Hur gick det egentligen till när Sitting Bull blev mördad? Vad vi vet är att klockan 05.50 på morgonen den 15 december 1890 red löjtnant Bullhead med sina indianpoliser in i Sitting Bulls läger med ett uppdrag från militären att gripa hövdingen. Vi vet också att inom en timme var Sitting Bull, sju av hans närmaste vänner och sex polismän döda eller dödligt sårade. De flesta ögonvittnesberättelser om mordet på Sitting Bull kommer från indianpoliser som ingick i den grupp som skulle gripa honom. Polisernas berättelser är i grund och botten samstämmiga och skiljer sig bara lite grann i detaljer. Författare till böcker som skildrar mordet på Sitting Bull använder ofta just indianpolisernas berättelser.

---

Den traditionella skildringen av mordet på Sitting Bull 

Redan 1884 slog Sitting Bull och några hundra följeslagare till honom sig ner längs Grand River i Standing Rockreservatet, ungefär 7 mil sydväst om agenturen vid Missourifloden. Hövdingen lät uppföra två timmerstugor för att hysa sin stora familj. Efter några år hade han tjugo hästar, femtio kor och åttio höns. Han odlade majs, havre och potatis. Han skickade även sina barn till reservatets skola. 

När andedansreligionen kom till Standing Rockreservatet i oktober 1890 slukade Sitting Bulls siouxer den med hull och hår och dansade som galningar i hövdingens by. Myndigheterna trodde nu att ett uppror var överhängande och general Nelson A. Miles beslöt då att man skulle gripa Sitting Bull. Men det skulle göras på ett lugnt och obemärkt sätt, så att hans anhängare inte protesterade. Miles hade föreslagit McLaughlin att Buffalo Bill skulle följa med soldaterna som medlare till Sitting Bulls läger, när han skulle gripas. Man kände till att Buffalo Bill var en god vän till Sitting Bull och att han hade ett visst inflytande över honom. Man ansåg därför att gripandet då skulle bli odramatiskt om Buffalo Bill var med. Men McLaughlin protesterade högljudd. Han ville att hans egen indianpolis skulle gripa hövdingen. De var tränade och pålitliga, dessutom menade McLaughlin, att blotta närvaron av vita soldater skulle vigla upp stämningen bland Sitting Bulls anhängare. McLaughlin fick som han ville. 

Andedansupproret uppmärksammades av svenska tidningar som Hemlandsvännen 27 november 1890

Man planerade att gripa Sitting Bull den 20 december, då de flesta siouxer skulle befinna sig vid agenturen för att hämta ut sina varor och få anhängare till Sitting Bull skulle finnas till hands för att försvara honom. Den 11 december bad Sitting Bull McLaughlin att få lämna reservatet för att besöka Pine Ridgereservatet. Det kunde man inte tillåta. Nästa dag fick överstelöjtnant William F. Drum, kommendanten vid Fort Yates, order av Miles att Sitting Bull skulle gripas. 

I gryningen, den 15 december 1890, red 39 indianpoliser och fyra frivilliga siouxer med löjtnant Bullhead i spetsen mot Sitting Bulls läger vid Grand River. De reguljära poliserna var klädda i sina blå uniformer och polisbrickor, befälen bar vita snusnäsdukar som igenkänningstecken. Samtidigt lämnade två kavallerikompanier på ungefär 200 man Fort Yates. De höll sig flera kilometer bakom indianpolisens styrka och närmade sig diskret Sitting Bulls by. Kavalleriets uppgift var att bistå indianpoliserna om det skulle uppstå problem i gripandet av hövdingen. 

I sin timmerstuga låg Sitting Bull och sov med sin äldre hustru och en av deras två små barn. Förutom hövdingens 14-årige son Crowfoot och Red Wirlwind, One Bulls hustru, hade även två äldre män fått nattlogi i stugan. Resten av Sitting Bulls familj sov i hövdingens mindre stuga, som låg en bit bort. När poliserna nådde Sitting Bulls stuga i gryningen, strax före klockan sex på morgonen, omringade de huset. Sedan gick löjtnant Bullhead och några andra in i huset. De fann Sitting Bull sovande i sin bädd. När han vaknade stirrade han på Bullhead och frågade honom vad han hade för ärende. Du är min fånge svarade Bullhead, jag skall föra dig till agenturen. 

Sitting Bull lät sig ledas ut ur stugan av poliserna som nu hade blivit nervösa för att anhängare till hövdingen hade samlats utanför. En av dem var Catch the Bear. Han var en hängiven andedansare och hade ett stort hat till Bullhead, efter en gammal konflikt långt tillbaka i tiden. Catch the Bear trängde sig fram genom folkhopen i riktning mot Sitting Bull. Framme vid dörren talade han om för poliserna att de inte fick föra bort hövdingen. 

Indianpoliserna i Standing Rockreservatet Red Tomahawk och Eagle Man fotograferade några år innan de deltog i mordet på Sitting Bull.

Bullhead nonchalerade Catch the Bear, och sade lugnt till Sitting Bull att han skulle följa med och inte lyssna på vad de andra sade. Det fick Sitting Bull att ändra sig. Han vägrade nu att samarbeta och gjorde motstånd. Bullhead och Red Tomahawk var då tvungna att med våld leda Sitting Bull mot hans häst. I samma stund tog Catch the Bear fram sitt gevär och sköt Bullhead i sidan. Medan Bullhead föll ner till marken avlossade han ett skott mot Sitting Bull, som träffade honom i ryggen. Samtidigt, medan hövdingen ännu vacklade efter träffen i ryggen, avlossade Red Tomahawk sin revolver mot Sitting Bulls huvud. Den 59-årige hövdingen störtade baklänges död ner på marken med utbredda armar, ungefär 10 meter från dörren. 

Nu utbröt ett helvete. Sitting Bulls män svärmade runt poliserna med knivar, klubbor och gevär. Alla började skjuta på varandra på mycket nära håll, män brottades och dödsskrik skar igenom den kalla morgonluften. Catch the Bear träffades av ett kolvslag. Shavehead, som hade sovit över i Sitting Bulls hus, träffades i buken av flera kulor. Little Assineboine stupade i närheten av Sitting Bulls lik. Polisen dödade ytterligare fem av Sitting Bulls anhängare. Det sägs att just i denna stund reagerade Sitting Bulls cirkushäst på kulsmattret. Den väldresserade hästen satte sig ner på baken och lyfte ena benet. Under tiden indianpoliserna stirrade förvånade på cirkushästens uppvisning, passade Sitting Bulls anhängare på att dra sig tillbaka till snårskogen vid flodstranden, varifrån de återigen besköt poliserna. 

Militärpolisen Thomas Stoneman gjorde en målning på en tygbonad 30 år efter Sitting Bulls död som just skildrade arresteringen och mordet på hövdingen. Yanktonsiouxen Thomas var en av poliserna som deltog i denna tragiska händelse. Teckningen ovan är baserad på Thomas Stonemans verk och föreställer Jumping Bulls (Little Assineboine) döda kropp, Sitting Bulls adoptivson.

Red Tomahawk tog nu befäl över platsen och gav order om att sårade och döda kamrater skulle bäras in i Sitting Bulls stuga. På golvet i en pöl av blod låg löjtnant Bullhead med fyra kulor i kroppen. I ett hörn låg en blödande Shavehead, med svåra skador i buken. I stugan upptäckte poliserna Crowfoot, hövdingens 14-årige son. Bakom ett draperi, som täckte en av väggarna, hade han stått gömd under hela striden. Red Tomahawk slog till den skräckslagne pojken med sin revolver. Han stapplade ut genom dörren och sköts kallblodigt ihjäl av två indianpoliser. 

Det utlovade militärstödet från Fort Yates hade ännu inte hunnit fram till Sitting Bulls timmerhus. När den vid halvåtta tiden på morgonen kom inom synhåll för Sitting Bulls by pågick alltjämt striderna. När arméstyrkan närmade sig Sitting Bulls hus gick indianpoliserna dem till mötes. Tillsammans rensade de under kraftig skottväxling den närmaste snårskogen vid stranden på motståndsmän. När kapten Fechet klev av sin häst framför Sitting Bulls stuga förstod han att en fruktansvärd händelse hade ägt rum där. 

Polisernas och soldaternas uppdrag hade varit att gripa Sitting Bull och föra honom till agenturen. Den meningslösa konfrontationen fick ett mycket tragiskt slut. Indianpoliserna hade släktingar bland dem som sköt mot dem. Samtidigt hade poliserna just dödat siouxernas störste hövding någonsin. Några av den stupade polismannen Strong Arms släktingar, som levde i närheten, samlades vid Sitting Bulls stuga. När Strong Arms bror, Holy Medicine, såg sin bror ligga död på marken, tog han upp ett oxok och gick fram till Sitting Bulls lik och slog ursinnig sönder ansiktet. Sitting Bulls hus och andra indianers hus plundrades nu av både soldater och indianpoliser. 

I ett av husen hängde en tavla målad av Caroline (Catherine) Weldon som föreställer hövdingen. En ursinnig indianpolis svepte med sin gevärspipa över tavlan och orsakade en stor reva. Tavlan räddades av en soldat och hamnade så småningom på North Dakota Heritage Center and State Museum.

Caroline Weldon var en konstnär från New York City som reste till Nord Dakota 1889 och blev hövdingens sekreterare fram till 1890. Weldon gjorde sammanlagt fyra målningar i olja på duk som föreställer Sitting Bull. Den fjärde målningens öde känner man inte till.

Sitting Bulls döda kropp med sina blå tygleggings som ju stals från hans lik några dagar senare. Teckningen är baserad på Thomas Stonemans verk.

Det var nu dags att lämna platsen. Sergeant Red Tomahawk lät de sårade indianpoliserna, Bullhead, Shavehead och Middle, ta plats i en vagn som var märkt med röda kors på sidorna. De döda poliserna, Little Eagle, Afraid of Soldier, Strong Arm och Hawk Man, lastades i en av arméns vagnar. När Red Tomahawk gav order om att Sitting Bulls kropp skulle slängar upp på samma vagn, protesterade poliserna. Men Red Tomahawk gav sig inte. Till slut lydde poliserna order, men bara om Sitting Bulls misshandlade kropp placerades i botten på vagnen och de döda poliserna ovanpå. 

Det lilla följet nådde Standing Rockagenturen dagen därpå, den 16 december. De döda poliskropparna lades i agenturens bönehus. Kärran med Sitting Bulls lik återvände till Fort Yates, där kroppen lades i bårhuset bakom sjukhuset. De dödligt sårade indianpoliserna, Bullhead och Shavehead, avled kort efteråt. Fem polismän begravdes den 17 december under stor folklig anslutning. Bullhead avled på eftermiddagen den 18 december. Senare på dagen begravdes han under militära former. Mordet på Sitting Bull gav eko i hela världen. Även svenska tidningar, som Svenska Dagbladet, Ny Illustrerad Tidning och diverse landsortstidningar, rapporterade om hövdingens död. 

Helsingborgs Dagblad fredag 19 december 1890

Den här artikeln om Sitting Bulls död kunde man läsa i Bohusläns Allehanda tisdagen den 23 december 1890. Alltså endast åtta dagar efter mordet.

Andra versioner om mordet 

En helt annan framställning av mordet på Sitting Bull kommer från ögonvittnet Four Robes, som ju var en av Sitting Bulls två hustrur. När poliserna störtade in i stugan berättade Four Robes att de: “stank av Whisky” och använde ett ovårdat språk. När de såg Crowfoot ligga i sängen sköt de kallblodigt ihjäl honom och sedan sköt de Little Assineboin. Därefter tvingade poliserna Sitting Bull att gå ut naken. Utanför hade poliserna omringat stugan och sköt nu mot alla som kom ut och på så sätt dödade de både vänner och fiender. Four Robes avslutade sin ögonvittnesberättelse med att konstatera att: ”Sitting Bulls vänner hade inte en chans att hjälpa honom. Inte ens om de hade varit väl beväpnade.” 

One Bulls hustru Red Whirlwind Woman (även kallad Four-Blanket-Woman), övernattade i Sitting Bulls stuga för att hennes man jobbade natt, har lämnat en liknande historia: ”När jag hörde allt oväsen rusade jag ut och såg just då att Sitting Bull naken leddes ut från sin stuga. Sitting Bull bad att få sin häst sadlad och gjorde inget motstånd”. Red Whirlwind Woman berättade vidare: “Jag såg en eldsflamma från ett gevär bakom mig och han blev skjuten”. Red Whirlwind Woman hade hört att poliserna hävdade att Catch the Bear hade avlossat det första skottet. Men hon menade att det första skottet som avlossades i striden dödade hövdingen. Catch the Bear var där. Han var ursinnig men sköt inte det första skottet, menade Red Whirlwind. 

När One Bull kapitulerade 1881 värvades han till Standing Rockreservatets poliskår. När han anade att myndigheterna planerade att gripa Sitting Bull bad han McLaughlin att få slippa delta i aktioner mot sin morbror. Men när han då blev uppmanad att antingen göra sin plikt eller lämna in sin uniform valde han att avgå. One Bull som inte var närvarande vid mordet men som hade flera släktingar på plats, trodde inte att Crowfoot var orsaken till att Sitting Bull vägrade att bli gripen. Han hävdar istället att det var en av Sitting Bulls hustrur som började sjunga en krigssång som eggade upp Sitting Bull till att göra motstånd.

Efter Mordet

Det var en kall morgon och ett tunt lager av snö täckte marken. Trots att Sitting Bull nu var död fortsatte ett fåtal av hans anhängare göra motstånd mot indianpoliserna i en kort men intensiv strid. Andra sökte skydd i det närbelägna skogsområdet vid floden bakom Sitting Bulls stugor. Klockan halv åtta anlände så Fechet med sin militärstyrka och sporadisk skottlossning pågick ytterligare i två timmar. 

Sitting Bulls kropp hivades upp på en kärra tillsammans med stupade indianpoliser. Därefter påbörjade militären och indianpoliserna den långa och mödosamma resan mot Standing Rockagenturen vid Missourifloden. Kvar på platsen låg Crowfoot, Cath the Bear, Jumping Bull, Chase them Wounded, Black Bird, Spotted Horn Bull och Black Thunder. Alla sju hade försvarat sin ledare och fått betala med sina liv. 

Till vänster ligger Catch the Bear död och bredvid honom ligger Crowfoots livlösa kropp. Teckningen är baserad på Thomas Stone Mans verk.

Crowfoot (Khangi Siha) var Sitting Bulls sjuttonårige son. Han hade släpats ut ur stugan för att sedan kallblodigt avrättats. Jumping Bull (Tatanka Psica) hade blivit adopterad av hövdingen vid unga år. Han var ursprungligen en assineboine men blev Sitting Bull trogen efter adoptionen. Nu endast 44 år gammal låg han död på marken tillsammans med sin 24 årige son Chase them Wounded (Wan Apa Wakuwa). Även Sitting Bulls livvakt, Catch the Bear (Matowawoy Uspa) dödades i tumultet. Black Bird, Spotted Horn Bull och Brave Thunder låg också döda på marken.

Mordplatsen som den ser ut idag

Tre av Sitting Bulls krigare, Bull Ghost, Brave Thunder (det fanns två personer med detta namn) och Strike the Kettle, sårades i striderna. De blev senare helt återställda. Dessa tre krigare samt de flesta som tillhörde Sitting Bulls band valde nu att lämna sina hem vid Grand River. De flydde söderut för att söka skydd i hövdingarna Spotted Elks (Big Foot) och Humps läger vid Cheyenne River. Militären beslutade sig för att inte ta upp jakten på Sitting Bulls flyktingar. Inom en vecka hade dock hälften av dem återvänt till Standing Rock. Den 21 december kapitulerade ytterligare 168 män, kvinnor och barn vid Cheyenne River. Endast ett trettiotal män, kvinnor och barn nådde fram till Spotted Elks läger. Hur många av dem som dog två veckor senare vid Wounded Knee är okänt. 

Även Sitting Bulls närmaste familj flydde reservatet. De blev dock ganska omgående tvingade tillbaka till Standing Rock och hölls kvar där. Sommaren 1891 lämnade ungefär 200 hunkpapasiouxer, inklusive Sitting Bulls familj, Standing Rockreservatet och tog sig ner till Badlands i sydvästra Syd Dakota. Där levde de i tysthet i tre år tills tjänstemän besökte dem och skrev in dem som medlemmar i Pine Ridgereservatet. 

Sitting Bull begravdes den 17 december i Fort Yates militärkyrkogård. Närvarande var James McLaughlin, tre officerare och fyra soldater. På nyårsafton 1890 begravdes offren i Wounded Kneestriden i en massgrav. Dagen efter ägde en liknande ceremoni rum i Sitting Bulls by vid Grand River när man placerade sju manskroppar, som dog med Sitting Bull, bredvid varandra i en gemensam grav. Missionären Thomas L. Riggs läste ur bibeln och när man hade täckt kropparna med tältduk skyfflade man igen graven med jord. Dessa kroppar hade lämnats kvar på marken i en hel vecka och hade börjat ruttna. Släktingar och vänner till de döda på Sitting Bulls sida var helt enkelt rädda för att återvända till platsen och begrava kropparna. När så prästen Riggs kom till platsen för att hålla en gudstjänst ordnade han med begravningen. 

William Sitting Bull

I mars 1908 skriver William Sitting Bull med familj i Pine Ridgereservatet, Sitting Bulls dövstumme son, ett brev till Inrikesdepartementet i en begäran att få återvända till Standing Rockreservatet. I ett svarsbrev av inrikesdepartementet avböjs Williams begäran. Man motivera beslutet med att referera till ett brev som var författat av James McLaughlin, och där han stark avråder från att låta William och hans familj återvända till Standing Rock med följande motivering: 

“Med hänvisning till statliga dokument som visar att den kände indianen, Sitting Bull, fader till denne William Sitting Bull, var ett störande element och orsaken till så många problem i Standing Rockreservatet. Från början till slutet hade han en attityd som var till skada för indianerna han umgicks med. Skulle hans son nu överföras till Standing Rockreservatet är jag rädd för att faderns forna anhängare troligen skulle göra honom till ledare, och därigenom skapa osämja bland de forna anhängarna till Sitting Bull, som nu är vänligt sinnade och avancerar stadigt mot civilisationen. Sitting Bulls familj och ungefär 200 av hans följeslagare har lämnat Standing Rockreservatet då och då efter Sitting Bulls död under andedansoroligheterna 1890–1891, och blev så småningom inskrivna i Pine Ridgereservatet, där de sedan dess har varit bofasta. Jag tror att det skulle vara bäst för Sitting Bulls familj och utan tvekan bra för Standing Rockindianerna om William Sitting Bull önskade att bli kvart i Pine Ridge där han för närvarande lever och har levt de sista 17 åren.”

Myndigheten var således inte villig till att låta William Sitting Bull och hans familj återvända till Standing Rockreservatet. William dog ett år senare, den 8 december 1909, vid en ålder av 42. Han ligger nu begravd i Pine Ridgereservatet.