Under andra hälften av 1800-talet reste hundratals fotografer västerut för att fotografera indianer. Syftet var rent kommersiellt. En bild på en känd indianhövding kunde ge goda inkomster. De flesta fotografer slog upp sina ateljéer vid militära fort eller alla nya städer som växte upp som svampar ur marken i gränslandet. Dessa fotografer kunde arbeta relativt tryggt i sina inomhusateljéer utan att behöva riskera sina liv. Ett fåtal fotografer valde emellertid att arbeta ute i fält. De var då tvungna att transportera sin tunga kamerautrustning med häst och vagn. Att arbeta ensam ute i fält under indiankrigen kunde ha sina risker. Det fick den entusiastiske och unga indianfotografen Ridgway Glover erfara.
Ridgway Glover föddes den 29 maj 1831 i New Jersey och växte upp tillsammans med sex syskon i en välbärgad kväkarfamilj. Vi vet inte så mycket om Glovers tidiga år. Vi får förmoda att han i alla fall fick en fin utbildning, för det saknades inte pengar i familjen. Redan i unga år intresserade sig Glover för fotografyrket. Hur han skaffade sig kunskaper om fotografering är inte känt, men man tror att han snappade upp lite grann av yrket från en fotograf som hade fotograferat inbördeskriget.
I början på 1860-talet arbetade Ridgway Glover för Frank Leslie´s Illustrated Newspaper. Men hans stora dröm var att få resa västerut och fotografera indianer och det sista gränslandet. Av den anledningen skriver Glover ett brev till chefen för the Smithsonian Institution och ber om tillåtelse att med en expedition resa till Västern under museets namn och beskydd. Han tar även kontakt med en fotograferingsfirma i Philadelphia, Wenderoth, Taylor & Brown, som lovar att publicera och sälja bilder som Glover skickar till dem.
Våren 1886 påbörjar så Ridgway Glover sin fotoresa till Västern. Den 14 maj anländer han till Omaha i Nebraska. Där kontaktar han en journalist, som publicerar en intervju med honom i lokaltidningen. I artikeln nämns bland annat att Glover arbetar för the Smithsonians och att Leslie´s Illustrated Newspaper finasierar hans expedition. I artikeln kan man också läsa att Glover planerar att besöka Fort Laramie för att fotografera indianer som deltar i det kommande fredsmötet där.
Ridgway Glovers dagboksanteckningar från den här tiden skvallrar om att han planerade att ta sig vidare västerut till guldfälten Virginia City i sydvästra Montanaterritoriet. Han skriver att han längtar efter att få fotografera Klippiga bergen. I sina brev förklarar Glover mycket detaljerat om alla problem som uppstår vid framkallningen av sina bilder. Problemet ligger i att han har svårt att hitta rent vatten, som ju var en förutsättning för att kunna få fina bilder. Han var därför tvungen att experimentera mycket innan han fann de rätta arbetsmetoderna för sitt fotograferande.
Fort Laramie
Den första juni 1866 träffades representanter för den amerikanska regeringen och indianhövdingar från sioux och cheyennestammarna till ett fredsmöte vid Fort Laramie i dagens Wyoming. Redan i slutet av maj anlände Red Coud och Man-Afraid-of-his-Horses till mötet med över ettusen oglalas. Även brulés under Red Leaf och nordcheyenner under Dull Knife hade samlats vid fortet. Den 13 juni, mitt under förhandlingarna, anlände överste Henry B. Carrington med 700 soldater till Fort Laramie. Styrkan var tungt beväpnad och utrustad för att bygga en kedja av fort längs Bozemanvägen. Red Cloud, som var krigsledare över siouxerna, reagerade kraftfullt och lämnade omedelbart mötet.
Ridgway Glover anlände till Fort Laramie i juni 1866. Där gjorde han snabbt bekantskap med bland annat Jim Bridger och överste Carrington. Han blev speciellt förtjust över att få höra att Carrington planerade att bygga nya fort längs Bozemanvägen. Glover bestämde sig då för att besöka Powder Riverområdet. Han planerade att resa och jaga till hösten och spendera vinter i Klippiga bergen så att han kan ta vintriga bilder på bergen. Den 17 juni lämnade Carringtons soldatstyrka Fort Laramie. Glover bestämde sig dock för att stanna kvar vid fortet ytterligare några dagar för att ta bilder. Han planerade sedan att få lift med något vagnståg som reste norrut.
Från Fort Laramie skriver Glover till tidningen i Philadelphia:
"Jag hoppas att vetenskapen får användning av mina bilder. Till en början hade jag stora svårigheter med att fotografera indianer. En del tror att de kommer att dö inom tre dagar om de blir fotograferade. Vid färjan idag, riktade jag min kamera mot en indian med den uppfattningen. Stackaren föll då ner på marken och rullade in sig i sin filt. Men de flesta av dem vet bättre. Och till en del har jag förklarat att solens ljus träffar dem och går in i kameran. Jag förklarade förfarandet med en indian här om dagen. Han blev så glad när han förstod vad jag menade och ville genast bli fotograferad".
Liksom de flesta fotografer som arbetade utomhus, hade Glover problem med sand som yrde omkring på den blåsiga prärien. Han hade svårt med att få tag på rent vatten för att kunna tvätta negativen. Angående vattenproblemet skriver Glover:
"Vattnet är gyttjigt och av hittills femtio negativ går endast tjugotvå att använda. Negativen blir inte riktigt rena för att det blåser ständigt så att sand flyger omkring när jag fotograferar".
Trots alla svårigheter lyckades Glover ändå ta fotografier på indianernas lägerplatser som låg i närheten av Fort Laramie. Han tog även gruppbilder på indianer såväl bilder på enskilda indianer. Men endast tjugotvå bilder av femtio tagna bilder blev lyckade. Dessa bilder, skriver Glover i sin dagbok, skickade han iväg med en kurir till fotofirman Wenderoth, Taylor & Brown i Philadelphia.
År 1868, två år efter Glovers besök i Fort Laramie, tog Alexander Gardner ett fotografi på en grupp siouxkvinnor och barn vid Fort Laramie. Observera att endast en kvinna tittar in i kameran medan de andra undviker den genom att titta ner i marken.
Resan längst Bozemanvägen
Nästa anhalt på resan var Fort Phil Kearney. För att ta sig dit var Glover tvungen att färdas längs Bozemanvägen. Denna väg gick från Fort Laramie i söder till guldfälten i Montanaterritoriet i norr. På vägen mot Montana gick vägen genom Powder Riverdalen. I detta område levde siouxindianer, som inte var vidare förtjusta i att vita eller andra indianer reste genom deras land.
Två år efter Ridgway Glovers besök vid Fort Laramie tog Alexander Gardner en serie fotografier på besökande indianer som hade kommit till platsen för fredssamtal med de amerikanska myndigheterna. Just det här fotografiet visar en grupp siouxkvinnor. Observera att endast en av kvinnorna tittar in i kameran medan de andra undviker den genom att titta ner i marken.
Vid Fort Laramie lyckades Glover och några civila få lift med en grupp militärer, som leddes av löjtnant George Tempelton, och vars destination var just Fort Phil Kearney. När resenärerna nådde Fort Reno, avråddes Tempelton från att fortsätta till Fort Phil Kearney av fortets kommendant. Men eftersom gruppen bestod av flera erfarna krigsveteraner från inbördeskriget gav han med sig. Tempeltons grupp bestod nu av fyra löjtnanter, tio soldater, en fältpräst, en läkare, nio kuskar och tre civila, sammanlagt tjugonio beväpnade män.
De färdades till Dry Creek, utan närkontakt med indianer. Där hade de hoppats på att finna vatten. Istället fann de en död vit man med kroppen fullspäckad av pilar. Han var skalperad och lemlästad. De kunde ana fragment av en grå skjorta på den dödes axlar, som avslöjade att han var soldat. Vagnskaravanen drog vidare. När de närmade sig Crazy Womans Creek, upptäckte de mystiska föremål vid horisonten som rörde på sig. Löjtnant Daniels tittade genom sin kikare på föremålen och tyckte att det såg ut som bufflar. Daniels övertalade nu Templeton att de skulle bege sig av mot bufflarna och driva dem mot leden. Under tiden skulle vagnståget komma inom skotthåll för bufflarna. Så med en ivrig Daniels i täten galopperade duon iväg.
Under tiden fortsatte vagnståget längs med Crazy Womans Creek. Plötsligt, utan någon som helst förvarning, blev den attackerad av indianer. Vagnarna ordnades i en cirkel och männen besvarade indianernas pilregn. En liten stund senare kom en hattlös Tempelton tillbaka. Hans häst hade träffats av tre pilar och själv hade han en pil i ryggen och det blödde ymnigt från ett sår i ansiktet. När han kom i säkerhet innanför vagnsinhägnaden föll han ihop. Löjtnant Wand tog nu befäl över gruppen och gav order om att byta position till en kulle 600 meter längre bort. Där skulle de kunna försvara sig bättre, menade han. De lyckades ta sig till kullen, med endast två män sårade. De placerade vagnarna återigen i en cirkel och grävde skyttevärn strax utanför inhägnaden.
Nu fick Glover ett unikt tillfälle att ta bilder på indianerna, som tjutande red runt vagnsinhägnaden. Under tiden alla andra koncentrerade sig på nästa indianattack, ordnade Glover med sin kamerautrustning. Men löjtnant Wand förbjöd honom att ta några bilder. Han sade åt honom att skjuta indianer med ett gevär istället för en kamera. Därmed gick historien miste om unika bilder på en indianattack.
På kvällen, under belägringens andra dag, dök äntligen två militärkompanier upp. De kom från Fort Phil Kearney med Jim Bridger i spetsen. Indianerna försvann och händelsen vid Crazy Womans Creek var över. Nästa morgon fortsatte de resan till Fort Phil Kearney. De hittade Daniels kropp lite lägre fram på Bozemanleden. Han hade dödats med tre kulor och tjugotvå pilar hade skjutits in i hans kropp. Han var skalperad och några fingrar saknades. I ett dike i närheten upptäckte man en död indian. Bredvid honom låg Daniels skjorta och skalp.
Fort Phil Kearney
Sista vecka av juli anlände gruppen till Fort Phil Kearney, som ännu inte var helt färdigbyggt. Stockpalissaden rund huvudfortet var nu nästan färdig. Ridgway Glover blev genast förtjust i fortet och dess omgivningar. I ett brev till Philadelphia beskriver Glover sin beundran över den vackra och vilda naturen. Han skriver om det rika djurlivet och beskriver ett möte med en grizzlybjörn. Med dagens mått kan man likna Glover för en romantisk miljö och naturvän, med en stor dos av naivitet. När någon följde med Glover på hans vildmarkspromenader, blev han snabbt besviken på deras brist på respekt inför naturen. Ofta slutade det med att Glover fortsatte på egen hand. Han kunde stanna ute i flera dagar. Fort Phil Kearneys befälhavare, Överste Henry Carrington beskriver Glover i sin journal som: "En knäpp begåvning som lyssnar till namnet Glover".
En dag kom en grupp cheyenner till fortet. Glover var naturligtvis på plats med sin kamera. Men han misslyckades med att ta bilder på cheyennerna. Till sin tidningsredaktör i Philadelphia förklarade han:
"Mitt kollodium var alldeles för varmt och vattnet hade för hög alkoholhalt, för att jag skulle kunna ta några bilder på dem. Men jag kämpar hårt. Fortet är omringat av tjutande indianer. Minst en person om dagen dödas av indianerna".
Fort Phil Kearney och andra fort som låg längs Bozemanvägen var hatade av siouxerna. Varje dag ägde det rum skärmytslingar mellan indianer och vita. Glover själv ansåg att han var immun mot indianernas våld. Vid flera tillfällen talade han om för personer i fortet att indianerna inte skulle skada honom. Trots att han med egna ögon hade bevittnat strider mellan soldater och indianer, struntade han i alla råd som förbjöd soldater eller civila att ta promenader på egen hand utanför fortet. En av musikerna i fortet, Frank Fessenden, berättade att Glover ofta brukade vandra omkring i omgivningarna i jakt på vackra kameramotiv. Ibland kunde han vara borta i flera dagar. Glover hade långt ljust hår och Fessenden brukade skoja med honom att indianerna var nog intresserade av att ta hans skalp. Glover svarade då alltid med att han kände sig säker, för indianerna skulle nog ta honom för en mormon.
Material till fortets byggnader höggs ned av civila skogshuggare i skogar som låg flera kilometer från fortet. Avståndet till fortet gjorde att dessa skogshuggare stannade kvar på sina arbetsplatser flera nätter i rad. Glover vistades ofta i skogshuggarnas läger. Den 16 september, beslutade sig Glover för att lämna ett av skogshuggarnas läger och ensam promenera ner till Fort Phil Kearney. Trots varningar från skogshuggarna, begav han sig iväg. Men Glover kom aldrig fram till fortet. Några dagar senare hittades hans nakna kropp lite mindre än 3 kilometer från fortet. Han hade blivit skalperad och banemannen hade klyvt hans skalle med en tomahawk. Löjtnant Bisbee, ledaren för soldatenheten som hittade Glover, berättade att indianerna hade placerat honom på magen med ansiktet mot marken, vilket var ett tecken på att han hade uppträtt fegt mot indianerna han mötte.
Det är naturligtvis tragiskt att Ridgway Glover inte kunde fortsätta sin resa västerut och dokumentera den med sina fotografier och texter. Han förstod aldrig att det rådde krig mellan Förenta staterna och siouxstammen, och att han befann sig i en krigszon. Vi vet att Glover skickade tjugotvå bilder från Fort Laramie till Philadelphia med en kurir. Men dessa bilder har aldrig hittats. Om bilderna dyker upp är de i så fall de enda som togs under fredsförhandlingarna vid Fort Laramie 1866. Bilderna hittades inte bland Glovers få ägodelar som han lämnade efter sig i fortet. Det finns rykten som säger att bilderna begravdes tillsammans med Glover. Men dagens historiker är tveksamma till det. Kanske ligger de på någon vind utan att ägaren har någon som helst aning om deras historiska värde. Det är inte omöjligt att Glovers fotografier från Fort Laramie en dag dyker upp. Bilder som Edward Curtis tog under ett besök vid Little Bighorns slagfält 1907, återfanns så sent som 1996. Och bilder på Chief Joseph och hans indianer som togs av den föga kända fotografen Fouch uppdagades 1990.
Två år senare var Red Clouds krig över, och indianerna och de vita träffades återigen vid Fort Laramie för att diskutera fred. Den här gången var en annan fotograf på plats. Hans namn var Alexander Gardner, som på regeringens vägnar hade fått i uppdrag att dokumentera fredsförhandlingarna.