Efter striden vid Little Bighorn hade den amerikanska armén jagat Sitting Bulla anhängare så målmedvetet att de enda överlevande i slutet av 1877 fanns antingen i de olika reservaten i USA eller i exil i Kanada. Till Kanada hade mellan 3 000 och 4 000 siouxer flytt för att komma undan de amerikanska soldaterna. Men livet i Kanada präglades av hemlängtan och försörjningsproblem. När buffeln försvann och hungern växte sig all starkare började flyktingarna återvända till sina familjer och vänner på amerikansk mark. Under första hälften av 1880 begav sig hövdingarna Spotted Eagle, Rain-In-the-Face, Black Moon, Crow King, Gall, Little Hawk och Low Dog med sina familjer och anhängare över gränsen för att sträcka vapen. I juli 1881 kapitulerade så de sista hårdnackade siouxerna, Sitting Bull med knappt 40 familjer, 44 män, 143 kvinnor och barn, vid Fort Buford i Nord Dakota.
Den amerikanska regeringen allierade sig nu med inflytelserika kyrkor i öst och självutnämnda humanistiska organisationer för att starta sin massiva kampanj som gick ut på att införliva siouxerna till det vita samhället. För att åstadkomma detta ansåg humanisterna att siouxernas stamstruktur behövde förändras i grunden och att deras religion måste utrotas. Naiva reformister trodde på konceptet privat ägande; om indianerna tilläts äga jordbruksland och egendom skulle det sporra dem till att anamma den vite mannens livsstil. Man ville göra om siouxerna till bönder som ägde sina egna jordar genom att dela ut 160 acres av reservatland till varje familjeöverhuvud.
Andedansreligionen
Mot slutet av 1880-talet var siouxerna alltmer missnöjda med livet i reservaten. De höll på att förlora sina traditioner. Fattigdom och sjukdomar kännetecknade nu livet i reservaten. När siouxerna fick höra talas om en indiansk profet som förkunnade en ny religiös lära som kunde lösa deras problem blev de genast intresserade. Profetens namn var Wovoka vars lära hade spridits till präriens alla indianreservat.
Wovoka föddes 1857 i västra Nevada. Han var son till Tavibo, en känd paiuteshaman. När Wovoka var tolv år fick Tavibo och hans mentor Wodziwob en gemensam vision. En andlig röst talade till dem och sade att den gamla världen var utsliten och Gud ville återskapa den för endast indianer. Alla döda indianer skulle väckas till liv igen, och komma tillbaka till den återskapade jorden som unga och friska människor. Men för att allt detta skulle kunna ske måste indianernas tro på den nya religionen vara fast. De måste också förbereda sig inför den nya världens skapelse genom att regelbundet genomföra en helig dans. Dansen kallades för Andedansen, eftersom indianerna dansade för alla döda indianers själar.
Tavibos nya förkunnelse spreds snabbt till stammar i Nevada, norra Kalifornien och södra Oregon. När Tavibo plötsligt avled i en sjukdom 1871, avtog intresset för Andedansen snabbt. När Wovokas far dog var han fjorton år och föräldralös. David Wilson som ägde en ranch i Nevada adopterade Wovoka. Familjen Wilson uppfostrade Wovoka tillsammans med sina två söner. Familjen var goda kristna och Wovoka fick nu en kristen uppfostran och döptes till Jack Wilson. Det kristna budskapet intresserade Wovoka och han lärde sig mer av mormoner som missionerade i paiutereservaten i Nevada.
Som ung man kom Wovoka i kontakt med olika religiösa sekter i Washington och Oregon. När han återvände till Nevada gifte han sig med en kvinna från paiutestammen och började arbeta på sina adoptivföräldrars ranch. Wovokas levde nu som en vit man. Han arbetade hårt och plikttroget och kallade sig för Jack Wilson. Men han var inte nöjd med sin tillvaro. Trots att han levde som en vit man blev han aldrig riktigt accepterad av det vita samhället. Inte heller bland sitt eget folk kände han sig välkommen och respekterad trots att hans far hade varit en välkänd shaman.
År 1886 hände något som förändrades Wovokas liv för alltid. Han var uppe i bergen och högg ved när han plötsligt sköljdes över av en konstig känsla. Han svimmade och fick en vision. Enligt Wovokas egen berättelse föll han ner till marken död och kom till himlen. Där talade han med Gud. Sedan återvände han till jorden väckt från de döda. Wovokas budskap liknade mycket hans fars och handlade om att jorden skulle återskapas och alla som levde på jorden skulle för all framtid leva bekymmerslösa och lyckliga.
Nästa dag talade Gud återigen till Wovoka och uppmanade honom att dela med sig av sin uppenbarelse till sina stamfränder. Omedelbart började Wovoka förkunna sin religion för alla paiuter. Han återinförde sin fars Andedans. Wovoka ville nu predika på heltid men kunde inte göra det av ekonomiska skäl. Han var tvungen att arbeta på ranchen för sitt uppehälle.
Tre år senare märkte Wovoka att intresset för hans religion bland paiuterna höll på att minska. Wovoka insåg då att han måste utföra ett under för att få tillbaka intresset bland paiuterna. Wovoka predikade för sitt folk att sade att ett under skulle ske på en förutbestämd dag i juli 1888. Och just på denna dag skulle Walkerfloden fyllas med is. På den aktuella dagen reste Wovoka med troende och skeptiker till en bro som gick över floden. Där stod de och väntade på att undret skulle ske medan Wovoka bad. Plötsligt kom stora isblock flyttande ner för floden. I själva verket var det Wovokas Wilsonbröder som hade iscensatt undret. De hade lastat en vagn med is från pappans ishus och dumpat isen i floden en bit uppströms. Om de gjorde det på Wovokas uppmaning eller om de gjorde så för att rädda skinnet på Wovoka förtäljer inte historien. Paiuterna blev i alla fall djupt imponerade och betraktade nu Wovoka som Guds frälsare. Wovokas anseende ökade nu bland sitt eget folk i Nevada. Ytterligare ett under ägde rum lite senare, som fick Wovokas religion att spridas vidare till andra stammar.
Den 1 januari 1889 ägde en total solförmörkelse rum i västra USA. De flesta indianer blev tillfälligt förfärade över att solen plötsligt bara slocknade eller "dog". Wovoka som låg till sängs i scharlakansfeber påstod för sina närmaste att han dog under solförmörkelsen. Paiuter som besökte honom för att fråga om råd trodde verkligen att han hade dött och började förbereda hans begravning. Men Wovokas hustru förbjöd dem att göra det. En tid efter solförmörkelsen återuppstod Wovoka från de döda. Han förkunnade då att han återigen hade haft ett samtal med Gud och hade ett nytt budskap att komma med.
Det nya buskapet gick ut på att den gamla världen skulle förstöras och ersättas med en ny underbar värld för alla indianer och deras släktingar. I kraft av Gud skulle Wovoka själv kunna påverka vädret och förstöra den gamla världen och återskapa den nya, när tiden var mogen för det. Wovoka betraktade nu sig själv som Jesus, Guds son på jorden. Gud hade sagt till Wovoka att sprida den nya religionen till alla indianer.
Andedansen var en blandning av kristendom och gamla indianska traditioner med budskap om fred, kärlek och ickevåld mot alla människor, inklusive den vite mannen. När ett tredje under skedde säkerställde det Wovokas anseende som guds budbärare.
Området i Nevada som Wovoka levde i drabbades av svår torka 1889. Indianerna led svårt av torkan. En kapten inom indianpolisen och skeptiker till Wovoka, vid namn Josephus, begav sig till Wovoka och bad honom inför en stor åhörarskara att han skulle skapa regn. Wovoka antog utmaningen och bad en hel dag och sade sedan till Josephus att det skulle börja regna om tre dagar. På morgonen den tredje dagen såg Josephus och alla de andra att Walkerflodens breddar svämmade över och sköljde sitt vatten över låglandet. Ett under hade förutspåtts av Wovoka och hans religion ifrågasattes inte längre. Wovokas religion spreds nu snabbt till andra stammar.
Andedansen kommer till siouxerna
Delar av Wovokas nya religion nådde Pine Ridge- och Rosebudreservaten under sommaren 1889 genom budbärare och brev från andra stammar. Siouxerna var delvis skeptiska men också hoppfulla av nyfikenhet. Under hösten sammankallades hövdingarna i Pine Ridgereservatet till ett möte och bestämde sig för att skicka ner en delegation till Nevada som skulle ta kontakt med den nya Messias.
Short Bull och Kicking Bear
I delegationen ingick bland annat minneconjouen Kicking Bear från Cheyenne Riverreservatet och brulén Short Bull från Rosebudreservatet. I april året därefter rapporterade männen att de hade träffat Wovoka och att hans ord var sanna. Kicking Bear och Short Bull började nu förkunna om andedansreligionen i siouxreservaten. Det var främst traditionella siouxer, de som fortfarande höll fast vid stammens gamla kultur, som nu började praktisera Wovokas religion. Den spreds snabbt till de andra siouxreservaten under våren och sommaren 1890. Siouxernas främsta apostlar kom att bli den militante Kicking Bear och hans följeslagare Short Bull.
Kicking Bear misstolkade tragiskt nog religionens fredliga budskap till en mer militant och fientlig lära. Snart var det inte bara en helig dans utan indianerna började bära skyddskläder under dansen. Kicking Bear lade på eget initiativ till en ny dimension. Han införde den så kallade andedansskjortan. Kicking Bear relaterade till vad han hade upplevt i Nevada. Han berättade att när dansarna i Nevada kom tillbaka från möten med andarna tog de med sig vatten, eld och vind, som de kunde döda alla vita med eller indianer som stod på de vitas sida. Han beskrev också den "heliga skjortan" som en del andedansare i Nevada bar och påstod att kulor inte kunde tränga igenom dem och att de var gjorda för att användas i krig. Kicking Bear förklarade för siouxerna att om de sydde en skjorta med vissa mönster, en örn på ryggen och stjärnor m.m. skulle den stå emot gevärskulor. Som enda stam, började nu siouxerna bära "kulsäkra" skjortor som ett inslag i andedansen.
Den 9 augusti 1890, tog den kringresande fotografen John Grabill fyra fotografier på medlemmar ur minneconjouhövdingen Big Foots band, som utförde en Grass Dance vid Cheyenne River i Syd Dakota. Just det här fotografiet visar fem siouxer som är klädda i Grass Dancekläder. Två månader senare hade Big Foots band antagit Andedansen. Dansarna klädde sig då i heliga andedansskjortor, som var tillverkade av mjölsäckar.
Siouxerna I Pine Ridge- och Rosebudreservaten började nu dansa i väntan på att den Store anden skulle komma. Andedansens ritualer inkluderade bön och offer till andar såväl sång och dans. En vit handelsman som bodde i Pine Ridgereservatet beskrev en andedansritual på följande vis:
"Dansarna stod först på rad vända mot solen, ledaren stod mittemot dem och bad en bön och svingade samtidigt med en andestav, en lång stav som var dekorerad med rött tyg och fjädrar, över huvudet. När han hade svingat klart med staven vände han sig mot solen och bad ytterligare en bön. Därefter slöts raden av dansare till en cirkel, runt ett träd som var uppsatt i mitten på dansbanan, och dansen satte i gång"
Deltagarna i en andedans fortsatte sedan att sjunga och dansa. Många dansade med sådan inlevelse att de hamnade i trans, föll ner på marken och såg syner. Efter en sådan upplevelse kunde många berätta att de hade kommit i kontakt med avlidna familjemedlemmar och vänner och erhållit budskap från andevärlden. Dessa budskap var positiva, de lovade fred och framgång i livet.
De flesta andedanser ägde rum lång från bebyggelser och indianagenternas högkvarter. Den största gruppen andedansare, ungefär 3 500, höll till i Badlands, nordväst om Pine Ridgereservatet, vid en vild och ödslig plats som kom att kallas för the Stronghold Table. De flesta av dessa dansare kom från Rosebud- eller Pine Ridgereservaten. Det finns ingen fastställd siffra på hur många anhängare den nya religionen fick bland siouxerna, men kanske en tredjedel av siouxerna deltog i andedansen vid något tillfälle. Indianerna i Lower Brulésreservatet tog emot andedansen med hull och hår. Men deras indianagent satte omedelbart stopp för deras religionsutövande, genom att gripa sjutton dansledare.
Andedansen når Sitting Bulls reservat
När Pine Ridge- och Rosebudreservaten hade blivit aktiva platser för andedansen, beslutade sig Kicking Bear för att sprida religionen till sitt eget folk i Cheyenne Riverreservatet. De flesta var inte intresserade där. Men två traditionella minneconjouhövdingar, Hump och Big Foot, hängav sig snabbt till den nya religionen. I Big Foots band levde medicinmannen Yellow Bird. Han var känd för sitt hat till den vite mannen. Han var också en god talare och pådrivare. Yellow Bird lyckades nu förtrolla Big Foots band med den nya religionen, så att de började dansa både dag och natt.
I oktober kom Kicking Bear till Standing Rockreservatet. Han hade blivit inbjuden av Sitting Bull som nu ville att han skulle sprida den nya religionen till sitt folk. Sitting Bull lyssnade till Kicking Bears förkunnelse. Han var lite tveksam, men bad Kicking Bear att stanna och lära ut den nya religionen. Även Sitting Bull deltog i Andedansen tills han fick order från indianagenten James McLaughlin att sluta. En vecka efter att Kicking Bear hade kommit till Standing Rock blev han eskorterad ut ur reservatet av McLaughlins indianpoliser.
Militären kopplas in
Av alla siouxagenter var Daniel F. Royer i Pine Ridgereservatet den som mest ihärdigt krävde att armén skulle kopplas in för att få stopp på dansandet. Han var nyligen utnämnd till agent och kom så sent som i oktober 1890 till Pine Ridge. Utnämningen av Royer var en politisk gentjänst från regeringens sida. Royer hade ingen erfarenhet av att arbeta med indianer och vid första möten med siouxerna uppvisade han en uppenbar rädsla för dem. Siouxerna gav honom därför det passande namnet "Young-man-afraid-of-the-Sioux". Indianerna i Pine Ridge dansade nu överallt i reservatet, utan att ta hänsyn till Royer.
Agent Royers rädsla för siouxernas underliga sånger och danser som utfördes bara några kilometer från hans högkvarter ökade för varje dag. Den 30 oktober skrev han till indianbyrån att situationen i reservatet enbart kunde lösas genom att trupper skickades till honom. Royer sände därefter dagliga telegram till Washington för att be om tillåtelse att komma till huvudstaden och förklara situationen. Men Washington svarade honom att det var bättre att han stannade kvar vid sin agentur och löste sina problem där.
Den första veckan i november hade de flesta andedansare samlats i badlandsområdet under ledare som Kicking Bear, Short Bull och Two Strikes. I siouxreservaten var invånarna så uppslukade av Andedansen att alla övriga aktiviteter stannade av. Föräldrarna förbjöd sina barn att gå till skolorna och reservatsbutikerna var tomma. Ute på de små jordbruken låg arbetet nere. De flesta utövare flyttade nu ut till mera isolerade platser i reservatet för att undvika indianagenter och deras poliser när de dansade. I Pine Ridge telegraferade den uppskärrade Royer till Washington:
"Indianerna dansar i snön. De är galna... Vi behöver militär förstärkning omedelbart. De religiösa ledarna bör gripas och föras till någon militär garnison tills oron har lagt sig, utan ytterligare dröjsmål"
Nu flockades även tidningsjournalister och fotografer till reservatens agenturer. De förväntade sig att ett krig skulle bryta ut när som helst och ville förstås vara plats. Men när de insåg att allt prat om krig var överdrivet och högst osannolikt började de skriva påhittade artiklar med feta rubriker om hur hotfull stämningen var i reservaten och att risken för ett nytt siouxkrig närmade sig med stormsteg.
Regeringen var nu tvungen att gå till handling för att lösa problemen i siouxreservaten. De hade inte mycket att gå på. Men de var tvungna att lita till agenternas telegram och nybyggarnas växande oro för andedansen och ett nytt siouxuppror. Tidigare hade trupper skickats till reservaten för att lugna indianerna. Men nu, den 14 november gav president Harrison krigsministern i uppgift att få stopp på ett eventuellt uppror. Tjugo dagar senare anlände mer än 1 000 soldater till Pine Ridge- och Rosebudreservaten. Där placerades vakter vid alla byggnader i agenturen och de olika siouxlägren sattes under bevakning. Spänningen bland siouxerna ökade nu under de nästkommande veckorna.
Den 20 november beordrade indianbyrån att alla indianagenter skulle telegrafera in listor på alla religiösa ledare som de betraktade som farliga. Listorna skickades sedan till general Nelson Miles i Chicago, som var militärområdeschef över Missouri. När Miles fick se Sitting Bulls namn bland dessa orosstiftare, drog han slutsatsen att han var orsaken till alltsammans. Planer för att gripa Sitting Bull gjordes nu upp.
Mordet på Sitting Bull
Mellan den 15 och 29 december 1890 ägde nu en serie komplicerade händelser rum i siouxreservaten som involverade armén, inrikesdepartementet, indianer, politiker, nybyggare, tidningsjournalister och andra som så småningom kulminerade i den tragiska händelsen vid Wounded Knee.
I Standing Rockreservatet gjorde agenten James McLaughlin allt för att motarbeta Sitting Bulls inflytande över sitt folk och få honom förflyttad. När Sitting Bull vägrade stoppa sina andedansare fick McLaughlin tillstånd av general Miles att gripa hövdingen. På morgonen den 15 december red 43 indianpoliser, med löjtnant Bullhead i spetsen, fram till Sitting Bulls stockhus vid Grand River för att gripa honom. När de skulle föra bort Sitting Bull utbröt en vild eldstrid mellan indianpoliser och hövdingens anhängare. Den slutade med att Sitting Bull och hans sjuttonårige son Crowfoot och sex av hövdingens anhängare dödades tillsammans med sex indianpoliser.
Rädda och chockade över mordet på Sitting Bull flydde nu många hunkpapasiouxer från Standing Rockreservatet. Den 17 december, nådde de första flyktingarna minneconjouhövdingen Humps läger vid Cheyenne River. Hump stod som nummer två på listan över farliga motståndsmän och var ledare för ett band på ungefär 400 siouxer. I Humps läger hade andedansen pågått i flera veckor. Myndigheterna betraktade honom som vresig och fientlig och ansåg att det var farligt att besöka hans läger.
General Miles beordrade nu kapten E. P. Ewers, som hade haft kontakt med Hump tidigare och hade fått hans förtroende, att tala med hövdingen för att få honom att kapitulera. Ewers lämnade Fort Bennett med endast en löjtnant vid sin sida. När de nådde Humps läger blev de varmt mottagna. Ewers förklarade för Hump att han hade order om att föra honom och hans folk till Fort Bennett vid Missourifloden, för att skydda dem från fientliga indianer. Till allas förvåning samtyckte Hump. Han sade till Ewers att han inte bara skulle föra sitt folk till Fort Bennett, utan även låta sig bli värvad som spejare och hjälpa armén att fånga in andra andedansare. De flesta hunkpapaflyktingar valde att följa med Hump till Fort Bennett. Men under natten, den 18 december, beslutade sig ungefär 40 hunkpapasiouxer och 30 av Humps unga krigare att smyga iväg för att leta upp Big Foots minneconjouband, som låg längre uppströms.
Big Foot
Som nummer tre på listan över möjliga bråkmakare stod Big Foot, en minneconjouhövding som hade sitt läger söder om Cheyennefloden. Hans läger övervakades av överste E. V. Sumners trupper från det åttonde kavalleriet. Sumners hade utvecklat ett gott samarbete med Big Foot, och de litade på varandra. När Big Foot den 14 december talade om för Sumners att han tänkte ta sitt folk till agenturen vid Fort Bennett för att hämta sina varor där, lät Sumners honom göra det utan någon militäreskort. Nästa dag mottog Sumners order från Miles om att han skulle gripa Big Foot.
När Big Foots band den 17 december påbörjade sin resa österut mot agenturen, stötte de snart på de första hunkpapaflyktingarna och Humps krigare. När Big Foot och hans folk fick höra historien om Sitting Bulls död blev de rädda och misstänksamma. Man gjorde nu halt, och genomförde en andedans och sörjde Sitting Bull resten av dagen. Nästa morgon beslutade sig Big Foot för att ändå bege sig till Fort Bennett. Så de samlade ihop alla sina tillhörigheter och fortsatte resan österut. Vid det här laget har Sumner fått information om att Big Foot har tagit emot flyktingar från Sitting Bulls läger.
Den 21 december hinner Sumner och det åttonde kavalleriet upp Big Foots band. Big Foot förklarar för Sumners att han fortfarande är vänligt sinnad. Sumner frågar då varför han har tagit emot fientliga indianer (det visade sig vara 38 hunkpapasiouxer som regeringen betraktade som farliga), som kommer från ett annat reservat. Big Foot svarade att de kom till honom helt utblottade och han kunde inte neka dem skydd och omsorg. Vem som helst med känslor skulle ha gjort som jag, förklarade Big Foot.
Trots Big Foots ärliga svar, betraktade Sumners hans läger som fientligt. Sumner talade om för hövdingen att han tänkte tvinga honom och hans folk till agenturen under militäreskort, nästa dag. Big Foot protesterade och sade att det skulle skapa problem att tvinga bort kvinnor och barn från lägret, för de var frusna och hungriga. Men Sumner stod på sig och eftersom han räknade med bråk kallade han på förstärkning. När indianerna fick reda på att fler soldater var i antågande flydde de i riktning mot badlandsområdet i söder.
Större delen av militären var koncentrerad till badlandsområdet. Nästan 3 000 soldater var där, under general John R. Brooke. Både Brooks och hans chef general Miles var mycket måna om att se till att ingen blodspillan ägde rum. För att förhindra det, blockerade soldaterna badlandsområdet i norr och väster, vilket gjorde att siouxerna tvingades att röra sig österut i riktning mot Pine Ridgereservatet. Brooks skickade bud till siouxerna, att de skulle få en rättvis behandling om de kapitulerade. Många av siouxerna i Badlands hade flytt dit för att de var rädda för soldaterna. De flesta av dem var hungriga, trötta och frusna och hade tänkt lämna området när som helst. Den 17 december, efter Brooks vädjan, började siouxerna därför lämna Badlands för att ta sig till reservatet.
Big Foots band fångas in
Under tiden var Big Foots band på flykt söderut. Det enda de hade i huvudet var att komma undan soldaterna. Den 27 december nådde gruppen randen av badlandsområdet. De skickade ut spejare som försökte ta kontakt med siouxerna vid the Stronghold Table. Men de fick ingen kontakt med dem. Nästa dag, när Big Foots band fortsatte längs randen av Badland, hejdades de av major S. M. Whitsides sjunde kavalleriregemente, drygt 200 man från fyra kompanier.
Big Foot var nu svårt sjuk i lunginflammation. Han orkade inte rida. Istället låg han på en hästsläpa. Han reste sig upp och höll upp en vit flagga och bad om förhandling. Whitside vägrade honom det, och krävde ovillkorlig kapitulation. Big Foots medlemmar var trötta och hungriga, och krigarna var inte i stånd att göra motstånd. Whitside förklarade för Big Foot att han skulle föra dem till kavalleristernas läger vid Wounded Knee Creek, inne på Pine Ridgereservatet. Big Foot svarade då att det var dit han var på väg. Whitside ville nu avväpna Big Foots krigare. Men halvblodspejaren, John Shangreau, avrådde honom från att göra det. Det var bättre att avväpna indianerna vid Wounded Knee Creek, menade han. Det gick Whitside med på. Majoren upptäckte nu att Big Foot var sjuk och beordrade då fram en militärambulans åt honom, som var varmare och bekvämare än hästsläpan.
Det hade hunnit bli mörkt när marschkolonnen ringlade sig över de sista kullarna ner mot Wounded Knee Creek. Där slog Big Foots folk upp sina tipier, medan militären slog upp sina tält i närheten. Siouxerna räknades, slutsumman löd på 120 krigare och 230 kvinnor och barn. På grund av mörkret sköt Whitside upp avväpningen till nästa dag. Indianernas läger omringades av soldaterna. Uppe på en liten kulle placerades regementets hotchkisskulsprutor, som kunde avlossa 50 granater i minuten, med sina mynningar riktade mot indianlägret.
När general Brook fick reda på att Big Foots band hade tagits tillfånga och förts till Wounded Knee Creek, beordrade han överste George A. Forsyth att bege sig dit med ytterligare fyra kompanier. Forsyth anlände till platsen sent på kvällen och tog då genast över befälet. Forsyth hade med sig två hotchkisskulsprutor och placerade nu ut dem på samma kulle som dem andra stod på. Även ett kompani med spejare anlände till platsen. Med alla förstärkningar bevakades nu Big Foots läger av totalt 470 officerare, soldater och spejare.
Wounded Kneemassakern
I gryningen, den 29 december 1890, delade Forsyth ut bacon och skorpor till minneconjouerna. Forsyths tolk samlade sedan ihop alla siouxmän till ett möte framför Big Foots tipi. Nervösa och osäkra lät männen sig placeras tätt tillsammans i en halvcirkel på mötesplatsen. Där stod de vända mot kavalleriets läger och med ryggen mot oroliga kvinnor och barn i tipilägret. Forsyth hade placerat ut sina soldater på alla sidor om mötesplatsen för att visa att det var lönlöst att bryta sig ut eller starta ett bråk.
Forsyth sade till siouxerna att de måste lämna ifrån sig sina gevär. Två siouxer gick då in i Big Foots tipi för att fråga honom om råd. Troligen uppmanade Big Foot dem att de skulle lämna ut alla gamla gevär men behålla de nya. När de återvände till mötesplatsen berättade de för de andra indianerna vad deras hövding hade sagt. Forsyth skickade iväg en grupp på ungefär 20 siouxer till sina tipier med order om att återvända med sina gevär. De kom tillbaka med två trasiga karbiner och hävdade att det var de enda gevär de hade. Dagen innan hade Whitside och hans män sett flera siouxmän som var beväpnade med fullt dugliga Winchestergevär. Forsyth förstod nu att siouxerna försökte lura honom och fruktade att de skulle börja ställa till med bråk. Han lät bära ut Big Foot från hans tipi och lade honom framför indianerna. Samtidigt omgrupperade Forsyth sina trupper. Det sjunde kavalleriets B- och K-kompanierna placerades strax bakom minneconjouerna i en L-formation, så att indianerna skars av från tipilägret. Big Foot stod fast vid att hans folk hade lämnat ut alla gevär de ägde. Forsyth svarade att han inte trodde på honom och beordrade nu soldaterna ur B- och K-kompanierna att söka igenom lägrets tipier.
När soldaterna gick in i tipierna för att leta efter gevär och andra föremål som kunde användas som vapen, blev männen oroliga och ilskna. De reagerade på kvinnornas högljudda klagomål, och försökte ta sig igenom fotsoldaternas linjer. Men de motades tillbaka. Några siouxer bar heliga andedansskjortor. Medicinmannen Yellow Bird protesterade nu öppet. Han började dansa och sjöng en av de heliga sångerna, vars text försäkrade om att soldaternas kulor inte kunde tränga igenom deras andedansskjortor.
När soldaterna hade sökt igenom tipierna hade de lyckats rota fram 38 gevär. Forsyth beordrade nu indianerna att visa upp sina filtar så att de inte gömde några gevär där. De äldre männen gick fram och tog av sig sina filtar och visade att de inte dolde några gevär. De yngre männen började nu bli nervösa. Tre av dem kroppsvisiterades och ett Winchestergevär och ytterligare ett gevär, gömda i deras filtar, togs ifrån dem. Samtidigt fortsatte Yellow Bird med sin dans och med allt högre stämma sjunga sina sånger. Soldaterna var nu märkbart nervösa. Många av dem var färskingar och fruktade indianerna.
I utkanten av raden med siouxer, höjde en döv indian sitt gevär över huvudet med bägge händer och skrek att han hade betalat dyra pengar för det och att han inte ville skiljas från sitt gevär utan ersättning. Två soldater greppade då tag om honom bakifrån och försökte vrida geväret ur hans händer. Plötsligt brann ett skott av från den döve indianens gevär. Omedelbart exploderade båda sidors rädsla över situationen i ett okontrollerat våld.
Alla inblandade personer som överlevde denna tragiska morgon har sin egen minnesbild av vad som egentligen hände. En del påstår att fem eller sex indianer tog fram sina gevär som de hade gömt i sina filtar och sköt rakt in i soldaterna som stod mellan tipilägret och dem själva. Andra säger att nervösa soldater från både B- och K-kompanierna sköt in i skaran av minneconjoukrigare, när de hörde skottet från den döve indianens gevär. När skottlossningen väl hade börjat, gick den inte att hejda.
Vid mötesplatsen utspelade sig nu fruktansvärda närstrider mellan indianer och soldater. Indianer som inte hade några vapen att slåss med försökte fly från platsen, medan de som var beväpnade sköt nu mot soldaterna så fort de kunde. Kulor flög omkring i alla riktningar. Förvirrade soldater i B- och K-kompanierna avlossade sina gevär utan fasta mål och dödade kamrater på andra sidan. Även indianer sköt i ren desperation. Många kulor missade därför soldaterna och damp istället ner i tipilägret och skrämde upp kvinnor och barn. De började springa runt i lägret och försökte fly. När siouxkrigarna hade skjutit upp all sin ammunition, rusade de mot soldaterna och började slåss med knivar och knytnävar för att bryta igenom soldaternas linjer.
På mötesplatsen, var det Big Foot och hans huvudmän som blev de första offren. Hövdingen blev skjuten i huvudet och dog direkt när han försökte resa sig från marken där han hade legat. Medicinmannen Yellow Bird sprang till en närbelägen tipi och besköt soldaterna därifrån. Han upptäcktes av soldaterna, som sköt en kraftig skottsalva in i tältet. Soldaterna satte därefter eld på tipin så att den dödligt sårade religiöse ledaren brändes till döds.
När indianerna bröt igenom soldaternas linjer och rusade ner mot tipilägret, öppnade soldaterna på kullen eld med sina hotchkisskulsprutor. Samtidigt begav sig beridna kavallerister in i striden. Hotchkisskyttarna skickade iväg sina exploderande granater in i tipilägret och mot spridda skaror av indianer som flydde för sina liv. Kavalleristerna red in i lägret och dödade sårade indianer som låg på marken där, oförmögna att fly. De red efter flyende indianer och dödade dem urskillningslöst.
En del kvinnor och barn lyckades fly från lägret i vagnar, ungefär vid samma tidpunkt som striden vid mötesplatsen rasade. De beridna kavalleristerna såg att det inte fanns några män bland dem, och lämnade dem i fred. Sedan ändrade de sig och red efter dem. De fångade in flera av dem och sköt dem, några av dem flera kilometer från Wounded Knee.
Vid tolvtiden var allt över. Big Foots minneconjouer hade blivit massakrerade. Forsyth tog hand om sina döda och lade sårade soldater och indianer i vagnar, och marscherade tillbaka till Pine Ridgeagenturen. Kvar på stridsplatsen låg alla döda siouxer. De flesta låg i högar vid mötesplatsen. Andra låg utspridda i raviner och på öppna platser.
På natten började det snöa kraftigt i den nu tysta och lugna Wounded Kneedalen och ett täcke av snö lade sig över kropparna. Tre dagar senare återvände soldater till slagfältet för att begrava de frusna kropparna av 84 män och pojkar, 44 kvinnor och 18 barn i en gemensam grav på den kulle hotchkisskulsprutorna hade varit utplacerade.
Över 150 fotografier togs under andedansoroligeheterna och direkt efter massakern. Två fotografer, George Trager och Clarence Moreledge, tog sig till slagfältet och tog flera bilder där. Den här bilden visar löjtnant Sydney A. Cloman, första infanteriet, när han inspekterar förödelsen vid mötesplatsens norra del. De mörka områdena på marken är döda indianer. Hövdingen Big Foots döda kropp ligger snett bakom till vänster om hästen. Löjtnanten deltog senare i begravningen av de döda.
Källor
Rickard E. Jensen, R Eli. Paul och John E. Carter (1991), Eyewitness at Wounded Knee. University of Nebraska Press.
Rex Alan Smith (1981), Moon of the Popping Trees, the Tragedy at Wounded Knee and the End of the Indian Wars. Bison Book.
Jack Utter (1991), Wounded Knee & the Ghost Dance Tragedy. Michigan USA, National Woodland Publishing Company.
Alvin M. Josephy, JR, Trudy Thomas & Jeanne Eder (1993), Wounded Knee, Lest We Forget. Billings Montana, Artcraft Printers.
Jerome A. Greene (2014), American Carnage Wounded Knee, 1890. University of Oklahoma Press: Norman.