Kiowaernas samhällstruktur
När Little Mountain blev vald till överhövding var kiowastammen uppdelad i sex band (topadoga) eller understammar. Det hade tidigare funnits ett sjunde band, Kuato (Pulling Out), men det bandet utplånades av siouxer på 1780-talet. I början på 1800-talet fanns det således sex band kvar i stammen. De kallades för Kata (Biters eller Arikara), Kogui (Elks), Kaigwa (Kiowa), Kingep (Big Shields), Semat (Thieves eller Kiowa-Apaches), Kongtalyui (Saynday´s Children).
Banden var i stort sätt självstyrande och leddes av en hövding i mogen ålder (topadoki), som kom från en rik familj och hade fina krigsmeriter. En bandhövding erhöll sin position främst genom sina goda egenskaper som människa. En del band hade vuxit sig så stora att det var svårt av försörjningsskäl för medlemmarna att leva tillsammans året runt, så de hade splittrats upp i två eller flera grupper. Banden levde åtskilda från varandra under större delen av året. Storleken på ett band varierade från 12 till 50 tipier, med en familj på 4 till 6 personer per tipi. Banden kom tillsammans under sommaren och genomförde då gemensamma buffeljakter samt firade den årliga soldansen. Efter sommaren splittrades stammen återigen upp i de olika banden, som då begav sig ut på prärien som en politisk och ekonomisk självständig enhet.
Bandhövdingen tog ansvar för sitt bands styre och ekonomi. Han såg till att lag och ordning rådde i bandet och garanterade att medlemmar fick skydd mot fienden. Ett bands medlemmar levde i ett gemensamt i läger, jagade och reste tillsammans på prärien. Det var bandhövdingen som bestämde vart de skulle flytta och var de skulle slå läger. Han skötte förhandlingar med handelsmän när den möjligheten dök upp. Men framförallt rådfrågade bandhövdingarna andra inflytelserika personer i bandet när viktiga beslut skulle tas. Medlemskapet i ett band var frivilligt. Det var inte ovanligt att en familj, som av någon anledning ogillade ledarens sätt att styra bandet, beslutade sig för att lämna bandet och bilda ett nytt eller gå med i ett annat.
Kiowabanden leddes således av en respekterad äldre krigare, som tog beslut i frågor som påverkade bandets alla medlemmar. Ofta var det en av dessa bandhövdingar som fick särskild respekt som ledare på grund av sin militära skicklighet och sin förmåga att lösa problem på ett smidigt sätt. En sådan hövding hade därför inte bara inflytande över sitt eget band, utan även över hela stammen. När kiowaerna slöt fred med comancherna 1790 hette deras överhövding Hare Lip (Poliakya). Efter honom kom Feathercap (Tsonbohon), som efterträdes av Islandman (Adate), som ju efter sin brist på ledarskap blev avsatt och ersatt av Little Mountain (Dohasan) 1833. När alla banden slog läger tillsammans samlade överhövdingen alla bandhövdingar, religiösa ledare och krigsledare till ett rådsmöte för att diskutera frågor som skulle komma att påverka hela stammen den närmaste tiden. Det kunde gälla frågor som när och var man skulle hålla religiösa ceremonier, om man skulle gå ut i krig eller om man skulle sluta fred.
Samhällsklasser
Människorna i kiowasamhället var uppdelade i rangordnade sociala klasser. Kiowaer som hade högst status, erkända krigare, topadokis, rika personer och religiösa ledare, bildade en egen klass som kallades för onde. Ungefär tio procent av stammens män och kvinnor var onde. En mycket större grupp, ungefär 40 procent av stammens befolkning, tillhörde klassen ondegupa. Man kan säga att de var stammens medelklass, vanliga krigare, lägre hövdingar samt personer som hade en liten förmögenhet.
Kiowakonstnären Julian Scott ritade den här ledgerteckningen som visar tolv högt uppsatta kiowamän, så kallade onde. Alstret är från 1880 och gjord på papper med blyerts- och färgpennor samt tusch. Formatet är 19,1 x 30,5 centimeter
Den tredje klassen, kaan, utgjordes nästan hälften av stammens befolkning och betraktades som fattiga. Ytterst få stammedlemmar, individer som inte hade några ambitioner att förbättra sin situation på grund av lathet, som hade begått brott eller hade kommit på kant med kiowasamhället, ingick i den lägsta klassen som kallades för dapom.
Sitting in the Saddle var son till hövdingen Lone Wolf och båda tillhörde således samhällsklassen onde. Foto: William S. Soule 1860-talet.
Kiowaernas samhällsklasser var inte på något sätt statiska eller slutna. I och med att män bättrade på sina krigsmeriter kunde de klättra upp för den sociala klasstegen och till slut bli en onde. Likaväl kunde en person förlora sin klasstillhörighet ganska snabbt, genom att ljuga, stjäla, mörda en stamfrände eller uppvisa brist på moral. Ofta blev en kvinna en onde genom födsel eller giftermål. Men även en kvinna som var en skicklig hantverkare eller hade ett vackert utseende kunde bli en onde.
Krig och brödraskapen
Krig var kiowamännens huvudsakliga sysselsättning. Men även i krig krävdes det ledare. I regel strävade alla män efter att delta i krigsräder för att plundra, hämnas en attack från en fiende eller för rent nöjes skull. De var därför med stor glädje som krigarna återvände till sitt läger med hästar och skalper efter en räd. Men den största lyckan erhöll en krigare genom att vidröra en fiende med handen eller ett föremål under en strid. En sådan bragd kallades för att man räknade coup på fienden. En man som med tiden hade samlat på sig ett stort antal coups och stulit många hästar kunde bli en krigsledare. En krigsledare fick förtroendet att leda såväl små krigargrupper i räder som flera hundra krigare i omfattande krigsexpeditioner. Under en räd var det ledaren som bestämde var man skulle slå läger, han utsåg lägervakter och spejare och delegerade uppgifter till män som fick hämta vatten, ved och se till hästarna. Men framförallt var det ledaren som drog upp taktiken. En krigsledare kunde bara utöva sin makt under den period räden ägde rum. Men om det visade sig att han även fick människor att lyssna till honom under fredstid var han säkert en person som kunde bli vald till bandhövding och sedan överhövding.
Männen i kiowasamhället var medlemmar i klubbar eller så kallade krigarsällskap, som kiowaerna kallar för Yapahe (krigare). Kiowaerna hade sex krigarsällskap som var åldersgraderade; Polanyup (Rabbits), Adaltoyuo (Young Sheep), Tsentanmo (Horse Headdress), Tonkonko (Black Legs), Taupeko (Crazy Horses) och Kaitsenko (Real Dogs).
De yngsta pojkarna gick med i sällskapet polanyup. Vuxna män från medelklassen blev vanligen först medlemmar i sällskapet adaltoyuo. Därefter kunde de avancera till andra sällskap i takt med att de bättrade på sina krigsmeriter. Kaitsenko var det förnämaste sällskapet. Medlemsantalet i kaitsenkosällskapet var begränsat till tio personer. De var således eliten bland stammens krigare. Krigarsällskapens egentliga uppgift inom stammen var huvudsakligen polisiär. Vid stora sammankomster och vid gemensamma jakter agerade medlemmar i ett krigarsällskap som poliser.
Santa Fe-leden
År 1821 öppnades en 130 mil lång handelsled som skar rakt igenom den södra prärien. Santa Feleden som den kallades för började vid den amerikanska staden St. Louis i öster och slutade i staden Santa Fe i den mexikanska provinsen New Mexico i väster. Santa Feleden användes först av amerikanska- och mexikanska handelsmän mellan åren 1821 till 1846. Så småningom användes den även flitigt av emigranter.
Fram till 1820-talet hade kiowaernas kontakt med den vite mannen varit få men blodiga. Vid enstaka tillfällen hade stammens krigare attackerat handelskaravaner som färdades genom deras land och kommit undan med stora mängder varor. År 1832 utförde kiowakrigare en attack på en amerikansk handelskaravan och kom bland annat över ett stort antal silvermynt. Krigarna kände inte till myntens användningsområde och gjorde hårsmycken av dem. Även om den vite mannens kultur var okänd för kiowaerna hade den redan börjat påverka deras egen. Hästen som kiowaerna nu var beroende av hade förts över till den amerikanska kontinenten av spanjorerna två hundra år tidigare. Metallföremål, yxor, lans- och pilspetsar och knivar, som kiowaerna brukade med glädje, kom från den vite mannen.
I början på 1830-talet etablerade bröderna Bent ett handelsfort vid Arkansasfloden i det sydöstra hörnet av dagens Colorado. Fortet blev snabbt en viktig anhalt för handelsmän som transporterade sina varor längs Santa Fe-leden. Bröderna Bent lockade även ner cheyenner och arapahoer från norr för att handla vid fortet. Kiowaerna, som ju sedan länge var fiender till cheyennerna, hindrades av dem att komma i närheten av fortet.
Fredsmötet vid Fort Gibson 1837
Sommaren 1834 red en amerikansk dragonstyrka under överste Henry Dodge ut på den södra prärien för att besöka stammarna där och bjuda in dem till ett fredsmöte vid Fort Gibson. I en washitaby träffade Dodge en grupp kiowaer med Little Mountain i spetsen. I byn överlämnade Dodge två kiowabarn som hade blivit tillfångatagna av osager året innan. Det var den första officiella kontakten mellan kiowastammen och representanter från den amerikanska regeringen. Little Mountain accepterade inbjudningen till fredsmötet och beslöt att tillsammans med fjorton andra hövdingar följa med soldaterna till Fort Gibson.
I september 1834 möttes så hövdingar från olika stammar på den södra prärien vid Fort Gibson för att prata fred. De flesta stammar lovade nu att leva i fred med varandra och inte attackera amerikanska medborgare. De accepterade ett gemensamt jaktområde och lovade att upphöra med sina räder i Mexiko. Under mötet lyckades Little Mountain byta till sig taimefiguren från en osagehövding mot en fin kiowahäst. Kiowaerna ogillade vissa villkor i avtalet och lämnade därför mötet utan att skriva på det.
Amerikanerna var emellertid inte nöjda med kiowaernas ovilja att skriva på avtalet. För att få hövdingarna medgörliga till fredsuppgörelsen delade regeringen ut presenter och handelsvaror till dem. Det gav slutligen resultat, för på våren 1837 mötte tio kiowahövdingar representanter från regeringen i Fort Gibson och skrev på stammens första fredsavtal med Förenta staterna. Men överhövdingen Little Mountain vägrade ånyo att underteckna avtalet. Orsaken till hans handlande är inte känt. Troligen ansåg han att fördraget inte skulle vara till gagn för kiowaerna. Kiowaerna tilldelades nu ett eget jaktområde och de lovade att amerikanska medborgare kunde färdas längs Santa Fe-leden utan att riskera liv och lem. Kiowaerna skulle söka fred med Mexiko och upphöra med sina stridigheter mot sioux och pawnee. De skulle också lämna den vita befolkningen i republiken Texas i fred.
Det stora indianska fredsmötet
Sommaren 1840 äger ett stort fredsmöte rum mellan mellan å ena sidan cheyenner och arapahoer å andra sidan kiowaer, comancher och kiowa-apacher. I detta historiska möte, som för övrigt ägde rum i närheten av Bent´s Fort, kommer de inblandade stammarna överens om att aldrig mer föra krig mot varandra. För kiowaerna var detta fredsmöte viktigare än mötet med amerikanerna tre år tidigare. Kiowaerna fortsatte därför att attackera handelskaravaner som passerade genom deras land. De gjorde plundringståg djupt in i spanska områden och attackerade vita bosättningar i Texas. År 1845 införlivades Texas med USA och dess invånare blev amerikanska medborgare. Följande år gick USA ut i krig mot Mexiko. Tre år senare var kriget över och New Mexico, som var hårt utsatt för kiowaernas plundringståg, blev nu amerikanskt.
Fort Atkinsonavtalet 1853
Kiowaerna betraktades nu ett som ett allvarligt hot mot den amerikanska expansionen. När guld hittades i Kalifornien 1848 förändrades situationen snabbt för kiowaerna. Plötsligt rullade ändlösa tåg av prärieskonare genom kiowaernas land. De vita orsakade stor förödelse på naturen längs Santa Fe-leden. De förde även med sig kolera och andra sjukdomar. Ytterligare mindre gulfyndigheter lite här och var i väst lockade till sig ännu fler vita.
Under 1850-talet etablerade den amerikanska militären flera militära fort längs Texas gränser för att få stopp på kiowaernas räder. De låg emellertid för långt ifrån varandra för att kunna förhindra indianska räder i Texas. Den amerikanska armén hade även svårigheter i att skydda vagnskaravaner som färdades längs Santa Fe-leden. För kiowaerna var det mycket vinstgivande att attackera just sådana vagnskaravaner som transporterade begärliga varor.
När armén inte klarade av att få stop på indianernas räder bjöd regeringen år 1853 in kiowa-, comanche- och kiowa-apachestammarna till ett fredsmöte vid Fort Atkinson. Där skrev mindre inflytelserika kiowahövdingar på ett avtal och lovade nu att upprätthålla fred med både USA och Mexiko. Faktum var att kiowaerna var nu så beroende av sina räder i Mexiko att högre hövdingar därför inte undertecknade avtalet. Vidare lovade stammarna att räderna mot handelskaravaner som färdades på Santa Fe-leden skulle upphöra och de tillät USA att bygga fort och vägar i deras territorium. Som motprestation lovade den amerikanska regeringen att betala ut kontanter och varor till stammarna för ett värde av 18 000 dollar årligen i tio år.