Andrahandsuppgifter om indianlägrets storlek

Många författare till böcker, skrivna under tidigt 1900-tal, ja faktiskt ända fram till våra dagar, påstår att Custer stötte på ett gigantiskt läger med tusentals blodtörstiga indianer och det var därför det gick som det gick. Bara en dåre som var ute efter att bli hjälte och till och med president, kunde attackera ett sådant stort läger. Andra författare hävdar, att orsaken till nederlaget var käbbel inom regementet, moraliskt förfall i form av drickande och spel, avundsjuka, fåfänga och brist på ammunition. Dessa författare bygger sina teorier på de vitas ögonvittnesskildringar och ignorerar i stort sett indianernas berättelser, vilka de inte anser trovärdiga. Författarna lämnar olika uppgifter om lägrets storlek och krigarnas antal, men följer i stort sett officerarnas och soldaternas ögonvittnesskildringar.

År 1904 skriver författaren Cyrus T. Brady i sin bok, ”Indian Fights and Fighters”, att indianlägret sträckte sig flera miles längs floden (1 mile = 1 609 meter). William A. Graham påstår i sin bok från 1926, ”The story of the Little Bighorn: Custers Last Fight”, att lägret var 6,4 kilometer långt och 800 meter brett. Indianlägret innehöll 1 500 tipier med 4 000 krigare. Enligt Fred Dustins bok, ”The Custer Tragedy” från 1939, var Custer en oerfaren dåre, som attackerade ett läger som var 4,8 kilometer långt och innehöll 10 000 till 12 000 invånare med 3 000 till 3 500 krigare.

År 1951 skriver Charles Kuhlman i boken, ”Legend Into History: The Custer Mystery”, att Custer möttes av ett läger som sträckte sig 3,2 kilometer längs Little Bighornfloden med ungefär 3 000 krigare. Edgar I. Steward skriver i sin bok från 1955, ”Custer´s Luck”, att Custer nog stötte på den största ansamlingen av indianer någonsin på den nordamerikanska kontinenten. Lägret som var flera miles långt, innehöll 3 000 krigare, enligt hans uppfattning.

Den kände historikern och författaren, Robert Utley, har ändrat sig under åren angående lägrets storlek och krigarnas antal. År 1960 hävdade han att lägret hade 15 000 invånare med över 3 000 krigare. År 1973 noterade han att krigarnas antal uppgick till mellan 1 500 och 6 000, beroende vilka källor man använde. I Robert Utleys biografi om Custer, utgiven 1988, har han ånyo ändrat sig och skriver att lägret hade 1 000 tipier och där levde 7 000 personer inklusive 2 000 krigare. År 1993 kom han ut med en biografi om Sitting Bull, ”The Lance and the Shield”. I den skriver han att under en tidsperiod på sex dagar fördubblades lägrets invånarantal från 3 000 till 7 000 personer motsvarande 800 till 1 800 krigare. Lägret sträckte sig 4,8 kilometer längs Little Bighornfloden. Författaren Stephen Ambrose skriver i sin bok från 1975, ”Crazy Horse and Custer”, att Custer mötte över 3 000 krigare och att lägret var längre än 4,8 kilometer.

John Gray´s bok från 1976, ”Centenniel Campaign: The Sioux War of 1876”, är mera betänksam. Gray skriver att indianernas läger vid floden, som var 4,8 kilometer långt, innehöll 1 000 tipier med 1 700 till 2 000 krigare. I boken ”Archaeological Perspectives on The Battle of the Little Bighorn” från 1989, hävdar Douglas D. Scott, en av bokens fyra författare, att lägret var 5,6 kilometer långt. I lägret levde 10 000 indianer, inklusive 2 000 till 3 000 krigare.

Nyligen har det kommit ut böcker som ifrågasätter tidigare påståenden om ett gigantiskt läger med ett stort antal krigare. I boken Lakota Noon (1997), The Indian Narrative of Custer´s Defeat av författaren Gregory F. Michno presenterar han viktiga berättelser från sioux-och cheyennekrigare som deltog i striden. I sin bok diskuterar han hur många krigarna var och hur stort indianlägret var. Robert Marshall menar i sin bok från 1984, ”How many indians were there?”, att det fanns mellan 600 till 640 tipier i lägret med 800 till 1 200 krigare. Inte mera än vad Custer förväntade sig. Richard Fox Jr anser i sin bok från 1993, ”Archaeology, History, and Custers Last Battle”, att högst 2 000 krigare levde i ett läger med totalt 6 000 invånare. Indianlägret, anser han, sträckte sig från norr om Renos första skärmytslinje till Medicine Tail Coulees mynning.

Problemet med Little Bighornstriden är att inga soldater i Custers bataljon överlevde striden. Soldaterna i Renos och Benteens kompanier och de soldater som tillhörde Terrys och Gibbons styrkor kunde bara lämna berättelser som var baserade på gissningar och spekulationer. Deras tolkningar sträcker sig från någorlunda vettiga till det mest absurda. Emellertid, flera hundra indianer överlevde striden, och flera av dem har berättat om striden. På senare tid har historiker tagit indianernas berättelser på allvar. En ny historisk tolkning har ersatt den äldre, traditionella, som ensidigt baserades på de vitas förstahandsuppgifter. Genom att studera indianernas egna berättelser kan man dra häpnadsväckande slutsatser.

Indianernas läger i Little Bighorndalen var ovanligt stort. Stora skaror av hunkpapa-, minneconjou- och oglalasiouxer hade samlats där. Där fanns också mindre grupper av brulé-, sans arc-, och svartfotssiouxer. Såväl som en större skara nordliga cheyenner och lite mindre grupper av santeesiouxer och arapahoer. Men lägret var bara 2,4 kilometer långt och 400 meter brett. Lägret var mindre än vad traditionen hävdar och innehöll endast 1 000 till 1 200 krigare.

Indianernas tipier i Little Bighorndalen var inte uppställda i stamcirklar, vilket ofta görs gällande i traditionella texter och kartor. Förutom under religiösa sammankomster, reste indianerna upp sina tipier på en noga vald plats efter vissa högst naturliga regler, där man tog hänsyn till familjerelationer och markförhållanden. De reste upp sina tipier i närheten av en flod, vars stränder var kantade av träd, för att ha nära till vatten och ved. Indianernas tipier restes alltid upp så att dörren var riktad mot öster, för att välkomna morgonsolen. Man var medvetna om att det var olämpligt att tipin stod under ett träd. Faran för blixtnedslag var uppenbar under sommaren. De tipier som rests i Little Bighorndalen följde på ett naturligt sätt flodens krökningar. När nya skaror av indianer anlände till lägerplatsen letade de upp sin stam och reste upp sina tipier bland släktingar och vänner. Unga gifta siouxpar satte vanligen upp sin tipi i närheten av hustruns föräldrars tipi. Trots att White Bull var en fruktat minneconjoukrigare levde han därför med sin hustrus släktingar, som var sans arcsiouxer.