Lame White Man
Nästan samtliga indianer som stupade i striden vid Little Bighorns togs omhand av sina familjer. Eftersom de döda bars bort från slagfältet direkt efter striden var det inte svårt att identifiera dem. Varje familj reste ett litet stenröse på den plats deras kära hade stupat.
Trots att man inte ristade in något namn på stenarna glömdes platsen aldrig bort. Dessa stenrösen är än idag synliga vid gräsrötterna för observanta ögon. På den plats vid Battle Ridge som Lame White Man stupade på reste hans familj ett stenröse.
En liten hög med stenar strax bakom Lame White Mans stenmarkör
År 1925 bad Lame White Mans dotter Nellie Beaverheart att myndigheterna skulle resa en minnesskylt över sin far. Men hennes önskan uppfylldes först trettio år senare. För 1956 placerade National Park Service ut en träskylt på den plats hennes far hade stupat på.
Fram till 1999 var denna skylt det enda beviset att en indiankrigare som man kände namnet på faktiskt hade stupat i Little Bighornstriden. För samma år tog National Park Service steget fullt ut och reste två röda granitstenar på slagfältet för att hedra cheyennekrigarna Lame White Man och Noisy Walking, som stupade i striden 1876.
Lame White Man var ursprungligen sydcheyenne. Efter Sand Creekmassakern 1864 valde han emellertid att leva med nordcheyennerna. Han gifte sig med Twin Woman, som han fick två barn tillsammans med. Lame White Man betraktades av sina stamfränder som stammens modigaste krigare. Han var ledare för nordcheyennernas Elk Horn Society och var även rådshövding inom sydcheyennestammen. År 1873 ingick Lame White Man i en delegation som reste till Washington för att representera sitt folk där.
Lame White Man hade flera namn, vilket är mycket förvirrande. Många av dessa namn speglar hans mod som krigare, som till exempel Mad Wolf, Mad Hearted Wolf och Rabid Wolf. Han kallades även för White Man Cripple, Walking White Man, Bearded Man, Mousstache samt Dull Knife.
Cheyennerna Old Wolf och Lame White Man (till höger) fotograferade av Alexander Gardner i Washington D. C. 1868.
Lame White Man var 37 år när striden vid Little Bighorn ägde rum. Han var i färd med att ta ett svettbad när Renos soldater utförde den första attacken mot indianlägret. Han återvände då genast till sin tipi. Där fann han sin hustru Twin Woman, sonen Red Hat och dottern Crane Woman, nästan klara att lämna lägret för att sätta sig i säkerhet.
Det var bråttom, så Lame White Man hade inte tid att klä sig ordentligt. Han knöt en filt runt midjan, tog på sig sina mockasiner och rafsade åt sig ett gevär och hoppade upp på sin häst. I all hast gav sig familjen iväg mot höjderna i väster. Halvvägs ändrade sig plötsligt Lame White Man. Han sade till sin hustru att han måste vada över floden och strida tillsammans med sina unga krigare. Han lämnade nu sin familj fast besluten att ta upp kampen mot blårockarna.
Just vid den tid Lame White Man gick in i striden närmade sig Custers vinge (E– och F-kompanierna) floden. Lame White Man red tillsammans med Bobtail Horse, White Shield, Roan Bear och flera andra unga krigare. Han bad dem att inte förhasta sig. När soldaterna lämnade floden och tågade återigen mot norr, följde Lame White Man efter. Han befann sig i Deep Ravineområdet, vilket ansågs som ett hot från soldaterna. Plötsligt gör kompani E ett utfall mot indianerna och tvingade dem att dra sig tillbaka från området.
Lame White Mans stenmarkör som kom på plats 1999
Men soldaternas ansträngningar hade ingen effekt på indianerna. Lame White Man fick nu sin chans att leda de unga krigarna i en självmordsattack. Bara efter några få minuter hade flera hundra indianer omringat E-kompaniet. Bobtail Horse berättade att de kom så nära som tolv meter framför de oskyddade soldaterna, som befann sig mellan Cemetery Ravine och Deep Ravine. Soldaterna chockades av Lame White Mans motattack. Ett fåtal soldater flydde nu förgäves ner mot Deep Ravine, bara för att möta döden där. Merparten flydde emellertid norrut till Last Stand Hill. Många indianer dödades i denna attack.
Vid Battle Ridges sydöstra ände hade tre kompanier (C, L och I) tagit upp sina positioner. Längst österut hade löjtnant Calhoun, chefen för L-kompaniet, placerat ut sina mannar i en skärmytslinje, medan kompanierna C och I hade dragit sig tillbaka i reservställning, några hundra meter västerut längs Battle Ridge. Under tiden drog Custer vidare med sina två kompanier i en nordlig riktning.
Vid Greasy Grass Ridge i söder hade massor av indianer samlats. De började nu närma sig soldaterna vid Battle Ridge. Till en början nöjde sig indianerna med att beskjuta soldater som tillhörde C– och I– kompanierna från långa avstånd.
Lame White Man och flera hundra krigare fortsatte nu att attackera soldaterna i C-kompaniet vid Battle Ridge. Striderna var mycket hårda, man-mot-man. De överlevande soldaterna flydde mot Calhoun Hill eller i riktning mot I-kompaniet. Lame White Man ledde sina krigare upp på toppen av Battle Ridge, när han plötsligt stupar för en kula. Flera indiankrigare berättade efter striden att det var en siouxindian som sköt Lame White Man i bröstet, ungefär tre hundra meter väster om Custer Hill. Siouxkrigaren hade tagit miste på honom för en spejare åt Custer, och därför hade han även skalperat den döde. När striden var över upptäckte siouxkrigaren sitt misstag. Han lämnade då över skalpen till Lame White Mans familj.