever upp till NAGPRA:s definition om repatriering sammanställer museets experter ett repatrieringsmeddelande som innehåller information om föremålets historia, kulturella släktskap samt rekommendationer hur föremålet skall lämnas tillbaka. Meddelandet är museets officiella svar på en indianstams krav på att få ett föremål utlämnat. Kopior av meddelandet skickas till den berörda stammen och National Park Service, som publicerar meddelandet i sitt federala register. Föremålet kan sedan lämnas tillbaka till den berörda stammen trettio dagar efter repatrieringsmeddelandets första publiceringsdatum.

Man kan befara att amerikanska museer kommer att tömmas på indianföremål när lagen har fått verka ett tag. Men eftersom NAGPRA definierar endast tre speciella typer av föremål, som museerna kan bli tvungna att lämna ut till indianerna, är risken liten att de får stänga på grund av brist på föremål. När det gäller indianska kvarlevor är det ett större problem. Det drabbar inte museibesökarna, utan snarare personal som forskar på människoben. Frågor om etik och moral har verkligen ställts på sin spets sedan lagens tillkomst. Är forskarnas studier på indianskelett viktigare än indianernas rätt att få tillbaka sina förfäders kvarlevor, så att de kan återbegravas på nytt?