FORT UNION

För att befästa sin dominans över pälshandeln i början på 1800-talet uppförde American Fur Company flera handelsposter på den norra prärien. De främsta av dessa poster var Fort Union, Fort Pierre (tidigare Fort Tecumseh) och Fort William (senare Fort Laramie). Dessa handelsposter fungerade som övervakningsstationer för företagets verksamhet. Där fattades alla viktiga lokala beslut. Varor från andra mindre poster fraktades till dessa poster för vidare transport till St. Louis. Längre ner i hierarkin av anläggningar kom de mindre lokala posterna. De byggdes ofta på platser efter indianernas önskemål. Längst ner i hierarkin av poster kom de så kallade ”tillfälliga posterna”. Dessa regionala poster, enkla och snabbt byggda timmerhus, övergavs ofta efter en handelssäsong. Genom alla dessa handelsposter hade så gott som samtliga indianstammar på den norra prärien tillgång till ett fort i deras omedelbara närhet i mitten på 1830-talet.

Fort Union var American Fur Companys största och mest imponerande fort. Fortet byggdes 1828 vid Missouris och Yellowstones sammanflöden i dagen Nord Dakota. Fort Unions viktigaste uppgift var att ta vara på den enorma mängd av bäverpälsar och bisonhudar som var tillgängliga vid Yellowstone- och Missouriflodernas vattenflöden. Fortets geografiska läge gjorde att dess huvudsakliga handelspartner var indianer från assineboinstammen. Men även andra indianer som svartfötter, kråkindianer, cree och siouxer tog sig till fortet när tillfälle gavs för att idka handel. Indianerna anlände till Fort Union med pälsar och hudar som de bytte bort mot populära varor som sylar, glaspärlor, filtar, kittlar, röd färgpigment, gevär, bly, krut, kammar, flanell skjortor, knappar och tyger. Även kaffe och socker uppskattades av indianerna, liksom alkohol. Varje år smugglade handelsmän stora mängder alkohol till Övre Missouriområdet, trots att det var förbjudet. Indianerna var tuffa affärsmän och handelsbolagen var ständigt utsatta för hård konkurrens. 

Sällan utsattes Fort Union för våld från indianernas sida. Vid några enstaka tillfällen försökte besvikna indianledare uppmuntra sina krigare att försöka ta över fortet, dock utan att någonsin lyckas. Däremot uppstod det ofta våldshandlingar bland indianerna själva, speciellt vid själva handelstillfället, då de var påverkade av alkohol. Den största vinstmöjligheten under 1800-talet fanns i pälshandeln. En person som blev rik på pälshandeln, var John Jacob Astor. Det var han som ägde American Fur Company och lät bygga Fort Union. Fort Union var ett gediget bygge. Fortet verkligen återspeglade pälshandelns och Astors värderingar. Fort Union byggdes för att hålla. Det skulle stå där i flera generationer och byggdes med tanke på det.

Fort Union var belägen på en vidsträckt grässlätt, endast 20 meter från Missouriflodens strand. Strandkanten var bevuxen med lövträd, vilka försåg fortet med byggnadsmaterial och ved. Syftet med fortets placering på en så öppen plats var att ge rum åt indianernas tältläger när de anlände till fortet för att handla. Buffelhjordar tog sig aldrig ner till området där Fort Union låg. Det var bra för handeln, för när en grupp indianer hade handlat färdigt drog de snabbt vidare för att jaga, samtidigt som en ny grupp anlände till fortet. På så sätt minskade man på risken för konflikter mellan de olika stammarna. Fort Union var byggt i det närmaste som en fyrkant, 66 gånger 72 meter. Fortets grund var murad i en lokal kalksten. Även fortets tvåvåningsbastioner, som var placerade i fortets nordöstra respektive sydvästra hörn, byggdes i denna kalksten. En sex meter hög palissad, bestående av vertikala träplankor, bildade fortets väggar. I mitten av fortet stod en 19 meter hög flaggstång. Flaggan, som var blå-, vit- och rödrandig, med företagets namninitialer (AFC), var 4,5 meter bred och 9 meter lång. Syftet med fortets imponerade och gedigna arkitektur var att uttrycka företagets stolthet och att imponera på indianerna.

Fortets anställda huserade i en lång byggnad som stod längs fortets västra sida. På motsvarande sida stod en liknande byggnad med olika lagerutrymmen för pälsvaror och diverse matvaror. På den norra sidan stod det så kallade ”Bourgeois House”. Det var ett praktfullt tvåvåningshus, där fortets chef och hans kontorister arbetade och bodde. Bakom Bourgeoishuset stod ett klocktorn och ett hus som rymde köket. Förutom dessa byggnader fanns det flera mindre hus som användes för olika ändamål. Huvudingången till fortet låg på den södra sidan, närmast Missourifloden. Den bestod av en hög och kraftig träport. Ovanför porten fanns det en enorm målning som föreställde handelsmän med varor och indianer med hudar. De båda gruppernas ledare skakar hand i mitten av målningen. Målningen budskap var att tala om för besökarna att här kunde man idka handel under fredliga former. När man gick in genom huvudingången möttes man av ytterligare en port, som ledde en in i fortets innandöme. Av säkerhetsskäl släpptes inte indianerna in i själva fortet. De var istället hänvisade till ett litet rum (Indian Reception), där själva varuutbytet ägde rum. Receptionen låg direkt till vänster, strax innanför den första porten. I samma huslänga låg lagerlokaler samt smedens och plåtslagarens verkstäder. På den motsatta norra sidan, mot prärien, fanns det ytterligare en ingång med en mindre port.

Fortets chef titulerades ”The Bourgeois”. Fort Unions första bourgeois var Kenneth McKenzie, som var handplockad av John Jacob Astor. McKenzie var en hårdför man och det var precis vad företaget behövde. Kenneth McKenzie var född i Skottland och kom via Kanada till USA. Hans erfarenhet inom pälshandeln skaffade han sig när han arbetade för det kanadensiska North West Company. Kenneth McKenzie kallades för ”King of the Missouri”, för det landområde han härskade över var större än många av dåtidens europeiska kungadömen. McKenzie var en man som ville leva i stil. Han fraktade möbler med ångbåt till sitt nya hem i vildmarken. Hans hus, med den flotta inredningen, återspeglade St. Louis-societetens värderingar, trots att han levde flera tusen kilometer in i vildmarken. McKenzie hade fru och två barn, som bodde i St. Louis. Men det hindrade honom inte för att inofficiellt leva tillsammans med en assineboinkvinna.

Under Fort Unions glansdagar arbetade uppemot ett hundra personer i fortet. Det var en salig blandning av människor från olika länder. Där arbetade amerikaner, tyskar, fransmän, ryssar, spanjorer, italienare och halvblod. Dessa anställda behärskade en mängd olika yrken. Direkt under chefen kom kontoristerna, som hade till ansvar att hålla reda på alla handelsvaror, pälsskinn och buffelhudar. De skulle även hålla koll på fortets alla verktyg, utrustning, djur och en mängd andra saker. En annan viktig arbetsuppgift stod tolkarna för. De var naturligtvis tvungna att behärska en mängd olika indianspråk, samt att de kunde tala engelska och franska. Jägare, ofta halvblod, försåg fortet med färskt kött. Hantverkare, som snickare, murare och smeder, var viktiga vid nybyggnationer och vid fortets underhåll. Plåtslagare, tillverkade bland annat handelsvaror som ringar, armband och kittlar. Djurskötare tog hand om fortets hästar och boskap. Alla dessa män var råbarkade och svåra på flaskan. Nästan dagligen utbröt det dispyter dem emellan. Endast en bestämd chef, som Kenneth McKenzie, kunde hålla ordning på denna kosmopolitiska grupp.

Enligt den schweiziske konstnären Rudolph F. Kurz, som var tolk vid Fort Union 1851–1852, tjänade en hantverkare 250 dollar per år. En jägare erhöll 400 dollar, dessutom fick han behålla hudar och horn från de djur han fällde. En tolk tjänade 500 dollar per år. Kontorister och handelsmän, som behärskade flera indianspråk, kunde tjäna mellan 800 till 1 000 dollar. Alla anställda åt och bodde gratis på fortet. Livet i fortet var ofta hårt. Somrarna var plågsamt heta och på vintern kunde temperaturen krypa ner till 30 minusgrader. År 1835 skriver Kenneth McKenzie i sin dagbok:

”Jag är ensam i ett rökigt rum, termometern visar minus 26. Även om bläcket inte har frusit så rör sig inte pennan så flinkt och tanken så fritt som jag önskar”.

Många kända privatpersoner besökte Fort Union under dess glansdagar. Bland fortets gäster fanns målarna George Catlin, Carl Bodmer och fågelmålaren John James Audubon. Dessa besökare lämnade efter sig brev och skisser, de insåg att de bevittnade en utdöende livsstil. George Catlin var först ut av dessa målare med att besöka Fort Union. Efter en tre månader lång resa, med ångbåt från St. Louis, anlände han till fortet sommaren 1832. Där gjorde han naturligtvis genast bekantskap med den karismatiske Kenneth McKenzie. Om honom skrev Catlin följande:

”McKenzie är en hygglig och trevlig skotte… gästfriheten är stor och McKenzies bord dignar under det bästa som landet kan erbjuda, buffelkött och tungor, bäversvansar och märg. Kaffe, bröd, och smör får man vara utan. Men stämningen vid måltiderna är den bästa och en flaska iskylt vin serveras varje dag”.

Catlin berättade att samma dag som han anlände till Fort Union hade indianer från fyra stammar slagit upp sina tipier framför fortet, nämligen cree-, kråk-, assineboine- och svartfotsindianer. Catlins besök vid fortet varade i en månad. Han inredde ett rum på övervåningen i en av bastionerna till en målarateljé.

En dag fick Catlin tillfället att måla ett porträtt av svartfotshövdingen Stu-Mick-o-Súcks. Enligt min mening är det ett av Catlins finaste indianporträtt. Buffalo Bull’s Back Fat, som Catlin översatte hans namn till, var hövding för Kainah-svartfötterna (blood). Han var i femtioårsåldern och hans konstiga namn syftar på den läckraste delen på buffeln, som sitter på ryggen.

Buffalo Bull’s Back Fat bär inte enbart en iögonfallande hårfrisyr, utan även en magnifik skinnskjorta. En sådan skjorta tillverkades av två beredda hjortskinn, en för framsidan och en för baksidan. Sömmarna täcktes med smala läderremsor, dekorerade med infärgade piggsvinstaggar, som bildade geometriska figurer. På brösten är en så kallad rosett fastsydd, även den dekorerad med piggsvinstaggar. Catlin berättade att hövdingens leggings var lika vackra som hans skjorta. I sin vänstra hand håller hövdingen ett skaft till en rökpipa, som är dekorerad med flätade piggsvinstaggar som är lindade runt skaftet. Catlin använde oljefärger på duk, som var uppspänd på en träram med måtten 72×61 cm, när han målade porträttet. Idag finns originalmålningen på Buffalo Bull’ Back Fat att beskådas på Smithsonian American Art Museum i Washington D. C.

Amerikan Fur Company uppmuntrade sina Bourgeois att samla in och stoppa upp djur för vetenskapliga studier. Edwin Thompson Denig, som började sin bana inom företaget som kontorist och gick i pension 25 år senare som Bourgeois, var en flitig växt- och djursamlare. Under sin tid vid fortet lade han även ner mycket tid på att dokumentera seder och bruk bland indianstammarna i Övre Missouriområdet. Hans texter om olika indianstammar, Five Indian Tribes of the Upper Missouri, Sioux, Arickaras, Assineboines, Crees, Crows, kom ut i bokform 1930, tjugosex år efter hans död. Denig försåg även Smithsonian Institution i Washington med skinn och skallar från djur som levde vid Övre Missouriområdet.

När McKenzie byggde Fort Union 1828, hade handeln med bäverskinn pågått i nästan 30 år. I början på 1830-talet minskade efterfrågan på bäverskinn. Det berodde på att höga hattar av bäverfilt, som var ett modeplagg och statussymbol bland rika herrar i Europa, började ersättas med hattar av silke. I stället ökade efterfrågan på bisonhudar. Samtidigt hade Kompaniet börjat använda ångbåtar i sina transporter på Missourifloden till och från forten. Handeln med bisonhudar blomstrade och gav återigen Kompaniet stora vinster. Efter smittkoppsepidemin 1837 gick handeln ner något, för att året därpå återigen ta fart.

Omkring 1850 såg man de första tecknen på att stora förändringar inom bisonhandeln vid Övre Missouri var på gång. Stora bisonhjordar fanns fortfarande kvar i området. Men vita nybyggare som började inkräkta på indianernas landområden förde med sig att oroligheter mellan vita och indianer ökade. Det var inte bra för pälshandel. År 1857 bröt återigen en smittkoppsepidemi ut. Indianstammarna splittrades upp i mindre grupper och flydde undan smittområdet. Som ett resultat av det, var det inte många indianer som handlade vid Fort Union. Fyra år senare, när det amerikanska inbördeskriget bröt ut, hade handeln med bisonhudar minskat oroväckande kraftigt, samtidigt var Fort Union i akut behov av renovering.

På sommaren 1864 anlände general Alfred Sully till Fort Union. Han hade skickats ut av armén till området för att försöka kväsa siouxerna som hade blivit allt mer aggressiva mot de vita efter siouxupproret i Minnesota 1862. Sully beskrev Fort Union som ett fallfärdigt fort. Ett kompani med infanterister stationerades i Fort Union under vintern, för att övervaka militärens utrustning, tills ett riktigt militärt fort kunde byggas.

De första siouxerna dök upp på allvar i området 1847. Dessförinnan hade de levt längre söderut, men vita inkräktare österifrån tvingade allt fler siouxer att leva i området. På 1860-talet, hade siouxernas fientlighet mot vita och indianstammar i området, gjort det svårare att leva i Fort Union. I Fort Unions historia finns det ingen incident som talar om ett indianskt anfall som var direkt riktat mot fortet som i det närmaste var ointagligt. Däremot förekom det ofta att små skaror av siouxkrigare stal fortets hästar. Även hunkpapasiouxen Sitting Bull deltog i sådana aktiviteter i början på 1860-talet.

År 1866 såldes Fort Union till Northwest Fur Company. De nya ägarna kunde bara hålla liv i fortets verksamhet under ytterligare ett år. År 1867 köpte armén upp Fort Union. Soldater från det nyligen upprättade Fort Buford demonterade Fort Union och använde materialet till nybyggnationer vid Fort Buford. Därmed fanns inte Fort Union längre.