Våren 1883 slog Sitting Bull och hans familj sig ner vid Grandfloden i indianreservatet Standing Rock. I drygt femtio år hade han levt ett liv i frihet som krigare och jägare på den gränslösa prärien. Nu tvingades han till en påtvingad odlartillvaro inom ett begränsat landområde. Sitting Bull förväntade sig att de amerikanska myndigheterna skulle respektera honom för den stora ledare han var. Men det spelade ingen roll hur han agerade för i reservatet var det indianagenten James McLaughlin som bestämde. Han representerade den amerikanska staten och hade till uppgift att få alla siouxer att integreras i det amerikanska samhället. Sitting Bulls stolthet och okunskap ledde till konflikter med den tuffe indianagenten som tidigt gjorde klart för honom att han i fortsättningen inte skulle behandlas eller bemötas annorlunda än övriga indianer i reservatet.
James McLaughlin var väl medveten om vilken makt Sitting Bull hade över sitt folk. Han kände till att hövdingen var konservativ och höll benhårt fast vid sin kultur samtidigt som han såg ner på den vite mannens livsstil. En av McLaughlin’s planer för att få Sitting Bull på andra tankar var att låta honom få uppleva den amerikanska kulturen på nära håll genom att helt enkelt låta honom besöka stora amerikanska städer.
Sitting Bull’s Kindness, Philadelphia, 1885. Målning av Z. S. Liang 2018. Från juni 1885 till oktober 1885 turnerade Sitting Bull med Buffalo Bill Wild West Show. Han fick då stifta bekantskap med flera stora amerikanska städer. I varje stad väckte hans besök nyfikenhet och folk ställde sig i kö och betalade 2 dollars för att få hans autograf. Under Lings forskning inför målningen ingick ett besök hos Ernie LaPointe som då berättade att Sitting Bull var chockad över den utbredda fattigdomen i de städer han besökte. Hövdingen brukade då ge bort sina autografpengar till fattiga vita barn som han träffade på gatorna. Under 1880-talet kom ett mycket stort antal emigranter till USA och många av dem hamnade i fattigdom i de stora städerna.
Under Sitting Bull sista sex år i livet reste han ganska ofta in i den vite mannens värld. Under dessa resor fick han se och uppleva saker och ting som gjorde ett starkt intryck på honom. Redan sommaren 1881 hade han gjord ett kort besök i staden Bismarck vid Missourifloden. Två år senare besökte han staden igen. Bismarck hade nu blivit vald till huvudstad för Dakotaterritoriet och man planerade därför en storslagen ceremoni för placeringen av hörnstenen till det nya stadshuset (Capitol Building). James McLaughlin tog då med sig Sitting Bull och andra siouxledare till Bismarck för att delta i firandet. I staden passade hövdingen på att sälja sin autograf till intresserade för några få dollars.
Sitting Bull besöker Saint Paul
Våren 1884 planerade James McLaughlin att göra en affärsresa till Saint Paul i Minnesota och ville då att Sitting Bull skulle följa med. Enligt McLaughlin ville hövdingen se mera av den vite mannens vanor och sätt att leva. Järnvägsbolaget The Northern Pacific betalade biljetterna för Sitting Bull, en av hans hustrur och svågern One Bull. James McLaughlins hustru, Marie Louise Buisson som var en santee-dakota, följde med som tolk. McLaughlin hoppades naturligtvis att besöket i staden skulle göra ett så stort intryck på Sitting Bull att hans negativa syn på den amerikanska kulturen skulle mjukna upp. Delstaten Minnesota togs upp i Unionen redan 1858 och hade i mitten på 1880-talet 270 000 invånare. De flesta av dem var från Tyskland, Sverige och Norge. Saint Paul var huvudstaden och hade ungefär 100 000 invånare.
På fredagsmorgonen den 14 mars anlände så James McLaughlin och hans lilla grupp medresenärer till den nybyggda järnvägsstationen Union Depot i centrala Saint Paul. Tusentals nyfikna stadsbor hade därför samlats vid stationen för att få en titt på den mytomspunne siouxhövdingen. Men de blev snabbt besvikna då gruppen genast hoppade in i en vagn som tog dem till Merchants Hotel där de skulle bo de närmaste åtta dagarna. Väl framme vid hotellet väntade en efterlängtad frukost.
Efter frukosten omringades Sitting Bull av nyfikna journalister. En av dem beskrev honom som en ganska kort men kraftigt byggd man med ett hår som började gråna. Hövdingen gjorde ett ganska reserverat intryck enligt journalisten. En annan tidningsman noterade att hövdingen var klädd i en hjortskinnsjacka som var vackert dekorerad med glaspärlor och andra prydnader. Han såg snäll och avslappnad ut och pratade ledigt via en tolk till en grupp nyfikna människor. Vidare bar Sitting Bull en vit skjorta, leggings och mockasiner. I håret hade han en örnfjäder som stod rakt upp. Som alla andra siouxledare bar Sitting Bull på sin obligatoriska rökpipa och pippåse som ett tecken på hans rang. Det långa pipskaftet i trä var spiralformad och det tillhörande piphuvudet i catlinit var skulpterad som en indianfigur. På frågan om vad han tyckte om de vita svarade han: ”Jag tycker om de vita väldigt mycket och vill att mina barn skall växa upp bland dem”.
Under vistelsen i Saint Paul var McLaughlin väldigt angelägen om att visa upp vad staden hade att erbjuda av den amerikanska kulturen. De besökte statliga institutioner, finansdistriktet samt platser för industrier och handel. Sitting Bull bjöds på en rundtur på nyhetstidningen Pioneer Press och fick där se hur en tidning kom till samt hur en telegraf fungerade. Han besökte en mataffär med alla sina hyllor som var fulla med varor. Gruppen hälsade på hos olika industrier som tillverkade kläder, cigarrer och skor. I en skofabrik tog man mått på Sitting Bulls fötter och tillverkade ett par skor på tjugo minuter åt honom.
Höjdpunkten under vistelsen i Saint Paul var när gruppen besökte stadens brandstation. Brandmännen förklarade hur slangarna och stegarna fungerade och sedan genomförde man en brandövning. Man satte igång alarmet och brandmännen hoppade ur sina sängar och gled ner för brandstången. De spände fast hästarna till brandvagnen och satte av i en sådan fart att Sitting Bull ville se det en gång till. Men det som nog imponerade mest på Sitting Bull var när han pratade i en telefon med One Bull som stod ett hundra meter från honom. När hövdingen hörde One Bulls röst i andra änden blev han först stum av förundran och brast sedan ut i ett glädjeskratt.
Fotofirman Palmquist & Jurgens
I mitten av 1880-talet var Sitting Bull den mest kända indianen i USA och fotografer i hans närområde tävlade om att få ta den första bilden på honom. Det var våtplåtsfotografen Orlando Scott Goff från Bismarck som tog de allra första bilderna på hövdingen sommaren 1881. Under de nästkommande åren lyckades flera andra fotografer fånga hövdingen på bild. Av alla dem platser och byggnader som Sitting Bull besökte under sin vistelse i Saint Paul var ändå besöket hos en lokal fotograf det allra viktigaste och mest bestående för eftervärlden. I mitten av 1880-talet hade amerikanerna blivit besatta av att samla fotografier på kända personer. I Saint Pauls centrala delar fanns hela tio fotografateljéer. Flera av dessa ateljéer hade minst en eller två anställda som tog hand om mängder av förväntansfulla besökare som ville bli avfotograferade.
Det var under 1860-talet som en ny typ av fotografi introducerades som kallades för kabinettkort (Cabinet Card). Namnet kommer från att folk i allmänhet placerade sina inramade kabinettkort ovanpå ett kabinettskåp. Ett sådant kort framställdes från ett våtplåtsnegativ i glas och är ett pappersfotografi. Eftersom pappersfotografiet var tunt och kunde lätt gå sönder monterades den på en hård pappkartong som var lite större i format än själva fotografiet. Fotografen fick då rum med att trycka sitt firmanamn, hemort och utgivningsår på kartongens nedre kant. Även på kartongens baksida kunde fotografens namn och adress och andra uppgifter vara tryckt, och ibland även personuppgifter om den avfotograferade personen.
Kabinettkortet utvecklades speciellt för porträtt och gruppbilder på människor. Genom att masstillverka fotografier på kända personer kunde fotografen sälja dem för en relativt billig penning. Det klassiska formatet på ett kabinettskort var 16,5 cm x 11,4 cm. Ett större format kallades för ”Boudoir Cards” och det allra största formatet gick under namnet ”Imperial”, med det imponerade formatet 78,7 cm x 58,4 cm.
Kabinettskortet blev oerhört populär när det introducerades i slutet av 1860-talet. Under den period som Sitting Bull blev fotograferad, 1881 till 1888, var således kabinettkortet den typ av fotografi som var på modet i Amerika. Kabinettkortets popularitet sjönk runt sekelskiftet, speciellt då det fotografiska vykortet lanserades, men producerades fortfarande fram till första världskriget.
Fotoateljéen som Sitting Bull och One Bull besökte ägdes av svensken Alfred Uno Palmquist och han affärskompanjon Peder T. Jurgens. Alfred Palmquist föddes i Finland av svenska föräldrar den 21 juni 1850. Vi vet ingenting om hans barndom och uppväxt förutom att han som tjugotvååring emigrerade till Minnesota i USA. Ett år senare startade han tillsammans med en kollega upp en fotoateljé i Saint Paul i Minnesota som fick namnet Palmquist & Lake.
Tio år senare, 1883, ingick Palmquist ett samarbete med Peder T Jurgens. Om hans partner Jurgens vet vi bara att han var norrman och tidigare hade försörjt sig som ekonom. Peder Jurgens arbetade i firman mellan åren 1882 till 1888. Den nya firman fick då naturligtvis namnet Palmquist & Jurgens och levde vidare fram till i början av 1900-talet. Under 1870- och 1880-talen arbetade de flesta fotografer i sina ateljéer. Det hände dock att de begav sig ut i fält för att ta utomhusbilder. Palmquist & Jurgens var en sådan typisk fotofirma som föredrog att människor kom till deras ateljé för att bli avfotograferade. Firman hade specialiserat sig på att fotografera kända familjer i Saint Paul.
För oss indianintresserade är fotofirman Palmquist & Jurgens mest känd för sina fantastiska inomhusfotografier på Sitting Bull och hans systerson One Bull. Det var den 14 mars 1884 som Sitting Bull och One Bull besökte Palmquist & Jurgens ateljé i Saint Paul som då låg på 225 East Seventh Street för en fotosittning. Besöket i ateljén resulterade i tolv bilder på hövdingen, två gruppbilder på honom tillsammans med svågern One Bull samt en bild på One Bull.
Vi vet inte varför James McLaughlin valde just nordbornas ateljé men besöket där var i alla fall noga planerad och reglerat i avtal. Fotofirman Palmquist & Jurgens fick nu ensamrätt att marknadsföra och sälja fotografier på hövdingen i ett år framåt. Å andra sidan fick Sitting Bull en bunt bilder som han antingen kunde ge bort eller sälja för egen vinnings skull.
En bild på Sitting Bull såldes av Palmquist & Jurgens för en dollar. Det verkar som om Sitting Bull var väldigt noga med att inte att låta någon annan ta en bild av honom medan kontraktet varade. Det var först efter ett år i samband med att hövdingen reste med Buffalo Bill Wild West Show som han återigen ställde upp på fotografering.
Då och då dyker dessa fotografier idag upp på olika auktionsfirmor i USA och Europa och säljs för ett pris på mellan 10 000 kronor till 25 000 kronor om de är i gott skick.
Fotografiet till höger såldes på en auktion sommaren 2017 för 8 750 dollars. Det rekordhöga priset berodde på att John M. Burke, som var Buffalo Bulls manager och var den som lyckades med att övertala Sittting Bull att delta i Buffalo Bills Wild West 1885, har gjort en anteckning på kortets baksidan. Burke skrev följande: "På baksidan finns Sitting Bulls autograf. Kortet gavs till mig i hans läger vid Thunder Hawk Creek (i närheten av Fort Yates i Standing Rockreservatet) 1885". Sitting Bull turnerade med Buffalo Bills Wild West i fyra månader. Därefter återvände han till Standing Rockreservatet.
Den svenske fotografen Alfred Uno Palmquist avled i Saint Paul 1922. Vi vet inte var glasnegativen på Sitting Bull och One Bull finns i dag, men troligen är de sedan länge förstörda.
En del källor till denna text kommer från nyhetstidningen St. Paul Daily Globe som kom ut för första gången i januari 1878. The Globe var en demokratisk nyhetstidning och då de flesta människor i Saint Paul var just demokrater hade den även i uppgift att publicera officiella kungörelser.
Tidningen gavs ut sju dagar i veckan och en årsprenumeration vid tiden för Sitting Bulls besök i Saint Paul kostade 8 dollars. Förutom att The Globe skrev om händelser i Saint Paul publicerade man även nyheter från Minneapolis och andra närbelägna städer.
Den 5 mars 1889 publicerade The Globe intressanta porträtt i text och enkla tuschteckningar på framgångsrika män som på något sätt hade bidragit till nordvästra USAs välstånd. Det var bland annat handels- och affärsmän, jordbrukare, präster och jurister. Även svensken Alfred U. Palmquist med en imponerande mustasch porträtterades i text och bild. Så här skrev tidningen om honom:
”As nature is duplicated by the mirror so is the human feature transferred to paper by Alfred Palmquist (Palmquist & Jurgens), whose great photograhing establishment on Seventh street, corner, Robert street, is largely patronized because of the well known excellence of its work. Mr Palmquist is a thorough artist, and his products vie in finish and beauty with the very best products of the East. In the essentials of abundant light, first-class artist and conveniences and apparatus for taking all kinds of pictures large and small, the establishment is well nigh peerless”.
Men en så stor svensk befolkning i Minnesota fanns det ett stort behov av nyhetstidningar på svenska. Skaffaren och Minnesota Stats Tidning var en svenskspråkig tidning som naturligtvis inte kunde låta bli att kommentera Sitting Bulls besök i Saint Paul. Skaffaren föddes 1877 i staden Red Wing i Minnesota. Grundaren var Eric Norelius som ensam gav ut en broschyrliknande trycksak med ett kristen lutheranskt budskap på svenska. År 1979 fick han hjälp av två andra svenskar och man flyttade då versamheten till Saint Paul. Där gav man ut en riktig tidning med sju-åtta kolumner som innehöll både lokala och nationella som internationella nyheter. I början av 1880-talet hade tidningen en läsarskara på ungefär 3 000. En årsprenumeration kostade 2 dollars och läsare fanns i Minnesota, Iowa, Wisconsin och Nord-dakota och Syd-dakota. Tidningen bytte ständigt namn tills den slutligen lades ner i februari 1939.
Skaffaren gavs ut vid tiden för Sitting Bulls besök i Saint Paul en gång i veckan på onsdagar. Artikeln om Sitting Bull publicerades den 26 mars då hövdingen redan hade åkt hem. Så här skriver tidningen om hövdingens besök i några av stadens skolor den 17 mars:
"I måndags var den berömde indianchefen på besök i flera af stadens publika skolor, under ledningh af mr. Oppenheim, presidenten för skoldirektionen. Första besöket gällde Franklinskolan. Det som mest intresserade hans röda majestät var det elektriska alarmsystemet, förmedelst hvilket den stora byggnaden kunde utrymmas af sina 1,000 skolbarn på 1 minut och 45 sekunder. I högskolan höll Sitting Bull ett tal på indianspråket, tolkadt av mr. Laughlin, hvari han uttryckte sitt stora nöje öfver, att den store Anden huldt sig få upplefva den dag, då den store Anden äfven ville taga vård om sina röda barn, en önskan, hvari alla kristna borde instämma