1950-talet
Det var under 1950-talet som välfärden tog fart på allvar i Sverige. Landet styrdes av det socialdemokratiska arbetarpartiet med Tage Erlander som statsminister. Tage vårdade och byggde nu vidare på den epok vi kallar för folkhemmet. Riksdagen beslutade 1950 om 9-årig enhetsskola. Året därpå infördes tre veckors semester och 1955 infördes obligatorisk sjukförsäkring och 1959 fattade riksdagen beslut om ATP. 

Koreakriget pågick de första åren under 1950-talet. Atlantpakten (Nato) bildades 1951. Som en motvikt till Nato bildades Warszawapakten av länder från östblocket 1955. Socialdemokraterna bestämmer sig för att inte gå med i Nato. Ungernrevolten bröt ut 1956. Den slogs brutalt ner av sovjetiska trupper efter att Ungern ville lämna Warszawapakten och bli alliansfritt. Ungefär 10 000 ungrare flydde till Sverige. EG bildades 1957. På Kuba tog Fidel Castro makten 1959. 

Bill Haley spelade in Rock Around the Clock 1954 och banade i väg för Elvis Presley. År 1956 startade reguljära statliga TV-sändningar. Regeringen beslutade att den statliga televisionen skulle vara reklamfri. Första Aktuellt kunde ses 1958 och året därpå tittade svensken på Bröderna Cartwright. 

Inom arkitekturen började man använda obehandlade material, främst betong. Stadsplaneringen blev mer varierad där bebyggelser anpassades till terrängen. Under Andra hälften av 1950-talet blev arkitekturen mer storskalig och anpassad till den ökande bilismen. 

1950-talet blev en guldålder för svensk design med eleganta funktionella vardagsprodukter. Hemmet ägnades stor omsorg även om resurserna var begränsade. Svenska hem pryddes med vaser och skålar som tillverkades av Mari Simmulson och Ingrid Atterberg med flera. AB Nilsjohan försåg folkhemmet med husgeråd. Vi blev förtjusta i plastföremål och möblerade gärna med teak, stringbokhyllan och fladdermusfåtöljer. Perstorpsplattan började tillverkas och prylsamhället tog sin början. 

Klockan fyra på morgonen fredagen den 26 juni 1959 satt nästan alla i Sverige klistrade vid sina radioapparater för att lyssna på mötet mellan Floyd Patterson och Ingemar Johansson i kampen om världsmästartiteln i professionell tungviktsboxning. År 1950 utsågs Lennart “Nacka” Skoglund att representera Sverige i fotbolls VM. Sverige kom trea. Året därpå vann Sverige EM i ishockey. En som bidrog starkt till guldet var Hammarbys Åke “Plutten” Andersson som spelade non stop i VM-tävlingarna i Paris. 

För i tiden tog folk med sig sin egen mjölkflaska till bondgården eller mejeriet och fick den påfylld. Så småningom kom returflaskan av glas. På 1950-talet, när mjölk började säljas i vanliga matbutiker med självbetjäning, utvecklades pappersförpackningen. I augusti 1957 började Mjölkcentralen sälja en liter mjölk i en pyramidformad pappersförpackning, Tetran. År 1950 konsumerade varje svensk 220 liter mjölk om året som de fick betala 34 öre per liter för. Under efterkrigstiden steg skattetrycket successivt för att finansiera den offentliga sektorns allt större åtaganden. Skattetrycket i Sverige höll sig länge lågt i relation till andra länder. Sverige som inte hade drabbats så hårt av andra världskriget hade ett skattetryck på 21% 1950.

När jag en morgon vaknade och tittade mig i spegeln fick jag se en illa betald tjänsteman utan mustasch

Börje Dorch 1953

Det första decenniet 1953-1964

Sommaren 1953 sade Börje upp sig från sin fasta tjänst på en pantbank som låg vid Fridhemsgatan på Kungsholmen. När en förvånad chef frågade honom varför han inte ville stanna kvar svarade Börje honom att han hädanefter skulle livnära sig på att teckna. Chefen svarade honom då att den idén skulle gå åt skogen och att han inte var riktigt klok. 

När Börje kom hem till Sara på kvällen berättade han att han nu hade bestäm sig för att teckna på heltid. Sara stöttade honom och tyckte att det var värt ett försök. Och så blev det. Börje var nu 23 år och familjen hade utökats med en nyfödd dotter. Den unga familjen hade skaffat sig ett eget boende på Brännkyrkagatan 146 på den västra sidan av Södermalm i Stockholm. På den adressen bodde de i en liten tvårummare utan varmvatten och badrum. Idag finns varken huset eller gatunamnet kvar. 

Brännkyrkagatan börjar dramatiskt och mycket konditionsprövande med Besvärsbacken, som med sina 21 graders lutning är Stockholms brantaste backe. Brännkyrkagatan fick sitt nuvarande namn vid namnrevisionen 1885. Ursprungligen började Brännkyrkagatan vid Pustegränd och sträckte sig sedan drygt 2 kilometer rakt västerut ända fram till Liljeholmsviken. Länge var gatan den rakaste vägen till Hornstull. Men när berget vid Hornskroken sprängdes bort övertog Hornsgatan rollen som genomfartsled. Till följd av ändringar av stadsplanen som genomfördes under 1960-talet har Brännkyrkagatan kommit att delas upp i tre gator. Den östra delen har behållit sitt namn, medan sträckan Kristinehovsgatan-Långholmsgatan fick namnet Hornsbruksgatan och sträckningen Långholmsgatan-Bergsunds strand döptes till Bergsunds strand. 

För att Börjes tecknande skulle bli inkomstgivande var han nu tvungen att upprätta fasta arbetsrutiner. Det innebar i praktiken att han tecknade på kvällarna och ofta då en bra bit in på nätterna för att kunna sälja sina teckningar på förmiddagarna. När han kom hem på eftermiddagen kunde han med gott samvete ta sig en liten tupplur för att orka teckna senare på kvällen. Sara sade upp sig från sitt arbete och tog nu hand om ungarna och hemmet. Hyran var på 130 kronor i månaden som på den tiden motsvarade ungefär två bra betalda teckningar. 

En ung Börje i tänkarpose i lägenheten på Brännkyrkagatan 146

Börjes intresse för idrott, speciellt fotboll och boxning, kom att prägla honom som tecknare det första decenniet. När Börje satte i gång med att teckna fanns det flera duktiga tecknare och illustratörer som Börje tog lärdom av. En av dessa mycket skickliga tecknare var stockholmaren Jan-Erik Garland (1905–1988) eller Ritola som var hans pseudonym. Ritola var sportjournalist och tecknade för Idrottsbladet mellan åren 1928 och 1937, därefter arbetade han för Dagens Nyheter. Han var upphovsman till seriefigurerna Biffen och Bananen. Ritola var en skicklig idrottsskildrare och en lysande politisk karikatyrtecknare. Hans storhetstid i den genren inföll under andra världskriget. Ritola tecknade även politiska skämtteckningar som publicerades i bildtidningen Se. 

En annan konstnär som Börje sneglade på var den fem år äldre Per Larson eller Tecknar-Lasse som var hans signatur. Han var liksom Börje självlärd och hade tecknat sedan barnsben. Han blev yrkestecknare och konstnär 1946 och arbetade som illustratör på Aftonbladet 1948–1984. Anders Andersö eller signaturen Tecknar-Anders är också en stor tecknare som är ett år yngre än Börje. Anders är född 1930 på Frösön i Jämtland och utbildade sig på Berghs reklamskola i Stockholm. Han började sin yrkesbana på Länstidningen i Östersund 1949. År 1951 flyttade han till Göteborg och arbetade på Aftonposten fram till 1956. Sedan 1957 och fram till 2002 har vi kunnat njuta av Anders sportkrönikor, porträtt, kåserier i ord och bild i Svenska Dagbladet. Tage Erlander var en av Tecknar-Anders absoluta favoriter att teckna av. Enligt Tecknar-Anders hade Erlander allt som en tecknare drömmer om. Tacksamt utseende, humor och en rörelsemimik som ingen annan. Sedan 2002 arbetar Tecknar-Anders som frilansare.

Alla dessa konstnärer var mycket skickliga sporttecknare och därför var det naturligt för den unge Börje att skildra sportens värld i sina teckningar. Börje besökte nu olika tidningsredaktioner för att sälja sina sportteckningar. Han gjorde även bokillustrationer och tog olika reklamjobb. 

Serieförlaget publicerade tecknade serier i Sverige, bland annat Fantomen, Blondie och Tarzan. Senare bytte förlaget namn till det mera kända Semic Press. Börje gjorde alltså tidigt affärer med Semic Press i sin karriär. De mest kända teckningar som Börje fick publicerade i Semic Press var sportteckningarna i Buster.

Den här anteckningsboken är från året 1954 och för juni månad kan vi se inkomster från Serieförlaget. Det handlar då om teckningar på kända boxare.

Svenska Dagbladet

I mitten på 1950-talet läste stockholmarna tidningar som Idrottsbladet, Ny Dag, Aftontidningen, Svenska Dagbladet och Morgontidningen. Det här var stockholmsbaserade tidningar som även blev Börjes första inkomstkällor.

Vem kunde tro att Börje i begynnelsen av sin karriär på 1950-talet fick sportteckningar publicerade i självaste Svenska Dagbladet. Denna konservativa Stockholmsbaserade rikstäckande tidning som grundades 1884 vände sig till en borglig läsekrets. Att Börje faktiskt blev publicerad i tidningen är ganska anmärkningsvärt då han var en i stort sett okänd, om än en framåt tecknare. 

Dessa tidiga Börje Dorch-teckningar är utförda i tusch och signerade med namn och ibland även årtal. Senare skulle Börje även ofta leverera osignerade karikatyrer. Det är journalistveteranen Tomas Larsson som kom detta på spåren, då han grävt djupt i arkivgömmorna och även tipsat mig om dessa tidiga teckningar. Tomas var en god och livslång vän till Börje, som kom att träffas första gången på anrika Idrottsbladet, tidigt 60-tal, och Börje blev snabbt till ett uppmuntrande stöd för honom under den begynnande karriären.

Ibland fick Börje sina teckningar refuserade då uppdragsgivaren helt enkelt inte var nöjd med resultatet. Lite oftare hände det att beställaren bad Börje att antingen göra små korrigeringar eller en helt ny teckning av olika skäl. Brevet ovan är ett exempel på hur plötsligt en oförutsedd händelse krävde en snabb åtgärd. Sverige skulle spela en träningslandskamp i fotboll mot Österrike den sista oktober 1954. Börje fick då i uppdrag av Olof Groth på Svenska Dagbladet att göra en teckning inför matchen. Han valde att karikera Gösta ”Knivsta” Sandberg och Kurt Hamrin som på den tiden var två välkända fotbollsspelare. Teckningen levererades sedan till Groth i god tid. När landslagsledningen därefter rapporterade till journalistkåren som bevakade matchen att Kurre Hamrin var skadad och inte kunde spela reagerade Groth blixtsnabbt och skrev ett brev till Börje med information om att han måste ändra i sin teckning. Kurt Hamrins huvud täcktes helt enkelt över med huvudet på en annan spelare som hette Sylve Bengtsson. Med facit i hand kan den uppmärksamme faktiskt ana denna förändring. Resten av kroppen fick vara kvar så Börje slapp göra en helt ny teckning. Resultatet ser vi här nedan. 

Teckningen publicerades den 29 oktober, två dagar innan matchen skulle spelas. Inför en publik på drygt 37 000 personer vann Sverige, utan Kurt Hamrin, över Österrike med 2–1. Matchen spelades på Råsunda fotbollsstadion i Solna och de svenska målgörarna var Nils-Åke Sandell och John Eriksson.

Olof Groth som skrev brevet till Börje var sportchef på SVD mellan åren 1938 och 1968. Groth skrev under signaturen OLEG och var en av många legendariska svenska sportjournalister. På 1950-talet hade Svenska Dagbladet en omfattande och seriös sportrapportering. Sedan 2013 har tidningen tråkigt nog inte kvar någon sportredaktion utan köper in allt sportmaterial.  

Börje tycks aldrig ha berättat att han hade ett tidigt samarbete med Svenska Dagbladet. Men troligt var det så att han blev så inspirerad över av få sina alster publicerade i SvD att det var då han beslutade sig för att satsa fullt ut på en tecknarkarriär. Möjligen sökte Börje därpå, nu spekulerar jag något, fast anställning som sporttecknare för SvD men fick nobben. Besviken över beslutet beslöt sig Börje för att inte ”basunera ut” något om denna period för vare sig vänner eller bekanta. Under Börjes första år som frilanstecknare fick han inget uppmuntrande stöd från vare sig föräldrar eller släkt. Pappa Arne ansåg att teckning inte var en seriös sysselsättning för en småbarnsförälder utan mera en hobby. Om Börje då berättade för sina föräldrar om sitt misslyckade försök att få fast anställning på SVD skulle de och släkten få vatten på sin kvarn. Jobbet togs över av den oerhört skicklige tecknaren och kåsören Anders Andersö (Tecknar-Anders) som 1955 lockas över från Aftonposten i Göteborg och blev sedermera fast anställd på Svenskan 1957 och tidningen stängde därmed dörren helt för utomstående sporttecknare. Andersö slutade på Svenska Dagbladet 2002, och arbetar numera som frilans. För övrigt är Tecknar-Anders hedersmedlem i veteransällskapet Punchpralinerna som skapades av Börje 1980.

Herrarnas Finnkamp 1955 vanns av Finland med siffrorna 213-196. I den här teckningen, som publicerades den 12 september i SVD, har Börje valt att teckna Curt Söderberg som ställde upp i 3000 meter hinder och kulstötaren Erik Uddebom. 

Om Börje inte hade signerat vissa av sina teckningar som publicerades i SvD hade det varit svårt att identifiera dem. Teckningarna är utförda i en stil som är påverkad av dåtidens erfarna karikatyrtecknare, och inte sällan från utländska publikationer. För de allra flesta tecknarna sneglar på andra, mer erfarna i branschen innan de hittar sin egen stil. Teckningarna är gjorda i tusch med stålspetspenna som var ett ritverktyg Börje senare i sitt tecknarliv ersatte med pensel. Materialbytet gjorde att hans teckningar blev mera livfulla och inte så stela som det brukar bli med pennor med stål- eller filtspets. 

Teckningen på Jernberg publicerades i Svenska Dagbladet den 3 januari 1957. 

Drömmen om fast anställning

Våren 1955 fick Börje fast anställning som ritare på Bokförlaget Facta AB som hade sitt kontor på Kungsholmsgatan i Stockholm. Börjes uppgift var att illustrera bokförlagets kunskapsbok som skulle ges ut i sju band. Han fick nu en lön på 750 kronor i månaden och tre veckors semester. Men Börje var tydligen inte nöjd med sin tillvaro på bokförlaget för året därpå fick han fast anställning på Aftontidningen. Men det blev en kortvarig glädje, för bara en månad senare lades tidningen ner. Arbetet som illustratör på ett bokförlag var det närmaste Börje kom en fast anställning. Resten av livet skulle han komma att försörja sig som frilanstecknare och aldrig mer ta ett vanligt lönearbete. 

Nybohov

1960 flyttade familjen till Nybohov, som var ett nybyggt bostadsområde som låg på en höjd på andra sidan Liljeholmsviken. Nybohov var ett paradis för småbarnsfamiljer. Föräldrarna behövde inte vara rädda för bilar eller andra faror. I området fanns det en skola för låg- och mellanstadiet, två mataffärer, ett konditori, en frisörsalong samt en restaurang. För ungarna fanns det skogar att leka i och en lekpark med spolade isbanor på vintrarna.

Erik Collin-fotografi från ett blåsigt och kallt Nybohov vintern 1962. I mitten står Peter Dorch som då var blott fyra år och som nu flera decennier senare är författare till hemsidan borjedorch.se. De är som sagt kallt och mycket snö som det var på den tiden. Bostadsområdet är ännu inte färdigbyggt vilket kranställningarna i bakgrunden skvallrar om.

Så här ser platsen ut idag

Familjen, som nu hade utökats med två söner och ett par år senare även med en dotter, bodde i en ny fräsch trerumslägenhet med ett stort badrum med varmvatten. I huset fanns det en tvättstuga, vilket Sara uppskattade mycket. Lägenheten var toppmodern och hade alla bekvämligheter som vi idag tar för givet. Men på den tiden var det fantastiskt för en ung familj i Sverige. Vardagsrummet var så stort att Börje utan problem fick plats med sitt ritbord.

Det första nio åren som tecknare var tuffa för Börje och familjen. Börje hade fått kämpa varje dag för att få ihop pengar till hyra, mat och kläder. Men han stod på sig och tecknade plikttroget varje dag och sökte upp olika kunder. Börje jämförde denna tidiga kamp med en boxningsfight. Som boxare är du ensam med din motståndare i ringen. Allt hänger på dig själv om du skall vinna, ingen annan kan hjälpa dig. Till slut skulle belöningen ändå komma.