Förstahandsuppgifter om indianlägrets storlek

Indianlägret som Custer blickade ner på från höjden var stort men storleken skrämde honom inte. En del av de officerare och soldater som överlevde striden har lämnat uppgifter om lägrets storlek och antalet krigare. Deras uppgifter är överdrivna i tron av att de stred mot tusentals ursinniga krigare som kom från ett enormt stort läger. De kunde omöjligt uppskatta lägrets storlek när de var engagerade i strid. De hade annat att tänka på. Deras intryck var att tusentals indianer kom stormande mot dem, likt en gigantisk havsvåg som sköljde över dem.

På morgonen den 25 juni, före Renos attack, hade en del av lägrets invånare lämnat lägerplatsen och tagit sig ner för Little Bighorndalen för att jaga. Senare, när larmet gick om att soldater var i närheten, hade ytterligare några familjer i all hast monterat ner sina tipier och lämnat lägret, för att komma undan soldaterna. Andra grupper hade lämnat lägerplatsen av andra orsaker. Resterna av lägerplatsen dagarna efter, nedtrampad gräs och avtryck i marken efter tipier, var därför större än det verkligen var på eftermiddagen den 25 juni. Faktum är att lägret inte var så stort och att antalet krigare var färre än vad historikerna hävdar, och därmed kan ju inte Custer ha varit så galen när han beslutade sig för att attackera lägret.

Högst upp till vänster har vi Crow King, Kill Eagle och Hump. Till vänster i den nedre raden Flying Hawk och Beard. Alla deltog i striden och har lämnat intressanta uppgifter om hur den förlöpte.

Om man studerar indianernas ögonvittnesskildringar och jämför dem med de vitas i fråga om lägrets storlek, är det en väsentlig skillnad. Först slås man av att indianernas berättelser skiljer sig så markant sinsemellan att man undrar om de beskriver samma läger. Kill Eagle (svartfotssioux) uppskattade lägrets längd till 9,6 kilometer och bredden till 1,6 kilometer. Indianernas tipier var uppställda tätt intill varandra, berättade han. Beard (minneconjou) hävdade att det fanns sex lägercirklar som sträckte sig 6,4 kilometer längs floden. Sitting Bull sade att lägret var nära 4,8 kilometer långt. Crow King uppskattade lägrets storlek till närmare 4 kilometer. Hump (minneconjou) sade att lägret slingrade sig i mera än 3,2 kilometer längs floden. Flying Hawk (oglala) berättade att lägret var 2,4 kilometer långt. Fears Nothing, en annan oglala, sade att lägret var 1,6 kilometer långt och lika brett. Indianernas uppskattningar av lägrets storlek sträcker sig från 1,6 kilometer till 9,6 kilometer. Det låter märkligt, men indianerna var inte vana vid att beskriva något enligt den vite mannens längdsystem. De uttryckte sig inte i miles eller yards utan i den tid det tog att tillryggalägga en sträcka. Sträckan 16 kilometer kunde beskrivas som en kvarts dag i normal promenadtakt. 

När indianerna beskriver lägrets storlek genom att jämföra kända landmärken är deras uppgifter mera samstämmiga. Pretty White Buffalo (hunkpapa) berättade att cheyennernas och sans arc-siouxernas tipier låg i lägrets norra ände, mittemot där det var lättast att vada över floden (Medicine Tail Coulee Ford). Standing Bear (minneconjou) sade att Muskrat Creeks mynning (siouxernas namn för Medicine Tail Coulee var Muskrat Creek eller Water Rat Creek) låg norr om santeesiouxernas läger, som var det nordligaste lägret. Two Moon (cheyenne) sade att lägret sträckte sig i söder från Sitting Bulls hunkpapaläger vid Shoulder Blade Creek till cheyennernas läger i norr vid Medicine Tail Coulee. Fears Nothing ritade en karta som visar att lägret låg mellan Water Rat Creek och strax norr om Shoulder Blade Creek. Både Standing Bear och Flying Hawk ritade kartor som visar att lägrets nordligaste läge var söder om Medicine Tail Coulee. Enligt indianernas berättelser började lägrets södra ände vid hunkpapasiouxernas tipier, nära Shoulder Blade Creek. Flera av Renos män berättade också att lägrets södra ände låg där Little Bighornfloden gjorde en kraftig böj, strax bortom deras första skärmytslinje, cirka 70 till 100 meter bort. Byns norra ände utgjordes av cheyennernas och santeesiouxernas läger, mittemot Medicine Tail Coulees mynning. När indianerna använder sig av terrängen som måttstock, visar det sig att lägret sträckte sig ungefär 2,4 kilometer längs Little Bighornfloden.Indianerna kan man ursäkta när de försökte uppskatta lägrets storlek enligt de vitas längdmått.

Men hur var det med de vitas ögonvittnesskildringar. De var ju knappast främmande för att uppskatta sträckor i miles. Löjtnant George Wallace, som stred i Renos bataljon, trodde att lägret var mera än 4,8 kilometer långt och en halv kilometer brett. Lägret bestod av 1 800 tipier och 9 000 krigare. Kapten Myles Moyland, som ledde kompani A, sade att lägret med säkerhet var 3,2 kilometer långt och 180 till 270 meter brett, med 3 600 krigare. Omedelbart efter striden, hävdade kapten Benteen, att lägret var mellan 3,2 till 4,2 kilometer långt och innehöll kanske 1 800 tipier med 1 500 till 1 800 krigare. Senare, 1879, hade han drastiskt ändrat sin uppskattning av krigarnas antal till mellan 8 000 och 9 000. Soldater som vandrade över slagfälten några dagar efter striderna, under lugnare förhållanden, lämnade liknande uppgifter. Sergeant Hugh A. Hynds, från det tjugonde infanteriregementet, sade att resterna av lägret var 4,2 kilometer långt. Spejaren Billy Jackson och löjtnant Alfred B. Johnson lämnade samma uppgifter. Löjtnant Charles Roe, från det andra kavalleriregementet, sade att resterna av lägret var som en enorm cirkel med en diameter på 3,3 kilometer. General Alfred H. Terry skrev i sin dagbok att lägret var 3,2 kilometer långt och 1,6 kilometer brett. Soldaternas måttuppgifter om lägrets storlek är konsekvent högre än indianernas