Hidatsaindianernas byar

När awatixafolket anlände till Missourifloden på 1500-talet slog de sig så småningom ner vid Knifefloden. Där, omkring 1525, byggde de byn Awatixa Xi’e Village (Lower Hidatsa Site). När smittkopporna hemsökte den norra prärien 1781, övergav awatixa sin by. De återvände till platsen 1796, och byggde då Awatixa Village (Sacajawea Site), i närheten av den första byn. Ungefär 400 awatixaer levde i byn, från sent 1790-tal fram till 1834, då den brändes ner av siouxer. Det var i denna by som Lewis och Clark träffade på Toussaint Charbonneau och hans hustru Sacajawea, vilka de anställde som tolkar. När handelsmannen David Thompson besökte byn 1798, uppskattade han att den bestod av 52 jordhyddor. År 1832 besökte den amerikanske konstnären George Catlin byn. Han stannade flera veckor i den och passade då på att måla av den.

Hidatsaindianerna byggde sina sommarbyar på naturliga terrasser nära Missourifloden eller dess bifloder. Dessa väl fungerande byar kunde bestå av upp till 120 jordhyddor, som var och en kunde ge husrum åt mellan tio till trettio personer. Byarna byggdes på väl valda platser, vars terrängförhållande utgjorde ett naturligt skydd mot fientliga indianer, ofta på en small udde med vatten på två sidor och en palissad på den tredje.

Det var kvinnorna som byggde och ägde jordhyddorna. Vid giftermål flyttade mannen in i sin hustrus jordhydda. Han tog då med sig sina få ägodelar, som kläder, hästar och vapen. Kvinnorna ägde även odlingsfälten, trädgårdsverktygen, maten, alla hundar och föl. Flera besläktade hushåll bildade en klan (släktgrupp), vars medlemmar var förbjudna att gifta sig inom klanen. Ursprungligen fanns det tretton awatixaklaner, medan awaxawi och hidatsa hade sju vardera. De olika klanerna konkurrerade med varandra, speciellt när det gällde framgång i krig. Klanens huvuduppgift var emellertid att hjälpa och ta ansvar för sina egna medlemmar. Till exempel, äldre människor och föräldralösa barn togs alltid om hand av någon familj inom klanen. Äldre klanmedlemmar tog på sig uppgiften att uppfostra och vägleda barnen under deras uppväxt. Klanerna lade även upp förhållningsregler och stod för de värderingar som var rådande inom klanen.

Bland hidatsaindianerna var männens och kvinnornas arbetsuppgifter strikt uppdelade mellan dem. Männen jagade och försvarade byn mot fientliga indianer. Liksom de nomadiserade stammarna strävade krigarna efter att höja sin sociala status genom att utmärka sig i strid och stjäla hästar från fienden. Kvinnorna utförde i princip allt det vardagliga arbetet i byn. Hon skötte alla odlingsfält, förutom tobaksodlingarna som männen ägde, lagade mat, städade och sydde kläder. Det var trädgårdsodlingarna som utgjorde byarnas ekonomiska grund. Odlingstäpporna låg på flodslättens bördiga mark. Kvinnorna odlade pumpor, bönor, solrosor och majs.

Majs var den viktigaste grödan. Liksom vete och korn har majs en fantastisk egenskap. Den kan torkas och lagras och ge föda året runt. Hidatsakvinnorna odlade nio olika majssorter. Varje sort odlades på separata fält för att förhindra korsningar. De olika majssorterna användes för olika ändamål. Den hårda vita majsen mosades och kokades i vatten och åts som gröt. Mjuk vit majs torkades och maldes ner tillsammans med djurfett som man gjorde majsbullar av. Andra majsorter rostades eller kokades. Så viktig var majsen för dessa människor att när den första majsen mognade på sommaren, firades denna händelse genom en ceremoni (Green Corn Ceremoni). Förutom majs, odlade kvinnorna fem varianter av bönor och pumpor och fyra olika sorter solrosor. Grönsaksdieten kompletterades med bär, rötter och fisk. Och genom männens jakt på prärien fick de kött, hudar, ben och senor.

Idag kan den som vill, besöka resterna av tre hidatsabyar som ligger vid Knifefloden. Strax norr om den lilla staden Stanton i Nord Dakota, ligger Knife River Indian Villages National Historic Site. Området där byarna en gång låg, är nu en skyddad park. Tyvärr har Missouriflodens ursprungliga och unika växt- och djurliv förstörts av det moderna samhällets skogsbruk, jordbruk och betesmarker. National Park Service, som ansvarar för parken, strävar efter att återställa naturen till sitt ursprungliga skick. Idag är parken en av få platser, längs Missourifloden, som kan erbjuda besökarna en flora och fauna som den såg ut före den vite mannens ankomst. På platsen ligger ett litet museum, med ett utställningsrum som visar några enstaka indianföremål, samt en museibutik.

Knife River Indian Village, National Historic Site, Visitor Center

Rekonstruerad jordhydda 

Bredvid museet har man byggt upp en magnifik jordhydda. Det är en rekonstruktion av en mandansk jordhydda i full skala. Vid sidan om mandanhyddan har man rest en träställning, som var ett typiskt inslag vid alla hidatsa- och mandanbyar. På sådana ställningar hängde kvinnorna upp kött och grönsaker för torkning. Bredvid har man anlagt små trädgårdstäppor med majs, pumpor, bönor och tobak, för att visa oss hur dessa typiska indianska grödor ser ut.

Några minuters promenad från museet ligger resterna av Awatixa Xi’e Village. Området som byn en gång bredde ut sig på består nu endast av ett stort gräsbevuxet fält. Märkliga grunda och rundformade nedsänkningar i marken, likt kratrar, avslöjar var jordhyddorna en gång stod. Formationernas kanter är resterna av jordhyddornas väggar. Indianernas jordhyddor krävde ständig tillsyn. Jord som rasade ner från väggarna ersattes regelbundet med ny. Med tiden bildade den nedfallande jorden ett tjockt lager på marken, som omgärdade hyddans väggar. När en by övergavs, kollapsade hyddornas tak först och sedan väggarna. Till slut återstod endast en rund jordkant, som en gång i tiden hade utgjorts av väggarna. Dessa fördjupningar i marken är grunda och då svåra att urskilja från markplan.

Awatixa Xi’e Village 1996

I nära anslutning till Awatixa Xi’Village, vid Knifeflodens strandkant, ligger Awatixa Village. Där möts man av samma syn. Ett stort öppet fält med ett antal rundformade försänkningar i marken. När byn var bebodd, bestod den av 52 hyddor. Sedan i början av 1990-talet återstår endast 31 försänkningar då de resterande har blivit förstörda helt eller delvis på grund av jorderosion och jordbruk.

Awatixa Village 1996

Knife Rive, Nord Dakota 1996

Den största byn, Hidatsa Village (Big Hidatsa Site), ligger tre kilometer norr om Awatixa Village. Dit tar man sig antingen med bil eller till fots. En promenadstig, som går längs med Knifefloden, leder dig ända fram till Hidatsa Village. Precis som vid de två första boplatserna består Hidatsa Village av ett stort gräsbevuxet område, med de karakteristiska försänkningarna i marken. I Hidatsa Village, som var den största hidatsabyn, levde upp till 1 000 hidatsaindianer, från cirka 1600 till 1845. Under smittkoppsepidemin 1837 dog hälften av byns befolkning. En del överlevande mandaner flyttade in i byn efter epidemin, och levde tillsammans med hidatsanerna där fram till 1845, då den övergavs för byn Like-a-Fishhook. Hidatsa Village hade 113 jordhyddor, i varierande storlekar. De största hyddorna var 18 meter i diameter. För att bygga en sådan stor jordhydda gick det åt 150 träd. Livslängden för en jordhydda varade mellan 10 till 12 år.

Big Hidatsa Village 1996

Hidatsa Village var bebodd under den varma årstiden, från slutet av mars till slutet av oktober. När isen hade lagt sig på Knifefloden flyttade invånarna ner till flodslätten. Där levde de i tillfälliga byar. Hyddorna i dessa vinterbyar var enklare byggda och mycket mindre än hyddorna i sommarbyarna. Vinterbyarna var dessutom behagligare att leva i under vintern, jämfört med sommarbyarna. Den täta skogen på flodslätten utgjorde ett utmärkt skydd mot kalla vindar, samtidigt som den gav människorna ved. Under en riktigt kall månad kunde ett hushåll förbruka ved som motsvarade sex trädstammar, för att hålla värmen. Vintern var en tid då man tog det lugnt och passade på att berätta stammens historia, reparera utrustningar och sy kläder.