Little Bighorn Battlefield National Monument

Nästan omedelbart efter att striden vid Little Bighorn var över blev krigsskådeplatsen en nationell angelägenhet och en stor turistattraktion. Till en början var det armén som tog ansvar för slagfältet. Det var soldater från Fort Custer, som nyligen hade byggts några mil norr om slagfältet, som bevakade slagfältet. Ett år efter striden anlände kapten Keoghs gamla I-kompani från det sjunde kavalleriet till slagfältet för att städa. Huvuduppdraget var dock att gräva upp Custers och elva andra officerares samt två civilpersoners kvarlevor för begravning på annan ort.

För att skydda soldaternas gravar förklarades Custers slagfält som en nationell militärkyrkogård år 1879. Platsen döptes till Custer Battlefield National Cemetery. På Custer Hill byggde man ett monument av vedträn. Man gick även runt på slagfältet för att inspektera gravplatserna och vid behov reparera gravar som hade blivit förstörda av väder och vind och rovdjur. Träpålar som märkte ut gravarna ersattes med nya om de var trasiga eller saknades helt.

Slutligen år 1881 samlade man in alla kvarlevor från de soldater som hade stupat i Custerstriden. Benen lades nu i en massgrav uppe på Custer Hill. Ovanpå massgraven placerade man ett stort minnesmonument i granit. Monumentet väger 18 ton och är tillverkad i tre delar. Det transporterades med stor möda med båt uppför Eirekanalen och de stora sjöarna och sedan på järnväg till Bismarck i Nord Dakota. En ångbåt transporterade monumentet uppför Missouri- och Yellowstonefloderna till Little Bighornflodens mynning, sedan vidare till Fort Custer och slagfältet. På detta monument finns nu namnen på de som stupade i striden inristade.

Custer Monument 1884, Album Silver Print. Foto: David F. Barry

När indiankrigen på den norra prärien var över stängde militären flera av sina fort i Montana, Wyoming, Nord- och Syd Dakota. Custer Battlefield National Cemetery i Montana fick nu spela en allt större roll som begravningsplats åt soldater som hade stupat i indiankrigen. Den hittills största fysiska förändringen av Custer Hill ägde rum 1888. Det året återbegravde man soldater som hade stupat i Fettermanstriden vid Custer Hill. Dessa soldater hade vilat i gravar vid Fort Phil Kearny i Wyoming.

Andrew N. Grover installerades som slagfältets första intendent 1893. Ett hus åt honom och hans familj byggdes på området. Huset var faktiskt ett av de första som byggdes i östra Montana. Under de nästkommande 50 åren ansvarade olika tjänstemän från Krigsdepartementet över området. Många var krigsveteraner från Siouxkriget 1876. De hade naturligtvis goda kunskaper om Little Bighornstriden och delade med sig av sina erfarenheter till den växande skaran av besökare.

Under hela 1900-talet och fram till idag har slagfältet successivt genomgått flera förändringar. I oktober 1928 köpte myndigheterna loss mark som omfattades av Renos slagfält. Tio år senare byggde man en nio kilometer lång väg, Battlefield Road, från Custer Hill till Reno-Benteen Battlefield. Fettermansoldaternas gravar flyttades nu till militärkyrkogården.

År 1941 tog Inrikesdepartementet över ansvaret för Custer Battlefield National Cemetery från Krigsdepartementet. Personal från National Park Service, en myndighet som lyder under Inrikesdepartementet, fick då i uppdrag att vårda och sprida information om slagfältet. Eftersom man nu betraktade slagfältet som ett historiskt minnesmärke och inte som en aktiv kyrkogård, döpte man om Custer Battlefield National Cemetery till Custer Battlefield National Monument. Mellan åren 1951–1952 byggde man ett besökscentrum, med ett museum och en parkeringsplats. En oestetisk vattentank, som stod bredvid Custer Hill, grävdes nu ner i marken. Järnstaketet runt minnesmonumentet på Custer Hill togs bort 1963.

I slutet på 1980-talet återuppväcktes intresset för Nordamerikas indianer i USA. Det smittade även av sig på slagfältet som nu genomgick ytterligare förändringar. I december 1991 ändrades slagfältets namn till Little Bighorn Battlefield National Monument och krigskyrkogården till Custer National Cemetery. I augusti 1997 öppnades Deep Ravine Trail för allmänheten, en 600 meter lång gångstig som tar besökaren från Custer Hill ända ner till Deep Ravine, där man tror att 28 soldater stupade.

Hittills hade slagfältet enbart hedrat det sjunde kavalleriets soldater som stupade i striden. För att ändra på det placerade man ut de första stenmarkörerna för att visa aktning för de indiankrigare som stupade i striden. Den 25 juni 1999 avtäckte man cheyennerna Lame White Mans och Noisy Walkings röda marmorstenar vid Battle Ridge. Sedan dess har ytterligare några stenmarkörer placerats ut på slagfälten. Sommaren 2002 började man schaktarbetet för att bereda plats åt ett nytt indianmonument. Invigningen av det nya indianmonumentet ägde rum den 25 juni 2003.

Slagfältet har även gått in i dataåldern. Två webbkameror finns nu på plats. Den ena filmar Custer Hill och indianmonumentet, den andra Deep Ravine Trail och delar av Custer National Cemetery. I besökscentrumet finns det nu en dator med touchscreen, så att besökare kan söka efter vilka som ligger begravda på Nationalkyrkogården, sjunde kavalleriets mönstringslistor eller vilka indiankrigare som deltog i striden. Trots att slagfältet ligger i ett avlägset område i sydvästra Montana och att det är omöjligt att ta sig dit utan bil, uppskattar man att omkring 200 000 personer besöker slagfältet varje år.

prärieindianer