Striden vid Slim Buttes 9 och 10 september 1876

Efter Custerstriden splittrades det stora indianlägret vid Little Bighornfloden upp i mindre grupper. Större delen av nordcheyennerna valde att jaga vid Little Bighorn-, Bighorn- eller Tongueflodernas källor i Wyomingterritoriet. Olika grupper av siouxer, i sällskap av en del cheyenner, drog mot nordöst. En del av dem begav sig direkt till buffelmarkerna norr om Yellowstonefloden. Andra valde att jaga längs Tongue- och Powderfloderna. Några förflyttade sig längre österut för att antingen återvända till Red Cloud- eller Spotted Tailagenturerna i nordvästra Nebraska eller för att idka byteshandel i Black Hills. Den senare gruppen, som leddes av Sitting Bull och Crazy Horse, planerade sedan att återvända till Yellowstoneområdet för att jaga. Tidigt i september 1876 hade de flesta av dessa siouxer slagit läger längs Grandfloden, i nordvästra Syd Dakota.

En grupp indianer, bestående av miniconjou-, oglala- och brulésiouxer samt några cheyenner, som var på väg till Spotted Tailagenturen, hade slagit upp sina tipier i skydd av en höjd, som kallades för Slim Buttes, i nuvarande nordvästra hörnet av Syd Dakota. Lägret låg på bägge sidor om floden Gap Creek och bestod av 37 tipier, ungefär 260 personer. Gruppen leddes av oglalasiouxen Roman Nose och minneconjousiouxerna Iron Plume (American Horse), Red Horse, Dog Necklace och Iron Thunder. Samtliga var mindre hövdingar och som då var okända för de vita.

Den 7 september lämnar kapten Mills trupper general Crooks läger vid Grand River med order om att så fort som möjligt fortsätta till Deadwood City i Black Hills för att skaffa förnödenheter. Den 8 september hittar kapten Mills indianspejare tipilägret vid Slim Buttes. Kapten Mills trupp utgjordes av två bataljoner med fyra officerare och 150 meniga från det 3:e kavalleriet. Den 8 september upptäcker Mills indianspejare tipilägret vid Slim Buttes. 

Trots otillräcklig information om lägret, beslutade sig Mills för att attackera det tidigt på morgonen den 9 september. Mills skulle förlita sig på det klassiska överraskningsmomentet. Lägrets krigare lyckades skicka iväg ett eller två skott mot soldaterna innan de hjälpte kvinnor och barn att fly i skydd av den tidiga morgondimman. De flesta av lägrets invånare flydde i en sydlig eller västlig riktning. De vadande över floden och tog sig upp genom buskar och snår på andra sidan och vidare upp på en höjd. Andra indianer sökte skydd i en ravin, vid floden, strax väster om lägret. Där ifrån, började de sporadiskt beskjuta soldaterna. Det föranledde Mills att sända iväg två kurirer till Crook med meddelande om att han hade intagit ett siouxläger och behövde förstärkning. När siouxkrigarna hade fört kvinnor och barn i säkerhet, återvände de till lägret för att återerövra ponnyerna. Men de hindrades effektivt av Mills soldater. Indianer som hade fattat posto på olika höjder, besköt soldaterna från långa avstånd. För Mills gällde det nu att enbart koncentrera sig på att försvara indianlägret, tills Crooks huvudstyrka anlände.

En stor grupp bestående av siouxkrigare, kvinnor och barn hade sökt skydd i en djup ravin i väster, söder om Gap Creek. Det var en bra plats ur försvarstaktiska skäl. Men den var omöjlig att fly ifrån utan att riskera sitt liv. Siouxerna i denna ravin, kände sig inte manade att ge upp, trots att de befann sig i en ”återvändsgränd”. De visste att andra siouxläger fanns i närheten och att krigare från dessa läger säkert skulle komma och hjälpa dem.

Vid halv tolvtiden anlände resten av styrkan och Crook tog över befälet. Crooks soldater vandrade in i lägret för att samla ihop mat och annat som var av värde. Trots att Mills hade överraskat siouxerna hade ingen stupat. Men lägret var fullt av mat och andra föremål. De hittade säckar med mjöl, majs och frukt. Förpackningar med bönor, salt, peppar och tobak. Nyttoföremål som gevär, sadlar, seldon, kläder, filtar, tyger, askar med tändhattar och ammunition samt över 2 000 djurhudar. Det viktigaste fyndet var några nyligen slaktade djurkroppar och sammanlagt över 2,5 ton kött. Crook tillät Mills mannar att få förtur till att plundra lägret på souvenirer. Mills stal bland annat ett piphuvud i catlinit, två par pärlbroderade hårdekorationer, två pärlbroderade väskor, ett par skinnleggings, två pärlbroderade filtdekorationer, två cheyenneskallror samt en hornförsedd fjäderbuske.

Något som upprörde soldaterna, var fynd som härrörde från Custers soldater. De fann bland annat en handske som var märkt med Myles Keoghs namn, den officerare som hade lett I- kompaniet i Custerstriden. Vidare hittade de flera armésadlar, tre kavallerihästar, en officersskjorta, flera privata brev samt en stor summa pengar i form av sedlar. De fann även ett certifikat, utfärdat i februari 1876 av indianagenten E. A. Howard, tillhörande santeesiouxen Charging Crow. Certifikatet försäkrade att Charging Crow levde upp till 1868 års avtal, och skulle bli behandlad därefter. Soldaterna fann också ett pass som ägdes av indianen Stabber. Passet gav innehavaren tillstånd att lämna reservatet den 14 januari 1876, för att hälsa på släktingar i norr. Han skulle vara tillbaka inom 90 dagar och lovade att inte störa någon vit man under tiden.

Siouxerna i ravinen gjorde hårt motstånd. Till slut gav ett tjugotal kvinnor och barn upp. Männen i ravinen vägrade emellertid att komma fram. De avlossade sina gevär och tvingade soldaterna att kasta sig ner på marken. Crook beordrade några ur infanteriet och avsuttna kavallerister att närma sig ravinkanten. På en given signal öppnade de eld ner i ravinen, ungefär tretusen gevärskulor avlossades. Efter en timme försökte man att förhandla med krigarna. En av siouxkvinnorna erbjöd sig att tala med männen och lyckades få en ung krigare att ge upp. En spejare gick ner i ravinen och återvände med en av lägrets ledare som hette American Horse. Han var dödligt sårad i buken och dog under natten. Sedan dök ytterligare två krigare upp. De hade bara 24 patroner kvar. I ravinen låg tre kvinnor, en krigare och ett barn döda. 

Strax efter klockan fyra på eftermiddagen dök flera hundra siouxkrigare upp. De leddes av bland annat oglalasiouxen Crazy Horse och fattade posto uppe på kullarna som omgärdade lägret i söder. Krigarna besköt soldatställningarna från långa avstånd. De försökte ta tillbaka sina ponnyer och återerövra lägret och frita fångarna, men misslyckades. Istället passade soldater på att sätta eld på lägret och snart låg tipier, buffelhudar och ammunition i ett hav av eldslågor. När mörkret infann sig, drog indianerna sig tillbaka. Striderna hade egentligen inte varit något direkt hot mot soldaterna. 

Crooks styrkor lämnade siouxlägret klockan nio på morgonen den 10 september. Indianerna följde efter honom den första dagen och en del mindre skärmytslingar ägde rum. Armén förlorade tre soldater och tolv hade sårats. Indianernas förluster uppskattas till mellan sju och arton döda.

Striden vid Slim Buttes ledde till stora förändringar för siouxerna och cheyennerna. De vågade inte återvända till reservatet av rädsla för repressalier från myndigheternas sida. I stället drog de iväg till Powder- och Yellowstoneområdena för att jaga och tillbringa vintern där. Den militära närvaron i reservatet ledde till att grupper av indianer flydde reservatet, för att ansluta sig till de fientliga indianernas läger. Förenta staternas regering utnyttjade situationen och hotade med att dra in matransonerna för siouxerna i reservatet om de inte avstod från Black Hills. Till slut gav de efter och genom Black Hillsöverenskommelsen den 26 september 1876 blev de av med en tredjedel av det stora siouxreservatet, inklusive Black.