Under 1800-talet levde kiowaindianerna på den södra prärien. De var till antalet en liten stam på högst ett par tusen individer. Kiowastammen är mest ihågkommen för dess krigare, som ursinnigt försvarade sina jaktmarker mot den framträngande vita civilisationen. På 1870-talet besegrades de sista kiowaerna av den amerikanska armén och tvingades då leva i ett reservat i Oklahoma.
Under historiens förlopp tilldelades kiowastammen många namn på en mängd olika språk. Den första amerikanska beskrivningen av stammen kommer från upptäcktsresande Meriwether Lewis och William Clark, som ledde en officiell expedition genom nordvästra USA. Vid Platteflodens utflöde i Missourifloden i dagens Nebraska träffade Lewis och Clark år 1805 på indianer som kunde lämna uppgifter om kiowaerna till dem. I kapten Lewis resedagbok kallar han kiowaerna för "Kiawas". Stammen utgjordes av 70 tipier och hade 700 själar varav 200 krigare. De var hästburna indianer som levde vid North Platte River i dagens nordvästra Nebraska. De hade goda handelsförbindelser med odlarfolken vid Missourifloden, med tvingades till en defensiv krigföring mot de mäktiga och talrika siouxerna.
Big Bow. Fotografi av William S. Soule omkring 1875
Två egna urgamla benämningar på stammen är Kwuda (dra ut) och Tepda (kommer ut). Forskarna tror att dessa namn syftar på stammens ursprung, som berättar att kiowaerna kom ut på prärien från en ihålig trädstam. Det rätta namnet på stammen är Gaigwu. Namnet betyder ”två kroppshalvor” eller ”ansikte målad i olika färger”. När kiowaerna levde på den södra prärien kallade comancherna dem för Kaigwa, ett ord som betyder ”två olika hälfter”. Betydelsen av Gaigwu och Kaigwa, har troligen med kiowakrigarnas utseende att göra. Enligt kiowaerna själva har namnen sitt ursprung från en gammal sed bland stammens krigare, som klippte håret kort på höger sida längs med örsnibben för att kunna visa upp örhängen, medan de lät håret på den andra sidan växa långt. Fotografiet på Big Bow visar just denna speciella hårklippning. Från Gaigwu och Kaigwa härstammar namnet Kiowa, som betyder ”De äkta människorna”.
Teckenspråket för stammen är en roterande rörelse med höger hand, som hålls nära höger käke med handflatan nedåt och fingrarna tätt ihop och svagt böjda. Denna handrörelse indikerar just männens frisyr.
Kiowaernas ursprung
Var kiowaerna ursprungligen kommer ifrån har forskarna aldrig lyckats ta reda på. Därför har olika forskare lagt fram flera avvikande teorier om stammens ursprung.
Om vi först tittar på kiowaindianernas egen muntliga historia, berättar den att de alltid har levt som ett nomadiserat jägarfolk på prärien. Till skillnad från andra stammar som levde på prärien i historisk tid har kiowa varken flyttat in till prärien från angränsande kulturområden eller någon gång i tiden varit jordbrukare. Kiowaernas skapelseberättelse avslöjar att de ursprungligen kommer från Yellowstone- och Missouriflodernas källor i dagens västra Montana. Det var där kiowaerna kom fram ur en ihålig trädstam med hjälp av Saynday. Saynday är en gudomlig varelse som kiowaerna tror hjälpte dem att komma till världen och undervisade dem hur de skulle leva. Varje gång Saynday slog på den ihåliga trädstammen med en pinne kom en kiowa fram ur ett hål tills en gravid kvinna fastnade och hindrade fler att komma fram. Det är därför kiowaerna var en så liten stam.
I Montana stiftade kiowaerna bekantskap med sarcierna som levde i närheten av North Saskatchewan River i dagens Kanada. Detta folk talade ett språk som har likheter med apacheindianernas språk. En del kiowaindianer gifte in sig i sarcistammen, vilket så småningom resulterade i en ny stam; kiowa-apache. Någon gång på 1600-talet ledde en oenighet om ett jaktbyte till att kiowastammen splittrades upp i två grupper. En antelophona hade fällts och två hövdingar gjorde anspråk på djurets juver. Den förlorade hövdingen tog med sig sitt folk och försvann mot norr. Vad som därefter hände med denna grupp förtäljer inte historien. Resten av kiowaerna och kiowa-apacherna flyttade sedan söderut och slog sig ner vid Black Hillsområdet i dagens Syd Dakota.
De flesta indianforskare tror inte på kiowaernas muntliga historia, av den enkla anledningen att det inte finns vetenskapliga bevis för den. Dessa forskare stödjer sin teori om kiowaernas ursprung på analyser och jämförelser i språk som talas av kiowa och andra indianfolk på den södra prärien och i Sydvästområdet. Kiowaernas språk liknar tanoanspråket, som talas av puebloindianer i New Mexico. Språkforskare och antropologer tror att kiowaerna därför ursprungligen kommer från den södra prärien. Det var där de utvecklades till en egen stam som levde vid Rio Grande i New Mexico. Där träffade en grupp buffeljagande kiowaer på ett tanoantalande folk som levde i byar och livnärde sig hellre på jordbruk än på jakt. Några av dessa tanoanfolk övergav sitt traditionella odlarliv och slog följe med kiowaerna och blev typiska jägarnomader. Senare bestämde sig kiowaerna och tanoanerna att tillsammans med kiowa-apacherna (som enligt dessa forskare är en gren av lipan-apacher från Texas) flytta norrut bortom Black Hillsområdet. Med anledning av en dispyt över ett jaktbyte splittrades kiowastammen upp i två grupper. En av dessa grupper flyttade efter bråket ner till Black Hills. Denna vetenskapliga teori stöds emellertid inte av kiowaerna själva.
En tredje teori om kiowaernas ursprung tar hänsyn till både kiowaernas muntliga berättelser såväl som forskarnas uppgifter. Anhängare till denna teori hävdar att ättlingar till kiowa och puebloindianer (jemes och taos) utgjorde en gemensam stam som levde på den norra prärien. Vid något tillfälle för länge sedan splittrades stammen upp i två grupper. En grupp flyttade söderut längs Klippiga bergens västra sida ner till Utah och Nevada. Där utvecklade de ett språk som tillhör språkfamiljen Uto-Aztecan. Den andra gruppen stannade kvar i norr och kom att tala ett språk som ingår i Kiowa-Tanoanfamiljen. På tusentalet delade sig denna grupp i två språkfamiljer, tanoan och kiowa. Den grupp som talade tanoan flyttade söderut till New Mexico medan den kiowatalande gruppen slog sig ner i Black Hillsområdet.
Kiowaerna i Black Hills
Tillsammans med kiowa-apacherna anlände kiowaerna till Black Hillsområdet i slutet på 1600-talet. Där levde redan kråkindianerna som kiowaerna slöt en varaktig fred med. Vänskapen mellan stammarna var så goda att ingifte förekom. Från kråkindianerna hämtade kiowaerna upp många seder och bruk som är typiska för präriekulturen, som till exempel soldansen, medicinbylten, krigarsällskapen och bandindelningar. Kråkindianerna försåg kiowaerna med hästar och lärde dem att rida och jaga från hästryggen. Kiowaerna förvandlades nu snabbt från fotnomader till hästnomader som levde i skinntält och jagade buffel. De började idka handel med hästar och utförde räder mot spanska bosättningar. En fransk upptäcktsresande, René Robert Cavelier, Sieur de La Salle, skrev 1682 att både kiowa och kiowa-apache hade gott om hästar, som de troligen hade stulit från Mexiko. Det är den första skrivna källan vi har om kiowa och kiowa-apache.
I början på 1700-talet hade kiowastammen funnit sig till rätta i Black Hills. Norr om dem levde då stammar som arapaho, cheyenne och blackfeet. Öster om kiowaerna vid Missourifloden levde arikara-, hidatsa- och mandanindianerna. Kiowaerna utvecklade snabbt goda handelsförbindelser med dessa bylevande odlarfolk, speciellt arikarierna. Nu kunde kiowaerna byta till sig grönsaker, tobak och majs och senare europeiska varor.
En bit in på 1700-talet började comancheindianer göra anspråk på jaktmarker som låg strax söder om kiowaernas territorium. När nu comancherna gjorde anspråk på detta mycket attraktiva jaktområde såg kiowaerna det som en provokation och försökte driva bort dem. Men comanchestammen var talrik och lät sig inte bli bortkörd utan kamp. Comancherna hade brutit sig loss från shoshonistammen i Wyoming och var en av de första stammarna på prärien som hade kommit i kontakt med hästen. De levde nu inom ett vidsträckt område från Plattefloden i norr till Mexiko i söder. Stammens krigare var skickliga ryttare och specialister på att utföra snabba räder mot spanska bosättningar i söder såväl mot andra indianstammar. Mellan åren 1730 till 1770 ägde en rad skärmytslingar rum mellan kiowa och comanche. I slutet på 1700-talet övergick skärmytslingarna till ett allvarligt krig. Samtidigt som denna konflikt pågick attackerades kiowaerna av arapahoer och cheyenner i norr och shoshoner i väster.
Slutligen dök den allra mäktigaste stammen upp i Black Hillsområdet. Det var tetonerna, som med sina sju stammar började etablera sig i områdets östra delar. Tetonstammen var talrik och krigarna mycket aggressiva. De stred inte enbart med pil och båge utan hade skaffat sig eldvapen från franska handelsmän i öster. Med sina gevär var tetonerna överlägsna sina grannar som fortfarande stred med pil och båge. Tetonerna hade drivit bort alla stammar som stod i vägen för deras migration västerut. De hindrade nu kiowaerna från att nå Missourifloden och handla med de jordbrukande stammarna där. Så tidigt som 1775 attackerades kiowas av oglalas och brulés. I en strid utrotades ett helt kiowaband för att bandets hövding hade uppmanat sina krigare att strida till sista man. År 1781 bröt smittkoppor ut i området. Kiowaerna drabbades hårt av farsoten och kunde nu inte längre försvara sig effektivt mot sina fiender.
Livet på den södra prärien
Med anledning av framförallt siouxernas ökade räder mot kiowaerna, beslutade sig omkring 1785 stammens hövdingar att det var bäst att lämna Black Hills och söka sig söderut. Stammen etablerade sig nu på den södra prärien och slöt 1790 en varaktig fred med comanchestammen. Andra stammar som levde ursprungligen i området kördes nu ut med våld. Mescaleroapacherna trängdes västerut till New Mexico och lipanapacherna var tvungna att flytta söderut till områden söder om Coloradofloden i Texas. I norr tvingades washitastammar att flytta mot nordöst och tonkawaindianerna söderut till präriens utkanten i Texas. En bit in på 1800-talet kontrollerade kiowa- och comanchestammarna ett landområde som sträckte sig från Arkansas River i norr till södra Texas. Kiowaerna föredrog dock att leva huvudsakligen mellan Arkansas River och Red River, medan comancherna föredrog att leva i Texas. De försvarade sina jaktmarker och förde krig mot cheyenne, sioux, osage, pawnee, caddo och navaho.
Kiowaerna upptäckte nu att räder mot vita bosättningar var en lönande sysselsättning. Skaror av kiowakrigare, ledda av erfarna krigare, tog sig nu djupt in i södra Texas och långt in i New Mexico och ända bort till gamla Mexiko och den Kaliforniska viken för att utföra räder mot den vita befolkningen där. Syftet med dessa räder var att ta skalper, stjäla hästar och röva bort människor. En del krigarskaror kunde vara borta i upp till två år.
Sommaren de skar av huvudena
År 1833 utsattes kiowaerna för en mycket otäck händelse, som ledde till en ledarskapskris i stammen. Denna händelse var även början på en lång tids kamp för kiowaernas överlevnad på den södra prärien, som tog slut först 1875 då stammen kapitulerade till den amerikanska armén.
De senaste tio månaderna hade kiowastammens sex band levt skilda från varandra. Vart och en av banden hade skött sina egna sysslor. De hade följt efter buffelns vandringar och slagit läger på platser som kunde erbjuda hästarna saftigt gräs. Men nu till våren 1833 hade hela stammen på ungefär 2 000 personer samlats till ett storläger under sin överhövding Islandman (Adate).
I kraft av sitt ämbete hade Islandman valt ut platsen där allakiowabanden skulle slå läger för att fira soldansen. Platsen låg i ett skogbevuxet område längs Rainy Mountain Creek vid Washitabergen i dagens Oklahoma. Så långt ögat kunde se stod kiowaernas tipier uppresta längs bäcken. I närbelägna dalar betade hjortar och bufflar. I lägret var det stor glädje. Gamla vänner träffades återigen för att umgås och prata. Kvinnorna kokade kött i mässingsgrytor, som de nyligen hade bytt till sig från pawneeindianer i norr. Äldre män satt i skuggan under något träd och rökte i sina tobakspipor och kanske diskuterade sina krigsmeriter med varandra.
En morgon lämnade nästan alla krigare lägret för att utföra en räd mot uteindianer, som levde nordväst om kiowaernas land. Krigarna var fast övertygade om att de skulle återvända till lägret med skalper, hästar och rikligt med plunder. Några dagar senare lämnade en grupp jägare storlägret för att leta efter buffel i norr. Samma dag stötte de på ett buffelkadaver med en pil inskjuten i kroppen. På skaftet såg jägarna att den var en osagepil. Det var en oroväckande upptäckt. Osagerna levde norr om kiowaerna och hade sedan länge varit deras fiende. Jägarna fruktade nu en attack på det försvarslösa kiowalägret och återvände genast till det för att varna Islandman. Islandman placerade då ut vakter runt lägret och lät bygga bröstvärn som försvar.
Efter några dagar inföll återigen ett lugn i lägret. Lägerinvånarna hade fruktat en attack, men den kom inte. Man trodde nu att osagerna som hade dödat buffeln bara var ett jaktlag och inte hade några krigiska intentioner. Gräset runt lägret hade nu blivit så hårt avbetat av kiowaernas hästar att det var dags att flytta. Islandman beslutade sig då för att dela upp stammen i mindre grupper. En grupp bestod av jägarna som hade upptäckt den döda buffel. De lämnade nu lägret för att återuppta sin jakt. En annan grupp begav sig ut mot en plats där det fanns vildhästar för att förhoppningsvis fånga in några. Islandman själv, begav sig till Otter Creek med sin grupp, som bestod mest av äldre män och kvinnor samt mödrar med sina barn.
Sent på eftermiddagen slog Islandman upp sitt läger vid Otter Creek, ungefär 4 mil nordväst om dagens Fort Sill. Under tiden lägret gjordes i ordning vandrade några flickor ner till bäcken för att hämta vatten. Just när flickorna kupade sina händer för att dricka ramlade en sten ner från en höjd framför dem. De tittade upp, men kunde inte se något. Men när vattenytan återigen blev stilla såg en av flickorna en främmande krigares spegelbild i vattnet. Utan att avslöja vad de hade sett gick nu flickorna med bestämda steg tillbaka till lägret för att varsko det. När Islandman och de andra äldre männen fick höra flickornas varningsord skrattade de glatt och avfärdade händelsen som ett skämt iscensatt av några pojkar.
Tidigt på morgonen nästa dag lämnade en pojke lägret för att leda familjens hästar till en betesäng. Plötsligt fick han se ett rakat huvud som tillhörde en osagekrigare sticka upp bakom en stor stenbumling. Han sprang då skrikande tillbaka till lägret för att väcka alla där. Halvklädda och yrvakna stapplade lägrets invånare ut ur sina tipier och förstod då att lägret hade intagits av osager. "Spring mot bergen", skrek Islandman under tiden han själv sprang i den riktningen. De flesta försökte följa efter sin hövding, men många sprang rakt i gapet på osagerna, som utan barmhärtighet skar av halsarna på dem med sina långa knivar.
I lägret fanns förvaltaren av kiowaernas taimefetisch. Taime var kiowaernas heligaste föremål. Den var en helig avbildning av en mänsklig figur i en grön stenart, som var dekorerad med fjädrar och användes i soldansen och andra religiösa ceremonier. Förvaltaren blev livrädd när han fick se osagekrigarna komma, och flydde genast ut ur lägret. Genom att göra så lämnade han sin hustru och taimefiguren, som var fastbunden vid en tipipåle, i krigarnas våld. Hustrun försökte nu förgäves rädda fetischen. Men hon blev upptäckt av osagekrigare och blev dödad. Osagerna insåg föremålets värde och slet det ur den döda kvinnans händer.
Utan några krigare på plats och avsaknaden av ett effektivt ledarskap dödades de flesta av lägrets invånare av osagernas knivar. De var mest försvarslösa kvinnor och barn som mördades. Endast fem kiowamän förlorade sina liv. När slakten var över skar osagerna av huvudena på de döda och lade dem i mässingsgrytor. De placerade grytorna i rader i lägret som en välkomsthälsning för de återvändande kiowakrigarna. Osagerna satte sedan eld på tipierna och lämnade platsen och tog med sig taimefiguren och två barn.
Kiowakrigarnas räd mot uterna hade varit lyckosam. När de återvände till lägret förväntade de sig ett glatt mottagande. Men istället möttes de av kvinnor som högljudd sörjde de döda. Krigarna var chockade och riktade sin ilska mot Islandman. Man samlade nu alla viktiga män inom stammen till ett möte för att diskutera den prekära situationen. Av diskussionerna framgick det att överhövdingen Islandman hade brustit i sitt ledarskap på flera områden. Han hade delat upp stammen i mindre grupper vid Rainy Mountain Creek och därmed utsatt varje grupp för livsfara vid ett eventuellt fiendeanfall. Han hade inte tagit flickornas varning på allvar och därför inte placerat ut vakter runt lägret. När attacken så kom valde han hellre att fly än föregå med gott exempel och stanna kvar och försvara lägret. Islandmans svaga ledarskap hade även lett till att taimefiguren nu var stulen. Det var förödmjukande och en psykologisk stor olycka för stammen.
Islandman blev nu avsatt som kiowaernas överhövding. Man kom överens om att ingen skulle längre ta honom på allvar. Ingen ville lyssna till hans röst. Man utdelade inget formellt straff till honom. Man lämnade honom i fred, så att han kunde återgå till att bli en vanlig stammedlem som för all framtid hade förbrukat sin chans att ha inflytande över stammen.
Den viktigaste frågan nu var att hitta en person som kunde ersätta Islandman. Man diskuterade länge. Den nya överhövdingen måste vara en man med goda krigsmeriter. Han måste vara förmögen, det vill säga en krigare som genom flera lyckosamma krigsräder hade stulit många hästar. Han måste vara generös och dela med sig av sin rikedom till sämre lottade stammedlemmar. Den nya överhövdingen skulle dessutom vara ambitiös och ha ett jämt humör. Han måste ha talets gåva och kunna ta rätt beslut i viktiga frågor.
Valet föll på en ung man som kallades för Little Mountain (Dohasan). Little Mountain kom från en välbärgad familj. Han var son till en hövding som hette Dohá (Klippa). Little Mountain tillhörde katabandet som även kallades för arikarabandet. Bandet hade fått sitt namn för att medlemmarna hade nära handelsförbindelser med arikaraindianerna vid Missourifloden. Medlemmarna i katabandet var stammens aristokrati. Det skulle visa sig att Little Mountain var ett utmärkt val, för han bibehöll sin position som stammens överhövding ända fram till sin död 1866.
Little Mountain, oljemålning på duk av George Catlin 1834
Konstnären George Catlin träffade Little Mountain och målade hans porträtt ett år efter han hade blivit utsedd till kiowaernas överhövding. Catlin framställde honom som en artig och högsinnad man. Catlin beskrev kiowaindianerna som långa och raka och som rörde sig lätt och smidigt. De bar långt hår som de skötte omsorgsfullt och som ofta räckte nästan till marken. Little Mountains hår var uppbundet i flera bucklor och prytt med silversmycken, men som ändå nådde honom ända ner till knäna. På målningen kan man se att Little Mountain bär på en choker, ett halssmycke som bestod av snäckskalshårpipor som var uppträdda på lädersnören i fyra horisontala rader.