Familjen och hövdingarna

De västliga siouxernas sju stammars (Oyate) minsta enhet utgjordes av kärnfamiljen (Tiwahe), mamma, pappa och barn som ingick i en storfamilj bestående av far- och morföräldrar, farbröder, morbröder, fastrar och mostrar etcetera En storfamilj bestod av mellan 50 till 100 personer som leddes av en äldre erfaren man med goda ledaregenskaper. Han kallades för Naca och ärvde sitt ledarskap som varade livet ut. Flera storfamiljer bildade en större enhet som kallades för band eller Tiyospaye. Bandets ledare kallades för Itacan (talesman hövding) och valdes av ett råd bestående av flera äldre män (Wicasa Itacans). Oglalastammen till exempel bestod av flera olika band som styrdes av sina respektive bandledare Ett band kunde bestå av 200 till 700 personer. 

Storfamiljen var lojal mot bandledaren men fungerade samtidigt som en självständig enhet. Det var släktskapet som höll ihop familjerna. Det fanns en trygghet i bandet som var viktig för familjerna, framförallt ur försörjnings- och försvarshänseende. Men om en familj inte var nöjd med bandledarens styre, kunde den när som helst lämna honom och bandet, och söka sig till ett annat band. Banden var således inte statiska, deras popularitet och medlemsantal varierade under olika perioder.

Trots att siouxstammarna var typiska nomader på prärien slog deras olika band läger ensamma i någon skyddad dalgång under vinterhalvåret. På hösten jagade banden med syfte att lägga upp ett matförråd som skulle räcka genom vintern. Bandhövdingen valde ut en lägerplats som hade god tillgång på vatten och ved. Om lägerplatsen var bra, återkom bandet till den flera vintrar i rad. Anledningen till att banden levde isolerade från varandra under vintrarna, berodde på att det var lättare att försörja en liten grupp människor under en period då det var svårt att jaga på grund av djup snö och kyla. När våren kom och ponnyerna hade ätit sig starka bröts vinterlägren. När sommaren var i antågande sökte banden upp varandra, och slog upp sina tipier till ett stort gemensamt läger. Det var under den varma årstiden som siouxerna genomförde sina religiösa ceremonier. Storlägret hade även en viktig social funktion. Människor i olika band, som inte hade träffats på flera månader, kunde nu utbyta nyheter eller bara umgås och ha trevligt.

Hövdingar

Siouxstammarna hade massor av ledare som beroende på deras uppgifter och funktioner befann sig på olika nivåer inom stammen. Bandledarna (Wicasa Itacans) var sammanslutna i ett hövdingaråd med uppgift att leda stammen. Dessa hövdingar valdes på livstid. De var män i fyrtioårsåldern, med stor livserfarenhet. Wicasa Itacans var stammens viktigaste hövdingar. De hade nått sin maktposition genom sin förmåga att få folk med sig. De hade personliga egenskaper som tilltalade gemene man. De var visa, modiga, generösa och goda talare, egenskaper som enligt siouxerna var idealiska. När en plats var ledig i hövdingarådet, fylldes den enligt traditionen av den avgående hövdingens son eller släkting. Så i praktiken gick en plats i hövdingarådet i arv från far till son. 

Rådshövdingarna deltog inte i det dagliga styrandet av stammen. Istället delegerade de den verkställande makten till erfarna krigare, så kallade skjortbärare (Wicasa Yatapika), vars huvudsakliga uppgift var att värna om sin stams välfärd. Deras uppgift var bland annat att se till att jakten var lyckosam och att valet av lägerplatser var bra. En skjortbärare valdes på livstid, men de kunde när som helst avgå, om de kände för det. De kunde även bli avsatta, om de inte lyckades leva upp till alla krav som ställdes på dem.

Eftersom skjortbärarna hade den verkställande makten inom sin stam, kan man säga att de fungerade som Wicasa Itacans röst utåt. Som tecken på sin hedersamma politiska position befattning fick de en skinnskjorta när de tillsattes. En skinnskjorta, Wicasa Yatapika Shirt, var en sådan symbol för ledarskap. Siouxerna ansåg att tjockhornsfåret var ett djur som hade stor uthållighet. De kunde förflytta sig bland vassa klippor med imponerande balans och enkelt nå svåråtkomliga platser. De levde högt uppe i bergen där de var tvungna att uthärda extrema väderförhållanden. Siouxledare försökte efterlikna dessa egenskaper. 

Catlinitpiphuvud som föreställer ett huvud från ett tjockhornsfår. Så viktig var tjockhornfåret att det hamnade på ett piphuvud som har tillhört en oglalasioux. America Museum of Natural History.

Två hudar från tjockhornsfåret användes till att tillverka dessa skjortor. Siouxerna jagade dessa djur i Bighornbergen där de levde i stora grupper. De två största bockarna valdes ut och dödades. Stam- och bandskjortor ägdes av stammen och stamrådet av den anledningen att de tillverkades av dem. Som regel bars de av berättigade ledare och kunde tas ifrån dem om de inte uppfyllde sina plikter. Tiospaye-ledare omfattades inte av denna regel för att de var ledare genom arv. När en skjorta tillverkades till en sådan ledare ägde han den till sin död. 

Oglalan Little Wounds krigsskjorta

Skjortans övre del var målad i blått eller rött och den nedre i gult eller grönt. Längs ärmarna och över bröst och rygg löpte fastsydda skinnremsor, som var dekorerade med piggsvinstaggar, vars olika färger bildade geometriska mönster. Senare gjordes dessa dekorationer med hjälp av glaspärlor. Längs med skinnremsornas kanter hängde hårlockar från människor. De symboliserade alla människor i stammen som skjortbärarna beskyddade.

Det fanns fyra olika typer av skjortor. Hårslingorna på dessa skjortor kom från människor som befann sig i ett sörjande tillstånd samt från människor som donerade hårslingor. De så kallade skalpskjortorna dekorerades med hårslingor från människor eller hästtagel. Man dekorerade således inte dessa skjortor med skalper tagna från fiender. Oglala-, brulé- och minneconjouledare i söder lånade dekorationer och mönster från Mandan, Hidatsa och Arikara. Det kunde då vara stora cirkelrunda så kallade medaljonger som placerades på bröstet.

One Horn, minneconjou, med en skjorta med medaljong

På hösten 1865 när oglalastammen skulle välja fyra nya skjortbärare föll de tre första valen på Young-Man-Afraid-of-his-Horses, Sword och American Horse. Alla var söner till höga ledare inom stammen. Den fjärde personen som valdes till skjortbärare var Crazy Horse trots att han inte kom från en fin familj. Crazy Horse var emellertid inget bra val. Trots att han var en av stammens bästa jägare och absolut den främste krigaren saknade han goda ledaregenskaper. Han var dålig på att hålla tal och få folket att dra åt samma håll. För ensamvargen Crazy Horse var nog utnämningen en stor börda. När han 1870 försökte stjäla en annans mans hustru och blev skjuten i ansiktets till följd av det tvingades han avgå som skjortbärare.

Oglalastammens band

Oglalastammen var uppdelad i sju band. Varje band hade sitt specifika namn. Ofta var dessa bandnamn väldigt konstiga och deras ursprung för länge sedan bortglömda. År 1879, strax innan oglalastammens bandstruktur hade brutits ner i Pine Ridgereservatet på grund av myndigheternas integrationspolitik fanns följande sju band:

De tre första banden utgjordes av oglalastammens ena hälft. De var kända som ”The Bear People” då de flesta av medlemmarna tidigare hade varit följeslagare till hövdingen Bull Bear.

1. Payabsa (Pushed aside, undanskuffade), detta band leddes av Young-Man-Afraid Of-His-Horses. Bandet höll på att splittras av Red Clouds band, Bad Faces, under 1860-talet. Men under reservatstiden hade bandet fått en ledande position inom oglalastammen med hjälp av myndigheternas försorg.

2. Tapishlecha (Spleen, mjälte), Ett mycket gammalt band som vid slutet av 1870-talet återigen hade blivit starkt.

3. Kiyuksa (Breakers of the rule eller Cut-off), även detta band var mycket gammalt. Kiyuksa var ett namn på ett band bland östsiouxerna på 1730-talet. Bandet flyttade västerut tillsammans med saonerna. Det finns flera förklaringar till ursprunget av bandets namn. En förklaring lär vara att bandets medlemmar bröt med stammens giftemålstraditioner. En annan förklaring kan ha varit att namnet kom till efter hövdingen Bull Bears död 1841, då en del av hans medlemmar lämnade resten av bandet. Bull Bear var en mycket inflytelserik oglalaledare fram till sin död. I reservatet leddes Kiyuksabandet av Old-Man-Afraid-Of-His-Horses och Little Wound.

4. Washazha (Osage), bandet bestod av bruléer som hade anslutit sig till oglalas omkring 1855. De hade rykte om sig att vara ett hetlevrat band, som var hängivna anhängare till Red Cloud. 

De tre sista banden (5–7) utgjordes av oglalastammens andra hälft. De kallades för ”The Smoke People” och var tidigare hövdingen Old Smokes följeslagare. De var hängivna anhängare till Red Cloud. Washazhabandet slog sig ner vid Porcupine Creek i Pine Ridgereservatet, mellan de två oglalagruppera med Bearfolket öster om dem och Smokefolket i väst.

5. Iteshicha (Bad faces) det här var Red Clouds egna band. Bandet hade ganska få medlemmar 1879 eftersom de flesta av dem fanns i Kanada under ledning av hövdingen Big Road. De bosatte sig i Pine Ridgereservatets västra del. 

6. Oyukhpe (Untidy, slarviga), är ett av de äldsta och mest inflytelserika oglalabanden. De bosatte sig i trakterna kring Wounded Kneefloden, strax öster om Red Clouds band. Red Dog var bandets hövding. Han dog vid en mycket hög ålder och förblev motståndare till de amerikanska myndigheterna ända fram till sin död.

7. Waglukhe (Followers eller Loafers, dagdrivare), namnet tycks komma från att bandets medlemmar hade för vana att följa efter emigranttågen som färdades längs Plattefloden, för att tigga från vita. En annan orsak till bandnamnet var att medlemmarna spenderade mycken tid som dagdrivare vid Fort Laramie. Bandet bestod av både oglalas och brulés samt halvblod, familjer som hade gift bort sina döttrar till vita handelsmän vid Fort Laramie.

Pipägarna (Wacincuzas, beslutstagare i ett läger)

Förutom alla dessa hövdingar, fanns det ytterligare en grupp ledare som hade en viktig funktion. De kallades för Wacincuzas eller Pipe Owners. De var vanligen medlemmar i Nacas Ominiciasällskapet. De utsågs av Nacas men verkade under skjortbärarna. Även deras antal varierade från stam till stam. Oglalas utsåg fyra Wacincuzas, medan brulé utsåg två. Under utnämningsceremonin fick varje Wacincuzas en tobakspipa och en pippåse, som tecken på deras befattning.

En Wacincuza skulle alltid verka för stammens välfärd. Wacincuzas hade ansvar för att organisera flyttningen av lägret. De utsåg vilket krigarsällskap som skulle verka som ordningspoliser. Under lägerflyttningar, var det Wacincuzas som bestämde när man skulle ta paus och hur lång den skulle vara. De lokaliserade den nya lägerplatsen och anvisade bandet eller enskilda familjer till sina nya platser. När lägret var under flyttning, red de framför gruppen. De var ansvariga för lägrets säkerhet. Till sin hjälp tog de något av krigarsällskapens medlemmar. De red på flankerna och höll ordning på flyttkaravanen och spanade hela tiden efter fienden.

Om en spejare rapporterade till Nacas att en stor buffelhjord fanns i närheten av lägret i en angränsande dal, tog Nacas beslut om man skulle bryta lägret och flytta det närmare buffelhjorden. Det sägs att alla Nacasmedlemmar måste vara överens om ett beslut. Fanns det en opposition i minoritet mot ett förslag, försökte majoriteten övertyga den genom medling och argumentering eller komma fram till en kompromiss. Togs det ett beslut på att lägret skulle flyttas informerades alla lägerinvånare om det. Det krigarsällskap som hade fått i uppgift av Wacincuzas att hålla ordning på lägret såg nu till att lägerinvånarna monterade ner sina tipier och gjorde sig klara att flytta. De stannade på den nya lägerplatsen som Wacincuzas hade valt ut. Innan den stora buffeljakten tog vid, lade Wacincuzas upp taktiken och fastställde regler för hur jakten skulle genomföras. De bad det utsedda krigarsällskapets medlemmar att se till så att dessa regler följdes. En stor gemensam buffeljakt var så viktig för stammen att ingen enskild jägare tilläts äventyra den.