Wolf Mountains 8 januari 1877

Sent i augusti 1876, började Miles 5:e infanteriregemente bygga en garnison vid Tongueflodens utflöde i Yellowstonefloden. Vintern 1876–77, var ovanligt sträng i Wyoming och Montana. Väder med kraftiga snöfall och minusgrader kom tidigt till slätterna och bergen i östra Montana. Bufflar och andra stora jaktbyten undvek därför detta område. Oglala- och cheyennelägren, som låg längs Tonguefloden, innehöll därför lite mat inför vintern. Från september till sent in i december hade Miles soldater utfört en serie militära kampanjer mot siouxerna i området. Vid varje drabbning hade indianerna flytt fältet.

Miles kampanj mot siouxerna i Yellowstonedalen gav resultat och splittrade Sitting Bulls följeslagare från Crazy Horses. I slutet på året fick Miles information om att Crazy Horse hade slagit läger söder om Tongue River. I lägret fanns cheyenner som hade flytt från Dull Knifestriden.

Den 26 december utförde Crazy Horses siouxkrigare en kvick räd mot Tonguegarnisonen och försvann med alla biffkor. Miles ville nu slå till mot Crazy Horses indianer så fort som möjligt. Endast en målmedveten och kraftfull expedition, kunde få oglalasiouxerna och nordcheyennerna på knä. 

Den 29 december lämnade general Miles garnisonen vid Tongue Rivers utflöde med tre kompanierna, för att leta upp Crazy horses läger. Miles styrka uppgick till 436 officerare och soldater, några få vita spejare, två kråk- och en bannockspejare. Med sig hade de två kanoner, som de visste att indianerna fruktade. All proviant och ammunition lastade man på vagnar som drogs av mulor. Miles var fast besluten att jaga indianerna genom is och snö och tvinga dem till strid eller kapitulation. Han var beredd att ligga ute i fält så länge det behövdes, trots snöstormar och kyla.

Miles infanteristyrka marscherade 18 kilometer i 30 minusgrader första dagen. De marscherade uppför Tonguefloden i djup snö, ibland gick de ut på isen för att undvika den djupa och svårforcerade snön. Beridna spejare befann sig hela tiden flera kilometer framför styrkan, för att spana av omgivningarna efter fientliga indianer. En bit bakom huvudstyrkan, rullade trängen sakta fram. Några skärmytslingar med indianerna ägde rum den 1 och 3 januari. En soldat dödades av indianerna när han befann sig långt bakom huvudstyrkan i färd med att samla ihop bortsprungna hästar.

På morgonen den 8 januari 1877 tvingades Miles soldater att sparka bort 90 cm meter djup snö för att göra upp sina frukosteldar. I väntan på att kaffet kokade upp, åt soldaterna stekt fläsk och skeppsskorpor. Under tiden soldaterna åt sina magra frukostar, täcktes höjderna och åsarna, till vänster och höger om lägret, med sioux- och cheyennekrigare. Deras antal var dubbelt så stort som soldaternas, kanske upp till 1 000 krigare. På en av höjderna i nordväst, stod krigare och skrek ut smädelser till soldaterna. En indian skrek åt soldaterna att de skulle äta ordentligt, eftersom det skulle bli deras sista måltid.

Miles beordrade genast sitt artilleri att ställa upp sig på en terrass, som låg rakt framför indianerna, för att avvärja en eventuell attack. De olika kompanierna grupperade sig i stridslinjer och gjorde sig beredda att antingen slå tillbaka en attack eller själva gå till motattack. Striderna bröt ut klockan sju på morgonen. Sioux- och cheyennekrigarna valde att strida till fots på grund av den djupa snön. 

De började med att attackera löjtnant Carters kompani, som befann sig på andra sidan floden. Miles hade beordrad Carter att ta sig över floden på den norra sidan och gruppera sig där. Carters kompani drev tillbaka indianerna med sin kraftiga eldgivning. Indianerna grupperade om sig och attackerade på nytt, men blev återigen tillbakadrivna. Soldaterna avancerade vidare mot en åskam. Indianerna pepprade dem med kulor. Men efter en stund, när soldaterna bara var 50 meter framför dem, övergav indianerna sin position. Snubblande och fallande i den djupa snön tog soldaterna sedan åsen i en stormning. 

De sista skotten i striden avlossades ungefär klockan tolv, mitt på dagen. Den fem timmar långa striden vid Wolf Mountains var över. Indianerna hade fått nog för att de hade väldigt lite ammunition kvar. De lämnade nu slagfältet. Trots flera timmars stridande var de få av de inblandade som dödades. Endast två siouxer och en cheyenne stupade. General Miles förlorade en soldat och nio soldater sårades. De låga förlustsiffrorna kan bero på ihållande snöfall, kyla och dålig sikt.