Custers taktik

När Custer närmade sig fiendens läger använde han sig av en modern militär taktik från 1874. De nya taktiska föreskrifterna, som var anpassade till moderna vapen, skulle öka soldaternas vilja att strida och minska risken för taktiskt förfall. Det vill säga att soldaterna blev rädda och flydde från slagfältet.

Under inledningen av det nordamerikanska inbördeskriget (1861–1865) stred amerikanarna efter en taktik som inte skiljde sig mycket från Napoleontiden. Stora grupper av soldater, beväpnade med bajonettförsedda mynningsladdare, tågade på öppna fält mot fienden för att efter de första skottsalvorna avsluta med ett bajonettanfall. De kunde göra så utan att riskera allt för stora förluster, eftersom musköterna hade så dålig träffsäkerhet och var omständliga att ladda om. 

Under krigstider ökar uppfinningar av nya effektivare vapen. De viktigaste nyheterna under inbördeskriget var patronen och den räfflade gevärspipan, vilket ökade träffsäkerheten, räckvidden och eldkraften. En kula som avlossades från ett sådant gevär kom i rotation när den slungades ut ur den räfflade pipan och kunde döda på 800 meters avstånd. Den var träffsäker på 250 meter, vilket var fem gånger längre än tidigare. Bajonettanfallens tid var över. Det var direkt livsfarligt för soldaterna att i täta led, axel mot axel, tåga mot fienden, som var beväpnade med de nya gevärsmodellerna. En skicklig gevärsskytt kunde, efter några veckors träning, pricka ner soldat efter soldat med förödande resultat. Vapnen hade helt enkelt blivit bättre än taktiken. Men det var något som den amerikanska officerskåren hade svårt att inse, både under och en lång tid efter inbördeskriget.

Genom ett beslut av Kongressen den 25 juli 1866, skapades fyra nya kavalleriregementen. Det sjunde- fram till det tionde kavalleriregementena organiserades och stationerades nu vid olika poster för att återställa lag och ordning i det oroliga gränslandet. Det sjunde kavalleriet förlades vid Fort Riley i Kansas, med uppgift att skydda byggandet av Kansas Pacific Railroad mot indianer. Det var i Fort Riley som det sjunde kavalleriet organiserades. Alla officerare var erfarna yrkesmilitärer med goda meriter från inbördeskriget. Hälften av regementets meniga kom från England, 25% kom från Irland och lite färre från Tyskland. Resten kom från andra Europeiska länder (Sverige 2), Kanada och Australien. George Custer anlände till Fort Riley i november 1866 och utsågs till överstelöjtnant. Då regementets general, Andrew Johnson Smith, nästan alltid var frånvarande på grund av andra uppdrag betraktades det sjunde kavalleriregementet som Custers eget. Han satte direkt prägel på sitt 7:e kavalleriregemente genom att beordra att alla hästar i varje kompani skulle ha samma färg.

Soldaterna i det sjunde kavalleriregementet var utrustade med var sin Springfieldkarbin modell 1873 och en Coltrevolver modell 1873. Soldaternas beväpning var inte dålig. Men deras moderna Springfieldkarbiner, som hade större eldkraft och pricksäkerhet jämfört med repetergevären, måste laddas om efter varje skott. En välutbildad soldat kunde avlossa fyra till sex skott per minut.

Drygt 200 indianerna i striden använde sig av repetergevär av typerna Henry och Winchester. Vapen som kunde skjuta upp till sexton skott i följd utan att laddas om. En skicklig indian kunde under goda förhållanden avlossa tjugo skott per minut. Indianerna var även beväpnade med en del Springfieldkarbiner och Coltrevolvrar, som de hade erövrat under Rosebudstriden, åtta dagar tidigare.

Custers sjunde kavalleriregemente bestod av tolv kompanier, som benämndes med bokstäverna A till M, där bokstaven J är utesluten. Normalt bestod ett kompani av 60 man, officerare och meniga, men på grund av olika orsaker var siffran lägre. Den minsta enheten i ett kompani var en squad (en grupp på fyra soldater). Flera squads blev en pluton och flera plutoner bildade ett kompani. Minst två och upp till sju kompanier bildade en bataljon (det normala var fyra kompanier). En bataljon kunde delas upp i två grupper, så kallade vingar. En vinge bestod av minst två kompanier.

Det var viktigt att soldaterna spred ut sig på slagfältet när de mötte fienden. Det kunde de göra genom att gruppera sig i en så kallad skärmytslinje. Trots att det sjunde kavalleriet var ett hästberidet regemente stred de ofta som ett infanteri när de grupperade sig i en skärmytslinje. Soldaterna satt av och stred till fots för att bli mindre synliga för fienden. När befälet gav order om ”to go on Foot” som raskt följdes av ”as Skirmishers” visste soldaterna hur de skulle agera. Tre soldater ur varje squad satt av och lämnade över tyglarna till den fjärde squadmedlemmen, som satt kvar på hästryggen. Det var naturligtvis oerhört viktigt att hästarna inte sprang bort eller gick förlorade till fienden. Den soldat som satt kvar på hästryggen hade den viktiga uppgiften att ta hand om de övriga tre kamraternas hästar. När hästarna var under kontroll kunde de stridande soldaterna ta sig till skärmytslinjen till fots och gruppera sig. Varje squads hästvakt drog sig samtidigt tillbaka i säkerhet, undan fiendens eldgivning. De stridande soldaterna placerade sig sida vid sida med ungefär fyra till fem meters mellanrum så att de bildade en lång linje. De kunde stå upp i skydd av ett träd eller en stor sten, gå ner på knä eller ligga ner på marken, beroende på hur terrängen såg ut. När befälet gav order om eldgivning avlossade den första, den tredje, den femte soldaten och så vidare sina gevär. Under tiden de laddade om sköt alla soldater med jämna siffror. Därefter fortsatte varje soldat oberoende av varandra att skjuta tills order om ”Cease-Fire” beordrades. Syftet var att göra det svårt för fienden. Varje anfallande indian var tvungen att koncentrera sig på en enskild soldat för att kunna oskadliggöra honom.

Skirmish Line Custer Battlefield. Foto: David F. Barry 1884

En nackdel med att soldaterna står så långt ifrån varandra i en skärmytslinje är att de har en tendens att närma sig varandra av trygghetsskäl och att många inte avlossar sina gevär. Amerikanska studier från andra världskriget visar att 70% av soldater som låg utspridda i en stridslinje vägrade skjuta. Under Koreakriget vägrade ”bara” 55% av soldaterna att skjuta, vilket var ett resultat av förbättrad utbildning. Det var befälens uppgift att under strid hela tiden påpeka för soldaterna att hålla avstånden. Ett första tecken på att taktiken håller på att gå förlorad är när soldaterna, under kraftig beskjutning, blir rädda och söker upp varandra, de bildar grupper som sedan leder till flykt.