EDWARD SHERIFF CURTIS

För 100 år sedan började Edward Sheriff Curtis fotografera Nordamerikas indianer. Curtis var oerhörd hängiven sin uppgift och satsade 30 år av sitt liv för att dokumentera indianernas sedvänjor, som han ansåg var på väg att försvinna. Kring 1930 hade Curtis fullbordat sitt arbete. Men då hade de flesta tappat intresset för indiankulturerna och Curtis fotografier föll i glömska.

På 1890-talet drev Curtis en framgångsrik fotoateljé i Seattle på den amerikanska västkusten. Han var nygift och nybliven far. Curtis hade även börjat fotografera lokala indianstammar som levde på att gräva upp musslor och snäckor på stränderna i Pudgetsundet. Hans första indianporträtt var ”Princess Angeline”. Hon var dotter till Suquamishhövdingen Seattle som hade givit namn åt staden Seattle. Vid National Photographic Convention 1899 tilldelades Curtis pris för tre av sina indianbilder.

Curtis var en naturälskare och på sin fritid brukade han vandra och fotografera vid Mount Rainiers bergssluttningar. Eftersom hans kunskaper om vildmarken var så goda, arbetade han ofta extra som guide åt turistgrupper. Under en av sina vandringar stötte han på en vilsekommen forskargrupp. En av medlemmarna var George Bird Grinnell, en känd naturalist och författare om prärieindianer. Som tack för att Curtis hjälpte forskarna till rätta, blev han utsedd till officiell fotograf i en expedition till Alaska 1899. Denna två månader långa expedition var organiserad och finansierad av järnvägspampen Edward Harriman, och innehöll flera framstående amerikanska vetenskapsmän. Curtis lärde sig mycket under denna expedition, kunskaper som skulle visa sig vara till stor nytta under hans kommande projekt med att fotografera Nordamerikas indianer.

Sun Dance Encampment, by Edward S. Curtis, 1900 from the North American Indian, vol VI, 1911.

Sommaren 1900 besökte Curtis och George Bird Grinnell svartfotsindianernas reservat i Montana, för att studera pieganstammens soldans. Curtis trodde att han kanske bevittnade den allra sista soldansen. Han var lika övertygad som de flesta experter vid sekelskiftet att den anstormande vita kulturen skulle svepa undan indiankulturen på några få år.

”Pieganindianernas soldans var ett gåtfullt skådespel, något som jag aldrig tidigare har sett maken till under min tid bland indianer. Inga moderna hus eller inhägnader störde landskapet. Den vida prärien som sträckte sig flera kilometer mot Klippiga bergen i fjärran var täckt av tipier”.

Curtis intresse för Nordamerikas indianer hade nu väckts. Ett besök hos Hopi-indianerna i Arizona några månader senare stärkte ytterligare hans entusiasm och drivkraft. Under tiden hade Curtis fått ett nationellt erkännande för sina bilder genom artiklar och publiceringar av hans fotografier. Sporrad av intresset för hans bilder började Curtis 1904 fotografera andra indianer i västra USA. Eftersom Curtis nu spenderade alltmer tid i fält var han tvungen att anställa en person som kunde ta hand om ateljén i Seattle.

Sommaren 1904 år reste Curtis till Washington D. C. för att fotografera president Theodore Roosevelt och hans familj. Curtis passade på att visa några av sina indianbilder och berättade om sitt projekt. Presidenten gav Curtis beröm för bilderna. Med Roosevelts uppmuntrande ord i ryggen blev Curtis fast besluten att göra en fotografisk historik över Nordamerikas indianer. Curtis plan var en komplett skildring av alla indianstammar. Tjugo bokvolymer med 1 500 helsidesplanscher. Texten skulle utförligt belysa stammarnas historia, seder, riter och myter.

Hustrun Clara skötte nu ateljén i Seattle. För att finansiera sitt arbete sålde Curtis sina indianbilder som vykort och höll föredrag med ljusbilder. Men dessa inkomster var inte tillräckliga, så han var tvungen att låna tusentals dollar. Men trots det behövde han mer pengar. År 1906 kontaktade därför Curtis järnvägsmagnaten J. P Morgan och bad honom om finansiellt stöd. Morgan lovade att finansiera projektet med 75 000 dollar under fem år. Det är lite av en ironi att just världens rikaste man, J. P. Morgan, erbjöd sig att finansierade Curtis bokprojekt, som ju dokumenterade och hyllade Amerikas fattigaste folk.

Curtis tog emot sin första check på 15 000 dollar från Morgan den 30 mars 1906. Han var nu redo för det stora äventyret. Curtis begav sig återigen till Arizona. Hans familj skulle möta upp honom i staden Gallup i New Mexico när skolan hade lov. Familjen besökte Canyon de Chelly, som skulle bli det främsta fältet för hans arbete. Curtis fotograferade den storslagna och vackra naturen och sandmålningar som medicinmän från Navahostammen gjorde. Fotona färglades senare för hand i ateljén.

För att förstå indianerna, insåg Curtis att han måste delta i deras ceremonier. Han uppträdde alltid korrekt mot indianerna och visade dem respekt. Till slut fick han deras förtroende. De såg inte en bedragare i honom, som ville ha reda på saker för att tjäna pengar på det senare. Bland Hopi-indianerna i Arizona deltog och fotograferade Curtis stammens ormdansceremoni.

Den första volymen om Nordamerikas indianer kom ut 1907. Nästkommande år publicerades del två. Curtis var tvungen att sälja abonnemang på verket för att täcka alla kostnader. Han riktade därför in sig på institutioner och välbärgade människor, som industrimän, järnvägsmagnater och bankirer. Till en början följde hustrun Clara och de tre barnen med på makens resor. Det var emellertid tröttsamt i längden och Curtis ofta långa frånvaro från familjen och den knappa ekonomin tärde på äktenskapet.

Curtis besöker Little Bighorn

I juli 1907 reste Curtis tillsammans med Clara och sonen Harold till Montana. Där skulle de besöka platsen för striden vid Little Bighorn, som låg lite avsides i kråkindianernas reservat i sydvästra Montana. Curtis hade faktiskt redan sommaren 1905 påbörjat sina studier om striden vid Little Bighorn genom ett besök på slagfältet. Curtis plan var att skaffa information om striden och publicera resultatet i det tredje verket, som bland annat skulle handla om tetonsiouxerna. Curtis ville skriva om striden genom indianernas ögon. Under hans besök i augusti 1907, träffade Curtis kråkindianerna Goes Ahead, White Man Runs Him och Hairy Moccasine, som 1876 hade arbetat som spejare åt Custer.

White Man Runs Him

Tillsammans med kråkindianerna red Curtis omkring på slagfältet medan indianerna berättade om viktiga händelser som de själva hade bevittnat. White Man Runs Him agerade som kråkindianernas talesman, och hade något anmärkningsvärt att berätta för Curtis. Han berättade att när Custer nådde Reno Creek beordrade han major Reno att med tre kompanier ta sig över Little Bighornfloden för att attackera indianlägret. Custer lovade ge stöd åt Reno med hela sin bataljon. White Man Runs Him tolkade det som att Custer skulle följa efter i Renos spår. Men till sin förvåning gjorde han inte det. I stället svängde Custer av till höger, antagligen för att hitta en bättre plats att anfalla lägret från.

Medan Custers bataljon fortsatte mot Weir Point, red kråkspejarna ner mot Little Bighornfloden. På andra sidan floden kunde de se indianlägret på nära håll. Invånarna hade nu upptäckt Renos häftiga anfall. De flesta kvinnor i lägret var därför sysselsatta med att montera ner sina tipier. Kråkspejarna skickade i väg några skottsalvor mot lägret, innan de återvände till Weir Point. Där fann de Custer och han officerare sittande i gräset, som i lugn och ro hade tittat på när Renos attack mot indianlägret hade misslyckats och som nu såg att han befann sig i en besvärlig situation. Kråkspejarna förstod att Reno var i stort behov av hjälp, och var förvånade över att Custer inte agerade. White Man Runs Him gick fram till Custer och frågade honom: ”Varför går du inte över floden och strider du också”. Custer svarade: ”Det här är bara början och vi har gott om tid. Låt dem strida. Vår chans kommer att infinna sig”. Kort därefter såg kråkspejarna hur siouxerna gick till våldsam attack mot Renos soldater, som då tvingades fly för sina liv.

Kråkindianernas berättelse vände upp och ner på allting. Reno framstod nu som ett hjälplöst offer och Custer som den stora boven, som vägrade hjälpa sina kamrater när de kämpade för sina liv. Curtis var fast övertygad om att kråkindianernas berättelse var trovärdig. För att gå vidare med historien kontaktade han en erfaren militär, Charles A. Woodruff, för att höra vad han hade att säga. Woodruff var lika chockad som Curtis över Custers illojala beteende i inledningen av striden. Curtis beslöt sig nu för att skriva ett brev till president Roosevelt för att fråga honom om han tyckte att det var lämpligt att publicera sina uppgifter om Custer i sitt bokverk. Curtis var ju väl medveten om att Custers hjältegloria då skulle hamna rejält på snedden. Roosevelt påpekade för Curtis i ett svarsbrev att händelsen var 30 år gammal och att kråkindianernas minne sviktade nog. Presidenten bad därför Curtis att lämna ämnet, och i stället gå vidare med sitt arbete med att fotografera indianer. Curtis följde Roosevelt råd. När han skrev om striden vid Little Bighorn i volym III, tog han inte med kråkindianernas berättelse om Custers okamratliga beteende vid Weir Point. Därefter, under återstoden av sitt liv, avslöjade Curtis aldrig för någon person vad kråkindianerna hade berättat för honom om custerstriden sommaren 1907.

Kort innan Edward Curtis dog, 1952, gav han alla sina anteckningar till sonen Harold P. Curtis. Han bad sonen att förvara dem väl och donera dem till någon institution innan han dog. År 1988, när Harold var 95 år, tyckte han att tiden var mogen för att göra det. Han ringde till National Museum of American History i Washington D.C. och fråga om de ville ta emot pappans anteckningar. Mannen som svarade i telefonen, Herman J. Viola, svarade att han med glädje ville ta emot pappans personliga anteckningar. Tio år senare kom Herman Viola ut med en bok om custerstriden, Little Bighorn Remembered, som bygger på nya rön om striden. Ett kapitel, som är författad av James Hutchins, handlar just om Curtis och Custers kråkspejare.

Curtis första motgångar

Curtis och hans assistenter stannade kvar i Montana och hyrde ett hus i staden Pryor i kråkindianernas reservat. Där bodde de i en månad, för att skriva texterna till volymerna III och IV. I november 1909 publicerades volym V, Senare under vintern det året arbetade Curtis och hans medhjälpare dag och natt i flera månader för att skriva färdigt texterna till volymerna VI, VII och VIII. I slutet av 1911 hade Curtis enbart publicerat åtta av de planerade 20 delarna. J. P. Morgans stöd hade nu upphört och äktenskapet låg i dvala. Våren 1914 publicerades volym IX, och året därpå kom volym X ut, som tillägnades Kwakiutl-stammen.

Mellan åren 1916 till 1922 låg arbetet med bokverket nere på grund av ekonomiska svårigheter och Curtis vacklande hälsa. Curtis började i stället göra rörlig film, som nu hade blivit populärt. Han planerade en serie filmer om indianer, som skulle ge pengar till bokverket. Curtis valde att göra en film om kwakiutl-indianerna på den amerikanska västkusten. Men filmen ”In the Land of the Headhunter” blev ett ekonomiskt fiasko. Den kostade 100 000 dollar att göra med gav bara 1 500 dollar. Det första världskriget hade just brutit ut och i USA fanns det inte längre något intresse för indianer.

År 1919 begär hustrun Clara, efter 24 års äktenskap, skilsmässa. Domstolen tilldömer Clara huset och ateljén med tusentals glasplåtar. Dottern Beth, som arbetar i ateljén, blir rasande på modern. Beth kopierar många glasplåtar och krossar sedan originalen för att hindra modern att tjäna pengar på dem. Curtis var bestört, han hade mist sitt hem och ateljén, och bestämmer sig för att tillsammans med dottern Beth flytta från Seattle till Los Angeles.

I början på 1920-talet blev Curtis filmfotograf i Hollywood. Han arbetade med filmatiseringen av ”De tio budorden”. En klassisk svartvit stumfilm. Efter tre år i filmbranschen återvänder Curtis till Hopi-indianerna i Arizona. Curtis lyckas nu skaffa fram pengar, så att han kan ta upp arbetet med Nordamerikas indianer. Han beger sig ut i fält igen, fast med mycket mindre resurser och färre medhjälpare. Men han är fast besluten att gå vidare och fullborda sitt livsverk.

År 1922 reser Curtis till Kalifornien för att ta bilder för volymerna XIII och XIV. Han chockas över hur Kaliforniens indianer har drabbats av den vite mannens framfart. Samma år publiceras volym XII, som handlar om Hopi-indianerna. Det var den första volymen som blev publicerad på sex år. Mellan åren 1923 till 1927 ger Curtis ut volymerna XIII till XVII. Och året därpå publiceras volym XVIII. År 1927 reser Curtis till Alaska för att fotografera eskimåfolket, till del tjugo av sitt verk. Dottern Beth finansierar expeditionen och följer själv med. Curtis var nu näsan 60 år och plågades av ledgångsreumatism. Den två sista volymerna av Nordamerikas indianer publicerades 1930.

Under de trettio år som Curtis arbetade med att dokumentera Nordamerikas indianer besökte han omkring 80 indianstammar. Han tog 50 000 fotografier, gjorde 10 000 ljudupptagningar och publicerade 20 tjocka böcker. Hans utrustning vägde upp mot 1 ton och bestod av en filmkamera, en fonograf, en skrivmaskin, en koffert med faktalitteratur, tält, sängutrustning, proviant, köksredskap och fyra till åtta hästar. För varje timmes fotografering krävdes det två timmar av författande. När arbetsdagen var slut, ägnade Curtis ofta kvällarna åt att skriva brev för att skaffa fram pengar.

För att genomföra sitt livsverk arbetade Curtis och hans olika assistenter i en makalös takt under stor press, år ut och år in. Arbetet kantades av stora ekonomiska problem och Curtis var långa perioder skuldsatt och nedbruten både psykiskt och fysiskt. Att Curtis hade enorma ekonomiska problem under arbetets gång visar att han mellan åren 1923 och 1928 valde att lämna ifrån sig sin äganderätt till alla fotografier och texter till Morgan Company. I utbyte erhöll Curtis pengar som skulle täcka publiceringen av de resterande volymerna. År 1924 kände sig Curtis även tvingad att sälja alla rättigheter till sin film, In the Land of the Headhunters, till the American Museum of Natural History för endast 1 500 dollar. Denna epokgörande antropologiska dokumentärfilm var den allra första i sitt slag.

Fotogravyrer

Curtis ”fotografier” som illustrerar The North American Indian är faktiskt inte äkta fotografier utan i stället fotogravyrer. Fotogravyrerna är tryckta av den kända firman John Andrew & Son i Boston. Fotogravyr är en av de förnämsta fotomekaniska reproduktionsmetoderna och framställs genom att man överför ett positivt fotografi via pigmentpapper till en kopparplåt som etsas och färgas in. I Curtis fall med sepiatusch, som gav hans bilder den karakteristiska bruna färgtonen. Tryckningen sker sedan i en koppartryckpress med fuktat tryckpapper under hårt tryck. Tekniken är mycket tidskrävande och omständlig men ger utsökta bilder med lång tonskala och mjukhet. Tekniken utvecklades under 1800-talet av fotografer som ville att deras bilder skulle accepteras som konst.

Till varje volym utgavs också särskilda mappar, portfolios, med 35 fotogravyrer i storlek 30 x 40 cm, som även såldes separat. Curtis berömmelse grundas främst på dessa fotogravyrer, som är av mycket hög klass. Nyligen utsågs verket av en internationell jury till en av världens vackraste fotoböcker. Curtis lyckades inte hitta en utgivare som vågade satsa på ett så stort bokprojekt. På Morgans inrådan bestämde sig då Curtis för att ge ut verket på eget bevåg. Han planerade att trycka upp en begränsad upplaga på 500 exemplar. Men eftersom han bara lyckades hitta 222 prenumeranter, tryckte han upp 300 exemplar, som kostade 3 000 dollar styck. Det var framför allt institutioner och förmögna personer som köpte verket.

När Curtis hade fullbordat sitt arbete med Nordamerikas indianer 1930, var intresset för indiankulturen borta och Curtis bilder föll i glömska. Tusentals originalbilder såldes billigt 1935 till Charles Lauria Company, ett antikvariat i Boston. Bilderna återupptäcktes 1972 i bokhandelns källare. Efter 40 år upplevde nu Curtis bilder en pånyttfödelse. Hans bilder har sedan dess givits ut i bokform, som vykort och visats i en rad utställningar. Originalvolymer och fotogravyrer betingar idag höga priser på auktioner. Kungliga biblioteket i Stockholm äger nio volymer (I-IX) och cirka 330 fotogravyrer, som skänktes av svenskamerikanen Charles J. Erickson 1913.

Successful raid for horses, Apsaroke, Edward S. Curtis, the North American Indian Vol IV, 1905.

Curtis var tydligt påverkad av dåtidens stora fotograf Alfred Stieglitz som verkade i New York. Stieglitz och andra så kallade ”piktoralister” ville göra bilder och inte bara foton. De strävade efter att skapa bilder som kunde mäta sig med målningar, litografier, etsningar och teckningar. För att åstadkomma bilder som såg ut som tavlor använde Curtis ofta ”soft-fokus” för att bilderna skulle få ett disigt utseende. Eller så fotograferade han människor mot solnedgången så att de blev som siluetter. Runt sekelskiftet trodde man att indiankulturerna höll på att försvinna. För att visa det i sina bilder fotograferade Curtis ofta människor som är på väg ur bilden med ryggen mot betraktaren. Dessa bilder skulle då symbolisera begreppet ”folkslagen som försvinner”.

Kritik mot Curtis bilder

En del experter kritiserade Curtis för att han hade bristande kunskaper om indianer och att hans bilder inte var ”äkta”. De ansåg att han sysslade med konst och inte vetenskap. Curtis var ju själv inte akademiker utan hade bara gått sex år i skolan. Den kände antropologen Franz Boas var en av dem som kritiserade Curtis för att vara en amatör. Boas var nog lite avundsjukt på Curtis för att han klampade in på hans revir. På en del bilder retuscherade Curtis bort moderna föremål för att de inte skulle förlora sin äkthet. Till Curtis försvar kan man säga att han gjorde precis som alla andra fotografer och etnologer under den här tiden. Franz Boas brukade hänga upp en filt bakom dem han skulle fotografera för att skärma av moderna inslag i bakgrunden

Little Hawk Brulé, Good Voice Hawk Yanktonai och Short Log Two-Kettle

Curtis blev även ifrågasatt för att han klädde upp sina modeller med sina egna kläder. Det stämmer att han gjorde det, men han var definitivt inte ensam om att göra det. Han ägde uppenbarligen en skjorta som han satte på indianer han skulle fotografera, för skjortan dyker upp på ett tiotal indianer från olika stammar. Indianerna ville naturligtvis som alla andra se stiliga ut när de blev fotograferade. När dåtidens vita gick till en fotoateljé klädde männen upp sig i kostym och slips och kvinnorna i klänning och den obligatoriska tyghatten. Dessa finkläder bars ju vid särskilda tillfällen, och fotografering var ett sådant tillfälle.