Mandanernas jordhyddor

Till skillnad från de nomadiserade stammarna på prärien levde mandanindianerna i permanenta byar. Deras framgångsrika jordbruk gjorde det möjligt för dem att leva i dessa byar. Mandanerna levde lika mycket av grönsaker som på kött. Även fiske förekom, om än i liten skala, samt att de samlade bär och rötter. Året om jagade indianerna olika hjortarter, antilop, björn och sjöfågel. Jakt på bison, som var det huvudsakliga jaktbytet, ägde rum på sommaren. Vid bisonjakterna tog sig jägarna långt ut på prärien, trots att faran för fienden var stor. Dessa jaktlag kunde bestå av mindre manliga jaktlag eller stora jaktlag, där även kvinnor och barn ingick. I byarna lämnades då åldringar och rörelsehindrade människor kvar samt ett fåtal krigare som kunde försvara byn om den blev attackerad. Bisonjakterna kunde pågå i flera veckor och man levde då i tipier som ju var så typiska för de nomadiserade stammarna.

Mandanernas huvudsakliga bostad var den runda jordhyddan med sin karakteristiska välvda form. I förhistorisk tid levde mandanerna i rektangulära jordhyddor. När de kom i kontakt med arikaraindianerna tog de efter deras sätt att bygga runda hyddor. En rund hydda var lättare att värma upp. Mandan- och hidatsahyddorna var i grund och botten av samma konstruktion, med få skillnader. En jordhyddas livslängd var mellan tio och tolv år, beroende på hur mycket arbete som hade lagts ner på den.

När en jordhydda hade tjänat ut sitt syfte var det dags att bygga en ny. Eftersom det var kvinnorna (egentligen klanen) som ägde hyddorna, var det också de som byggde dem. Även om männen bestämde hur stor den skulle vara. Att bygga en hydda var ett stort företag för en ensam kvinna. Därför bad hon om hjälp från sina kvinnliga klanmedlemmar. Under sommaren började de samla allt material som behövdes till den nya hyddan, som trädstammar, videgrenar, gräs och jord. Följande vår revs den gamla hyddan, och man började gräva ut golvet som låg nedsänkt i marken med ungefär en halv meter. Jordhyddans grundstomme bestod av fyra runda och kraftiga timmerstockar, som var tre meter höga ovan markytan. Dessa timmerstockar, som stod med tre meters mellanrum, bildade en fyrkant och hade till uppgift att bära upp taket. Gropar grävdes för dessa timmerstockar, med ett djup på ungefär en halv meter. Arbetet med att resa timmerstockarna var tungt, så under det momentet bad kvinnorna männen om hjälp. Under ledning av kvinnorna reste ett tjugotal män stockarna. Timmerstockarna representerade de fyra väderstrecken eller de fyra vindriktningarna. De ansågs även ”ha liv”, så man offrade och utförde ceremonier till deras ära. Ovanpå varje stock hade man huggit ut en djup skåra, likt ändskåran på ett pilskaft. I dessa skåror placerade männen takbjälkar, som alltså hölls på plats av skårorna. Bjälkarna hissades upp med hjälp av kraftiga rep av råhud. När timmerstockarna och takbjälkarna var på plats, justerade man konstruktionen tills man var nöjd, därefter fylldes groparna igen.

Nu behövdes inte männens hjälp längre, resten av arbetet slutfördes av kvinnorna. Runt grundstommen reste man 13 till 16 väggstolpar (mellan 1,5 meter och 1,8 meter höga). Ovanpå väggstolparna (som också var skårade) placerade man bjälkar, som gick från stolpe till stolpe. Avståndet mellan väggstolparna och de fyra timmerstockarna avgjorde naturligtvis storleken på hyddan. Från de övre takbjälkarna ner till väggbjälkarna lade man sedan undertaket. Väggen bestod av pålar som stod tätt tillsammans. Väggpålarna lutades mot väggbjälkarna runt om. När hyddans grundstomme var klar, täcktes den med en matta av videgrenar.

För att isolera hyddan använde man antingen grästorv eller jord och lera. Man föredrog grästorv, eftersom det var mer beständigt än jord. Använde man ett lager av lös jord och lera, polerades det till ett fint ytskikt som kunde stå emot kraftiga regnskurar. Takskiktet var ungefär 12 centimeter tjockt. Högst upp på taket hade man lämnat en öppning så att röken från eldstaden kunde komma ut. Den färdiga jordhyddan fick en karakteristiskt välvd form, det är svårt att se var väggen slutar och taket tar vid. En jordhydda var en rejäl konstruktion och det var vanligt att folk gick upp på taket för att titta på folkvimlet nere i byn.

Vid ingången till hyddan byggde mandanerna en liten utbyggnad, förstuga, med väggar och tak, som utgick från hyddans vägg, ungefär en och en halv meter. Vid ingången till denna utbyggnad fanns det ingen dörr. Men vid oväder hängde man upp en buffelhud som vindskydd. Vid ingången till själva hyddan fick en buffelhud, som var uppspänd på en träram, fungera som dörr. Den kunde ibland vara försedd med skallror bestående av buffelhovar, som avslöjade varje besökare. Hos mandanerna var det sed att inte ”knacka” på dörren, utan man gick bara in. Om ägaren inte ville ha besök, visade han det genom att inte söka ögonkontakt med gästen.

Skyddsvägg, med Four Bears målade buffelmantel

Strax innanför ingången, inne i hyddan, var en skyddsvägg av pålar upprest. Den hade till uppgift att förhindra drag. På bilden syns denna vägg, som är tapetserad med en målad buffelhud. Buffelmanteln är en kopia av mandanhövdingen Four Bears buffelmantel. Målningarna skildrar hans krigsbragder. Four Bear, som var en mycket omtyckt ledare, dog i smittkopporna 1837.

Bakom eldstaden syns en av timmerstockarna som bär upp taket

Eldstaden var placerad i mitten av hyddan. För att hindra att vatten kom in genom rökhålet vid kraftigt regnväder, placerade man en så kallad Bull Boat över hålet. Bull Boats förvarades ofta på taken till hyddorna eller inne i hyddan bakom skyddsväggen. Maten lagades och åts vid eldstaden. Varje familjemedlem hade sin favoritplats. Det fann även platser som var avsedda för gäster. Den bästa platsen var belägen vid skyddsvägen. De bylevande indianerna sov i sängar med ben, som var lite lägre än våra sängar. De vuxnas sängar var försedda med draperier runt om, medan barnens var öppna. Kuddar tillverkades av gammalt tipiskinn. De stoppades med antelophår och parfymerades med Sweetgrass eller någon väldoftande ört. Personliga tillhörigheter placerades under sängarna. Ved staplades längs väggarna liksom verktyg och annan utrustning. Stall för hästarna byggdes inne i hyddan, strax till vänster och höger om ingången. Endast de värdefullaste hästarna togs in i hyddan för att skydda dem från oväder och stöld.

Bull Boat

En krigares utrustning, sköld och pilkoger, hänger från sängkonstruktionen. Strax framför och bakom sängen syns tre kraftiga väggstolpar samt en del av den lutande väggkonstruktionen.

Mandanerna byar byggdes efter vissa uråldriga regler. Enligt mandanerna skapelseberättelse var jorden i begynnelsen täckt av vatten. Två gudomliga varelser, Lone Man och First Creator, skapade jorden, växter, djur och människor. Lone Man skapade den första mannen och den första kvinnan, som var mandaner. Han bad dem att bygga en hydda åt sig själva och stanna där de var. Därefter lämnade han dem. När Lone Man återvände till dem såg han till sin glädje att de hade förökat sig. Han sade till dem att om de ställdes inför svårigheter skulle de kalla på honom. Då skulle han återvända till dem och hjälpa dem. Mandanerna kallade nu på Lone Man så ofta, att han till slut tappade tålamodet och blev arg. Lone Man förklarade då för mandanerna att hädanefter skulle han inte komma till dem personligen. Utan skicka en vind från söder som bevis på att han tänkte på dem och svarade på deras böner.

Med tiden ökade mandanernas befolkning och de bosatte sig i fem byar. Lone Man beslutade sig då för att återfödas som mandan, så att han kunde leva med dem. Under Lone Mans vistelse bland mandanerna grundlade han en mängd seder och bruk hos dem. Lone Man upprättade två klaner, WaxikEna och Tamisik. Ursprungligen hade mandanerna tretton klaner, som var uppdelade i två hälfter. Lone Man sade till mandanerna att de skulle lämna en öppen plats i varje by, som skulle användas för dans. Innan Lone Man lämnade mandanerna för gott, bad han dem att resa en rödmålad cederstav i mitten på den öppna platsen, som symboliserade hans kropp. För att skydda cederstaven skulle de bygga ett staket av plankor runt om. Staketet symboliserade den mur som Lone Man byggde runt en mandanby i mytologisk tid, då den riskerade att dränkas av en översvämning. Lone Man sade till mandanerna att en ceremoniell hydda skulle byggas i varje by. Den skulle placeras i anslutning till den öppna platsen, norr om cederstaven.

Mandanby i fågelperspektiv under Okipaceremonin, målad av den amerikanske konstnären George Catlin 1832. Mandanerna i målningen dansar runt plankstaketet, som skyddade Lone Mans cederstav.

Till skillnad från hidatsaindianerna avsatte mandanerna en stor öppen plats, likt ett torg, som var ungefär 45 meter i diameter, i sina byar. På den norra sidan, i nära anslutning till denna plats, stod den ceremoniella jordhyddan. Denna hydda hade inte den typiska välvda formen som en vanlig jordhydda hade, utan en rak frontvägg. Andra hyddor, bebodda av mandaner som hade viktiga funktioner att fylla under stammens religiösa ceremonier, var belägna i periferin till den öppna platsen. Alla de övriga jordhyddorna i byn var byggda utan någon som helst planering. Mitt på torget stod den rödmålade cederstaven som var omgärdad av ett plankstaket, som många tidiga vita besökare liknade vid en öltunna.

1837 drabbades mandanerna av en hemsk smittkoppsepidemin. Man tror att ungefär 125 mandanindianer överlevde epidemin, som nu flydde från byarna. Så småningom slog man ihop sig med hidatsastammen och flyttade tillsamman norrut längs Missourifloden till en ny boplats som de döpte till Like-a-Fishhook. Till slut anslöt sig även arikarastammen till Like-a-Fishhook. Mellan åren 1866 till 1886 reducerades de tre indianstammarnas landområden genom flera avtal. År 1885, tvingade de amerikanska myndigheterna dem att flytta från Like-a-Fishhook, på grund av ett dammbygge. Sedan 1886 lever de tre stammarna i Fort Berthold reservatet, som ligger vid Missourifloden i norra Nord Dakota. Där lever de än idag, och sedan 1934 kallar de sig för, the Three Affiliated Tribes.